Jag börjar känna att jag inte kan eller får klaga över mina komplex längre. Jag är inte längre störst i min umgängeskrets utan hör till de minsta. Om tjejen som väger 30kg mer än mig börjar klaga över sina lår, då vågar jag inte instämma och klaga över mina egna, för jag minns hur mycket jag hatade smala tjejer som klagade när jag själv var stor...
"Vad spelar det för roll att hennes skinn veckar sig på magen eller om hon har lite celluliter? Hon är ju ändå smal, hon kan ju ändå visa sig i bikini utan att dö av skam! Hon kan ju ända köpa vilka kläder hon vill och hon får blickar efter sig av killar. Så vad spelar det för roll om hon hakar upp sig på de där småsakerna med sin mage eller rumpa? Vad är väl hennes komplex jämfört med mina?"
Det var så jag jämt brukade tänka. Och nu är jag den där smala tjejen som vet att om jag yttrar ett ord om mina egna komplex, då kommer jag få ilskna tankar riktade mot mig. Jag kanske kommer såra någon om jag andas ett ord om att jag också har komplex.
Igår när jag badade i bara trosor (spontandopp var det frågan om så badkläder var inte medtagna) så dolde jag både mage och bröst med händer och armar. Och idag var jag på stranden - i min baddräkt som döljer bristningarna och rynkorna på magen. När jag hivade mig upp från liggande ställning till sittandes iförd badkläder så dolde jag även då min kropp i den mån jag kunde... och jag insåg plötsligt att mitt kroppsspråk är detsamma som när jag var stor. Jag skäms fortfarande över min kropp, jag oroar mig fortfarande för vad folk runtomkring mig kan tänkas tycka.
När en storväxt tjejkompis pratar om vikt och kost så svarar jag med en "vi-tjockisar"-mentalitet och undrar förvånat varför hon får den där blicken i ögonen... Den där "vad vet väl du?"-blicken.
Jag kanske har blivit smal, jag kanske ser smal ut, men inombords känner jag mig fortfarande som samma gamla Fattie. Samma gamla tjej med problematisk relation till ätandet, samma tjej som vet hur hemskt och tufft det kan vara att vara stor idag, samma tjej som försöker äta rätt och försöker vara självsäker och ha utstrålning fast det inte alltid fungerar när ens självförtroende sviktar gång på gång.
Mitt kroppsspråk är detsamma som förr, min mentalitet är densamma som förr, men min utsida är en annan. Är jag medlem i tjockisklubben eller tunnisklubben? Eller är jag ensam i min Fattieklubb kanske?
En sak är säker... När jag idag pratade med en ny tjejbekant som uttryckte sorg över att hon nu fått några få (kanske 4-5?) ljusrosa bristningar på magen så drog jag min baddräkt åt sidan och visade mina egna, och för första gången på länge så såg jag i hennes ögon att hon inte såg på mig som "en såndär smal tjej som inte fattar nåt" utan hon såg MIG. Hon såg Fattie, tjejen som visste hur det är att vara tjock, tjejen som vet hur det känns att få jobbiga bristningar på magen.
Det kändes skönt att få in en fot i tjockisklubben igen. Inte för att jag vill vara tjock, men för att jag vill känna samhörighet.
Vad tycker ni?
Känner ni ibland att ni är omgivna av människor som inte förstår er?
Ett intressant ämne som du skriver om i det här inlägget. De gånger då jag lyckats gå ner dryga 30 kg, genom gud vet vilka svältmetoder, har jag haft liknande tankar. Sen har jag ju dessvärre gått upp lika fort igen, så jag har inte benat ut det mer långsiktigt...
SvaraRaderaMen det där med samhörighet är viktigt. Och faktum är att om man aldrig har varit fet, så vet man heller inte vad det innebär. Man har ingen koll på hur det känns att folk tittar snett på en i glasskiosken eller på MC. Eller att man blir nekad ett arbete, även fast att man vet att man är mer kvalificerad än den som faktiskt fick jobbet. Eller om de där blickarna bakom ryggen, när man går på stan. Eller precis som du skriver, den där känslan inombords när en smal tjej klagar över sina lår...
Den där samhörigheten är viktig. Att få känna att man hör hemma någonstans. Det här är helt klart något som jag måste börja fundera mer på. Förbereda mig mentalt. Tack för att du tog upp ämnet!
Måste bara säga att jag älskar din blogg! Så härligt att få följa någon som redan har gjort den här operationen, som faktiskt bloggar så öppet om allt. Ska försöka få tid över att läsa igenom hela bloggen, tror att jag kan få svar på många av mina frågor här :-)
Ugh, hela "vad FÅR jag ha komplex över?" är ju bara en förlängning på hur sjuk och utseendefixerad världen är. Inte så att vi bara ska ha komplex för att vi inte är perfekta enligt den mall som för tillfället är på modet, nej, vi måste också tänka på att vi samtidigt inte FÅR ha vissa komplex som är reserverade för andra.
SvaraRaderaHerregud, JAG har "tjockisdagar" (nu har jag ju länge haft ett mer eller mindre konstigt förhållande till mat så det är rätt oundvikligt men), vem säger att jag inte ska få känna mig stor bara för att jag är normalviktig? Det bästa hade ju varit om ingen hade några komplex alls men ska man ha komplex ska man väl få ha de komplex man vill... Haha nu låter det som att jag ba "argh fattie :@!!!" men jag blev mer arg på typ mediavärlden och.. tja, allt. Naturligtvis inte på människor som tycker att "de fattar ju ingenting" osv som du skrev att du gjort förut också. Det är ju naturligt. Herregud jag tänker också så fast om andra saker.
