Jobbig, ovillig och stretar emot!

Ursäkta frånvaron, men det känns som att jag haft tankarna på annat håll ett tag. Till stor del för att mitt huvud är överfullt med tankar och känslor gällande mitt syskons operation som sker imorgon (jag känner mig SÅ lycklig att han/hon äntligen gör detta, men jag är också skitorolig...)!

Men idag har jag något att ventilera!


Som jag nämnt många gånger tidigare - min akilleshäl är motion och träning. Detta är något som förbryllar Björnkillen och som han verkligen inte kan släppa. Hela min tidigare tillvaro av extremt känslomässigt ätande kombinerad med oändlig lathet är för honom ologiskt, oförståeligt och idiotiskt. Han, liksom många "smala som inte förstår" som jag tidigare skrivit en hel del om, förstår verkligen inte varför en människa som börjar gå uppåt i vikt inte åtgärdar situationen INNAN det spårar ur fullständigt. Jag har ofta haft diskussioner och debatter med honom inom detta ämne, men förstår alltmer att han aldrig någonsin kommer kunna förstå. För han är stöpt i en annan form än min egen, han har aldrig varit i min sits och han fungerar i grund och bottnen annorlunda från mig. Han är killen som en dag säger:

"Nej, nu är vi alldeles för stillasittandes här hemma! Det är inte alls bra, vi behöver lite mer kött på benen och mer frisk luft!"

och mer än så säger han inte, utan efter uttalandet så reser han sig upp, tar på sig skorna och går ut på en timlång promenad. Han planerar inte, han gör inga scheman, han bestämmer inga särskilda rutter att gå (förutom att de måste vara i skogen, han är en obotlig skogsmulle). Han gör alltså det jag själv inte klarar ut: att skippa allt uppskjutande och planerande - och bara GÖRA det!

Han vet ju som sagt också att jag har stora svårigheter med att motivera mig själv till att gå ut och gå, eller överhuvudtaget göra något fysiskt ansträngande. Så han släpar med mig. Jag gillar det inte, jag blir dödsirriterad på honom för att han ska envisas med sina förbaskade promenader, och i skogen dessutom som jag tycker så illa om! Men han gör det för att han vill hjälpa mig med det jag inte lyckas ordna själv, för att han vet att jag sätter mig i soffan med ett leende när vi kommer hem eftersom jag innerst inne blir glad av att faktiskt ha gjort något bra för min kropp, han gör det för att han märker hur mycket mer ork jag får, han gör det för att han älskar mig. Hur många skulle orka släpa med en gnällig motstretig tjej som bara gnäller hela vägen över hur trött hon blir i benen, hur knäna protesterar, hur otäckt det är att få hjärtklappning och att bli andfådd? Jag har hittills under min livstid lyckats knäcka alla som försökt få igång mig med motion, men Björnkillen kan jag inte rubba. Han har ett tålamod utan dess like...

Häromdagen började jag skratta inombords när jag för ett ögonblick kände
mig som en deltagare i Biggest Loser som blir pushad av sin elaka träningscoach.

I början gjorde han det lätt för mig, det skulle bara vara trevliga upp-piggande promenader i den härliga vårsolen - lite mer än 1km gick vi varje morgon. Men innan jag visste ordet av, så ledde han in mig på den lite längre skogsstigen på 2,5km. Det var en otroligt vacker och solig morgon, vi behövde inte mer än t-shirts på oss. Så han var smart.. istället för att försöka pusha mig en mulen dag, eller en dag jag varit sur och trött så valde han att pusha mig när jag var på topp. Dagen han valde att ta med mig på en nästan 5km promenad var han i sitt esse, för han slog av på tempot, och kombinerade rutten med att prata rosenröda framtidsdrömmar med mig (han distraherade mig med andra ord). Nu är vi uppe i halvmilsrutten varje morgon, och han har förvarnat mig att nästa vecka, så snart det är riktigt soligt och fint så ska vi trappa upp sträckan ytterligare.

Jag är väl medveten om knepen han använt sig av, hur han stryker mig medhårs och puttar mig framåt just när jag är så glad att ingenting nästan kan göra mig butter och tvär.

Något jag verkligen försökt banka in i huvudet på honom är att jag vill gå en kortare och bekväm promenad varje morgon, typ 1-2km högst. Att jag aldrig i hela mitt liv varit ute och gått DAGLIGEN, att jag ALDRIG gått längre än 1mil, och den gången var det för att skolan tvingade mig. Och vad svarar han? Jo att man inte rör sig framåt genom att blicka bakåt. Hur jag misskött mig tidigare är inget argument för att ta det lugnt nu. I början gjorde det mig så arg att han inte tog hänsyn till mina framsteg. Att jag tyckte jag förtjänade en medalj bara för att jag lämnade mitt trygga soffhörn. Men jag inser mer och mer att han har rätt. Hade jag lyssnat på mitt eget resonerande hade jag fortfarande bara gått ut någon enda dag i veckan, och då valt 1km rutten... medan jag i dagsläget (trots trötthet, trots kyla och blåst, trots att jag hatar skogen) går ut VARJE morgon, och dessutom går en halvmil!


Jag vet att jag många gånger sagt att man inte kan förvänta sig att omvärlden ska ta hänsyn till ens egna val i livet. Att om man bantar kan man inte förvänta sig att hela familjen ska göra detsamma, utan att man helt enkelt får bita ihop och tugga i sig sin frukt medan de andra äter ostbågar. Jag står fast vid det, man måste lära sig att vara stark för sin egen skull och ta hand om sig själv. Men jag lär mig mer och mer att man också ska ta emot hjälp och stöd när den finns inom räckhåll... Ibland står man själv, och allting hänger på en själv... Men ibland, då får man mer stöd och hjälp än man räknat med.

Med tanke på att ingen någonsin i mitt liv tidigare haft styrkan och tålamodet att hjälpa mig med varken vikt eller motion, så är jag nästan i chocktillstånd just nu. För även om jag är "igångsatt" eller vad man ska kalla det, så stretar jag fortfarande emot. Jag gnäller, jag försöker förhandla, skjuta upp och allting som jag alltid gjort när någon försöker hjälpa mig. Jag är precis lika jobbig och ovillig som jag alltid varit, men plötsligt spelar det ingen roll. För han låter mig gnälla och streta, men ändå släpar han med mig ut, håller mig i handen medan jag surar och flämtar lite extra mycket för syns skull i backarna, och när vi kommer hem kramar han om mig och säger att jag varit jätteduktig, och jag inser då att jag just gått en halvmil. Igen. Och så ler jag, för jag inser att jag är glad.

Jag börjar till och med förstå vad Björnkillen/"skogsmulle nr ett" ser i att gå i skogen...
Speciellt när solen skiner och nu när allting börjar grönska...

Har ni någon i ert liv som stöttar/pushar och hjälper er?