Det är inte så enkelt...

Jag har fått den längsta kommentaren i världshistorien skulle jag tro, av en tjej som ville uttrycka sina egna personliga åsikter i debatten jag hade angående Klyftan mellan smala och tjocka.

I början av texten tyckte jag det var intressant, men ju mer jag läste ju mer uppgiven kände jag mig. Allt det hon skriver, är ett praktexempel på varför smala människor inte förstår tjocka. Men jag kände också att just eftersom jag tycker hon är ett praktexempel så ville jag svara på hennes kommentar här i ett eget inlägg.



"Jennie sa...
Hej!
Tack för intressant läsning. Jag som personligen är väldigt intresserad utav kost och hälsa gillar att läsa sådana här inlägg. Det ger ett nyttigt perspektiv på saker och ting! Eftersom jag brinner för ämnet på samma sätt som du gör så tänkte jag hänga på i debatten och dela med mig utav mina personliga åsikter. Jag accepterar dina åsikter till fullo och jag hoppas att du kan acceptera mina på samma sätt trots att vi inte tycker och ser lika på saker och ting i alla situationer.

"Jag förtjänar den här godispåsen"
Rent rutinmässigt när jag äter en måltid brukar jag ställa mig tre standardfrågor:

-Vad innehåller det som jag funderar på att äta?
-Hur påverkar detta min kropp?
-Väger de positiva effekterna upp de negativa effekterna?

När jag tagit ställning till frågorna gör jag en bedömning. Vill jag verkligen ha den där godispåsen? Eller tror jag bara att jag vill det? Hjälper den där godispåsen mig på vägen att nå mina mål till att må bättre? Ibland händer det att jag verkligen vill det. Men då ska man också äta samvetslöst. Därmed finns det ingen anledning till att ångestäta "bara för att" under tiden som man äter enbart
för att den första biten var så god och för att man mår dåligt efter 30. Det blir inte godare för att man vräker i sig, därför brukar jag oftast nöja mig med några bitar. Det liksom slutar där. Som det borde vara för alla som äter med sunt förnuft. "

Det här uttalandet gjorde mig lite mållös. För visst om man försöker tappa halva sin kroppsmassa kan det vara värt att tänka på vad det är man stoppar i sig och om det är något man verkligen behöver eller ej, men att gå igenom alla fördelar, nackdelar, anledningar och kalorimängd i huvudet VARENDA GÅNG man funderar på att äta något alls? Det känner jag ingen som gör faktiskt. Jag har hört (i dokumentärer och dyl.) anorektiker prata om att de inte ser en banan framför sig, utan en kalorimängd, men att varje medelsvensson skulle tänka så automatiskt eller tvinga in det beteendet finner jag högst osannolikt, och ärligt talat tror jag det kan bidra till enorma skuldkänslor och ångest hos en människa som hade dålig självkontroll och därmed bidra till ökad mental ohälsa.

Du formulerar dig på ett sätt som verkligen visar hur tydligt du inte förstår hur vissa känner och resonerar kring känslomässigt eller tvångsmässigt ätande. Att säga "det finns ingen anledning till att ångestäta" är ett bra exempel. Det handlar inte om ANLEDNINGAR eller LOGIK. Det bara ÄR så. Man bara gör det. Man tänker inte efter innan och bestämmer sig för att sätta sig och äta en hel prinsesstårta för att man mår dåligt, man bara gör det per automatik.

Och givetvis blir det inte godare av att man vräker i sig efter att man är mätt, så varför fortsätter så många äta tills de nästan blir spyfärdiga då? Tror du inte att dom märkte redan de 50 första gångerna att det inte blir godare ju mer man äter?



"Sedan har jag även svårt att se varför att unna sig någonting måste vara förknippat med mat eller sådant som är dåligt för våra kroppar. Varför unnar man sig ingenting som man mår bra utav? Genom att göra något roligt? Någonting som är skönt (typ massage?)"

