Skönhet ligger i betraktarens öga

Fick en kommentar till inlägget "Det är insidan som räknas" och jag känner att det var ett bra underlägg för att göra ett uppföljande inlägg till just den posten.

"Det här inlägget gav mig faktiskt en väldigt obehaglig känsla i magtrakten, tror du på riktigt att skavanker och liknande är något hinder för att få någon att bli attraherad av en? Jag tror faktiskt att du drar till dig ytliga personer som bekräftar ditt sett att se på världen, för att du själv är ytlig. Många som är osäkra med sitt eget utseende är ytliga, för de tror att världen defineras av sitt utseende. Jag var precis likadan förut. Jag har många "skavanker" och övervikt, men jag vet om att jag är både snygg och attraktiv. Med den inställning så får jag den uppmärksamheten tillbaka. och vadå bottenskrapet? Jag vägde 118 kilo när jag blev tillsammans med min sambo och han är snygg, a headturner. Han är attraherad av mig och blev det med alla mina kilon. Om man tror att kärlek hänger på utseendet så har man, i min värld, aldrig älskat. (Nu låte rjag kanske hård och arg, men jag har följt din blogg länge och verkligen gillat dig och ditt kämpande. Det här inlägget gjorde mig dock både arg och ledsen.)"
av ÄtaTränaKämpa

Lustigt nog känns det svårt att ge ett rakt svar på kommentaren eller skriva ett utförligt uppföljande inlägg om detta ämne. Först skrev jag ett långt stycke som kändes alldeles för aggressivt, för att sedan skriva mer personligt men insåg att jag istället då framstår som en självömkande gnällspik.

Så, med risk för att framstå som just en självömkande gnällspik som är alltför aggressiv.. Jag kan ju försöka förklara varför mitt perspektiv ser ut som det gör, för allting jag skriver och alla åsikter jag har är ju baserade på endast mitt eget perspektiv och egna erfarenheter.

Jag var fet, ensam och olycklig. Jag skaffade snygga jeans med strass på ändan, sminkade mig och fixade håret, lade ner pengar på bra deodoranter och parfym för att lukta gott, och jag ansträngde mig verkligen för att vara både snäll, omtänksam, intressant och allt det där som ska vara bra attribut hos en människa.

Och hur såg min värld ut?

Killar, det fanns inte på tapeten. Om de hade känt mig i flera år så älskade dom att ha långa konversationer med mig, men aldrig något mer. Det spelade ingen roll hur fin insida jag hade enligt dom, utsidan var ett alltför stort hinder (och då var inte dessa killar löjligt ytliga ändå, men de hade en gräns, och jag låg över gränsen). Om jag pratade med killar över internet så var det samma sak där, de var ofantligt intresserade och kunde till och med kalla mig för "den ultimata kvinnan" eller "drömtjejen", men när de fick se hur jag såg ut försvann det romantiska intresset helt.

En gång på bussen blev jag utskrattad när jag hade klätt upp mig och skulle ut på krogen, en annan gång körde en bil förbi och killarna i bilen kastade en colaburk på mig och vrålade att jag var ett "Jävla Fetto". Gamla skolkamrater och bekanta visade stark ovilja att prata med mig när jag hälsade och grannarna behandlade mig som luft.

Nu förstår jag självfallet att jag kanske bara hade otur, eller (som ÄtaTränaKämpa föreslog) att jag genom att själv vara ytlig drog till mig andra ytliga människor. Men det var verkligen inte något jag ville eller ens försökte med, jag diskuterar sällan sådana här känsliga frågor som "att utsidan visst har betydelse" i riktiga livet - JUST för att dom är så tabubelagda. Så om jag nu bäddade för min ensamma ytliga situation var det helt ofrivilligt.

Detta var alltså hur min tillvaro såg ut när jag enligt majoriteten av människor var ful på grund utav att jag var fet. Kan jag då utgå ifrån något annat, när det var vad livet lärde mig? Jag gläds SJÄLVFALLET med dom som känner att dom inte går miste om något eller blir dåligt behandlade pga sitt utseende, det är ju fantastiskt, men för MIG var det inte ett dugg fantastiskt nånstans, för jag kände ständigt hur jag blev dömd pga min vikt och hur världen såg ner på mig hur mycket jag än ansträngde mig för att hålla huvudet högt..


Att säga till mig att världen inte är ytlig känns som ett slag i magen. Som att den där tjocka flickan i mig som var så djupt olycklig över hur hon blev behandlad bara inbillade sig, som om någon sagt "Det är bara i ditt huvud lilla vän, världen är egentligen inte ett dugg ytlig".

