Trasig

Jag vet att jag inte skrivit på väldigt länge, och jag har väl iof haft skäl för att försumma bloggandet även om jag inte tidigare kunnat sätta ord på varför. Kort sagt kan man säga att jag mått dåligt, tröstätit som tusan, låtit alla bra vanor förfalla fullständigt struntat i precis allt, i att blogga/skriva, i att ta hand om mig själv, i att ta hand om de jag älskar... allt.

Någonstans på vägen i mitt liv gick jag sönder tror jag. Kanske flera gånger, kanske var det småsaker, jag vet faktiskt inte.

Jag vet inte vad det är med mig egentligen. Jag känner mig så vilsen.. förr var jag liksom den där extremt fördomsfulla tjocka Fattie som betedde sig som om allting i hennes liv var så otroligt bra och stabilt, sen blev jag den där helgalna, flummiga, smala och mer levnadsglada Fattie och nu har jag väl börjat inse att jag är ingetdera? Jag vill liksom... bli tagen på allvar, ha en stabil och fridfull tillvaro, men samtidigt kunna släppa loss ibland. Det känns som att jag hoppade på en karusell och trots att jag sedan långt tillbaka klivit av den inte kan sluta snurra.

Jag är definitivt vilsen. Jag känner knappt mig själv längre. Jag har blivit så otroligt bitter, misstänksam och på min vakt mot hela världen. Jag kan inte roa mig en enda dag eller bete mig hur jag vill utan att automatiskt oroa mig för vad det kommer kosta mig i plånboken och i tillvaron. Jag vågar inte chansa på det jag ibland helst vill och det kryper i skinnet på mig när tanken på att "släppa kontrollen" infinner sig.


Den här... misstänksamheten mot hela världen förstör mig. Jag känner mig faktiskt lika eländig som när jag vägde som mest och var som mest ensam. Skillnaden är att idag är jag egentligen inte ensam, jag GÖR mig ensam. Jag släpper inte in någon.

Faktum var att jag kände mig SÅ misstänksam och på min vakt att jag började älta allt som kändes det minsta lilla fel med min tillvaro, och givetvis började negativa saker med Björnkillen att listas i mitt huvud (eftersom han ÄR min vardag). Jag tänker inte gå in på detaljer om exakt vad, hur och när jag började tänka på att avsluta relationen, men det var slutsatsen jag kom fram till. Min hjärna började tänka i banorna att om jag gjorde slut så skulle allt det dåliga lösa sig... typ. Allt det positiva med relationen vägrade jag att tänka på. Så... härom dagen försökte jag göra slut.

Det var då det oväntade hände. Jag förväntade mig antingen att han lugnt och sansat skulle gå med på det hela och vi skulle skiljas som vänner, eller att han kanske skulle bli helt rasande och att ett enormt och otrevligt gräl skulle bryta ut. Kanske skulle han kalla mig fula saker eller storma ut med en resväska. Men inget av det hände.

Istället så kämpade han för mig. För oss.

Ingen har någonsin kämpat för mig. Det kändes... overkligt.

I hela mitt liv så har jag resonerat att man inte ska försöka ändra på den man älskar, utan älska dom villkorslöst och acceptera alla dennes sidor, goda som dåliga. Det var just därför jag försökte göra slut, för att jag inte längre kunde tolerera vissa av hans sidor, och för att jag tyckte det vore fel av mig att försöka ändra på den han är.

Och då säger han att han måste få en chans att ändra sig, att han är villig att ändra sig, därför att ingenting är viktigare än att ha ett liv tillsammans med mig. Att ingenting är viktigare än mig.

Det tog så otroligt många timmar och så otroligt många tårar, men tillslut bestämde jag mig för att jag också ville kämpa och försöka, för jag älskar honom för mycket för att ge upp. Hellre försöka allt med risk för att misslyckas än att ge upp mannen jag älskar och som egentligen gör mig så lycklig.


Men jag insåg också att det inte bara var en meningsskiljaktighet mellan oss som var problemet... På kvällen tittade jag mig själv i spegeln, och en liten del inom mig undrade fortfarande varför jag inte gjort slut, och plötsligt insåg jag varför. Jag vet inte hur tusan jag insåg det... men när jag tittade i spegeln så såg jag ingenting värt att älska. Ingenting värt att kämpa för. Jag kände mig så ful, defekt och besvärlig att det kändes helt omöjligt att någon faktiskt skulle kunna älska mig. Jag kan ju inte ens älska mig själv, vara nöjd med det jag ser i spegeln eller det jag gör i vardagen.

De senaste åren har jag på ett sätt känt mig så full av liv och spänning, att gå ner i vikt, känna sig åtrådd, att orka springa till bussen och komma i en tröja i storlek 36... Jag tog allt det där som ett säkert kort för att jag börjat älska mig själv, men nu idag... så inser jag att jag föraktar mig själv lika mycket som för två år sedan. Jag kommer på mig själv med att lista saker jag önskar att jag vore men inte är gång på gång, dag efter dag...


Så det är väl inte konstigt att jag är misstänksam mot Björnkillen, vad får han ut av det här, varför vill han vara med mig, finns det någonting i "den här bilden" jag själv missar?


Jag har redan blivit utnyttjad en gång i mitt liv. Jag sög i mig kärleksorden som egentligen var förklädda lögner, jag njöt av smekningarna som var maskerade slag, jag tittade in i ögon och trodde att det jag såg var kärlek.... Men om någon faktiskt kan ha så mycket nöje av att förleda mig i flera år utan att egentligen älska mig... varför skulle inte fler kunna det då? För hur kan man göra så mot någon i flera år utan att dö av skam och skuld? Det måste ju vara för att den man utnyttjar är omöjlig att älska?

Jag inser ju att det där är helt fel sätt att tänka. Att man inte ska döma alla pga hur EN människa betett sig. Det är elakt och orättvist av MIG. Det är ju JAG som är elak i det här...

Det här känns som en helt enorm kris.. och jag vet inte hur jag ska lösa den.


Allt jag vet är att jag älskar min pojkvän, men att vår relation gör mig livrädd. En del av mig tittar hoppfullt in i hans ögon när han säger att han älskar mig och vill dela sitt liv med mig... för kanske är han min räddning? Kanske är det han som räddar mig nu när det känns som att jag drunknar..?
Men rädslan gör att jag inte vågar ta hans hand och hoppas att han räddar mig, för sist jag sträckte ut handen blev jag bara nedtryckt under ytan...


Är det inte otroligt... Han älskar mig så mycket att han är beredd att ändra på sidor hos sig själv andra kanske skulle acceptera utan att blinka... men jag kan inte ens förmå mig att acceptera mina egna dåliga sidor eller tro på att han faktiskt skulle kunna älska mig på det sättet, och utan att begära att jag ska ändra på ett endaste dugg..


Jag hoppas jag kan läka mina sår, jag hoppas han står ut med mig tills dess, jag hoppas jag kan älska mig själv och börja lita på kärleken igen... Nu ska jag gå och ge min pojkvän en kram och tacka honom för att han är här hos mig.


Ps. Brukar varken länka youtube videos eller citera låttexter, men den här låten av Jon McLaughlin kändes för passande för att låta bli:



After all, we're only human
Always fighting what we're feeling
Hurt instead of healing
After all we're only human
Is there any other reason
Why we stay instead of leaving
After all...