Idag har jag städat på förmiddagen, samt kommit i kontakt med min läkare *jubel* hon berättade att det krävs en "specialremiss" för att jag ska komma till Stad X, och hon berättade också hur jag skulle göra för att få en specialremiss. Så alldeles strax bär det av till stan för att hämta papper på banken, och sen till Sjukhuset för att utforska den magiska "specialremissens" ursprung och syfte.
HEJDÅÅÅ
torsdag 20 mars 2008
torsdag 13 mars 2008
Nej nu jävlar
Ringde sköterskan som bestämt, och jag tänkte glatt men fröken L ska ju bli sköterska. Sköterskor är nog annorlunda. trevligare än kirurger. Jätterara säkert. Hon kommer lyssna på mig! men vet ni vad? Hon var nästan VÄRRE!
Efter att ha förklarat att jag redan tänkt över saken under lång tid, och inte behövde mer betänketid, sa hon "men lilla vännen, ALLA får vänta ett halvår och tänka över saken!" lilla vännen..? LILLA VÄNNEN?! Jävla männska! Hur nedlåtande kan man bli?!
Och det som gjorde mig ÄNNU argare sen var när jag läste på viktop.com (ett forum där man diskuterar allt som rör magsäcksoperationer) om hur några personer som åkte till Byhåla sjukhus (nu i jan-08) som fick 4 månaders betänketid och ev operation i höst, och en som fått ja till op, och uppsatt i kö redan vid FÖRSTA BESÖKET.
Sköterskejäveln ljög för mig.
Min första plan är att ringa min läkare och be henne skicka remiss till Stad X istället, men fröken L resonerar med mig. Jag ska nog försöka ringa en gång till till Byhåla. SUCK. Krångligt värre det här.
Efter att ha förklarat att jag redan tänkt över saken under lång tid, och inte behövde mer betänketid, sa hon "men lilla vännen, ALLA får vänta ett halvår och tänka över saken!" lilla vännen..? LILLA VÄNNEN?! Jävla männska! Hur nedlåtande kan man bli?!
Och det som gjorde mig ÄNNU argare sen var när jag läste på viktop.com (ett forum där man diskuterar allt som rör magsäcksoperationer) om hur några personer som åkte till Byhåla sjukhus (nu i jan-08) som fick 4 månaders betänketid och ev operation i höst, och en som fått ja till op, och uppsatt i kö redan vid FÖRSTA BESÖKET.
Sköterskejäveln ljög för mig.
Min första plan är att ringa min läkare och be henne skicka remiss till Stad X istället, men fröken L resonerar med mig. Jag ska nog försöka ringa en gång till till Byhåla. SUCK. Krångligt värre det här.
onsdag 12 mars 2008
Helknasig dag
VÄRSTA TÄNKBARA START
Jag vaknade av att mamma väckte mig med orden "Jag har blivit magsjuk, jag kan inte följa med dig.." och jag blir smått hysterisk. Jag klarar inte det här själv. Det är så stort för mig! Jag behöver någon med mig! Och mamma hade varit mitt förstahandsval eftersom hon vet hur man ska tas med sjukvården. Men mamma föreslår snällt att jag kan ringa och be min storasyster följa med mig. Jag lugnar mig. Klart min storasyster följer med. Jag är hennes lillasyster och hon vet att det här är viktigt för mig. Men istället förklarar min syster att hon och hennes man ska handla gardiner och gå på lekgrupp med barnen. Men jag kan få skjuts till station erbjuder hon sig. Jag tackar och antar erbjudandet, lägger på, och börjar hyperventilera och gråta hysteriskt. Jag insåg hur äckligt ensam jag är numera, och att folk inte tycks ta mig på allvar. Förutom mamma & pappa, de har varit lika nervösa inför idag som jag. Så jag går in på toaletten, stänker iskallt vatten i ansiktet och slår mig några gånger å vrålar bryskt åt mig själv att rycka upp mig, vilket jag tillslut gör. Vad hade jag för val? Kan väl inte komma till kirurgen och se ut som om någon dött. Jävla barnrumpa jag är.
SJUKHUSET
Får skjuts till station, köper en macka som frukost och kliver på tåget. Reser i lite över en timme, halvsover hela vägen. Kommer fram till Byhålan och letar mig fram till en buss som går till sjukhuset. Var extremt lätt att hitta till Kirurgiska avdelningen, sätter mig och väntar i en timme innan det är min tur.
