Akuten i fredags

I fredags vaknade jag med magont. Var inget konstigt med det, var var det gamla vanliga magontet jag får ibland utan direkt anledning och som jag vet att ingenting hjälper emot, men eftersom jag är envis som en åsna försökte jag ändå med allt jag brukar försöka med. Varma drycker, ljummet vatten, omeprazol och samarin (magmedicin), kolsyrat vatten, att äta något... och som vanligt hjälpte ingenting.

Har fått det här magontet många många gånger de senaste åren. Ibland så sällan som 3 gånger på ett år, andra gånger flera gånger i månaden. Det är en stickande smärta, som om jag svalt nålar, och det känns mer smärtsamt när jag står upp eller ligger uträtt på en säng. Ligga på mage är inte ens något jag är villig att försöka med när det händer. Det kan hålla i sig i en timme, det kan hålla i sig i sex timmar, det är olika från gång till gång.

Men eftersom jag är van vid detta stickande magont så vilade jag i dom timmarna jag kunde och sedan gjorde jag mig iordning eftersom vi skulle på en födelsedagsmiddag med min pojkväns familj. Väl där på restaurangen tänker jag bara glada tankar och grubblar över ifall det där magontet bara inte kändes så mycket innan för att jag inte haft något att sysselsätta mina tankar med, för nu vid bordet och vid gott sällskap kändes det genast lite bättre.

Lagom tills vi alla ätit och det började bli dags att bege sig hem till "svärföräldrarna" för kaffe och tårta så tilltar magontet plötsligt. Jag smiter ut ur restaurangen och viker mig dubbel på en av stolarna utanför. Jag grubblar febrilt varför det helt plötsligt gick från bättre till sämre. Min pojkvän kommer ut och undrar om jag vill bli hemskjutsad men jag känner mig så dödsfjantig. Ska lite magont hindra mig från ett trevligt födelsedagsfika? Aldrig. Sånt här går alltid över, jag är bara mesig intalar jag mig och svärmor lovar mig lite fil med goda bakterier när vi kommit hem till dom. Min pojkvän beger sig iväg i ett ärende men lovar att komma snart.

Jag fortsätter att sitta dubbelvikt den nästkommande timmen, jag dricker upp filen och tillslut blir jag så desperat att jag provar att dricka en ganska stor slurk vodka jag blir serverad i glas med is. Varför inte? Alkohol dövar ju allting så kanske kan det döva magontet för en stund iaf. Min svärmor säger åt mig att gå och lägga mig en stund, och jag tänker att kanske har hon rätt. Kanske ska jag sluta försöka kurera mig och sitta dubbelvikt på det här sättet. Så jag rätar ut mig på en säng jag får låna och försöker slappna av.

Men istället börjar jag gråta hysteriskt. Smärtan strålar ut i hela mig ifrån magen och rummet börjar snurra. Jag plockar upp telefonen och försöker hålla mig så stilla som möjligt medan jag ringer min mamma och frågar vad jag ska ta mig till. Hela min arm skakar och jag tycker det känns tungt att hålla i telefonen. Jag berättar vad jag försökt med mot magontet, hur magontet känns och hur länge det hållit i sig (vilket var ungefär 10 timmar vid det här laget). Min mamma säger åt mig att åka in till akuten, att hon hör på mig vilken vild panik jag befinner mig i och att jag inte kan ignorera detta. Jag snyftar att jag känner mig larvig och att jag säkert överdriver men min mamma envisas tills jag säger Ja.

Så jag slår min pojkväns nr och försöker tala med samlad röst fast jag har svårt att andas pga smärtan och att jag skakar så, och ber honom hämta mig och köra mig till akuten. Jag hör hur han blir extremt orolig vilket jag var rädd för, och han ber mig att tala med hans mamma. Då bryter jag ihop igen och säger att jag inte vill störa när de har födelsedagsfirande, att jag känner mig fjantig. Men han övertalar mig och efter att vi lagt på så hasar jag mig dubbelvikt fram till hans mamma som omedelbart kommer och sitter med mig medan jag väntar på min skjuts. Hon berättar om olika magont-historier, och babblar på till tusen. Jag förstår ganska snart att hon försöker distrahera mig för att jag inte ska tänka så mycket och mitt hjärta värms av att hon sitter där med mig på trappen så jag kan kedjeröka i min förtvivlan och lyssna på historier.

Sen kommer min pojkvän. In i bilen direkt och iväg mot akuten. Jag inser halvvägs dit att jag inte har några skor på mig. Vi checkar in och får sitta och vänta i väntrummet. Jag försöker skoja och säger att jag hoppas det bara är en superstor "fis-bubbla" jag har i mig (gaser) eftersom jag kan se hur orolig han är. Efter en halvtimme blir jag uppropad och jag går dubbelvikt genom dörrarna och får lägga mig på en brits. De tar blodprover och frågar ut mig om hur smärtan känns, vart den är, samt en massa andra frågor om utlandsresor med mera. De avslutar med ett urinprov och ber mig sedan att vänta i nästa väntrum på en läkare. Vi sätter oss och väntar, och en manlig sköterska kommer fram och frågar om jag vill ha ett eget rum, varpå jag börjar gråta igen och frågar om de tänker lägga in mig? Varför behöver jag ett rum? Ingen berättar vad som händer eller vad som gäller utan bara ställer en massa frågor och slussar runt mig. Han tittar förvånat på mig och säger sedan att rummet bara är till för att jag ska få vara ifred tills läkaren kommer och kan göra en bedömning. Jag säger att jag hellre stannar i väntrummet där det finns en tv (jag ville hålla mig så distraherad som möjligt).

