Självinsikt: ett ständigt pågående projekt

När tar självinsikten slut? När tar det stopp? Aldrig? Allt jag vet är att jag lätt förlorar huvudet, och att jag har väldigt lätt för att blunda för saker gällande mig själv.

De senaste två veckorna har jag pratat. Mycket. Både med min bästa vän och en till gammal vän. Det har burit frukt kan man väl säga, jag har börjat inse nya saker om mig själv. Det började med att min vän förklarade hur hennes hjärna lägger fokus på fel saker när hon mår dåligt. Att det är som en konstig försvarsmekanism, att hennes hjärna letar upp något relativt enkelt att lägga negativ fokus på när det egentligen är något mycket djupare och mer invecklat som är fel.

I ungefär samma veva berättade jag för henne att jag blir tokig på mig själv. Över att jag aldrig kan stanna upp och "finna mig själv", utan ständigt blir kär, hoppar in i förhållanden och sedan försöker bli sådan som killen vill att jag ska vara. Att hela beteendemönstret är så skevt hos mig. Då påpekade hon så försiktigt att jag kanske gör precis detsamma som hon gör, att min hjärna kanske hellre fokuserar på att vara kär och att "vara Någons", försöka passa i en roll som killen vill ha mig i istället för att försöka finna mig själv. För det är ju enklare att vara någon till lags, att vara så som någon vill att man ska vara. För att finna sig själv kan vara plågsamt, jobbigt, motigt.

Jag började fundera. Vem är jag? Om jag bortser från min dröm om att vilja hitta min själsfrände, bli gift, få barn, bygga hus och allt det där. Vem är JAG? NU? Vad tycker jag om för filmer, vad tycker jag om för kläder? Vad tycker jag om att göra med min fritid? Vad vill JAG jobba med en dag?

Jag har liksom alltid bara haft drömmen: Bli liten älskad bullbakande-hemmafru med söta ungar. Men det är också en "färdig roll" att kliva in i. Den säger inget om MIG.

Såååå... Jag ska försöka göra något som min hjärna sparkar bakut över. En idé som den stretar emot inför. Jag förbjuder mig själv från att hoppa in i någon mer relation nu. Helst skulle jag vilja säga "fram tills Januari 2013" eller något i den stilen, men jag inser att jag nog inte kan sätta en tidsstämpel på det här. Det kanske går fortare än så, eller så tar det kanske 3 år? Jag kan inte veta. Men hela mitt väsen skriker inombords, bara tanken på att blicka inåt och leta efter vem JAG vill vara, BEHÖVER vara, blir lyckligast av att vara.. Det gör ont. Jag är en anpassningsmänniska. Jag tycker om att forma mig efter andras behag, behov och önskemål. Det är så tillfredställande att bli omtyckt och uppskattad, och enklaste sättet att bli det på är ju genom att vara andra till lags istället för sig själv.


Men givetvis är det just för att jag aldrig blickar inåt som allting går åt skogen gång på gång. Det är nog därför mina relationer skiter sig, eller därför jag väljer fel killar. Jag brukar skoja om att jag drar till mig "man-childs". Och det är antagligen för att en av mina bästa "roller" är mamma/hemmafru/förstående och undergiven. Jag är så van vid att kuva mig och sätta män på piedestal, något de hela bunten verkar bli otroligt smickrade av. Det är så enkelt. Men uppenbarligen är det destruktivt för mig att göra så. Som min vän sa. "Det är enklare för hjärnan att fokusera och haka upp sig på enkla, ytliga saker än att ta itu med det egentliga problemet och välja den svåra men korrekta vägen"


Den andra vännen - den äldre vännen som jag pratat mycket med på senaste.. Han gjorde som han alltid gjort. Han ställde frågor till mig (om mig) som jag helst inte vill tänka på. Saker som känns för komplicerade, för tunga - att tänka på. Gång på gång ställde han mig mot väggen och frågade ut mig om saker jag givetvis vet att jag BORDE tänka på, men har år efter år skjutit upp att ta itu med. Som VARFÖR jag dras till människor som suger livet ur mig. VARFÖR det har skitit sig de gånger jag försökt plugga. VARFÖR jag inte ser varningstecknen när jag börjar må dåligt och min kropp signalerar hejvilt att något är fel.

I början blev jag bara irriterad och arg. VARFÖR var han tvungen att fråga ut mig om saker jag inte ville tänka på? VARFÖR envisades han med att göra trevliga samtal till jobbiga långa diskussioner? Och sen slog det mig... Han har känt mig i så många år, han KÄNNER mig. Självklart vill han att jag ska må bra och röra mig framåt istället för bakåt i livet... Så han tvingar mig gång på gång att ta itu med existensfrågor som jag helst velat ignorera. För ignorerar man sådana viktiga frågor, då kommer man ingenvart. Då är det bara som en plågsam spiral som fortsätter spinna längre och längre ner. Han frågade mig saker, eftersom han märkte att jag inte frågade mig själv detta.

Självinsikt. Ett ständigt pågående projekt. Förr trodde jag att man enbart på egen hand kunde få ökad självinsikt, men jag får nog bita mig i tungan och inse att ibland behöver man prata med andra för att få det.




För övrigt har jag varit godis och chipsfri i en månad nu. Jag har inga kakor hemma, jag poppar inga popcorn. Och mitt mack-intag har verkligen minskat.. Innan kunde jag äta mackor hela dagarna istället för mat, frukt osv. Men nu äter jag max en smörgås om dagen, resten av gångerna äter jag frukt, mat, ägg etc. För några dagar sedan gav min pappa mig en kaka/bakelse. Riktig sockerbomb, och det var såååå gott. Men 5 min senare så vek jag mig nästan dubbel. Det kändes som att magen sparkade mig inifrån för att hämnas. Jag mådde otroligt illa. Jag är inte allergisk mot något, så det måste ha varit sockret och fettet. Och på något lustigt sätt är jag glad över min starka motreaktion. Jag VILL att min kropp ska bestraffa mig när jag äter såna där onödiga grejer. Jag mår ju faktiskt bättre i kroppen när jag låter bli? Jag är piggare, känner mig starkare osv. Så jag ska försöka undvika saker med för hög socker och fetthalt framöver. Jag äter nog hellre en god gräddsås, massa bananer och har bregott på mackorna än äter glass och choklad. Jag mår i varje fall så mycket bättre av det.



Såå.. Hur brukar ni få mer självinsikt?
På egen hand? Genom vänner? Genom snedsteg?