KIRURGEN
Han presenterar sig och sedan dyker det upp en tjej med den löjligaste röst jag någonsin hört. Hon var någon form av "elev" som skulle observera (!?). Så jag sätter mig, och eleven börjar stirra på mig och kirurgen lägger armarna i kors och säger lugnt "Jaha..?" och jag bara stirrar. Efter en stund inser jag att han inte tänker säga något, så jag börjar babbla på. Lät förmodligen urfjantig, och rösten darrade hela tiden. Han nickar och ser förstående ut, men mellan varven så nästan flinar han lömskt. När jag väl sagt det jag hade att säga så börjar han förklara hur operationen går till och hur den påverkar kroppen, och sedan lägger han på sig en grym blick och nästan väser "många av dina organ kan svikta till följd av operationen, de flesta får komplikationer och man kan DÖ!". Jag bara stirrade på honom. Inte vidare bra reklam direkt. Men jag försäkrade honom att jag redan visste allt han försökte skrämma mig med, och det verkade som att det i slutändan är upp till mig om jag vill ha operationen eller inte. Han bad mig tänka på saken, sa att han skulle skicka efter mig i höst och slängde praktiskt taget ut mig. Superbussigt. Det var precis något sånt här jag varit rädd för. Och att den där fjantiga eleven satt o glodde på mig konstant gjorde mig ju inte direkt modigare. Jag blev så paff att jag inte sa något mer. Utan gick därifrån.
BYHÅLAN
Sedan fick jag spendera några timmar i Byhålan eftersom tåg-o-bussförbindelserna är så helidiotiska att jag inte vet vad. Jag inser att jag vill ha lunch och börjar promenera. Cafe, Cafe, ett till Cafe.. och alla skröt med sina mackor. Men jag ville ha LUNCH! Efter att ha gått tills mina fötter blödde så hittade jag en korvmoj. Där köpte jag en burk cola och gravt misshandlad korv (det var den ledsammaste korv jag någonsin sett.. och brödet var knöligt o trasigt). Man ska inte äta ute i en byhåla helt enkelt! Jag hittade inte ens en jävla mcdonken där ju. Galna bysamhälle.
TILLSIST
Såå.. dagen var en ganska fet besvikelse. Men jag pratade med mamma när jag kom hem, och vi rådgjorde lite. Imorgon ska jag ringa till sköterskan kirurgen gav mig numret till, och jag ska fråga henne om allt jag var för chockad för att fråga kirurgen. Samt förklara att jag inte gjort annat än tänkt över operationen den senaste tiden, samt redan vet allt ang komplikationer osv. Och att jag vill hamna i kö NU! Oh javisst ja. Dödsfallen den här operationen kan orsaka ligger på ungefär 0,02%. Superfarligt. Jag tror inte jag någonsin ska gå över gatan igen heller. MAN VILL JU INTE RISKERA ATT DÖÖÖ!!!
Nej nu ska jag sova.
Jag vaknade av att mamma väckte mig med orden "Jag har blivit magsjuk, jag kan inte följa med dig.." och jag blir smått hysterisk. Jag klarar inte det här själv. Det är så stort för mig! Jag behöver någon med mig! Och mamma hade varit mitt förstahandsval eftersom hon vet hur man ska tas med sjukvården. Men mamma föreslår snällt att jag kan ringa och be min storasyster följa med mig. Jag lugnar mig. Klart min storasyster följer med. Jag är hennes lillasyster och hon vet att det här är viktigt för mig. Men istället förklarar min syster att hon och hennes man ska handla gardiner och gå på lekgrupp med barnen. Men jag kan få skjuts till station erbjuder hon sig. Jag tackar och antar erbjudandet, lägger på, och börjar hyperventilera och gråta hysteriskt. Jag insåg hur äckligt ensam jag är numera, och att folk inte tycks ta mig på allvar. Förutom mamma & pappa, de har varit lika nervösa inför idag som jag. Så jag går in på toaletten, stänker iskallt vatten i ansiktet och slår mig några gånger å vrålar bryskt åt mig själv att rycka upp mig, vilket jag tillslut gör. Vad hade jag för val? Kan väl inte komma till kirurgen och se ut som om någon dött. Jävla barnrumpa jag är.