Här har du missförstått mig ytterligare på en punkt. Det handlar inte om att FAKTISKT unna sig något. Det är INTE en belöning att äta, även om man tänker på det som en belöning. Och tror du verkligen inte att tjocka människor precis som smala gärna unnar sig roliga harmlösa saker? De går på spa, går på massage, åker utomlands osv. Men eftersom de är tjocka så reagerar alla så mycket starkare när en 120kilos kvinna säger "Jag firar" i samband med att man går ut och äter på restaurang eller köper hem snacks en lördagkväll. Tjocka människor firar precis som alla andra firar och unnar sig, men SÅ FORT de unnar sig något ätbart ser folk rött. En tjock får inte belöna sig med något som går att äta, det är enligt normen fel, idiotiskt och skadligt. Det stämmer till viss del, men dom förtjänar också att få ta del av livets goda utan att få dömande blickar som borrar sig in i nackskinnet på dom. Gissa varför smygätande är precis lika vanligt som känslomässigt ätande och hetsätande?



"Så, ja. Självförnekelse är den svaga länken till att man inte inser att man förtjänar bättre och att det finns fler sätt som man kan belöna sig själv på. Ont gör det när man vräkt i sig hela godispåsen, har magvärk, frågar sig själv varför man åt så mycket och när man går upp massor i vikt. För varken personen i fråga eller kroppen mår bra utav det. Så godispåsen gör knappast en i det långa loppet lycklig. Lycklig blir man när man mår bra."

Klart man blir lycklig av att må bra. Men som jag skrev i min tidigare text, ibland måste man lära sig gå innan man kan springa. Det räcker inte alltid att bara "ta sig i kragen" eller att "inse vad som är dåligt respektive bra att äta". Det kanske krävs mer, det kanske krävs terapi osv. Så även om man börjar träna och äta helt korrekt kanske man inte blir ett dugg lyckligare, för man har fortfarande inte gått till bottnen med det verkliga problemet. Man har bara behandlat symptomen istället för orsaken.



""Jag är faktiskt sockerberoende"
Jag håller delvis med dig på den här poängen. Om socker kom till marknaden idag så skulle det troligen att förbjudas eftersom det påverkar kroppen på ett snarlikt sätt som knark gör. (Lyckokänslor vid intag, crashar efter en stund med cravings till följd, mår dåligt efter osv) När man blir dagligen intar stora mängder socker och slutligen blir sockerberoende så är den enda lösningen för en "sockerist" att vara utan det. Precis som en narkoman. En narkoman vill sluta med drogerna för att det är farligt och för att det får denne att må dåligt. Vad är den egentliga skillnaden för en "sockerist"? En "sockerist" måste precis på samma sätt som en narkoman gå på "rehab" och avgifta sig själv. Avstå socker för att bli av med sitt beroende. Och visst stillar socker begäret för stunden. Men när man psykistk "förbjuder" sig själv från någonting vill man ha det ännu mer. Så i grund och botten handlar allting om att vilja. Jag har själv haft problem med socker, vilket är den stora anledningen till att jag inte är "aktiv sockerintagare" längre. Jag undviker socker i största möjliga mån, av den anledning att jag inte mår bra utav det. Äter jag det, får jag återsug..precis som en person får som varit alkoholist och dricker alkohol får. Och det sätter igång en ond spiral som inte är rolig att leva med. "

Här undrar jag om du ens läste vad jag skrev om sockerberoende. Jag skrev att jag inte tror det handlar om faktiskt SOCKER-beroende i de flesta fallen utan något annat, eftersom om man hade varit SOCKER-beroende så hade det funkat att äta sockret direkt ur ströpåsen för att åtgärda suget vilket inte alls fungerar. Däremot håller jag med dig om att om man väl är sockerberoende så är nog den enda lösningen avgiftning, men bara om man är beroende av sockret, inte om beroendet handlar om något annat.



"Så det vi alla har gemensamt är att vilja. Så den som orkar försöka är den som är ett steg närmare målet. Jag är ett levande bevis på att det visst går helt enkelt. Om man bara vill."

Javisst, att ha viljan är absolut ett steg närmare målet, men att säga att du är ett levande bevis på att det går bara man har viljan... Du jämför ditt sockerberoende med att kanske behöva viljestyrkan för att ändra en livsstil man ALLTID haft? Du jämför ditt sockerberoende med att försöka finna VILJAN att banta bort halva sin kroppsmassa. Jag tror säkert att din kamp varit tuff, beundransvärd och jag är glad för din skull. Men jämför inte dig med mig eller andra som varit i min sits, det är bara irriterande. Du vet inte hur det känns att ha så mycket att banta bort att man vill ge upp innan man ens försökt.



