Det förflutna har varit på besök

Jag hade en intressant dag igår... vid två tillfällen mötte jag på två människor ifrån mitt förflutna (högstadiet) och medan det ena tillfället gjorde mig arg så gjorde det andra mig helt glad och uppåt.

Det första "mötet" innebar noll interaktion. Jag såg helt enkelt "Killkompisen" (som jag skrev om i Fatties Historia del I) gå förbi mig. Han som jag blev så kär i och som inte ville ha mig, men ändå utnyttjade mig för sina egna fysiska behov. Senaste gången jag fick syn på honom skrev jag om i Fatties Historia del VII

utdrag ur del VII: "Han såg så otroligt bra ut, bättre än han gjort den där kvällen i videobutiken, och mitt hjärta hoppade över ett slag när han plötsligt vände på huvudet och såg mig rakt i ögonen. Det varade bara en sekund, men jag insåg direkt att han kände igen mig. Först jublade jag inombords, av någon anledning kändes det så mycket bättre att han kände igen mig! Men så fick jag syn på mig själv i en fönsterruta och min glädje utbyttes av förödmjukelse. Håret var stripigt, fult och klippt i en relativt kort tantig frisyr, min dubbelhaka kändes så otroligt påtaglig att jag mest av allt liknande en fet bebis i ansiktet... och kroppen ska vi inte tala om. En elefant i stolen var vad jag såg. När jag vände bort blicken från spegeln så såg jag hur han sneglade på mig, och jag kunde se något i hans ögon jag aldrig tror att jag sett förut. Det liknande någon kombination mellan irritation och avsmak. Jag ville sjunka genom jorden och dö."

och igår då.. När jag insåg att det var Han så försökte jag få ögonkontakt, men han hade solglasögon på sig så jag kunde inte se ifall han såg mig.. Men något inom mig blev helt rasande. Jag ville att han skulle titta på mig! Jag ville att han skulle stanna och hälsa som en vettig människa gör när man möter på en gammal klasskamrat. Jag ville att han skulle se vad det blivit av mig, att jag varken är den osäkra lilla flickan han utnyttjade eller den sjukligt överviktiga kvinnan han gav en nedvärderande blick för så många år sen. "SE MIG!" ville jag skrika högt medan jag såg honom passera och försvinna runt kröken.

Jag kommer nog alltid ha problem med att älta det förflutna. Småsaker kan jag släppa med tiden, men de större mer känslosamma grejerna, dom sitter som gjutna. Som om dom hänt igår. Svek jag utsattes för som barn och tonåring ligger fortfarande och bränner i min själ. Det är väl helt enkelt min förbannelse.

Men vem vet? Den här staden är inte särskilt stor och en dag kanske jag får den där upprättelsen jag suktar så innerligt efter. Om det ger mig sinnesfrid eller inte är kanske den stora frågan..


Nåja! Något betydligt trevligare hände en stund senare. Jag mötte på ytterligare en gammal skolkamrat, en tjej som varit störst i klassen under högstadiet. Hon hade väldigt få vänner, och även om ingen mobbade henne eller försökte vara elak så var vi nog inte särskilt tillmötesgående heller. Jag minns inte ifall det berodde på hennes utseende (ja, ungar och tonåringar är ytliga och elaka, även jag fast jag skäms över att erkänna det..) eller hennes beteende. Hon var alltid väldigt tyst och tillbakadragen, vilket gjorde det skrämmande enkelt att undvika henne.

Men nu, vilken uppenbarelse! Hon hade gått ner mängder i vikt och såg rejält kurvig och kvinnlig ut, och ögonen glittrade på ett sätt jag aldrig sett dom göra under vår tonårstid! När jag hälsade så visste jag väl inte riktigt vad jag förväntade mig, men när hon öppnade munnen och började prata med mig förstod jag vilka idioter vi varit som tonåringar. Hade vi bara tagit in henne och gett henne en chans hade hon säkert blivit en enorm tillgång i umgängeskretsen.
Hon var vänlig och mild och vi småpratade lite om att man kanske skulle anordna någon form av "Högstadie Reunion" nu när det snart gått tio år, sen frågade hon mig vad jag skrev om och jag berättade att jag försöker skriva om känslomässigt ätande och mitt eget perspektiv på hur världen bemöter och upplever tjocka och smala så väldigt olika. Och att jag är ett riktigt standard exempel på hur vissa helt enkelt har för mycket mentala spärrar för att klara ut det på egen hand, och att jag därför tillslut fick operera mig. Hennes ögon blev stora och så berättade hon att hon själv kollat upp det där med operation, men blivit avskräckt och därför tagit tag i vikten på egen hand. När hon yttrat dom orden kände jag hur jag blev alldeles varm och lycklig inombords.

Det kanske låter skumt. Men tanken på att den där tysta, överviktiga tjejen vi aldrig gav en chans hade en sån karaktärsstyrka och kämparglöd i sig gjorde mig glad. Lycklig att jag haft så fel om henne i mitt fördomsfulla tonårstänkande.

Tänk att någon jag sett ner på hade en så stark och bra sida jag själv saknade fullständigt? Jag kände mig lite satt på plats där och då inne i affären, och det kändes BRA. Rättvist.

Jag försökte svamla ur mig så bra komplimanger jag förmådde utan att pika hennes tidigare utseende och hon svarade med att hon fortfarande hade kanske en tjugo kilo eller så kvar att gå ner, och jag svarade snabbt att jag inte ens tänkte på det för att hon såg så bra ut. Och jag menade det faktiskt, kanske hade hon rätt i att det var en bit kvar på hennes resa, men hon såg helt fantastisk ut som hon var, och då var det inte bara kroppen utan hela hennes utstrålning som fick mig att tycka så. Den fula ankungen har förvandlats till en svan.


Så dagen var givande, jag själv kanske inte fick någon upprättelse men jag hoppas att jag kanske gav det till någon i alla fall..



Nu blev jag nästan sugen att fortsätta skriva på Fatties historia. Det känns som ett så bra sätt att få utlopp för känslor och gammalt som jag ältar så väldigt.