SJUKHUSET
Får skjuts till station, köper en macka som frukost och kliver på tåget. Reser i lite över en timme, halvsover hela vägen. Kommer fram till Byhålan och letar mig fram till en buss som går till sjukhuset. Var extremt lätt att hitta till Kirurgiska avdelningen, sätter mig och väntar i en timme innan det är min tur.
KIRURGEN
Han presenterar sig och sedan dyker det upp en tjej med den löjligaste röst jag någonsin hört. Hon var någon form av "elev" som skulle observera (!?). Så jag sätter mig, och eleven börjar stirra på mig och kirurgen lägger armarna i kors och säger lugnt "Jaha..?" och jag bara stirrar. Efter en stund inser jag att han inte tänker säga något, så jag börjar babbla på. Lät förmodligen urfjantig, och rösten darrade hela tiden. Han nickar och ser förstående ut, men mellan varven så nästan flinar han lömskt. När jag väl sagt det jag hade att säga så börjar han förklara hur operationen går till och hur den påverkar kroppen, och sedan lägger han på sig en grym blick och nästan väser "många av dina organ kan svikta till följd av operationen, de flesta får komplikationer och man kan DÖ!". Jag bara stirrade på honom. Inte vidare bra reklam direkt. Men jag försäkrade honom att jag redan visste allt han försökte skrämma mig med, och det verkade som att det i slutändan är upp till mig om jag vill ha operationen eller inte. Han bad mig tänka på saken, sa att han skulle skicka efter mig i höst och slängde praktiskt taget ut mig. Superbussigt. Det var precis något sånt här jag varit rädd för. Och att den där fjantiga eleven satt o glodde på mig konstant gjorde mig ju inte direkt modigare. Jag blev så paff att jag inte sa något mer. Utan gick därifrån.
BYHÅLAN
Sedan fick jag spendera några timmar i Byhålan eftersom tåg-o-bussförbindelserna är så helidiotiska att jag inte vet vad. Jag inser att jag vill ha lunch och börjar promenera. Cafe, Cafe, ett till Cafe.. och alla skröt med sina mackor. Men jag ville ha LUNCH! Efter att ha gått tills mina fötter blödde så hittade jag en korvmoj. Där köpte jag en burk cola och gravt misshandlad korv (det var den ledsammaste korv jag någonsin sett.. och brödet var knöligt o trasigt). Man ska inte äta ute i en byhåla helt enkelt! Jag hittade inte ens en jävla mcdonken där ju. Galna bysamhälle.
TILLSIST
Såå.. dagen var en ganska fet besvikelse. Men jag pratade med mamma när jag kom hem, och vi rådgjorde lite. Imorgon ska jag ringa till sköterskan kirurgen gav mig numret till, och jag ska fråga henne om allt jag var för chockad för att fråga kirurgen. Samt förklara att jag inte gjort annat än tänkt över operationen den senaste tiden, samt redan vet allt ang komplikationer osv. Och att jag vill hamna i kö NU! Oh javisst ja. Dödsfallen den här operationen kan orsaka ligger på ungefär 0,02%. Superfarligt. Jag tror inte jag någonsin ska gå över gatan igen heller. MAN VILL JU INTE RISKERA ATT DÖÖÖ!!!
Nej nu ska jag sova.
tisdag 11 mars 2008
åååh....
Jag känner mig så konstig.. Jag är såå orolig. Imorgon är det dags. Hur ska jag kunna somna? iiih... Jag vet inte ens vad jag ska skriva faktiskt. Skriver imorn om hur det gick.
söndag 9 mars 2008
Orolig orolig OROLIG! =(
3 dagar kvar tills jag ska träffa kirurgen. Ohhh guuud. Mamma tror det kommer gå bra, men jag är skitnervös.
Liksom.. jag läser om dom som har mycket lägre BMI än mig som får operationen. Jag har läst om dom som fått den inom 3 månader (vårdgarantin). Jag har läst om dom som får förtur pga problem med knäna (ex) eller diabetes.
Varför är jag då så orolig? =(
SUUUUCK!
Jag får alldeles ont i magen av all oro...
3 dagar kvar...
