Gå ner i vikt eller dö

Ibland handlar inte viktnedgång om att komma i sina smal-jeans, att bli accepterad av omvärlden eller känna sig snygg. Ibland handlar det inte ens om att känna sig piggare och få bättre kondis, utan det handlar i vissa fall om att leva eller dö.

Jag tittade idag på gamla avsnitt av Outsiders som handlade om Sveriges fetaste man Jonny Fuhr (se Del 1 HÄR och se Del 2 HÄR) och känner mig så otroligt ledsen och irriterad.


Den här mannen som hela sitt liv varvat bantning och träning med att successivt äta ihjäl sig - blir tillsagd av vården att det enda kvar för honom att göra är att operera magsäcken. Något han väntat med så länge - att han hunnit bli så fet - att det tillslut blivit en 40% risk för honom att dö på operationsbordet. Han är i en knivig sits, läkarna ger honom 5 år till att leva ifall han inte går ner i vikt, men han är rädd att förlora dom få åren han har kvar genom att lägga sig under kniven - så vad gör han?

Jo, ännu en gång beslutar han sig för att strunta i vad läkarna råder honom till och sticker istället till ett behandlingshem i danmark där de hjälper honom i den mån de kan, men det är inte lätt att hjälpa någon som innerst inne inte vill bli hjälpt. Meningen är att han ska stanna där i flera månader för att få bukt med sin livsstil FÖR GOTT, men istället ger han upp redan vecka ett pga en enda motgång och åker hem igen, där han går upp de 10 kilona han gick ner med ränta. Från programmets början till slut har det hunnit gå två år, och han har gått plus minus noll i sin viktkamp. 2 av hans 5 år spenderade han med att göra som han gjort hela sitt liv: fuska, förhala, misslyckas och ljuga för sig själv.

Mot programmets slut så muttrade han surt för sig själv att en operation inte var bra, för om man inte kan lägga om livsstilen INNAN en operation kan man minsann inte göra det efteråt heller.


Detta fick mig att tänka på en kommentar av en gammal vän som jag fick till inlägget där jag skrev om min senaste viktuppgång:

"Jag har en tanke...
Du minns hur jag var kritisk till en operation, och tyckte att viktproblem är något man ska ta tag i från insidan.

Varför får inte överviktiga människor terapeutisk hjälp när de söker sig till sjukvården, istället för en operation? Något som behandlar den underliggande orsaken till varför man inte kan sluta äta, varför man äter sina känslor, tröstäter, matmissbrukar. En behandling som antagligen är mindre kostsam för skattebetalarna (Om man ska vara lite krass).

Håller du inte med mig om att fetma till stor del är en psykisk sjukdom? (Som ger fyskiska symptom). Det är som att operera bort tårkanalerna på någon som alltid är ledsen och gråter?!

Jag står fast vid att jag tycker att man ska behandla den underliggande orsaken till matmissbruk! /J"

Innan operationen höll jag INTE med min vän. Om jag inte minns fel så grälade vi till och med om just detta för att jag tyckte att hon inte fattade ett skvatt. Numera håller jag faktiskt med henne till viss del. Jag tror inte att fetma ALLTID bottnar i psykisk ohälsa, men kanske i många om inte de flesta fallen. Problemet är att väldigt många inte ens är medvetna om att deras övervikt är ett symptom på något annat. Hur många säger inte att de äter och är överviktiga för att de helt enkelt är matälskare och livsnjutare?

Men någon som njuter av livet borde med all logik INTE äta sig mot sin egen grav..

Men även om alla som åt av fel anledningar hade insikt nog att inse att de skulle behöva gå till en psykolog snarare än en dietist... så finns det ju inte resurser till den typen av hjälp. Psykvården svämmar redan över och allas problem ska kategoriseras som olika akut, och därför är deprimerade, självmordsbenägna och många andra mer hög prio än dom som äter för mycket. Kanske skulle man inte få komma till en samtalsperson alls ifall man angav övervikten som anledning.

Sveriges ledande kirurg för Gastric Bypass hävdade i en debatt på tv att operationen är en typ av hårdhänt terapi för feta och jag kan bara tala för mig själv, men för mig stämde det verkligen. Man blir hindrad från att skada sig själv, iaf från samma grad som tidigare. Vissa dagar mår man dåligt över att inte ha valet att agera självdestruktivt, men i längden kanske det räddar ens liv?

Förhoppningsvis i framtiden så kommer vi kunna urskilja vilka som väger för mycket pga genetik, ätstörning eller dylikt och anpassa en passande lösning för varje individ. Kanske kommer vi till och med ha speciella psykologer som specialiserar sig på övervikt? Jag hoppas det.. Men här idag, är jag glad över att vi har någon lösning alls. Annars är jag helt och hållet säker på att jag förmodligen skulle vägt närmre 120 kg idag och inte ett dugg närmre ett hälsosammare liv än jag var för tre år sedan.

Och att Sveriges fetaste man inte tror att man med hjälp av operationen kan ändra livsstil bara för att man inte kan det INNAN eller UTAN en operation... Det är helt enkelt inte sant. Kanske för vissa men inte för alla.

Med hjälp av operationen kunde jag för första gången i mitt liv äta små portioner, jag började uppskatta grönsaker och fick ett helt nytt synsätt på VARFÖR jag känner ett behov av att äta så fel... och detsamma gäller för mitt syskon som opererade sig i maj. Mitt syskon som hela sitt liv jojjobantat och stött på motgång efter motgång pga bristande självdisciplin med mera. Detta syskon har nu på 5 månader gått ner 40kg och för första gången i sitt liv fått rätsida på sin relation till mat.


Men visst, både jag, mitt syskon och Sveriges fetaste man skulle nog må BÄST av att en gång för alla gå till bottnen med varför man har en ätstörning och helt enkelt "bli botad istället för att behandla symptomen". Om det vore möjligt, vilket jag hoppas det är för många eller kan bli.


Vad skulle ni föredra:
Gå till en psykolog/samtalsperson och bli "botad" på ett mentalt plan gällande er relation till mat?
Eller
Ta medicin / genomgå en operation och "behandla symptomen" men kanske aldrig få bukt med det egentliga bakomliggande problemet till er relation till mat?