""Jag äter mina känslor men vet inte om det"
Du vet visst om det, men lever fortfarande i självförnekelse vilket är anledningen till att du troligen fortfarande sitter fast i det. Man måste inse fakta, hitta en alternativ lösning till det och sedan agera utifrån det! Du är inget offer och har aldrig varit det. Jag har också tröstätit. Tills jag insåg att det knappast får mig att må bättre. Kanske för stunden, men sen då? Ångesten efteråt? Det är inte ens jämnförbart med fysisk smärta. Mår man dåligt så väljer man antingen att ta tag i det, göra något åt det, eller så gör man inte det och fortsätter att må lika dåligt som innan. Den bittra sanningen, tyvärr. "

Nej, självförnekelse kan vara så starkt att man faktiskt INTE vet om det. Det är en försvarsmekanism precis som att hjärnan kan förtränga minnen för att "skydda sig själv" så kan den förtränga handlingar vi gör. Att man "måste inse fakta" som du skriver är rent skitsnack. Vet man inte om vad man gör mot sig själv kan man inte bara bestämma sig för att INSE något. Man kan inte bara BESTÄMMA sig för att få självinsikt. Det är inte så förbaskat enkelt, och när folk försöker få det att låta så enkelt känner man sig otroligt misslyckad för att man själv inte kan.


"Det handlar om att vilja bryta mönstret. Ägna sig åt sådant som får det att kännas bättre. Sök stöd hos andra, antingen vänner och bekanta eller en psykolog. Göra sådant som man tycker är roligt. Medicinering (ev. underskott av serotonin i hjärnan) . Listan kan göras lång på alternativ. Försöker man inte göra något till det bättre, har man heller inte rätten att klaga tycker jag. Då får man skylla sig själv."

Det här uttalandet gör mig ARG. Förlåt men den gör det. Om man inte är medveten om att man har problem, då är det inte heller så lätt att veta exakt hur man ska åtgärda det. Och att söka sig till psykiatrin är inte heller direkt enkelt. Inte ens självmordsbenägna får vård i tid i dagsläget, köerna till psykologer är månadslånga och svåra att få tider till. Det är en TUNG KAMP att kämpa för att få hjälp, det vill säga om man ens inser att man är i behov av den. Självklart tycker jag det är viktigt att söka hjälp, och helt klart värt att kämpa för den. Men det är INTE enkelt.

Och vadå skylla sig själv?
Tror du inte att t.ex. en knarkare VILL bli fri från drogerna och må bättre, eller att en deprimerad VILL bli lyckligare, istället för att dö av en överdos eller genom att ta livet av sig? Du menar alltså att dom VILLE dö eftersom dom inte såg till att bli fria och friska i tid. Att man kanske saknar den mentala styrkan eller självinsikten till att försöka göra något åt sin situation spelar ingen roll? Man får skylla sig själv?


""Smala människor vet ingenting!"
Jag är smal och jag har gråtit för att jag har varit sjukt sugen på snacks. Men jag hade heller inte kommit till insikt i vad som verkligen var bra för mig och vad jag i själva verket behövde. Det handlar om prioriteringar i livet. Sedan har olika kroppstyper behov utav olika typer utav träning. Så det är helt fel att träna tillsammans med någon som sin raka motsatts och förvänta sig likvärdiga resultat. En smal människa har förmodligen en god ämnesomsättning från början eftersom denna är van vid att äta, träna på ett visst sätt och har en livsstil som är helt annorlunda. En smal människa kan också bli tjock, oavsett tidigare ämnesomsättning, om denne väljer att förstöra den! Det finns inga omöjliga fall åt båda hållen. En stor människa behöver få igång sin ämnesomsättning vilket denne troligen har förstört mer och mer efter år utav jojo-bantande, fel träning och fel mat. Så jag tycker att det är bullshit att säga att feta människor är offer för sin dåliga ämnesomsättning. Anledningen till att har dem är uppenbar! Därmed är det inte sagt att man inte kan påverka den igen genom att förbättra den. Allt handlar om att veta HUR man ska göra det rätt för att nå RÄTT resultat.