Den där tjocka flickan som slet ut sig mentalt under ett års tid när hon kämpade för att få sin operation, den där tjocka flickan som våndades och grät under läkningsperioden, den där tjocka flickan som mådde illa och hade ont i magen i flera månader och fick en kamera nedstucken i halsen. Det känns som att förlöjliga allting hon genomgick i jakten på att få ett bättre liv.

För även om HÄLSA är en stor dominerande del av varför jag valde att operera mig, så var världens ytlighet en precis lika stor anledning. Hade jag känt mig accepterad och omtyckt som jag var, hade jag ju inte genomgått allting jag gjorde.

Så jag slänger ut en fråga i rymden:
Om både snygga och smarta killar nu verkligen kan attraheras av en och älska en oavsett hur man ser ut, om världen är så mysig och accepterande, om utsidan verkligen inte spelar någon roll.. -Varför blev jag skrattad åt, hånad och lämnad ensam?

Jag säger inte att ALLA överviktiga automatiskt är fula, jag ser hela tiden överviktiga kvinnor på stan som jag tycker är supersnygga. Men I MAJORITET tycker inte folk att för mycket fett på kroppen är snyggt. I MAJORITET kan inte folk svälja alla sina fördomar gentemot tjocka och behandla dom som de behandlar smala. I MAJORITET vill inte de där snygga och smarta killarna ha den feta tjejen. Sen att det finns undantag hyser jag inga tvivel om, men den tjocka flickan som i allra högsta grad lever och andas inuti mig blir skitledsen av folk som envist hävdar att utsidan inte har någon betydelse, för att för Henne var den nästan skillnad mellan liv och död. För Henne innebar omvärldens behandling att hon längtade mer till graven än efter livet ibland.

För den där tjocka flickan inuti mig så är skillnaden på omvärlden så ENORM efter viktminksningen att det knappt kan beskrivas med ord. Så vad säger det henne, och vad säger det mig? Jo att världen är en stor ytlig skithög.

För att citera mig själv ur tidigare inlägg:
"självfallet ligger skönhet i betraktarens öga, den man älskar BLIR vacker etc. Jag tänker inte vara naiv nog att hävda annat. Men att den yttre skönheten inte skulle spela någon roll alls? DET fnyser jag åt"

Det är egentligen så enkelt. De som kände sig träffade av mitt inlägg "Det är insidan som räknas" och trodde att jag menade att tjocka automatiskt bara kan få fula partners, läs igenom inlägget igen. Vad en människa anser vara en "headturner" kanske är en fågelskrämma i en annans ögon, precis som att även om du själv anser dig vara ful så kanske majoriteten därute i världen tycker du är vrålläcker? Inlägget handlade inte om att man som fet ÄR ful och därmed INTE KAN få en snygg partner (men visst, jag har för vana att uttrycka mig burdust och klumpigt utan att specificera EXAKT hur jag menar, så jag kan ta att inlägget misstolkades). Inlägget handlade om att vi -som jag uppfattar det- lever i ett samhälle där folk gärna snabbt dömer andra efter utsidan, men det är fult att säga detta högt, ajja bajja på mig.

Jag må vara burdus och rak här i bloggen där jag är anonym, men i verkliga livet har jag alltid varit en väldigt ödmjuk person som håller tungan rätt i mun och fått höra hela livet hur snäll och omtänksam jag är. Så att jag blir annorlunda bemött beroende på hur mycket jag väger LÄR ju bero på hurdan jag ser ut på utsidan, med tanke på att insidan är densamma?

Nu verkar jag kanske kall, men när människor envist hävdar att världen är en jättegullig plats där alla får sitt lyckliga slut blir jag irriterad. Vart höll den där mysiga rosafluffiga och accepterande platsen till när jag var fet?

Dessutom, om någon som ser oattraktiv ut (fet eller smal, det spelar ingen roll) pratar med mig om hur hårt och motigt saker såsom kärlekslivet är för denne, så sympatiserar jag det djupaste och tänker aldrig för en sekund att personen dragit olycka över sig själv, eller VALT att dra till sig en viss typ av YTLIGA människor.


Så med allt detta sagt nu. BRA FÖR DIG/ER och allt det där om du är tjock, vacker och älskad, men bara för att DU har det så har inte alla andra det. Om alla var så himla lyckliga och accepterade så hade dom inte bantat, tränat, färgat håret och spacklat nyllet så fort de ska ner till ica och köpa tandkräm.

Det där med att vara stark och stolt fungerar för vissa, men långtifrån för alla. Man behöver inte vara ett offer bara för att man är realist.