"Mina droger"

Jag spenderade helgen på en så kallad SoberTrip som anordnades av UNF (Ungdomens Nykterhetsförbund) då en bekant som är medlem erbjöd mig och min vän att följa med. Jag och min vän är ju inte nykterister och anser oss inte ha problem med alkohol, men vi tyckte ändå att det kunde vara lärorikt och det var det faktiskt.

Det var inte direkt som ett AA-möte, vilket på ett sätt gjorde mig lite besviken. Jag hade gärna velat höra om folks kamp mot sina inre demoner och problem, varför de tog till alkohol eller droger och vad som fick dom att sluta. Hur dom lyckades och hur livet ändrades. Men som sagt, det var inte vad resan handlade om. Istället fick vi lyssna på föreläsningar om hur man önskar att man kunde förändra världen, att världen vore bättre utan droger, hur man skulle gå tillväga, vilka droger som finns och hur de fungerar både vid ruset och vid avtändning.


Varför jag tar upp detta är för att jag noterade hur jag kände samhörighet ibland. Jag försökte akta mig för att prata mycket om det (även om jag nämnde det lite grann vid något enstaka tillfälle), men jag tänkte väldigt mycket på det. Människor som tagit till alkohol eller droger för att de ville bli lyckliga, få rus, vara sociala, eller för att deras liv gick i bottnen och enda sättet att handskas med alla känslorna var genom att ta till droger och döva sig själva.


På vilket sätt är det annorlunda från hur jag gjort med maten och godiset? Visst, jag ska inte försöka få det att låta som att kokain och en chokladkaka är samma sak, det är det ju givetvis inte, men ritualen, beteendet, den instinktiva känslan av att man måste döva sig själv - den har likheter.

Att jag i min tonår varje kväll kände en dragning in mot stan för att besöka världens bästa godisaffär för att inhandla "mitt knark". Samma sak varje gång jag åkte dit. En lösgodispåse för ca 65kr, alltid samma innehåll - varenda gång. Dag efter dag. Och de dagar pengarna var slut eller det hann bli för sent för mig att åka in dit? Då bröt jag ihop. Jag sjönk ihop på golvet och grät av sorg. Senare blev jag nästan aggressiv av frustrationen. Jag började förhandla med alla jag kände som hade tillgång till bil eller möjlighet att låna mig pengar. Jag klättrade på väggarna och kände det nästan som att jag skulle förlora förståndet. Om jag inte hade skrivit att det var godis jag så desperat var i behov av så känns det lite som att jag beskriver någon form av drog-abstinens faktiskt. Iof vet jag inte hur drog-abstinens känns eller verkar utåt, men min egna typ av "abstinens" kändes extrem nog.

En av föreläsningarna (som handlade om olika substanser) var särskilt intressant då föreläsaren tog upp PSYKOLOGISKT BEROENDE. Att det inte alltid behöver vara en substans som kroppen blir fysiskt beroende utav.

Men när helgen började gå mot sitt slut och de olika medlemmarna diskuterade AA-möten och NA-möten, hur man får brickor med nummer på beroende på hur länge man varit "ren", samt de som fick återfall och fick börja om med en nummerlös bricka så kände jag ett lättare styng av sorg. Jag kände mig ensam. Vid detta tillfälle hasplade jag ur mig att jag önskade att det fanns "Anonyma Matmissbrukare" så att jag hade någonstans att gå och prata med likasinnade jag också, varpå jag fick det snabba svaret "Jamen det finns det ju? FAA (Food Addicts Anonymous)!"



Jag gick in på deras hemsida (LÄNK) och läste nu idag, men inser att det nog inte är för mig. Det står bland annat:
"FAA:s program är baserat på övertygelsen att matmissbruk är en biokemisk sjukdom. Genom att följa en matplan som utesluter alla beroendeframkallande substanser kan vi tillfriskna. Dessa substanser innefattar socker , mjöl och vete i alla dess former. De inkluderar även fetter och all annan kolhydratrik, raffinerad, processad mat som orsakar oss individuella problem."

Jag har verkligen inte orken eller viljan att lära mig laga sådan mat, och inte heller tror jag att det är lösningen på mitt problem. Nu har jag varit godis, chips och snaskfri sen den 5:e november, och jag känner mig "nykter". Jag tillåter mig inte att äta av det jag brukar missbruka, men jag tillåter mig att äta vanlig mat. För det mesta äter jag lagom utan att ta för mycket (för visst kan jag matmissbruka vanlig mat också - i form av överätande), för det mesta äter jag frukt och grönsaker till mina mål. För det mesta försöker jag minimera fett och socker i min matlagning. Det här känns som min typ av "Nykter". Abstinensen har jag genomlevt och tagit mig förbi. Jag känner inte att jag behöver klättra på väggarna längre, jag blir inte aggressiv av frustration längre, jag gråter inte över att det är något jag suktar efter. Jag känner mig ren och nykter. Jag behöver inte laga såndär specialkost som FAA tycks tycka att man måste. Jag tror inte att MITT beroende är en biokemisk sjukdom (även om andra matmissbrukare faktiskt kanske endast KAN uppnå "nykterhet" genom denna strikta livsstil), utan ett psykiskt beroende.

För ärligt talat. Om det är något som gör att matmissbruk verkligen skiljer sig från "riktiga" droger så är det ju det faktum att även om man kan få kontroll över beroendet så kan man aldrig SLUTA HELT. Med alkohol, knark osv kan man klippa. Sluta HELT. Ha NOLL TOLERANS. Detta går ju givetvis inte med mat. Man måste fortsätta äta, 3-6 gånger varje dag, resten av sitt liv. Så iof har väl FAA en poäng med denna strikta diet, det är väl på ett sätt som att "klippa helt". Men som sagt, personligen har jag varit "nykter matmissbrukare" i ett års tid innan mitt återfall, och nu när jag börjat om är jag "nykter" sen över en månad tillbaka. Och detta utan specialkost.



Livet är en kamp, speciellt för oss missbrukare. Jag är dock lite orolig att någon ska läsa eller höra mig använda dessa termer och ta illa vid sig. Någon som blivit fri från knark men förlorat vänner till överdoser och liknande skulle nog tycka att mina tankar är ett hån mot riktigt drogberoende, men jag kan bara utgå ifrån mitt eget liv, och det är ett liv som är en ständig kamp mot beroendet. Jag försöker inte jämställa de olika typerna av beroende, jag önskar väl bara att det fanns en större förståelse och acceptans för matmissbrukare i samhället.


Vad tror ni?
Vad tycker ni?

Tror du att ditt matmissbruk (om du har ett) är fysiskt eller psykiskt?