Ytterligare 30min senare kommer sköterskan tillbaka och säger att nu måste jag faktiskt ta och vänta i ett rum, jag frågar om jag får sitta upp även om jag är på en brits för annars vägrar jag. Han nickar och säger att det är okej. Varenda gång jag provar att räta ut mig så tiodubblas smärtan, så jag hoppar upp på britsen och drar upp knäna under hakan, och sen sitter jag i denna position under två timmar medan jag väntade på läkaren.

Läkaren ställer samma frågor som redan ställts. Lyssnar på hjärtat, lyssnar på magen, hon klämmer, nästan masserar och gör några hastiga tryckningar vid mina revben. Hon ser fundersam ut, och säger att med tanke på att jag är magsäcksopererad kan det vara frågan om tarmvred, fast hon tvivlar för det verkar inte vara detta med tanke på mina symptom. En annan möjlighet är gallsten, fast eftersom jag beskrivit att smärtan är mer centrerad till vänster sida än höger så verkar inte detta stämma riktigt heller. Hon säger att vad som nu sker är att jag ska få en spruta med diklofenak, och om jag nu har ett gallstensanfall kommer smärtan avta inom 30min. Därefter ska jag genomgå en skiktröntgen för att vara säker på att det inte är tarmvred. Och för säkerhets skull ska jag nog läggas in över natten.

Nu i efterhand tycker jag allt det här låter väldigt vettigt och i sin ordning, men där och då hade jag gått över 12 timmar med ökande smärta och var helt hysterisk och oresonlig. Jag trodde inte sprutan skulle hjälpa, och tanken på att behöva vänta i flera timmar till i det lilla rummet för en röntgen kändes som tortyr, och att ovanpå detta inte få åka hem. Hem till där jag känner mig trygg, där det inte luktar konstigt, där jag är omgiven av bekanta föremål... Jag kände mig helt livrädd över att behöva stanna på sjukhuset och börjar helt enkelt gråta helt hysteriskt. Jag sa att jag inte ville, att jag ville åka hem och sova i min egen säng. Tillslut säger läkaren att vi kan väl ta sprutan och röntgen och sen får jag se ifall jag fortfarande vill åka hem eller bli inskriven. Jag nickar motvilligt och läkaren går sin väg.

Den nästföljande halvtimmen känner jag mig fjantig. Ena stunden grubblar jag över ifall jag kanske är lite förstoppad eller något och att jag slösar allas tid för att jag är så mesig. Nästa stund kippar jag efter luft och gråter eftersom smärtan blir värre med varje andetag.

Den manliga sköterskan kommer in och ger mig en spruta i ena skinkan, och ytterligare en stund senare kommer det en kvinna som säger att hon ska ge mig kontrastvätska inför röntgen samt sätta en nål på mig så att jag även kan få en injektion direkt ut i blodet. Kontrastvätskan smakar absolut ingenting, nålandet går dåligt och jag blir stucken några gånger innan det ger med sig. Och tiden har plötsligt börjat gå fortare, mycket fortare. Jag har slutat sitta dubbelvikt och sitter mer upprätt utan att smärtan blir värre. Jag kan tillochmed vrida överkroppen lite. Magen känns fortfarande öm, men inte alls så smärtsamt som innan.

Jag blir upprullad till röntgen och röntgad (den där kontrastvätskan som sprutas in direkt i blodet var läskig kan jag lova! Först känns det som en underlig.. värmande/brännande/isande känsla i halsen som tillslut sprider sig till kissblåsan så det känns som att man kissar på sig! Hade de inte varnat mig i förväg hade jag nog fått panik där jag låg). Det var fort avklarat och jag blir nedrullad till akuten för att vänta igen. Jag och min pojkvän sitter i väntrummet med tv den här gången och försöker hänga med i en film som redan hunnit halvvägs.

Läkaren kommer tillslut och sätter sig jämte mig. Hon frågar hur jag mår och jag praktiskt taget strålar som en sol, för smärtan är borta. Jag känner mig lite öm i magen men det känns mer som ömhet efter att jag spänt mig och inte alls som magontet känts. Hon nickar och säger att det måste ha varit ett gallstensanfall till 95% säkerhet eftersom sprutan funkade. Jag berättar att min mamma fått operera bort sin gallblåsa på grund av så många gallstensanfall och läkaren säger då att det bara gör henne ännu mer övertygad, eftersom gallbesvär är väldigt ärftliga. Jag får med mig ett stolpiller med samma substans som sprutan för nödfall, hon skriver ut ett recept på mer som jag kan hämta ut senare, och säger tillsist att röntgen inte visade på något tarmvred alls, utan att jag istället kommer bli kallad om några veckor för ett ultraljud av gallblåsan så de vet om den är fylld med stenar eller inte och ifall den behöver åtgärdas.

Hela kvällen känns som ett sudd vid det här laget, 6 timmar på akuten hade på ett sätt känts som helvetet, men nu hade jag ju fått veta vad mina magont genom åren berott på, och fått medicin för det! Något jag aldrig haft att ta till förr när magontet plågat mig. Jag tog henne i hand och tackade henne innerligt, på vägen ut tackade jag alla andra jag haft att göra med under natten. Jag skulle få åka hem, smärtfri, med en förklaring på vad som varit fel med mig, och medicin att ta ifall problemen skulle komma tillbaka.

Min pojkvän flinade och sa att jag såg ut som något ur en skräckfilm med mitt långa mörka hår, svartrinniga ansikte, vita långklänning och smutsiga barfota fötter, när vi gick till bilen.