Moving on

På ett sätt finns det så mycket jag vill spy ur mig om vad som hänt de senaste månaderna, men en annan sida av mig känner att det ännu är lite för färskt för att jag ska kunna återberätta det hela på ett rättvist sätt. Så vi lämnar det tills vidare vid att jag är en idiot som ljög om att mitt kärleksliv var bra när det egentligen fick mig att falla itu fullständigt och börja förakta mig själv.

Däremot kan jag berätta om vad som hänt SEN jag gjorde slut!

Jag började med att resa hem till min viktopererade bror och började kedjeröka som en tok då jag hade så mycket ångest att jag skakade och hyperventilerade. Min aptit försvann helt men som tur var är min bror en mycket skicklig kock och han lyckades få i mig mat trots min ovilja att äta. Därefter reste jag hem till mina föräldrar där vågen helt oförskämt berättade för mig att jag vägde 65,5kg. Nästan 10kg mer än förra sommaren med andra ord. Men det var inget jag tänkte särskilt mycket på, förutom att jag förstod varför mina knän börjat värka igen (tragiskt nog har jag otroligt känsliga knän. Jag får känningar i dom när jag väger över 61kg men känner inget alls när jag väger 60 eller mindre. Dumma knän...). Även mina föräldrar såg till att jag åt, och hos dom fick jag även möjlighet att pusta ut och vila själen. Jag fick maten lagad, tvätten tvättad, en skön säng att sova i och framförallt så omgavs jag av människor som älskade mig.

Jag blev fullkomligt urless på spegelbilden. För tjejen som tittade tillbaka på mig kändes så... trasig. Sorglig. Svag. Jag behövde en drastisk förändring, jag behövde se någon ny i spegeln. Så min käre far fick agera frisör och klippa av mig allt håret tills det liknade en pojkfrisyr, därefter gick jag lös med färgningen. Voíla! EN ny människa. Det var en uppfriskande sak, och jag mådde faktiskt väldigt bra av den drastiska förändringen.



Därefter påbörjade jag ett nyare socialare liv. Varenda kotte som ville träffa mig träffade jag. Gamla vänner, nya bekantskaper, folk jag tidigare inte haft något intresse av att lära känna blev helt plötsligt mycket mer intressanta. Så mina dagar blev plötsligt fullpackade, var jag inte hemma hos föräldrarna och omgiven av trygghet, kärlek och nostalgi så var jag ute på stan och socialiserade. Det kändes också underbart. Som en nystart.

Efter två veckor boendes borta blev det dags att flytta hem till lägenheten igen, då det tog två veckor för Björnkillen att packa sina grejer och hitta någonstans att ta vägen. Jag bad min bror att följa med mig, som stöd, som trygghet.. Väl hemma kände jag hur ångesten återvände. Skitlägenhet. Skitmöbler. Skitminnen. Jag blev vrålförbannad på allt. På bokhyllorna och köksluckorna. På fönstrena och badrummet. Allting gjorde mig arg och illa till mods. Kanske hade mina föräldrar rätt i att jag borde överväga att flytta ifrån lägenheten som nu höll så många dåliga minnen?


Nej. Den tanken gjorde mig också arg. Jag blev ju så lycklig när jag fick flytta hit, det var PRECIS en sånhär lägenhet jag ville ha. Så vad kunde jag göra? Jag började med att möblera om helt enkelt. Bytte plats på både småsaker som kaffebryggaren och större saker som ALLA möbler i vardagsrummet. Därefter började jag planera på vilka möbler jag kunde byta ut, med tiden, någon möbel nu och då allteftersom jag kommer ha råd.

Samtidigt som jag förändrade mitt utseende, socialliv och hemmiljö så kom jag på att jag inte rört godis, kakor, chips eller liknande sen dagen jag gjorde slut. Två veckor som fri? Redan två veckor på väg? Jag beslöt mig för att fortsätta hålla mig undan allt mitt ätbara "knark". Att jag börjat röka igen var illa nog, jag behövde minnsann inte ytterligare destruktiva saker i vardagen. Jag ställde mig på vågen och insåg att jag gått ner 2kg under de två veckorna som gått. Då blev jag sporrad att försöka återgå till mina gamla RIKTIGT sunda vanor (de jag hade under mitt första år som opad). Äta frukost varje dag, äta minimalt med mackor och pasta och istället äta ordentlig mat och frukt. Så jag började med att tvinga i mig ett kokt ägg och en banan varje förmiddag trots illamående. Och det hjälpte! Jag fick mer energi och gladare humör ganska omgående. Jag fortsatte genom att max äta en smörgås om dagen och resten av tiden äta varm mat, sallad eller frukt. Sötsuget återkommer lite nu och då, men jag har inte givit efter och det känns så bra. Jag är stolt över mig själv och hoppas att jag kan fortsätta på det här sättet låååååååångt framåt.



Och nu. Ja nu umgås jag dagligen med min bästa vän som jag hittat tillbaka till mitt i allt detta. Hon har varit ett enormt stöd och gör min vardag lite roligare, lite trevligare och med lite mer fart i.

Så vad har jag lärt mig av detta? Jag är en usel människokännare, jag blir dumt impulsiv när jag blir kär, jag ljuger hellre om vad som EGENTLIGEN får mig att må dåligt än erkänner sanningen för människorna jag älskar och borde lita på, och jag blir väldigt lätt påverkad av vad som sägs till mig av den jag har känslor för. Men jag är stark och jag kan ta hand om mig själv och fatta rätt beslut när det verkligen krisar, jag KAN vara en människa jag tycker om att vara. Jag RESPEKTERAR mig själv.

Respekt. Det är ett ord jag saknat det här året.



Ps. Tack för era fina kommentarer! Jag uppskattar konstruktiv kritik, men visst värmer det lite extra när ni är så snälla dessutom!