Fatties Historia VII

Här kan ni läsa:
Fatties Historia - del I
Fatties Historia - del II
Fatties Historia - del III
Fatties Historia - del IV
Fatties Historia - del V
Fatties Historia - del VI
Fatties Historia - del VII - AKTUELL

Snabb återblick:
13-14år Kär i bästa killkompisen.
14-15år Mitt första halvår med pojkvännen + utfrysningen i skolan
15-16år Pojkvännens upprepande svek och vår förlovning
16-18år De två första åren på gymnasiet. Kompisproblematik och upplevde att tron på kärlek dog inom mig.
18år Den första terminen av mitt sista år på gymnasiet, då jag blev djupt deprimerad.

och nu ska jag berätta om mina år som 19åring när jag försökte vakna till liv igen
och som 20åring när hela min tillvaro började ta oväntade riktningar...

Jag återvände till skolan i Januari och var fast besluten att klara av min sista termin på gymnasiet så jag liksom mina klasskamrater skulle få fira att jag tagit studenten. Jag hade fått kontakt med en arbetsterapeut som skulle hjälpa mig att planera och schemalägga studierna, och jag hade pratat med lärarna och valde att "hoppa av" alla kurser som inte var betydande för att få ett slutbetyg. Så med minimerad skoltid och studier, samt med hjälp av arbetsterapeuten var jag övertygad om att jag nu äntligen gjorde allting helt rätt.

Men redan första dagen tillbaka så insåg jag att något var väldigt annorlunda. Mina klasskamrater vek undan med blicken och bara några få höjde en hand för att hälsa. Jag frågade klassföreståndaren hur och om hon förklarat min frånvaro för mina klasskamrater eftersom jag upplevde deras avståndstagande som kyligt. Hon erkände motvilligt att många hade ju undrat och att hon hade förklarat för hela klassen att jag inte mådde bra och därför varit hemma. Jag blev rasande. Det kändes som att hon tagit något intimt, privat och valt att fläka ut det för alla jag umgicks med till vardags. Som att jag blivit berövad en rustning och nu var helt komplett blottad. En sida av mig förstod givetvis att hon tillslut blivit tvungen att säga något, men just då när jag fortfarande var så trött, ledsen och deprimerad var frasen "mådde dåligt" lika blottande som att riva av mig skinnet. Dom få orden, var för många ändå. Hon kunde sagt sjuk. Hon kunde sagt skoltrött. Men hon valde orden "mådde dåligt". Skolkamraterna fortsatte att undvika mig till stor del, men några få stöddiga killar hasplade ur sig gliringar och frågade om jag försökte slå rekord i att skolka bland annat.

Vikten fortsatte långsamt uppåt, och något inom mig började ge upp hoppet om att någonsin gå ner all övervikt. Men i min kamp för att både må psykiskt bättre samt klara ut studierna så ville jag helt enkelt försöka acceptera mig själv, både insidan och utsidan, men det var inte lätt. En dag skrev jag i min dagbok:

"onsdagen den 17 januari 2007
Kära Dagbok
Idag fylldes jag av en sådan underlig känsla. Hur blir man någonsin nöjd med sig själv? Är det genom att se vacker ut i andras ögon? Eller är det genom att vara omtyckt för sin personlighet? Blir man lyckligast av att vara nöjd med sig själv? Och hur skulle man kunna vara det i en värld sån som denna? Där idealen är vridna och jag inte förstår mig på någon alls knappt. Även de gånger jag haft självförtroendet på topp, känt mig både vacker och charmig så har jag blivit nedskjuten från oväntat håll.

Jag är så trött på att försöka. Det här ämnet känns deprimerande även om jag inte är speciellt ledsen."


Efter bara några veckor tillbaka i skolan insåg jag att jag inte klarade av att gå dit. Att klasskamraterna behandlade mig så kyligt och annorlunda bröt långsamt ner mig. Min pappa försökte förklara för mig att jag inte borde vara arg och ledsen, utan att människor i majoritet skyr det dom inte förstår, att mina klasskamrater inte särbehandlade mig för att vara elaka, utan för att de snarare var rädda och inte visste hur de skulle bemöta mig längre.
Men istället för att hoppa av skolan helt så kom jag överens med med alla kurslärarna om att studera hemifrån via internet. Efter ytterligare några veckor informerade min klassföreståndare mig om att jag inte skulle få några slutbetyg eftersom jag inte gjorde tillräckligt bra ifrån mig. Men jag fortsatte ändå att arbeta så gott jag kunde. Jag ville inte sitta helt sysslolös och apatisk hemma.
Men huvudmålet med att kämpa hade nu försvunnit, så studierna kändes mer som ett tidsfördriv än något faktiskt produktivt, och jag blev mer och mer slarvig utan att ens oroa mig.

