Fatties historia - del V

Här kan ni läsa:
Fatties Historia - del I
Fatties Historia - del II
Fatties Historia - del III
Fatties Historia - del IV
Fatties Historia - del V - AKTUELL

Snabb återblick:
13-14år Kär i bästa killkompisen.
14-15år Mitt första halvår med pojkvännen + utfrysningen i skolan
15-16år Pojkvännens upprepande svek och vår förlovning
och nu berättar jag om åren från att jag var 16 till 18år.


Sommaren då vi förlovade oss var mitt huvud fyllt med rosenrött skimmer och jag var snabb att berätta för min familj och resten av världen att jag nu var förlovad med min drömprins, själsfrände, bästa vän och vice versa. Jag började våga fantisera på riktigt om min framtid, VÅR framtid, nu när jag hade fått bekräftat att jag var Den rätta för honom. Den här sommaren kände jag inget behov av att försöka banta ens, för i mitt huvud var varenda dag en dag värd att fira. Så jag köpte godis när vi var på nöjesfält, jag åt mycket snabbmat varenda gång vi gick på bio, jag drack alkohol ofta och mycket när vi festade och åt självfallet mycket glass i sommarhettan. Att banta ner mig till dom där magiska 55kilona kunde gott vänta.

Efter sommaren började jag gymnasiet (Hotell & Restaurang) och vägde vid det laget ca 75kg. Allting var nytt och spännande och jag kunde knappt bärga mig att skaffa nya vänner och ta mitt första kliv mot att verkligen bli vuxen! En ny start, helt nya människor, och jag skulle äntligen få lämna den fruktansvärda friskolan bakom mig!

Men på min första skoldag blev jag överraskad, då det visade sig att en av mina klasskamrater från friskolan börjat i just Min klass. Först kände jag ett styng av besvikelse då jag egentligen önskat att få en ny start helt och hållet utan en endaste själ från min gamla skoltid.. Men den här specifika tjejen hade varit min vän sedan vi var barn/unga tonåringar och hon var en ofantligt snäll och rar tjej, så det kändes som att jag ändå dragit en vinstlott bland nitlotter.

Jag började omgående prata med mina nya klasskamrater och kände mig sprudlande lycklig. Nyligen förlovad, fick "med mig" den bästa från friskolan, och nu alla dessa nya bekantskaper! Livet kunde inte bli bättre!

Men ganska snart bleknade min lycka.

Jag var inte alls duktig i köket när vi lagade mat. Allt som oftast gjorde jag fel, var för långsam eller brände vid maten. Min grundskolevän fick inga egna vänner, och många talade illa om henne när hon inte var i närheten. Hennes blyghet och tysthet fick klasskamraterna att tycka att hon var konstig, udda och de sa vid några få tillfällen att "något verkade vara fel på henne". Således blev det jag som umgicks med henne då jag inte tyckte att någon ska behöva vara ensam, men min empati ledde till att även jag blev "ensam". Mina kamrater försökte bjuda med mig på fönstershopping och liknande, men blev alltid irriterade när jag envist tog med min grundskolekamrat. Tillslut slutade dom att fråga om jag ville följa med.

Och utöver att min plan på att skaffa nya vänner fallit igenom så började min pojkvän bli ofantligt svartsjuk. Han förhörde mig om vilka jag umgicks med i klassen och vilka mina klasskamrater var. Killarna framförallt. Han var inte sen med att spotta ur sig både det ena än det andra elaka om mina manliga klasskamrater, och så gott som förbjöd mig från att bli vän med någon av dom. "Varför ska du umgås med sådana puckon?" eller "varför ha killkompisar när du har mig?" och "Du umgås ju med mina vänner redan, räcker inte det?". Jag, i min ständigt växande rädsla för att förlora killen jag älskade av hela min kropp och själ lät helt enkelt bli att ens försöka bli vän med någon av killarna i klassen. inte för att det var särskilt svårt, jag umgicks nästan uteslutande med min grundskolekamrat vid det laget. Och hela "Du har en pojkvän så varför ha killkompisar?"-konceptet växte ganska snabbt och utvecklades till att jag nog inte borde klä mig i linnen eller något som framhävde bysten, och att jag verkligen inte borde sminka mig för jag behövde väl inte vara vacker för någon annan än min underbara fantastiska pojkvän?

