På natten...

tjaa... lördagen gick väl inte som jag hoppats. Den började bra, men fortgick och slutade riktigt riktigt dåligt. Jag hade hoppats på att kunna ha någon form av vänskapsrelation med Björnkillen efter allt det här, men just nu är jag osäker på om det kommer gå.

För mitt hjärta, min själ och mina nerver klarar inte detta mer. Jag trodde jag hade trasats sönder mer än vad som var möjligt... tills i lördag. Då trasades jag sönder ytterligare.


Så nu är det bestämt att vi inte ska ses mer på obestämd tid. Kanske, i framtiden kan vi lyckas bli vänner. Kanske inte.



Jag hatar det här. På ett sätt är jag så otroligt lättad över att steget äntligen är taget och att han flyttar ut i helgen, men på ett annat sätt är jag livrädd och skitledsen. Suck. Love isn't easy.


Och mitt i allt detta är jag så löjligt stolt över att jag inte tröstätit trots att begäret fallit på. Det började med att jag tappade aptiten HELT den första veckan och mådde illa dygnet runt, men när aptiten väl kom tillbaka så kom också lusten att tröstäta. Men jag har lyckats stå emot.



Dessvärre tog jag till giftpinnarna samma kväll jag gjorde slut med Björnkillen.



Suck suck och suck. Vad ska jag göra med mig själv? Det löjligaste är att jag bara är såhär negativ och sorgsen om nätterna... när huset blir tyst och tankarna kommer smygandes. Om dagarna är jag ute och promenerar, träffar folk, handlar... Jag GÖR saker. Jag ler, jag skrattar och jag pratar! Jag lyssnar till och med på andras problem! Jag är fullt fungerande!



Fram tills det blir mörkt och tyst. Då skiter sig alla de där fina lyckliga känslorna fullständigt.





Blörk.