Nu är jag en anhörig

Det är lustigt att "byta plats" gällande operation. När jag skulle operera mig så blev jag ofantligt irriterad på folk som skulle lägga sig i, varna mig för riskerna osv. Det var MITT beslut, det var MIN kropp, det var MITT liv.

Men nu är det ombytta roller som gäller för mig. Jag skrev ett inlägg för nästan ett år sedan där jag berättade att en av många anledningar till att jag gjorde min operation var för att jag hoppades att inspirera mitt syskon att göra detsamma, vilket denne bestämde sig för att göra, så han/hon gick till läkare, fick en remiss, pratade med en kirurg och blev satt i kö.

För en vecka sedan fick jag veta att mitt syskon ska opereras om en månad.
Jag jublade inombords! Det kändes helt overkligt.

Mitt syskon, som dessutom är den av syskonen jag står närmast och faktiskt klassar inte bara som familj utan som en god vän, kommer bli smal. Kommer bli friskare och piggare och.. Jamen vad blev inte jag? På vilket sätt öppnades inte livet upp på ett helt nytt sätt genom att jag gick ner i vikt, blev friskare, piggare, gladare och blev bättre bemött av omvärlden? Kommer mitt syskon få allt det? Kommer han/hon bli lika hungrig på livet som jag blev? Lika lycklig och lättad? Även om inte ALLT blir bättre, så blir ju så mycket bättre och annorlunda.

Men så häromdagen fick jag en hård knut i magen.
Nu är jag den anhöriga, nu är jag den som står bredvid och... får oroa mig.

Jag är inte van vid att oroa mig på den här nivån. Jag respekterar andras val och risker i livet. Men detta är annorlunda, för detta är något som sker på grund av mig och mitt inflytande. Absolut inte helt och hållet, mitt syskon är envis som en åsna och skulle aldrig göra något på grund av andras åsikter utan bara ifall han/hon själv verkligen vill själv. Men jag VET att hade jag INTE gjort min operation och verkligen tryckt det i ansiktet på mitt syskon, då hade han/hon inte opererats om en månad. För mitt syskon litar inte på dagens medicin, är kritisk till tabletter och (såvitt jag förstått det) rädd för kirurgiska ingrepp där det alltid finns risker. Jag har haft inflytande i detta livsval. Jag har påverkat och fått en människa som hela sitt liv vägrat att ens tänka tanken, att nu lägga sig under kniven.

Detta fick mig direkt att tänka på min op-kompis (kvinnan som jag lärde känna på sjukhuset och som opererades några dagar efter mig). Hon kom och hälsade på mig några dagar efter min operation, hon satte sig ner och tittade på mig, pratade med mig... Och hon sa att åsynen av mig fick hennes sista tvivel och rädslor att försvinna helt. För jag satt upp och drack vatten och saft, jag log, skrattade, pratade och var pigg. Jag fick det att se jättebra ut, lätt ut.
Sen opererade hon sig, och första dygnet efter operationen fick hon en komplikation: Läckage (det innebär att man får läckage av magsaft på det stället kirurgen sytt i magsäcken). Vilket innebar att hon fick omopereras direkt och fick förlängd sjukhusvistelse. Hon fick dränageslangar i buken som tydligen orsakade mycket mycket mer smärta än jag hade haft. Dessutom hade hon inte lika "lätt" som jag hade det med att dricka och äta (och jag tycker inte att jag hade det särskilt lätt ändå, men i jämförelse med henne...). Hon mådde konstant illa och hade mycket ont, och fick det därför väldigt svårt att äta alls de första månaderna. När jag pratade med henne över telefon så tyckte jag hon lät bitter över sin inställning hon hade haft när hon opererades, för hon hade haft mig i åtanke och som tröstande försäkran.
Men det gick bättre för henne med tiden och sist jag hörde något hade hon gått ner all sin övervikt, var nykär och hade det lättare än vad jag har det med att äta. Så slutet gott allting gott.

MEN. När hon berättade om sin komplikation, bieffekter och hur hon hade det de närmsta månaderna efter sin operation hade jag EXTREMA skuldkänslor. För JAG var orsaken till att hon trodde stenhårt att det skulle vara en rak och enkel väg, när det istället blev en slingrig väg full av vägbulor.


Så... Tänk om gud förbjude mitt syskon får en komplikation, eller mår pyton, mer pyton än jag gjorde, de närmsta månaderna efter sin operation? Tänk om något går fel? Tänk ifall vad som blev min räddning, blir något han/hon får ångra bittert? Visst, det är hans/hennes eget val, och visst, innerst inne VILL jag att mitt syskon opererar sig för jag tror verkligen det är det enda som någonsin kommer kunna hjälpa..

Men nu är jag den anhöriga istället för den som ska opereras. Nu är det jag som får oroa mig. och om något går fel, ligger det på mig då? Kommer jag vara skyldig till det? Jag kan ju inte vara stolt som en tupp över att ha haft detta inflytande på mitt syskon, utan att vara beredd på att också ta ansvar ifall det går fel?


Jag anade aldrig att det kunde vara såhär läskigt att vara "anhörig".
Jag visste inte att jag kunde vara såhär orolig.