Tiden flöt förbi i snigelfart och det kändes som att jag tappade bort mig själv någonstans längs med vägen. Även om jag tagit mig ur det djupaste mörkret så tänkte jag fortfarande mycket på döden, att den skulle vara en befrielse.

Jag införde en slags veckohandling av godis. Varje torsdag (och söndagar ifall jag var ovanligt snabb med att äta upp godiset) åkte jag till videobutiken och köpte runt 1kg lösgodis (främst choklad) och tryckte i mig den största delen på kvällen, sen gick jag i några dagar och småät ur påsen. Jag började märka tydligare och tydligare hur butikspersonalen sneglade på mig när jag klev över tröskeln på torsdagskvällen, och vid några tillfällen tyckte jag till och med att de såg beklagande ut. Så att handla det där godiset var ett tungt och djupt rotat begär, men det var också en plåga, för jag längtade alltid efter att åka dit och plocka på mig av de kolafyllda pralinerna, chokladtäckta skumbananerna och apelsinchokladen, men när jag åkte därifrån var det alltid med tårar under ögonlocken och gråten i halsen.

Min pappa var fortfarande den enda som riktigt kunde prata med mig, men min mamma ansträngde sig verkligen också. Mitt liv hade förminskats till en tillvaro där jag till och med började strunta i studierna, enda tillfället jag lämnade hemmet var för att köpa godis, och när jag var hemma så satt jag uteslutande vid datorn och TVn dygnet runt. Så en dag kom min mamma till mig med en broschyr med reklam för en folkhögskola. Jag trodde inte hon var riktigt klok först, men hon visade mig att just den här skolan hade en speciell linje för människor med psykisk ohälsa. Det var en väldigt liten klass, lugnt studietempo och kortare dagar, dessutom hade man möjlighet att bo på internatet. Jag var allra först kritisk, men började inse möjligheterna.

Möjligheterna att börja om, att träffa nya människor, människor som skulle förstå och respektera mig olikt människorna i mitt liv gjorde nu. Att flytta till internatet skulle dessutom ge mig en chans till miljöombyte, och det skulle kanske också vara bra?

Min pojkvän hade börjat göra lumpen så möjligheten att prata över telefon minskade ytterligare, men det hade en oväntad effekt också, vilken var att han återgick till sitt mer romantiska och ömma beteende. Han skickade romantiska sms och var otroligt kärleksfull varje gång han fick en chans att ringa mig. Så det faktumet att han sårat mig och "övergett mig" i samband med depressionen kändes som bortblåst, jag vaggades in i en trygg känsla av att vårat förhållande var på uppgång, och han började till min stora glädje att resa till mig. Under hela vår relation hade han avskytt staden jag bodde i och människorna i den, så det hade alltid varit jag som rest till honom, men nu var det ombytta roller.

Även om jag bara satt hemma, apatisk och deppad så började jag se ljuset i slutet av tunneln. Med ett förhållande på uppgång och planer på att söka till folkhögskolan som skulle innebära en nystart kände jag mig tillräckligt uppåt för att sluta tänka på döden dagligen. Men jag var fortfarande självvalt isolerad och jag åkte fortfarande iväg varje torsdag för att handla osunda mängder choklad. Och en kväll när jag klev över tröskeln till videobutiken frös mitt hjärta till is. Rakt framför mig stod killen jag delade min första kyss med. Min tidiga tonårs-bästa killkompis. Han som slitit hjärtat ur bröstet på mig bara för att kunna stampa och spotta på det. Jag tog ett djupt andetag och stålsatte mig, för när han hälsade på mig ville jag inte att han skulle se vilka känslor hans blotta ansikte styrde upp inom mig. Men när han vände sig om och jag försökte möta hans ögon som bara var några centimeter ifrån mig så fångade jag hans blick bara några sekunder innan den vandrade vidare och rakt igenom mig. Det fanns inte en tillstymmelse av igenkännande i hans ögon. Den lilla flickan inom mig som fortfarande mindes honom, hans kyssar och hans smekningar med en gnutta hopp som aldrig slocknat helt rev sönder min insida i förtvivlan. Hur någon man inte haft kontakt med på år kan göra en så oförklarligt förtvivlad, hjärtekrossad och ledsen är inte logiskt. Men sen är inte hjärtat logiskt heller. Jag köpte mitt godis och grät hela bussvägen hem. All glädje och allt hopp som så sakteliga börjat gro inom mig de senaste veckorna var som bortblåst i samma ögonblick han stirrat rakt igenom mig, ståendes så nära att jag hann känna hans doft, doften jag en gång älskat men numera alltid fick rysningar av. Kanske hade jag inte reagerat så häftigt om jag inte redan balanserade på en knivsegg mellan lycka och sorg, men den kvällen räckte den korta minuten för att trasa sönder mitt inre fullständigt.

