Sanningen... tillägg

Kom på att jag använde orden "Jag VAR en mästare på undanflykter, självbedrägeri..." i gårdagens inlägg och känner nu ett behov av att rätta mig själv:

Jag ÄR en mästare på allt det där.

Dels gällande min relation till mat och motion, men även kring andra saker i livet. Jag har INTE utforskat mitt eget sinne och själ och kommit på alla dess mysterier och alla sätt jag bedrar mig själv på.

Jag berättade ju ganska nyligen att jag helt plötsligt börjat frossa i kakor igen, trots mina jättesmarta individ-anpassade förbud, min nyfunna viljestyrka och självinsikt och bla bla bla.

...Ja det är enkelt att intala sig att man äntligen kommit till insikt med hur man fungerar, att man vet vart minorna på livets väg ligger. Men sanningen är att även om du hittar väldigt många av dom så kommer du ändå att lyckats klampa på dom få du inte kunde förutse låg där..

Jag har nu varit kakfri i 6 dagar. Jag slutade alltså inte äta kakor när jag bestämde mig för det, utan det tog nästan två hela veckor innan jag faktiskt slutade. Och vad tänker jag varenda kväll? "Imorn... imorn då ska jag nog köpa mig lite kakor. Bara ett litet paket.. bara ta någon enda om dagen.. det klarar jag" och när jag går igenom affären så fastnar jag i kakavdelningen i säkert en kvart varenda gång... då jag stirrar mig blind på kakorna medans min vilja brottas med mitt begär.

Varenda dag kommer jag på en ny ursäkt, undanflykt eller vit lögn för att rättfärdiga att få köpa kakor, ibland säger mitt huvud inget mer invecklat än "Jamen du har varit duktig i MÅNADER Fattie! Unna dig lite gott! LEV lite! Du kan alltid sluta igen SENARE" vilket är det absolut mest naiva och idiotiska... urs så arg jag blir på mig själv.

Men kort sagt.. Jag VAR inte en mästare, utan jag ÄR en mästare. Och MEDAN jag ljuger för mig själv så vet jag inte om det... Det är först senare jag fattar vad jag håller på med. Hade jag HAFT all självinsikt jag behövt, då hade jag aldrig börjat frossa i kakor igen till att börja med!


Jag tror inte att jag är smartare eller bättre än någon annan, men när jag väl börjat tänka på något jag tycker känns viktigt (oavsett om det kanske gör någon lite sänkt eller sticker argt i ögonen på andra) så vill jag skriva det. För i min värld är ämnet "Självbedrägeri" nästan lite tabu. Man kan prata om att någon gör det mot sig själv, med andra ord SÄGA DET BAKOM RYGGEN på personen, men jag har aldrig hört någon säga det DIREKT TILL GÄLLANDE PERSON. Och felet jag gjorde igår var att jag tycker jag fick det att låta som att jag absoluuuut inte bedrog mig själv längre någonsin. Och eftersom jag fullkomligt hatar när andra sätter mig på piedestal så vill jag absolut inte göra det misstaget själv, eller ens få det att VERKA som att jag är så uppblåst...

Ha en fin lördag alla :)


Ps. Har grubblat fram och tillbaka.. "Hetsätare" och "Matmissbrukare" är ganska populära benämningar när man verkligen vill understryka hur extrem ens relation till mat osv är... och jag tänker ofta på hur en sjuklig relation till att äta kan liknas med alkoholism (något flera andra också påpekat dessutom). Så jag försöker komma på en benämning som innefattar ALLT ätande, inte bara mat utan även godis, fikabröd osv, och som då även klingar lika starkt som "alkoholist" eller "missbrukare". Mat-o-godis-missbrukare eller ätmissbrukare låter inte bra, o min kreativitet tycks ha nollställt sig... några förslag?

Kanske är jag knasig, men jag vill faktiskt hitta rätt benämning på vad jag anser är mitt problem.