Att alltid "sakna" något

Något som förmodligen är mer tabu än något annat, är väl att sakna en tid man säger sig ha varit riktigt rejält olycklig. För det är ju helt orimligt. Konstigt! Men jag kommer på mig själv ganska ofta med att sakna vissa olika faser i livet. Skeden som man förmodligen bara kan genomgå en gång, för det är just att det var unika scenarion i livet som gjorde skedet så speciellt.

Nu för tiden finns det två skeden i mitt liv som jag tänker tillbaka på med värme. EGENTLIGEN vill jag ju självfallet inte tillbaka till en tid då jag mådde dåligt, men dessa två tillfällen har varit livsformande för mig.

Det ena var när jag dumpade Spöket och de nästföljande månaderna därefter. Det var plågsamt, ensamt, dystert och så mycket mer negativt och tungt. MEN! Jag lärde mig bli självständig, jag fick tid på mig att lära känna Mig Själv som helhet. Något jag inte hade gjort under hela min tonår. Jag fick lära mig att vara stark och ta hand om Mig Själv utan att förlita mig på någon annan. Så det var ett äventyr på sätt och vis. Jag fick drömma fritt, vara rädd fritt, göra precis vad jag ville utan hänsyn till någon annan. Så även om det var en hemsk, tung, och ensam tid, så hade jag nog inte varit den jag är idag utan dom där månaderna.

Det andra tillfället var de första månaderna som nyopererad. Det låter kanske helsjukt att jag ibland längtar tillbaka till en tid då jag hade problem med att äta, var orkeslös pga näringsbrist och fortfarande inte var smal utan mitt i processen att gå ner i vikt. Men det var SÅ lärorikt! Det var SÅ spännande! Jag minns att jag för första gången på åratal kände att jag ville ut och träffa människor, men hade isolerat mig under så lång tid att när JAG väl ville vara social, då fanns det ingen att vara social med. Så det var bara jag, ensam, med mina tankar, mina matproblem osv. På ett sätt var denna tiden självfallet väldigt lycklig med tanke på viktnedgången och den påbörjade resan inåt då jag började arbeta med min självinsikt, men eftersom jag kände mig så ensam fysiskt och psykiskt (för mår man dåligt av t.e.x en op, vem förstår då? Även om jag umgicks med familj osv så kände jag mig ändå ensam eftersom nästan ingen förstod vad jag gick igenom). Men även den här tiden var så otroligt formande för mig!

Hursomhelst. Givetvis, innerst inne, är jag glad att jag inte är Där idag, vid någon av ovannämnda tillfällen. För det var tuffa tider. Men jag kan inte låta bli att ibland läsa i mina dagböcker eller titta på bilder och få en varm lycklig känsla inombords. Kanske minns jag de tuffaste och ensammaste stunderna med värme för att jag djupt inom mig är stolt över mig själv? Stolt över att jag kunde se efter mig själv utan att falla samman. Stolt över att ha blivit stärkt istället för nedbruten.


Allt detta tillbaka-reflekterande får mig även att tänka på hur man aldrig är riktigt nöjd, och hur människor har en förmåga att sakna saker som en gång Var. Flerbarnsmamman som saknar kroppen utan mamma-kilona, den hippa tjejen som saknar sitt långa ostylade hår, den tjocka som saknar tiden då hon en gång var smal... Även om man är snyggare, smalare eller har något riktigt fantastiskt i sitt liv som väger tyngre så tänker nog alla nån gång ibland tillbaka på en tid då man hade något man inte längre har.

Jag brukar för det mesta bara vara lycklig, glad och känna mig mer självsäker än någonsin över min kropp, men jag minns både vad jag saknade/längtade efter när jag vägde mer... och vad jag saknar nu när jag väger mindre.


När jag var tjock, då saknade jag verkligen att ha smala smidiga händer. Jag är tokig i ringar och vackra naglar, men sitter allt vackert på knubbiga händer med prinskorv-fingrar så känns det inte vackert. Inte för mig i alla fall.



Och nu har jag dom där smala efterlängtade händerna. Och det tråkiga är att jag sällan tänker på hur mycket jag önskat mig dessa händer. Men här har jag dom.


Det andra jag saknade när jag var större, det var att ha en hals. Nyckelben som syns lite, och en HALS. En riktigt hals utan dubbelhakor och allt det där.



Och även det har jag nu. Nyckelbenen tänker jag ofta på, för sådana har jag aldrig haft tidigare. Inte så tydliga som dom är numera, och det gläds jag mycket över. Men halsen tänker jag sällan på. Sist jag var hemma så klippte pappa mitt hår, och när han knöt skyddsplasten runt min hals så utbrast han
"Vilken kycklinghals du fått! Den är så smal att den kommer gå av när som helst!"
och jag som längtade så efter en smal hals! Jag tänker inte ens längre på att jag fått en tillslut? Heltokigt.


Men något jag tänker allt oftare på, är att jag NU saknar mina bröst. Inte som dom var när jag vägde som mest, för då var dom för stora och för hängiga. Inget vackert eller sexigt alls... Men jag saknar brösten jag hade när jag vägde runt 75kg för 7-8 år sedan.



När jag gick ner i vikt efter operationen och hamnade på 75-70kg så var brösten betydligt mindre än sist jag hade samma vikt. Av någon anledning beslutade sig min kropp för att fettet i brösten skulle fara och försvinna innan magen, rumpan osv. Det sörjer jag. Jag har alltid haft mycket av mitt självförtroende i mina kurvor, känt mig kvinnlig och sexig i klänningar och toppar som framhävde bysten utan att behöva visa för mycket av dom. Men nu är dom så gott som helt borta.

Men jag VET att jag mår bättre, är piggare och känner mig i helhet snyggare som smal med små bröst, än överviktig med stora bröst. Så egentligen har jag det bäst som jag har det. Men vissa dagar känner jag mig som en riktig pojkflicka, och gud så jag saknar brösten då.
Nu blev det väldigt mycket tuttprat och annat, men jag känner ibland att det är viktigt att understryka att vikten inte gör allt.

Jag har både läst och hört nu under en längre tid att folk säger

"Går jag ner i vikt och blir smal, då blir jag lycklig"

och visst blir så mycket i livet bättre. Det tycker jag. Men att bli smal löser inte allt. Det får en inte att känna att man är perfekt. Det kommer förmodligen alltid finnas något man är missnöjd med, saknar eller liknande.

Fick mig en tankeställare efter att ha sett Kalla Faktas program med Björnkillen, och jag satt och hackade på nästan alla deltagarna. En av deltagarna jag hackade på var tjejen som mådde dåligt över sin överskottshud på låren. Jag försökte poängtera att hon förmodligen var friskare, piggare, och även om hon fortfarande ville undvika att visa sig i bikini så hade hon förmodligen ett mer aktivt socialliv än innan.

Då sa Björnkillen
"Men älskling? Du om någon borde väl förstå? Varenda gång jag rör vid din mage så spänner du dig. FORTFARANDE efter alla dessa månader!"

och jag kände mig genast dum. För han har ju rätt. Vem är jag att säga att någon inte borde må dåligt över sitt utseende när jag själv har ganska grava komplex? Förvisso har jag förutsatt mig att leva med kroppen jag har och älska den för vad den är, men det betyder inte att jag tycker jag är vacker. Det betyder ju inte att andra ska nöja sig, för jag kan omöjligt veta hur pass mycket deras komplex påverkar deras vardag.


Har ni gått upp i vikt och saknar något speciellt från en tid då ni var smalare?
Eller har ni gått ner i vikt och saknar något från er tid som tjock?