Två dagar senare tog jag mig samman och skickade in en ansökan till folkhögskolan. Jag ville inte längre leva i en ond spiral där jag satt hemma ensam med mina tankar på allt som var dåligt både förr och nu. Jag ville ha den där nystarten. Jag ville leva ett liv där jag var lycklig.

Därefter verkade allting gå bättre. Skolan började närma sig sitt slut och jag kunde runda av alla arbeten och kände hur en lättnad så sakteliga spred sig inom mig. Jag dök in i TVns värld för att fly verkligheten, och började följa alla tvserier jag kunde komma över. Min pojkvän tog till en annan typ av verklighetsflykt och började spela dataspel online, och om jag någonsin tyckt att han spelade mycket förr så var det ett intet mot hur mycket han spelade nu, och lumpen tärde på honom. Att han redan var så gott som utan vänner pga sitt dataspelande kändes bara som en liten bit av ett stort pussel. Han pratade inte längre med mig som förr, anförtrodde sig inte. Sen han börjat lumpen var han kroniskt trött och han pratade väldigt sällan om huruvida han fått några vänner eller inte där, och han drömde mardrömmar som fick honom att börja skrika förtvivlat i sömnen. Jag kunde vakna av att han först jämrade sig och sedan började gallskrika som om något skrämde livet ur honom. Det utvecklades snart till att han både slogs och skrek i sömnen om nätterna. De gånger jag lyckades väcka honom så fortsatte han att veva med nävarna i luften och stirrade vilt omkring sig. Men han vägrade berätta vad han drömde om.


Sommaren flöt förbi utan några större bekymmer, jag lapade i mig så mycket solsken jag kunde från tryggheten av vår trädgård och var nervös inför att börja på folkhögskolan. Jag var fortfarande självvalt isolerad och levde i tysthet, väntandes på bättre tider.


Så kom hösten, jag tog mitt pick och pack och flyttade till internatet där jag började i en högst annorlunda klass, men jag såg det inte som något negativt utan tvärtom. Jag befann mig bland människor som liksom jag inte mådde helt bra av blandade skäl. Precis som jag själv avskytt att bli dömd av mina klasskamrater i gymnasiet så ville jag inte döma dessa individer även om jag fann dom besynnerliga och udda. Så gott som på dag ett fann jag och en annan tjej (vi kan kalla henne Allison) varandra, och till min glädje hade hon rummet mitt emot mitt. Hon var som en strålande, värmande sol, och jag blev otroligt uppåt och lycklig av att umgås med henne. Hon var otroligt kreativ, sydde sina egna kläder, målade tavlor och mycket mer. Hon for fram på skolans mark som en virvelvind av färger och lycka och jag kunde knappt tro att det fanns en sådan otrolig människa som gav ifrån sig så mycket positiv energi!
Utöver Allison så blev jag bekant med en blond tjej som var... påfrestande. Hon hade ett otroligt hett temperament och var väldigt aggressiv i beteendet precis lika ofta som hon var väldigt snäll och social. Men för min del kändes hon inte som en positiv del av tillvaron, då jag kunde vakna två på morgonen av att hon stod och hamrade på min dörr tills jag öppnade - och alltid av samma anledning. Hon ville prata om sina kärleksproblem. Jag var van vid att agera tålmodig lyssnare, jag hade alltid haft den rollen, framförallt i högstadiet. Så jag beslöt mig för att helt enkelt ta hennes nattliga besök med ro, fast det var verkligen påfrestande i längden, och även om jag tyckte synd om henne och önskade att allting skulle lösa sig, så hoppades jag i tysthet att hon skulle lämna mig ifred.

