Jag kallar det självbevarelsedrift

Livet är så mycket mer invecklat än jag någonsin kunde ana. Det är plågsammare än jag vill erkänna och det ställer verkligen till min förmåga att hoppas och drömma.

Jag har bett Björnkillen flytta.


Kanske i framtiden, om jag fogat samman de sönderslagna bitarna som en gång var Jag, och om han ändrats på det sättet jag skulle behöva för att fungera med honom... kanske det här bara blir en stärkande grej. Kanske blir det bara ytterligare ett minne som med tiden bleknar.


Det hela är så otroligt invecklat. Och jag försöker verkligen prata av mig med vänner och familj, men samtidigt som jag pratar om det så vill jag inte prata om det. Allting bara blev så fel. Hur kan man älska en människa samtidigt som man inte vill träffa honom eller prata med honom? Hur kan man älska en människa men få magknip varje gång man ska åka hem till honom? Hur kan man älska en människa trots att han trasar sönder en till bitar invärtes? Och hur, hur hur hur hur... säger man nej? Hur säger man stopp, nej, nu är det slut. Hur säger man att han måste lossa på sitt grepp och låta mig vara? Det går emot varenda instinkt, magkänsla och sunt förnuft när man älskar någon att be honom gå.

Men att be honom stanna och fortsätta falla itu invärtes är inte heller bra. Inte rättvist mot honom att ljuga och låtsas. Vad som gör det här extra plågsamt är att han inte ens förstod varför jag ville ha bort honom. Han visste inte på vilket sätt han sårat mig och trasat sönder mig. Han hade inte gjort något med flit eller medvetet, men han hade gjort det.


Hade jag haft mer skinn på näsan eller rent allmänt varit mer hårdhudad hade jag säkert hanterat det helt annorlunda. Jag hade säkert inte reagerat såhär. Men jag är löjligt ömtålig när det kommer till vad som sägs direkt till mig och hur jag blir behandlad. Mitt liv har både bidragit till att jag är ödmjuk, omtänksam och snäll, men också detta. För känslig. För ömtålig. Eller är det han som blivit för hård av sitt? Jag vet inte.


Det jag skrivit tidigare här har inte varit hela sanningen, jag ville inte erkänna att det fanns fler orsaker till att jag försökte göra slut. Jag är sån, erkänner ogärna när något är dåligt när jag så innerligt önskar att det egentligen vore bra. Jag menar, hur kan någon som var så otroligt bra för mig, helt plötsligt slå om och bli den som gör mig mest illa? Jag är skev och komplicerad, men när det väl kom till kritan så var det inte självhat som drev mig till detta utan självbevarelsedrift. Jag håller på att drunkna och Björnkillen är den som håller fast mig under ytan.




Jag har inte bott hemma på en vecka, och jag stannar inte ens på samma plats hela tiden. Tills dess att han tagit sina grejer och flyttat tänker jag stanna hemifrån. Turligt nog har jag människor i mitt liv som ser till att jag har sängar att sova i, mat att stoppa i magen och lite småsummor vid behov. Jag har lovat att träffa honom på lördag och prata ut om allt, försöka lösa det här som vuxna och skiljas åt som vänner. Om det går bra kanske vi kan hålla kontakten och se hur det går för varandra i livet.

Men jag är så orolig... jag har redan sårat honom mer än jag någonsin sårat någon annan människa tror jag. Och jag undrar hur lördagen blir... jag undrar om vi kommer kunna prata lugnt och stilla eller om det kommer bli sådär jobbigt så att jag bara vill fly igen som jag gjorde i lördags?




En del av mig säger åt mig att inte skriva något här innan lördag.. men en annan del känner att jag måste få ventilera alla dom här känslorna NÅNSTANS! För jag berättar inget för majoriteten av min umgängeskrets, och jag skriver inget om det på internet. Jag sitter som på nålar och vill att det här ska vara över så jag kan påbörja arbetet att foga mig själv samman igen.





För att foga samman mig själv blev jag tvungen att trasa sönder en annan. Underbart.

Om reinkarnering faktiskt finns är jag säker på att jag återföds som toalettborste i nästa liv.