Ordet är fritt

Jag hamnar ofta i situationer då det ogillas starkt att jag uttalar mig om vikt, ätstörningar och utseende hos andra människor. Vad jag inte förstår är varför jag ska fråntas rätten att ha en åsikt om något bara för att jag själv tampats med viktproblem och komplex.

Det känns lite grann som situationen då en smal tjejkompis klagar över några kilos viktuppgång till sin tjocka kompis. Givetvis kan det uppfattas respektlöst och opassande, men hon har ju ändå rätt att ventilera ifall hon mår dåligt av en viktökning, och egentligen tycker jag också att i all vänskaplighet ska man kunna prata obehindrat med sina väninnor för att få stöd utan att bli dömd.

Men så fungerar inte världen idag. Dessvärre. Jag har själv varit den tjocka kompisen som fullkomligt kokade invärtes när mina smala tjejkompisar började dra sig i skinnet och beklaga sig. Det tycker jag är synd nu, att jag reagerade så. Jag vill väldigt gärna vara en förstående människa som tar hänsyn till andras situation utan att ständigt jämföra dom med min egen, men det är nog ett livslångt projekt att bli sådan.

Min poäng är iaf, att precis som att jag vill låta andra människor ha sina åsikter så önskar jag att jag kunde få ha mina egna. Det är tröttsamt att ständigt få höra att jag inte borde uttala mig om vad som är vackert respektive fult vikt-o-kroppsmässigt bara för att jag själv haft problem på den fronten. Precis som att en stor del av Sveriges kvinnliga befolkning älskar att glo på bilder i skvallertidningar om schlager artister och kungafamiljen så tycker jag det är intressant att glo på bilder av människor som pendlar upp och ner i vikt. Det är min variant av "skvallertidning" kan man väl säga. Jag grubblar över vad som är snyggt eller fult på vem, jag grubblar på vilka som tränar och äter rätt, vilka som tröstäter eller vilka som svälter sig.

Jag har redan erkänt tidigare i den här bloggen att jag är en ytlig människa. Jag bryr mig om hur killarna jag gillar ser ut, och jag lägger stor vikt vid hur jag själv ser ut. Inte nödvändigtvis för att man behöver vara size zero eller enbart "godkänna" killar som går runt i märkeskläder, nej jag kan tänka mig en orakad kille med hästsvans, kulmage och trasiga jeans ifall hans insida är bra nog, och jag simmar ganska rejält mot strömmen när jag nästan snaggar mig själv mellan varven trots att alla killar jag känner ser ut att vilja gråta när jag gör det. Ja, jag är ytlig. Ja, jag dömer andra. Jag står för det. Jag vet inte hur varenda människa på planeten fungerar, och kanske är jag omgiven av extra ytliga människor för att jag själv är ytlig (minns att någon läsare en gång påpekade hur tråkigt det var att jag var så ytlig, men att det förmodligen också var en anledning till att drar till mig andra ytliga människor), men jag älskar mina vänner och min värld. Vi är ärliga och uppriktiga, bryr oss om varandra och stöttar varandra. Att vi sedan är ytliga och kommenterar hur andra ser ut är väl inte värre än att vissa kvinnor skvallrar om sina grannars ouppfostrade ungar, skalliga makar eller kassa inkomst? På vilket sätt är mitt prat värre?

Nej jag blir ledsen. Alla skvallrar om det ena eller det andra, och aldrig har jag sagt åt någon att de borde knipa igen om just det dom finner intressant att ha åsikter om.

Jag har varit tjock och blivit dömd för det. Jag gjorde en operation och blev dömd för det. Jag gick ner i vikt och blev dömd för det. Jag blir ständigt dömd för hur jag väljer att leva, äta och röra mig. Antingen äter jag för mycket, eller också för lite. Antingen är jag för sträng med maten eller alldeles för slapp. Ärligt talat har jag inte lyckats få en riktigt ordentligt GODKÄNT från en enda själ för hur jag väljer att leva mitt liv, men det spelar ingen roll. För jag lever inte som jag gör för att bli accepterad och bli klappad på axeln av andra, jag gör det som är bäst för MIG. Och att människor lägger sig i och påpekar hur fel jag gör på det ena eller andra sättet kan vara tröttsamt, men dom har rätt till sin åsikt.



Känns som att det här inlägget blev lite snurrigt och gnälligt, vilket inte var meningen. Men jag tycker det känns tråkigt att den här bloggen tydligen har fått tabubelagda ämnen. Hela syftet med den är just att skriva precis vad som helst, inga tabubelagda ämnen, inga hemligheter, ingen censur (i texten). Det är därför jag bloggar anonymt, för att vara fri. Och att då bli tillsagd att jag är ytlig och skriver om onödiga eller sårande grejer gör att den inte känns lika fri längre. Jag ber inte NÅGON att hålla med mig, jag skriver bara vad jag tycker. Och ärligt talat så avvaktar jag väldigt ofta och väntar på att en eller annan (eller många) arg kommentar ska trilla in, givetvis. Skriver man obehindrat kommer det alltid dyka upp grejer som antingen får medhåll eller som skapar ilska, så DET räknar jag alltid med. Men att indirekt få höra att jag borde låta bli att skriva om något överhuvudtaget, det är det som gör mig sur. Sur som en citron. Var arga! Skäll på mig eller skriv att jag har korkade idéer. Men snälla, idén med den här bloggen är ju att ordet ska vara fritt, både för mig och dom som kommenterar.

Jag kan erkänna att hittils finns det bara EN ENDA KOMMENTAR som jag valt att inte publicera, och den var från en flicka som uppenbarligen var mycket sjuk och skrev något väldigt ohälsosamt om vikt och viktnedgångsmetoder och jag ville helt enkelt inte att någon med ätstörningar skulle kunna läsa kommentaren och hitta något "vettigt tips" att ta till sig av. Det är det enda jag hittills valt att slopa här i bloggen. Eller borde jag bli mer strikt? Radera kommentarer som inte passar mig och min smak? Nej, det vill jag inte. Då förlorar hela den här bloggen sin poäng.

Nu har jag iaf fått ventilera det jag hade på hjärtat. Nu är det er tur!

Som jag sa - ordet är fritt!