Fatties Historia VI

Här kan ni läsa:
Fatties Historia - del I
Fatties Historia - del II
Fatties Historia - del III
Fatties Historia - del IV
Fatties Historia - del V
Fatties Historia - del VI - AKTUELL

Snabb återblick:
13-14år Kär i bästa killkompisen.
14-15år Mitt första halvår med pojkvännen + utfrysningen i skolan
15-16år Pojkvännens upprepande svek och vår förlovning
16-18år De två första åren på gymnasiet. Kompisproblematik och upplevde att tron på kärlek dog inom mig.

och nu berättar jag om när jag var 18 år och kraschade ner i bottnen...

Sommaren var över och jag skulle påbörja mitt tredje och sista år på gymnasiet. För första gången i mitt liv så kände jag mig likgiltig inför skolans första dag. Tidigare år hade jag alltid längtat tillbaka till skolan, för även om sommarlovet är det roligaste på hela året så började man alltid sakna umgänget och rutinerna i vardagen. Jag gick in i rummet och satte mig ner medan läraren började prata och informera oss om vad detta sista år skulle innebära, och framförallt vad den närmsta tiden innebar. Men jag tyckte det var underligt, för läraren hade glömt att säga när vi kunde gå ner till tredje våningen och hämta våra böcker. Böckerna vi skulle ha till morgondagen. Jag gick fram till läraren och sa
"ursäkta, men du sa aldrig när vi skulle få hämta våra böcker?"
varpå läraren och en elev tittade snopet på mig och läraren sa
"Men Fattie? Det var ju det jag avslutade med att säga? Att ni kunde gå ner om ungefär 20min för att hämta dom?".
Jag nickade och gick min väg, och påväg bort från rummet sa jag till klasskamraten
"Haha, läraren är visst lite snurrig idag. Hon glömde ju att säga det där till alla andra, ska vi säga till dom så att dom vet?"
men min kamrat rynkade pannan och tittade fundersamt på mig
"Nej Fattie.. Läraren sa faktiskt att vi skulle hämta böckerna om 20min när alla satt och lyssnade. Sov du?".
Jag ryckte på axlarna, kanske var jag tröttare än jag trott.

Skolan tog fart och jag märkte ganska snabbt att något var annorlunda. Lärarna förklarade våra uppgifter och sedan fick vi dom skriftligt. Och det var jag tacksam för, för av någon anledning förstod jag inte vad lärarna ville att vi skulle göra. Jag läste pappret fort, sen långsamt, sen tryckte jag nästan näsan rakt igenom pappret i mitt försök att förstå. Varför förstod jag inte uppgiften? Jag förstod vad som stod på pappret, jag kunde läsa texten, men jag förstod inte vad dom MENADE. Jag vände mig till en klasskamrat och frågade om hon förstod vad vi skulle göra, och hon förklarade uppgiften för mig. Men jag förstod fortfarande inte vad vi skulle göra. Detta hände på nästan varenda lektion. Jag fick en växande rädsla inom mig. Hade jag blivit korkad på något sätt?

Detta resulterade i att jag förde en slags kamp mot min egen hjärna i skolan, och uppgifter som förr skulle tagit mig bara någon timme att slutföra tog numera dagar. Jag halvsov i skolan och satt uppe hela nätterna med skolarbetet. Jag hade också börjat hata allt vad matlagning hette, så jag levde antingen på nudlar eller varmrätter man tinade i micron. Min havre-chokladsmet fanns också med i min kostcirkel, minst en gång om dagen åt jag den, ibland oftare.

Jag började känna mig så otroligt trött. Min mamma grälade på mig för att jag alltid somnade när jag kom hem från skolan. Jag hann nätt och jämnt in genom dörren innan jag föll ihop sovandes på soffan. Jag slutade titta på eftermiddags-tvserierna jag alltid brukade titta på, jag slutade läsa böcker. Jag gick till skolan, jag åt en varmrätt när jag kom hem, jag somnade på soffan, vaknade och åt middag, ringde min pojkvän och slöpratade i någon timme innan han gick och lade sig, sen satt jag uppe hela natten och pluggade, och sov oftast ca två timmar innan det var dags att börja om igen.

Och vikten. Jag var tjockare än någonsin. Kanske var det därför jag var så trött? Jag hade nått min bristningsgräns, jag var TVUNGEN att bli smal nu. Jag var villig att göra vad som helst. Jag började leta på internet efter operationer och mediciner, jag ville göra något drastiskt. Så tillslut hittade jag det. Medicinen Reductil. Jag skyndade mig till min läkare, hon tyckte det lät som en bra idé att börja med medicinen, hon informerade mig grundligt om hur den fungerade och att jag skulle bli tvungen att komma in på ständiga koller hos henne eftersom medicinen kunde ha bieffekter.