Därmed tycker jag att situationen du beskriver med familjen hälsofreak som lever på morötter och åker på sportsemestrar. Och att den enda dieten som skulle kunna få en att gå ned i vikt är en svältdiet. Att ens egen kropp fungerar annorlunda ifrån andras. Att man inte kan äta samma sak som andra och ändå ha samma vikt, dömd till alltid alltid alltid få kämpa och slita och försöka motarbeta sin kropp genom att svälta och träna på ett sätt ingen "normal" människa skulle behöva."

Givetvis är inget omöjligt vare sig man är smal eller tjock, men det FINNS smala människor som häver i sig pizza, godis och läsk och förblir pinnsmala livet ut likförbannat. Att de kanske inte är så himla friska på insidan vet jag, men att undergräva det faktum att det finns enorma skillnader i människors fysiologi är bara idiotiskt. Bra ämnesomsättning, dålig ämnesomsättning, sjukdomar såsom hypothyreos eller fetmagenen, det finns många faktorer som kan påverka. Världen är orättvis helt enkelt. Sen finns det säkert många som faktiskt har förstört sin egen ämnesomsättning, men att påstå att ALLA tjocka skulle gjort det är elakt och dömande.


"Ja, vi har alla genetiska olikheter. Men ingen med vikten som inte går att påverka. Kan du ge ett exempel på en person som lever som du beskriver? (Som inte tröstäter kakor,bullar,godis,chips om kvällarna, eller avstår från aktiviteterna.) För det andra, när man svälter sig så förstör man ämnesomsättningen. Så det är inte så konstigt att man lägger på sig det man gått ned + några extra kilon för varje gång man gör det. (Jojo-bantingen jag nämnde tidigre) "

Nej givetvis har jag inget exempel på en människa som levt hela sin livstid på vatten och salladsblad eller nutrilett för den delen. En sån diet skulle man inte överleva länge på. Det uttalandet var bara ett gravt exempel på vad som skulle krävas av någon som har en kropp och ämnesomsättning som motarbetar dom livet ut, och förklarar varför dom tillslut blir eller redan är överviktiga. Att dom är överviktiga (det behöver inte handla om fetma, utan bara övervikt) trots rutinmässig träning och sund kost. Och i det fallet känner jag faktiskt två tjejer som verkligen är skitduktiga, avhåller sig från alkohol, godis och hela alltet, äter nyttig näringsrik mat samtidigt som de tränar flera dagar i veckan på gym, och ÄNDÅ inte blir smala. Men enligt dig så måste dom ljuga och trycka i sig en massa "kakor, bullar, godis, chips" för såna som dom existerar inte?



"Man blir hälsosamt smal och sund genom att förändra sin livsstil. Och sluta att se sig själv som ett offer "att vara dömd till alltid alltid alltid få kämpa och slita" eftersom ämnesomsättningen ökar då man tränar och äter rätt enligt ens metaboliska typ. Men ja, vi har alla genetiska olikheter. Men ingen med vikten som inte går att påverka.

Tack för ordet! /Jennie - http://www.stayfit.nu "

Jag ser inte mig själv som ett offer, och jag ser inte andra tjocka som offer. Möjligen människor med otur som jag känner för eller kan relatera till, men inte offer.

Syftet med mitt skrivande är inte att dra ner någon eller "godkänna" att det är okej att "vara ett offer". Jag skriver om känslor och tankar jag både haft och har, jag skriver det jag vet att så många andra tänker och känner, men det anses inte okej. Man får inte tänka på det eller det sättet, man måste tänka att ta sig i kragen, att ha viljan, att inte vara ett offer, att allting går, etc.

Självfallet är det absolut bästa att ändra sin livsstil och må bättre både psykiskt och fysiskt, men jag tycker det är SKITVIKTIGT att ta hänsyn till den bakomliggande grunden till problemet. Jag tycker det är viktigt att uppmärksamma HUR man tänker, att få veta att det är okej och att andra tänker och känner likadant. Att man inte är misslyckad för att det känns omöjligt och tufft.