Men ok.. Kan säga att ett av mina största komplex är mina överarmar. Jättesmala kan tyckas för någon som gått över 100strecket, men JAG tycker att de är alldeles för stora för resten av min kropp. Grejen med komplex är ju att de inte behöver vara logiska. Ju mer man tänker på något pyttelitet "fel" desto mer växer det. En del kanske har komplex över något som märks jättemycket, andra tror att deras komplex märks jättemycket. Komplex är inte särskilt logiska.
...Nu minns jag inte om jag hade någon röd tråd eller i så fall var den tråden tagit vägen så nu slutar jag. Men öh. Kom över på en kopp kaffe så kan vi tjata om våra komplex vetja! :D
Jag håller helt med! Jag är väldigt lycklig över att min mor varit så hela min uppväxt och fortfarande är det. Man får som du sa en liten guldkant på livet!!
SvaraRaderaJag kan absolut känna att folk inte förstår mig. Jämnt i princip! kram
Först lite beröm: Har följt din blogg ett tag nu och ville bara säga att du är en inspiration för mig, alla dina bilder och texter om din resa ger mig så mycket att tänka på inför min egen viktnedgång. Har själv inte gjort en GBP även om jag funderade åratal på det, orsaken till att operationen inte blev av var att jag hittade en pulverkur som fungerar alldeles fenomenalt och är min väg till normalvikt. Jag känner igen mig själv i dina tankar och funderingar, kommer ofta på mig själv med att utbrista högt "Men *exakt* sådär tänker ju jag med!" när jag läser dina inlägg. Du har hjälpt mig att komma underfund med massor om mig själv jag inte hade en aning om. Tack för det!
SvaraRaderaSå on topic: Jag kan inte bärga mig tills jag också kan visa upp en mage som din! Lika fin kommer inte min att vara; att ha vägt 150kg sätter sina spår då jag redan nu efter att bara ha blivit av med 50kg ser tecken på lös hud.. Jag försöker intala mig själv att jag, när den dagen kommer, försöker se min mage (och lår, armar etc.) som krigsärr, nåt som visar vad jag åstadkommit snarare än nåt fult som skamset behöver gömmas undan. Om jag lyckas med det återstår ju förstås att se, jag har åtminstone 30kg kvar tills jag behöver oroa mig för det =)
Och angående att vara omringad av människor som inte förstår; medan jag var riktigt fet (största delen av mitt liv) räknade jag helt enkelt med att ingen i hela världen förstod hur fullständigt *omöjligt* det var att låta bli att äta godis/chips/ostbågar/nåtannatohälsosamt när suget väl satte in. Du är definitivt inte ensam om att känna sig oförstådd =)
Hej! Jag har mejlat dig om postadress så jag kan skicka en Philips Robust Elvisp. Hör gärna av dig!
SvaraRaderaChristopher Anderton - robust@deluxive.se
Hej!
SvaraRaderaDu får ha komplex för precis vad du vill.
När jag var normalviktig då tyckte jag att jag var så tjock och jag trivdes inte alls med mitt utseende eller i mitt skinn.
Sen gick jag upp 40 kg och kom på att jag är okej och började älska mig själv. Nu har jag gått ner 17 kg och trivs bara bättre och bättre med mig själv.
Komplex har ingen viktgräns, inget utseendegräns heller. Komplex är något som man måste arbeta bort. Genom att stärka sin självkänsla och egenvärde, genom att tycka om den man är.
Jag tror det är mänskligt att störa sig på något på sin egen kropp och inse att jag är inte perfekt. Men även att jag är okej som jag är även om jag inte har den där kroppsdelen som jag gillar.
Starkt av dig att visa det, och känst skönt hon såg dig? :)
SvaraRaderaOm man fotfarande är eller har en gång varit tjock så kommer man alltid att ha samhörigheten för jag tror inte den delas in i om man är smal eller tjock utan om man vet hur det är att vara tjock. Vet hur det känns när man tror att alla tittar på en, vet hur jobbigt det är att köpa något onyttigt när det är människor runt om eller vet hur ångesten känns när man inte ens kommer i de största kläderna i en affär. Även om man som du har varit extremt duktig och tagit tag i problemet och gjort något åt det så kommer du alltid komma ihåg allt det där och det är just därför du alltid kommer vara accepterad i tjockisklubben, även om du nu är smal.
SvaraRaderaVet du, när jag vägde 48 kg en gång i tiden så såg jag aldrig ens att det fanns dom som var tjockare än mig! Jag tyckte bara att alla andra var snyggare och hade finare kroppar.
SvaraRaderaIdag vet jag vad övervikt är och hoppas att jag aldrig ska glömma det den dagen jag går ner i vikt och hoppas att jag ska kunna vara nöjd.
Och älska mig själv. För det är nog vad det handlar om.
Njut av att du är unik, vacker och speciell. KRAM och ha en bra dag!
jag har under denna resans gång sagt gång på gång att allt detta löst hängande skin är nästan värre än när den är utfylld....mage, låren (värst) och underarmarna. Jag döljer mig mer med kläder idag än före operationen.
SvaraRaderaKRAM
Jag mådde skit av huden på lår och mage :( den enda utvägen för mig var operation och jag ångrar det inte en enda sekund :) önskar dig lycka till och du är skit duktig :)
SvaraRadera