Jag började med medicinen och till min stora lycka och förvåning blev livet ljusare! Mitt sötsug började försvinna, jag blev mätt på kanske hälften så mycket mat som innan... Varenda gång jag blev sugen så tog jag ett glas osockrad nyponsoppa och suget försvann ögonblickligen. Jag var i himmelen! På två-tre månader gick jag från nästan 95kg till 84kg, jag kunde inte tro att det var sant. Jag köpte nya kläder, färgade linser, jag klippte av mig allt hår och blev brunett efter många år som blondin. Jag var en ny människa.

Men min pappa tittade alltid oroligt på mig. För även om jag inte åt lika mycket, och även om jag gick runt med ett stort leende på läpparna varje dag så gick skolan sämre och sämre och jag sov fortfarande lika mycket och ofta. En dag när han skjutsade mig till bussen som skulle ta mig till min pojkvän över helgen så gav han mig en lång kram och sa
"Fattie. När du kommer hem så tycker jag att du går till din läkare och ber att få prata med någon. Jag tror verkligen du behöver få prata med någon"
och jag tyckte inte han var riktigt klok. Jag var lyckligare än nånsin! Och min pojkväns mamma, hon hade faktiskt börjat behandla mig lite bättre nu när jag gick ner i vikt. Ingen enorm skillnad, men lite mer accepterande tyckte jag att hon verkade. Min pojkvän gillade viktnedgången men var fullständigt uppriven över det korta mörka håret.

Jag kom hem efter helgen hos min pojkvän (som spenderats vid varsin dator så gott som 100%..) och somnade direkt när jag kom hem. Jag var så trött. Jag kände mig underlig. Som om något vibrerade under ytan, som lugnet före stormen. Något var inte riktigt som det skulle, men jag visste inte vad. Kort därefter skulle jag på koll hos min läkare, och min pappa uppmanade mig ännu en gång att jag skulle be henne om att få prata med någon. Jag är inte säker på varför, men jag följde hans råd. Min läkare tittade skeptiskt på mig, men gav mig sen lite papper hon ville att jag skulle fylla i och svara på frågor. Jag fick sätta mig i ett annat rum och svara på frågorna, och jag insåg ganska snabbt att jag kände mig fullständigt avtrubbad och bedövad. Inte på det sättet man blir av att tröstäta eller att dricka alkohol, utan... Jag bara var.

Jag tittade på frågan som löd i stil med
"Tänker du någonsin på att ta livet av dig?"
och kryssade snabbt i att "Ja" det gjorde jag.
"Hur ofta?" - "Dagligen" osv.
För visst ville jag dö. Vad var det för konstig fråga? Jag var fet, skolan gick dåligt, min pojkvän var otrogen osv. Klart jag ville dö. Eller, det var inte helt korrekt. Klart jag önskar att jag inte fanns hade varit en mer korrekt term. Att dö var nog plågsamt, men att inte behöva existera? Oj vilken lättnad, vad skönt att inte behöva vara trött, tänka på vikten, bli arg på pojkvännen, kämpa med skolan. Jo, dö lät skönt.

SÅ avtrubbad var jag. Jag brydde mig inte om nåt.

Jag lämnade papprerna till min läkare och kände hur huvudet kändes segare och segare, det var inte kul att behöva svara på frågor. Det var som att vara i skolan. Jag ville hem och dricka nyponsoppa och sova. Och göra mig snygg imorn inför skolan. Jag skulle ha mina linser. Den där spegelbilden jag såg i spegeln var ju ändå inte rätt, så jag kunde lika gärna "vara någon annan" helt och hållet.

När jag tittade upp igen så såg jag hur min läkare bläddrade igenom samlingen med papper en gång, två gånger, tre gånger, snabbare för varje gång, och hon började se lite uppvarvad ut. Helt plötsligt slet hon tag i telefonen och slog ett nummer
"Jag skulle behöva en akuttid till psyk till en patient, ja? Jaha. Tack"
hon lade på luren och vände sig till mig
"Fattie, du får komma dit om några dagar. Där får du träffa en psykolog. Och reductilen måste du sluta helt med nu. Den kan förvärra ditt tillstånd"
jag tittade trött på henne. Hon brukade aldrig titta på mig på det där sättet. Jag hade alltid sett min läkare som en trevlig faster ungefär, men nu såg hon sådär läkar-aktig ut, och uppvarvad. Jag tyckte inte om det alls, och jag förstod inte varför det var så himla bråttom att gå och prata med en hjärnskrynklare heller. Jag tittade ut genom fönstret. Det var vinter, så trots att det bara var eftermiddag så var det alldeles svart utomhus. Jag brukade alltid tycka att vintermörkret var mysigt, men idag kändes det dunkelt.