Jaha ja. Nu i fredags blev jag magsjuk, och nu verkar alla andra vara magsjuka (men jag mår betydligt bättre!) ska se till att hålla mig frisk tills onsdag. har redan fått mötet med kirurgen ombokat tre gånger, vill inte göra det igen.
Jag är skiträdd ärligt talat. Jag är så orolig att kirurgen inte ska ta mig på allvar. Åååh.. jag önskar att jag kunde vara lika posistiv som mamma. Ta allting med en klackspark. Men det kan jag inte.
3 dagar kvar. Jisses. trots att jag gått och tänkt på det non-stop i två veckor så känns det helt plötsligt som "vad ska jag säga?!" guuuud.. Varför är jag så rädd? har jag anledning att vara rädd? Är jag rädd för jag vet innerst inne att han kommer neka mig?
Got2go. bye
Jag är skiträdd ärligt talat. Jag är så orolig att kirurgen inte ska ta mig på allvar. Åååh.. jag önskar att jag kunde vara lika posistiv som mamma. Ta allting med en klackspark. Men det kan jag inte.
3 dagar kvar. Jisses. trots att jag gått och tänkt på det non-stop i två veckor så känns det helt plötsligt som "vad ska jag säga?!" guuuud.. Varför är jag så rädd? har jag anledning att vara rädd? Är jag rädd för jag vet innerst inne att han kommer neka mig?
Got2go. bye
tisdag 4 mars 2008
Oro
Jaha, nu närmar det sig med stormsteg tycker jag. Jag börjar bli riktigt orolig. Försöker tänka på andra saker, sysselsätta mig osv. Men det ligger hela tiden i bakhuvet på mig och gnager: nu är det bara 8 dagar kvar.. Suck.
Jag försöker iaf sammanställa allt jag känner att jag behöver redovisa för kirurgen. Sen får jag väl hoppas att det uppskattas, eller påvisar att jag tänkt igenom det ordentligt eller ja, nånting. Nedan har jag sammanställt orsaken till varför jag vill ha en op:
-Känns som att jag har försökt med allt men misslyckats
-Vill inte riskera att vänta tills det blir värre -vill hellre förebygga
-Tror att många av mina problem idag bottnar i vikten & det den fört med sig
-Vill börja leva NU och inte om många år
-Är rädd att mina skador/krämpor ska bli kroniska
-Är rädd att få sjukdomar
-Ser detta som en hjälp till självhjälp & känner att jag är i starkt behov av
den då jag inte verkar kunna klara av det här helt själv.
Får väl hoppas att det är bra skäl, jag tycker det iaf.
Mamma tror att jag kommer bli nekad eller jakad redan vid första besöket. Åh, jag är så orolig! Jag tror verkligen att det här kan vara min räddning, min chans att börja om, och göra allting rätt. Åh jag vill ju så gärna ha hjälp, snälla snälla...
Och jag håller fortfarande vikten. Varvar mellan 94,5kg och 95,5kg. Varken mer eller mindre.
Jag försöker iaf sammanställa allt jag känner att jag behöver redovisa för kirurgen. Sen får jag väl hoppas att det uppskattas, eller påvisar att jag tänkt igenom det ordentligt eller ja, nånting. Nedan har jag sammanställt orsaken till varför jag vill ha en op:
-Känns som att jag har försökt med allt men misslyckats
-Vill inte riskera att vänta tills det blir värre -vill hellre förebygga
-Tror att många av mina problem idag bottnar i vikten & det den fört med sig
-Vill börja leva NU och inte om många år
-Är rädd att mina skador/krämpor ska bli kroniska
-Är rädd att få sjukdomar
-Ser detta som en hjälp till självhjälp & känner att jag är i starkt behov av
den då jag inte verkar kunna klara av det här helt själv.
Får väl hoppas att det är bra skäl, jag tycker det iaf.
Mamma tror att jag kommer bli nekad eller jakad redan vid första besöket. Åh, jag är så orolig! Jag tror verkligen att det här kan vara min räddning, min chans att börja om, och göra allting rätt. Åh jag vill ju så gärna ha hjälp, snälla snälla...
Och jag håller fortfarande vikten. Varvar mellan 94,5kg och 95,5kg. Varken mer eller mindre.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)