(Jag kan tillägga att han aldrig förbjöd mig från att ha killkompisar, och inte heller förbjöd han mig att bära vissa kläder eller smink, men han frågade mig ibland VARFÖR jag kände behov av att vara vacker för andra, VARFÖR jag behövde fler killkompisar än dom jag delade med honom osv. Och min paranoida rädsla för att förlora min pojkvän fick mig att ta minsta lilla vink från honom som universums största hot mot vår kärlek. De dagar jag var arg på honom eller kände att en del av mig ville protestera mot detta så brukade jag klä mig och sminka mig JUST så som han inte ville att jag skulle göra under skoltid. Och det var inte sällan. Jag varvade ständigt mellan osminkad och polotröja till porr-urringning med över-spacklat nylle)


Men oavsett vad som pågick så tänkte jag aldrig på att livet var rörigt, framförallt inte på kärleksfronten utan det enda jag faktiskt TYCKTE var dåligt var vänskapsbiten. Så jag gick till skolsköterskan och började prata av mig. Hon rådde mig snabbt att trappa ner umgänget med min grundskolekamrat för att göra rum åt nya bekantskaper. Jag gjorde som hon sa, fast det gjorde ont i mig varenda gång jag sa till kamraten att jag skulle göra annat eller umgås med någon annan - utan att bjuda med henne. I början gjorde jag det kanske varannan eller var tredje gång hon ville umgås, men jag kände inte att jag fick någon ökad vänskap bland våra klasskamrater för det. Tillslut sa skolsköterskan åt mig att prata med min klassföreståndare och när jag gjorde det sa hon: "Jag har pratat med skolsyster om din situation, och vi är överens om att det bästa för både dig och din grundskolekamrat vore om du slutade umgås med henne helt och hållet". Jag började genast protestera och argumenterade att ingen annan ville umgås med min kamrat, och att om jag klippte vänskapen med henne så skulle hon bli helt ensam. Min klassföreståndare sa då åt mig att det var JUST det som var poängen. Att den situationen skulle antingen tvinga min kamrat att ta sig i kragen och söka nya EGNA vänner... Eller också skulle hennes föräldrar se problemet TYDLIGT och kanske ingripa på något sätt så att PROBLEMET kom fram i ljuset.

Jag började fundera över vad som sagts, och sakta men säkert började jag tro att de hade rätt. Att jag inte alls hjälpte henne genom att umgås med henne, utan borde dra undan mitt stöd så hon fick lära sig att "stå på sina egna ben" även om hon riskerade att falla och slå sig. Så det var vad jag gjorde.

Tiden gick, och hon fick inga nya vänner utan började däremot vara borta ifrån skolan allt oftare. Jag å andra sidan fick nästan omedelbart en hel hög med nya vänner som jag träffade både i och utanför skolan. Efter en termin ställde sig vår klassföreståndare inför hela vår klass och tillkännagav att min grundskolekamrat valt att sluta i vår klass och skola. Och jag kände det som att ett stort svart hål tog form inom mig. För det var ju mitt fel. Min stackars kamrat var nu ensam och utan vänner, på grund av mig. Jag var en svikare. Jag var elak. Men tiden fortgick, och jag började intala mig att det hela säkert var för det bästa. Att hennes problem nu "kommit fram i ljuset" och nu kunde åtgärdas på rätt sätt. Och sen började jag glömma.

Att jag gick restauranglinjen var dessutom inte till någon hjälp i viktkampen direkt, då det var löjligt enkelt att smita in i kökets skafferi och proppa i sig blockchoklad på rasterna, eller provsmaka smeten till kakorna/pajerna/desserten lite väl ofta..

Och samtidigt som min pojkväns och min relation blivit mer destruktiv så blev den också mer intim. Vi fick mer och mer gemensamma intressen och tankar att dela och prata om, och vi började tillsammans fantisera om vår framtid. Våra karriärer, hur huset skulle se ut som vi en dag ville bo i, vilka länder vi skulle resa till, hur många och vad våra barn skulle heta, hur de skulle uppfostras... Vi växte samman mer och mer och fann både trygghet och stabilitet i relationen. Jag spenderade alla jul-, nyår-, påsk och midsommars-aftonar med honom eller hos hans familj. Min egen familj föll mer och mer i skymundan, och mina vänner sattes aldrig i första, andra eller ens tredje rummet. Jag levde helt och hållet i hans värld varenda chans jag fick, och bara i min egen med mina vänner när jag var tvingad.

När vi båda var 17 år fick han en ny och väldigt efterlängtad dator som han nästan omedelbart bosatte sig vid. När hans vänner kom över så skulle han ständigt "visa saker" på datorn eller sitta vid den medan vännerna mest satt och såg uttråkade/försummade ut. Jag tog det hela med ro och tyckte det var ganska förståeligt att han ville leka med sin efterlängtade leksak. och han gjorde sitt bästa för att hålla mig sysselsatt med böcker eller film.. och givetvis godis. Vår relation utvecklades till att vi 80% av tiden sysselsatte oss på varsitt håll när vi träffades. Han vid datorn och jag vid teven med en påse snacks (jag gick upp till ca 85kg). De dagar jag ledsnade på att hans mamma klagade över hans stökiga rum brukade jag flytta mig bort från teven och städa rummet åt honom, eller diska efter middagen (vilket var hans uppgift, men då han antingen struntade i det eller ställde till med ett himla liv över uppgiften så brukade jag ta på mig det hela när jag inte orkade lyssna på gnabbet mellan honom och hans föräldrar). Hans pappa verkade alltid bekymrad och irriterad över att jag gjorde allting min pojkvän egentligen borde göra, hans mamma däremot verkade bara glad.

