2 år sedan?

Jag lade just på telefonen med kirurgen som opererade mig. Jag visste att han skulle ringa idag, för jag hade fått hem ett brev med information om att min 2 års kontroll skulle ske via telefon.

Jag: Ja, det är Fattie?
Kirurgen: Hejsan, det är Kirurgen. (släpig röst)
Jag: Jaha, ja du skulle ringa idag ja!
Kirurgen: Ja... det är ju 2 års kontroll. Vad ligger du på för vikt idag?
Jag: Ungefär 57kg.
Kirurgen: Jahaa.. och det kan du ju vara nöjd med?
Jag: Ja absolut. Pendlar mellan 56 och 59 beroende på hur jag äter.
Kirurgen: Jaaa... okej. Hur har du det med recept?
Jag: Det är nog bra. Har en husdoktor jag kan ringa om recepten tar slut.
Kirurgen: Jahaaa.. Bra.. Bra.. Om det är något du vill kan du ju ringa.
Jag: Ja.. okej.
Kirurgen: Ja, okej då. Bra. Vi hör av oss inför 5 års kontrollen.
Jag: Okej..
Kirurgen: Jaa.. Hejdå.

Jag måste ju säga att jag är riktigt irriterad över uppföljningen. Nu mår jag iof bra och har ju inga komplikationer eller så, men hade jag haft mycket besvär med att äta eller hålla vikten stabil så hade den här typen av uppföljning inte känts tillfredsställande...

Å andra sidan är jag glad över att slippa åka tåg i en timme för att ha ett så kort och betydelselöst samtal. Minns hur 1 års kontrollen (LÄNK) gjorde mig så grymt besviken, kanske är därför jag rycker på axlarna åt den här kollen som tillochmed var betydligt värre. Men den här gången ville jag inte ha någon plastikbedömning iaf, och nu när två år har gått så har jag hunnit smälta allt nytt och prata med så väldigt många om resans gång att jag inte längre känner behovet av att "prata av mig" om allting som jag kände för ett år sen.


2 hela år.
Mer än 2 år egentligen, 2 år och 2 veckor ungefär... Men 2 hela år sedan det jag kämpat för och längtat så mycket efter äntligen inträffade.

2 år sedan jag drack nutrilett och var så konstant hungrig att jag hatade hela världen.

2 år sedan jag kom hem från sjukhuset och satt och snyftade
pga att jag hade ont och kände mig konstig.

"Jag mår illa och har konstant ont i magen... Jag har gjort allt i min makt känns det som och ingenting hjälper.. Så ringde pappa idag och erbjöd att han och min bror skulle komma förbi på besök.. och jag i princip sa att jag inte ville ha hit dom... och när vi lagt på så började jag störtgrina. För att jag vill ju egentligen ha hit dom! Jag bara... är lite.. trött. Och har ont. Och jag vill.. jag vill så gärna.. hitta på saker. Prata och.. Jag har längtat efter att komma hem.. och så när jag kommer hem så.. så har jag bara så himla ont så att... ååh. Jag ångrar inte operationen. Det är inte det. Jag vet ju att det inte kommer vara såhär för alltid.."

2 år sedan kilona började rinna av mig i raketfart
(och för första gången: utan att jag gick upp dom igen!)

"Jag känner att jag gått ner i vikt, jag är nere på 86,5kg idag. Och det.. På ett sätt känns det som 'gud vad fet jag fortfarande är' och på ett sätt känns det som om tjockisen i mitt huvud skriker 'åh herregud 86 kilo!?'. Men öhm.. Jag känner det när jag går, jag känner det när jag ska sova för jag andas lättare.. jag känner på många sätt att jag har gått ner i vikt, det är bara svårt att sätta ord på... jag är inte glad åt det. Eller jo jag är glad åt det men, skulle jag stanna i vikt nu och inte gå ner mer, eeh.. jag vet inte hur förkrossad jag skulle bli då om jag ska vara ärlig..."

2 år sedan jag började få mer insikt i varför jag tidigare ätit som jag gjort...

(Här är bilder från en liten segerdans jag gjorde när jag gått ner 20kg)

2 år sedan jag hittade tillbaka till mig själv och lärde mig att faktiskt älska mig själv.

2 år sedan mitt liv började om på nytt...

(Alla bilderna och den citerade monologen är tagna från en slags videodagbok jag höll på med under mitt första år som opererad)


Fick nyligen en kommentar som gjorde mig förvånad, men också glad. Jag pratade med en tjej om hur jag förändrades drastiskt av att gå ner i vikt, blev mer social och i farten bland annat, då en av Björnkillens kompisar sa med eftertänksam röst:

"Det måste verkligen ha varit tufft för dig"

Och jag insåg att detta är den första personen som faktiskt ens tänkt i de banorna (eller iaf yttrat orden högt). Den första som inte bara sett slutresultatet: En fet blir smal - slutet gott allting gott. Utan faktiskt grubblade över hur det måste ha varit att gå ifrån inåtvänd, isolerad och nästan rädd för omvärlden - till att vara ute, synas och göra sig hörd. Att även om resan och målet varit fantastiskt, så kan det inte ha varit lätt.

När jag tittar på bilderna av min första lägenhet och minns den tiden, tiden då jag satt isolerad inomhus eftersom jag blev skrattad åt och pekad på ifall jag gick ut - då minns jag också hur naiv och otroligt drömsk jag var. Inte på ett helt dåligt sätt, vad är vi inte utan våra drömmar? Men jag var inte helt realistisk, och jag hade dragit mig undan såpass från världen att jag var väldigt... jag hade blivit ömtålig. Man blir väl det om man ständigt förebygger situationer där man kan bli sårad, eller duckar för alla hinder i vardagen. Men som resultat gjorde det verkligen ont att gå ner i vikt, fast det gjorde mig också hårdhudad. Jag lärde mig hur otroligt ytlig världen är, och vad många saker som blir enklare bara för att människor av någon anledning tycks respektera en smal mer än en tjock.

Jag försökte sätta mina känslor i ord efter Björnkillens kompis uttalande, men jag lyckades inte, och jag känner att jag heller inte lyckas nu. Känslan av att slitas mellan lycka av sin framgång och sorgen över det ständiga bekräftandet av att ingen tyckte man dög som man var tidigare. Det är svårt att både sörja och glädjas på samma gång, varenda dag, i varje tanke och i varje ögonkast. Det är som att klä ut sig till en annan person och gå ut genom dörren. Man blir inte bemött på det sättet man var van vid.


Men nu har det gått två år, och jag känner mig hemma i min nya kroppskostym. Den tillåter mig att göra roligare fysiska aktiviteter, orka hålla takten med härliga människor i vardagen, den ger mig möjlighet att leva livet på en standard som passar min personlighet bättre än innan.

Så jo, visst var det tufft.
Men det både var och är underbart också.


Ps. Nu när jag "firar" två år måste jag fråga hur många av er som var med mig i början av min resa och fortfarande är kvar?