Kan jag ändra mig?

Igår var jag och Björnkillen ute och shoppade på Ullared, det slutade med att vi kom hem med allt möjligt, men vad jag blev gladast över var när han drog upp två stegräknare och två förpackningar med tränings-gummiband han hade köpt när jag inte såg.



Än så länge har jag haft väldigt roligt med jogg.se hemsidan där man kan "lägga in" sina promenader och få en fin översikt över hur mycket och långt man gått, ställer man in tiden korrekt får man även veta i vilket tempo man går, och man har möjlighet att mäta hur lång en viss sträcka är genom att markera sin promenadrutt på en karta. Men nu med stegräknaren kommer vi ju även kunna hålla koll på antalet steg och förbrukade kalorier!

Gummibanden känns roliga och bra eftersom det kommer ge möjlighet att träna hemma under regniga dagar... eller kanske köra på både promenad och hemma-träning kanske?

Ju oftare vi är ute och går, ju mer sporrad känner jag mig att fortsätta i den här riktningen. Hur underbart vore det inte att vara vältränad? Att ge sig ut på en joggingtur om dagen, att orka bära tunga matkassar hem från mataffären utan att det känns som om armarna ska falla av (varken jag eller Björnkillen har bil, så det blir alltid en bra bit att gå + bussresa för att få hem mat)... Överhuvudtaget övervinna det här stora hindret som funnits där hela mitt liv och fått mig att avsky träning och motion.

Jag tvivlar på att jag kan få huden mer fast på min kropp, där den väl är hängig, rynkig och full med bristningar är det nog kört, men lår och rumpa kan nog bli fastare i helhet (är typ där allt mitt fett sitter numera haha).

Det märks att många tycker det är konstigt att jag är så otränad... Ingen höjde på ögonbrynen åt detta faktum när jag var större, men nu när jag är smal så är det tydligt hur underligt folk tycker att det är. Själv vet jag inget annat. Jag har alltid varit en lat soffpotatis, oavsett om jag är smal eller tjock. Men det kanske är dags att försöka bryta det mönstret nu? Jag har tack vare Sveriges fina sjukvård fått en ny chans, till ett friskare, roligare och mer smärtfritt liv. Borde jag då inte ha en skyldighet att göra allt i min makt för att ta hand om den här kroppen?

När jag började rasa i vikt och det blev enklare att röra sig, promenera, dansa, springa till bussen osv. så var jag överlycklig. Jag började gå ut och dansa var och varannan helg, jag promenerade överallt dit det var gångavstånd, ibland väntade jag i sista sekund med att klä på mig bara för att bli tvungen att springa till bussen. Men samtidigt som jag blev viktstabil och det slutade bli lättare och lättare för varje månad så försvann denna upprymdhet... Jag hade hela tiden hoppats på att den lättare och smidigare kroppen automatiskt skulle leda till glädjen och önskan om att röra mycket på mig, och visst, jämfört med när jag vägde 110kg så rör jag mig otroligt mycket. Men att inte ens vilja gå ut på en 30min promenad om dagen när man varken har ont eller är så tung att det blir jobbigt... det är på ren svenska att vara LAT.

Jag har aldrig i mitt liv klarat av att göra en endaste riktig armhävning... Utöver målet om att promenera varje dag kanske jag borde lägga till "Kunna göra fem armhävningar"? Kan jag ändra mig? En gång i tiden trodde jag att jag aldrig någonsin skulle nå normalvikt, att jag aldrig skulle kunna sluta äta som jag gjorde... Men det ändrades med hjälp av operationen. Kanske kan jag ändra mig gällande träning också, med hjälp av Björnkillen?

Har ni några mål om att nå en viss vikt eller träna?
Finns det något ni lyckats ändra på, som ni en gång i tiden trodde var omöjligt?

Update om mitt "ny"-opade syskon:
Han/hon ringer mig väldigt ofta och frågar om allt möjligt. Nyligen så gällde frågan vilket bröd som borde införskaffas. Jag föreslog lingongrova eller något lika grovt, men mitt syskon envisades med att han/hon ville prova fiberrost. Efter en stund hade jag lyckats övertala han/henne att köpa bägge och, så att det skulle finnas något alls att äta ifall fiberrosten inte funkade. En dag senare fick jag veta att fiberrosten mycket riktigt inte fungerade alls, men att lingongrovan gick utmärkt. (Detta är ju pga. att ju ljusare ett bröd är, desto "degigare" blir det av att tuggas och blandas med saliv. ALLT degigt riskerar att ge obehag, magknip eller till och med fastna på oss opade. Bröd såsom knäckebröd och lingongrova blir inte degigt på detta sätt)

Vi diskuterar mycket kring hur viktigt det är att få i sig framförallt protein efter en operation. Att utöver självklara ting som kött till maten och på mackorna så kan man köra med råa ägg i en smoothie, kesella med frukt, proteinpulver i filmjölk, kokta ägg och äggröra.

Han/hon frågar en del om dumpningar, och jag förklarar för honom/henne att det är olika för alla, men att det för mig sker om jag äter godis, glass, kakor och andra saker som har hög sockerhalt. En dumpning kan kännas på olika sätt också, första gången jag fick en dumpning stod jag i duschen efter att ha hävt i mig soppa alldeles för snabbt. Jag fick en konstig domnad känsla i armar och ben, hjärtat slog så hårt att jag blev rädd, sen blev jag så yr att jag föll rakt in i badrumsväggen och blev sittandes på golvet en stund. Jag får inte sådana dumpningar längre, utan numera brukar de bestå av extremt illamående, yrsel och ibland blir jag så trött/matt att jag somnar.

Men utöver alla råd så verkar han/hon klara sig mer än bra! Bara två dagar efter operation var han/hon ute och gick på 15min långa promenader, han/hon bor på femte våningen och går därför i trappor dagligen, och att äta går suveränt bra! Jag är så stolt och lättad... För detta är både mitt syskon och en god vän, och jag är övertygad om att detta kan vara det bästa han/hon någonsin gjort i sitt liv.