Jag gick till psykologen och pratade. Han var jobbig och ställde tråkiga frågor. Jag förklarade helt logiskt varför jag svarat att jag velat dö osv. Jag förstod inte varför det var en så stor grej, i mina ögon var det väl fullt förståeligt? Psykologen sa att jag skulle fortsätta att komma till honom varje vecka. Jag fick tabletter också. Antidepressiva. Som om det skulle hjälpa.

Men att svara på frågan om döden triggade något inom mig. Jag började skolka otroligt ofta, och min läkare sjukskrev mig fram tills efter jullovet som inte ens startat än. Jag bosatte mig i soffan framför teven iklädd nattlinne. Jag visste inte när det var dag eller natt. Jag tittade på tv, jag åt chokladsmet och nudlar, jag kastade skräp på golvet och brydde mig inte om att duscha på veckor. Ända gångerna jag klev ur soffan var för att gå på toa eller blanda ny chokladsmet. Dag efter dag gick, och jag började grubbla över om man KUNDE ta livet av sig utan att det gjorde ont, och utan att göra någon ledsen? För jag gillade inte tanken på att folk skulle bli ledsna för att jag försvann. Men å andra sidan skulle ju sånt gå över och de skulle glömma med tiden. Innan jag blev sjukskriven hade jag ju försökt lämna det hela åt Ödet. Ibland hade jag försökt putta Ödet i rätt riktning. Gå ut mitt i gatan utan att se mig om och såna där småsaker. Busschaufförerna var alltid dom som blev mest arga och tutade mest när jag gjorde sådär. Men alla hann alltid bromsa eller köra åt sidan. Så att dö av en olycka som egentligen hade varit mest bekvämt eftersom folk inte hade blivit lika ledsna eller förvånade verkade ju inte funka. Kunde man hoppa ifrån en bro eller skära av någon pulsåder? Så trött.. var det dag eller natt? Nu skriker mamma på mig igen. Vaddå "hon har misslyckats som mamma"? Vad pratar hon om? Varför är hon så arg på mig? Ser hon inte hur trött jag är? Nu gråter hon. Pappa pratar med henne om mig igen. Jag orkar inte försöka höra vad dom säger. Jaha, nu ska han prata med mig också. Haha han är smart han. Mamma får inte prata mer med mig. Vi ska "kommunicera med varandra genom honom" tycker han. Som om jag orkar "kommunicera" med någon alls. Jag vill bara sova. Låt mig sova. Kan jag hoppa från badrumsfönstret? Är det högt nog?

Och sådär fortsatte det i nästan en hel månad. Min pappa var tillslut den enda som pratade med mig. Han satte sig på soffkanten och frågade om jag inte kunde försöka duscha iaf en gång i veckan. Jag gjorde det för att slippa tjatet. Sen frågade han om jag inte kunde försöka sova mest på nätterna iaf. Att jag inte behövde göra något annat än att se på tv eller liknande, men försöka sova på nätterna. Så jag gjorde det, så gott det gick. Och sådär fortsatte det. Det tog lång tid, men min pappa lyckades punktera den där svarta bubblan jag låst in mig i. Och sakta men säkert ledsagade han mig tillbaka till verkligheten.

Psykologen var värdelös, han utbrast en gång
"Jag FÖRSTÅR inte varför du är deprimerad! Du har INGET att vara deprimerad över!".
Men vad som fick min bägare att rinna över var när han en gång lutade sig fram mot mig och sa tyst
"du har inget vagt minne av att någon smyger sig in i ditt rum om natten när du var liten...?"
efter det uttalandet slutade jag gå till honom. Idiot och äckel. Freudskadat pervo. Efter att min pappa lyckats lirka med mig så att jag tillochmed kunde börja känna lite vagt igen så slängde jag de antidepressiva tabletterna.

Under den här tiden hade jag gått upp nästan alla kilon jag lyckats gå ner tidigare. Jag låg på runt 90kg.

Och min pojkvän? Han hade nästan slutat prata med mig. Vid ett tillfälle hade han sagt att han kände sig maktlös och inte kunde förstå vad som pågick i mitt huvud. Så våra telefonsamtal minskade, och när jag väl åkte till honom så pratade vi knappt alls.

Men jag var på uppgång. Jag hade en termin kvar av mitt sista år i gymnasiet, bara en termin till studenten. Jag skulle klara det. Jag VILLE klara det. Jag ville stå på ett lastbilsflak, skåla i champagne och vara lycklig. Jag skulle klara det, det lovade jag mig själv.