Hans mamma som för övrigt tyckte att det enda som betydde något i världen var ungdom, moderna kläder och VIKT. Vårt första år tillsammans tyckte hon verkligen om mig, det andra året började hon bli mer likgiltig, och detta året började jag verkligen märka hennes ogillande.. Vid ett tillfälle hörde jag hur hon grälade med min pojkvän och sa åt honom att HAN inte borde LÅTA mig äta "sånt där". och hon började tipsa mig lite nu och då kring diverse metoder att banta. Jag försökte många gånger om med nutrilett och cambridge, och hemma hos mina föräldrar provade mamma med olika slags dieter jämt och ständigt. Men vikten rörde sig bara uppåt.

Sommaren kom (och jag hade gått upp till ca 90kg) och för första gången tyckte jag sommaren kändes tråkig och innehållslös. Min pojkvän ville bara sitta vid sin dator och inget annat i världen kunde locka bort honom från den. Hans vänner slutade ringa så vi var helt isolerade på hans rum med teknikens under som sällskap. Jag försökte många gånger föreslå saker att göra, böcker att läsa, eller tjata om att han borde ringa iaf någon av sina vänner, men till ingen nytta.

Året därpå (2:a året på gymnasiet, när jag var 17-18år) var så avtrubbande att det knappt finns något att berätta. Jag fick höra oftare än någonsin att min pojkvän träffade tjejer vid sidan av, och vid ett tillfälle när han stod i duschen svarade jag i hans telefon och pratade ett kort ögonblick med en av hans "vid-sidan-av"-tjejer som var måttligt upprörd över att han tydligen hade flickvän. Den kvällen låg han med huvudet i mitt knä och grät över hur han betedde sig och jag fick trösta honom medan jag lovade att jag förlät honom. Något inom mig dog även den kvällen. Tron på att fin, ren kärlek med respekt för varandra existerade. Allting jag trodde och hoppades om kärlek, allt jag hoppades på för mig själv och mitt hjärta. Allt dog. Men jag älskade honom ändå, och eftersom jag gjorde det så ville jag inte heller lämna honom. Så det enda valet jag hade kvar var att stanna med honom och acceptera att han inte var någon trogen pojkvän. Vi båda låtsades som att han var det dock, vi pratade aldrig om vad han gjorde med andra när jag inte var där, och vad sa jag till de få som visste om hans otrohet? Jo, jag sa till dom att jag mycket väl visste om alltsammans och att jag accepterade det. Att han (och tyst för mig själv sa jag att ALLA killar..) helt enkelt inte kunde leva med en endaste kvinna utan behövde mer. På något vänster lyckats jag förklara hans beteende på ett kallsinnigt och logiskt men accepterande sätt. Men inombords grät jag och önskade inget högre än att jag skulle räcka, och bara jag.

Skolan gick sämre och sämre, jag hann nästan aldrig klart i tid med mina uppgifter och de som väl blev klara var sällan bra eller ens helt färdiga. Strax innan jullovet så satt jag en morgon i skolan innan lektionen börjat, jag hade varit vaken hela natten och försökt plugga men utan större framgång. En lärare kom fram till mig och frågade om jag mådde bra, för jag såg blek ut, varpå jag började skaka och gråta helt hysteriskt där jag satt. Läraren var snabb att dra upp mig på fötter och släpa med mig ner till skolsyster där hon "fastslog" att jag var utbränd. Hon pratade med mina lärare och jag fick förlängd inlämningstid på så gott som alla arbeten och hon hjälpte mig att göra ett slags upplägg/plan för allt skolrelaterat. Efter jullovet så började jag komma på fötter igen, men blev inte fullt återställd/fokuserad som tidigare. Jag lyckades ta mig igenom den sista terminen med nöd och näppe.

Och sommaren som kom var om möjligt värre än den förra. För nu hade jag ju gått upp i vikt (vägde runt 95kg) så jag ville lika lite som min datorsittande pojkvän vistas utomhus. Det var bara svettigt och jobbigt, dessutom så skämdes jag över min kropp. Och hans vänner hade vid det här laget försvunnit helt ur bilden. Det var bara han och jag. Instängda i ett svettigt litet rum med godis, dator och teven. Och han var lika olycklig som jag, för även om han älskade att sitta vid sin dator så älskade han att umgås med vänner och känna sig delaktig i en gemenskap. Så han kände sig övergiven, jag kände mig isolerad och fet, och jag klagade högljutt var och varannan dag över både mitt eget liv men även hans.

Efter sommaren var det dags att börja tredje och sista året på gymnasiet, och det skulle visa sig bli året då jag även inte bara "nådde bottnen", utan kraschande in i den fullständigt.