Men jag tyckte om det i helhet, med en lugn uppvilande sommar bakom mig och med nya bekantskaper i vardagen så kändes framtiden inget annat än ljus. Men jag saknade min pojkvän (eftersom vi inte sågs mer än 2 dagar i månaden) och mina föräldrar hela tiden, och jag kunde inte längre söka tillflykt till min dator då den stod kvar hemma hos mina föräldrar dit jag åkte och sov varje helg. Min pappa märkte hur rastlös jag var eftersom jag kunde ringa timlånga samtal till dom varje kväll, och kom tillslut förbi skolan och lämnade av en TV åt mig att ha på rummet. Jag började genast spendera mina nätter med att läsa böcker och titta på de olika tillgängliga kanalerna, och snart började jag åka in till stan om kvällarna för att köpa kvällsgodis.

Min vikt hade ju fortsatt uppåt i samband med depressionen, och jag nådde den fasade tresiffriga vikten under min tid på skolan. Jag och min mamma pratade länge och väl om min vikt den hösten, och nu när jag vägde mer än någonsin tidigare, var större än jag någonsin trodde att jag skulle bli, då började jag tänka på vad hon hade gjort efter ett halvt liv av misslyckade bantningskurer. Hennes magsäcksoperation då dom satt ett band runt hennes magsäck. Det visade sig att min mamma hade gått i samma tankebanor, och rådde mig att boka en tid hos min läkare för att prata om att göra en operation för att åtgärda vikten, så jag ringde och fick en tid.
Samtidigt så fanns det en tjej i klassen som under en dag då vi fick i uppgift att föreläsa, valde att tala om sin viktnedgång. Hon hade lyckats gå ner från 85kg till 65kg. Hon visade bilder, pratade om detox-téer och disciplinen att ta sig i kragen och börja må bättre. Jag fann det hela väldigt intressant och började prata med henne efter skoltid om hennes viktnedgång. Hon peppade mig och var väldigt idérik, men den dagen jag valde att berätta för henne att jag snart skulle till läkaren och be om en magsäcksoperation fullkomligt exploderade hon.
Vi var ute och gick, då hon tvärstannade mitt i vägen och höjde rösten och började gestikulera vilt med armarna. Jag fick en lustig bild i huvudet av hur skrämmande lik hon var en förbannad diktator inför en stor folksamling. Hon svor och talade om hur dum och lat jag var som ville ta en genväg för att bli smal och må bättre. Hon pekade på sig själv och sa att hon var ett levande bevis på att det går att åstadkomma utan kirurgiska ingrepp. Hon fortsatte att halvskrika hur idiotiskt och dumt det vore medan jag började gå därifrån, och jag kände hur energin rann ur mig. Jag hade spenderat tillräckligt många år med att dricka nutrilett, prova fruktdieter, viktväktarna och allt möjligt, till och med den där medicinen jag inte längre fick ta. Jag hade ingen ork kvar till att försöka på det sättet, jag hade ingen motivation kvar att ta mig i kragen ännu en gång bara för att misslyckas och sedan lägga på mig ännu fler kilon. Hon halvsprang efter mig och försökte få mig att lyssna, men jag bara fortsatte gå tills hon gav upp och lät mig försvinna runt kröken. Jag undvek henne så gott jag kunde efter den dagen.

Men hon var inte den enda som hade något att invända. Jag berättade för min pojkvän om tankegångarna jag gick i, och han reagerade inte särskilt bra han heller. Först försökte han liksom tjejen i klassen, hålla ett långt och utstuderat tal för mig kring att man ska göra saker på egen hand, men egen viljestyrka och disciplin. När han insåg att den diskussionen var bortslösad på mig försökte han övertyga mig om att dagens medicin inte är särskilt riskfri och att det är farligt att rota runt i saker som det inte är något fel på. "Är det inte trasigt så ska det inte lagas" var något han hävde ur sig likt en papegoja. När han, killen jag ville gifta mig med och spendera mitt liv med, sade detta så blev jag nästan tveksam. Skulle jag förlora honom om jag faktiskt gick igenom operationen? Men sen började jag tänka mer över det, och insåg att det inte var hans beslut. Det var inte hans knän som värkte, han som hade daglig huvudvärk, han som mådde dåligt likaväl psykiskt som fysiskt av att leva inuti den här stora fettdräkten. Det var jag. Så det var mitt beslut.

Saker och ting började så sakteliga förändras i skolan. Helt plötsligt så kom inte Allison till lektionerna, så jag knackade på hennes dörr och hon bad mig komma in. Rummet var helt nedsläckt och hon låg snyftandes i sängen. Jag skyndade till hennes sida och försökte lirka ur henne vad som var fel. Men inget specifikt var fel, hon var bara ledsen, otroligt ledsen. Hon beskrev det hela som ett djupt hål av becksvart mörker som hon sjönk långsamt ner i. Jag försökte vara positiv, stöttande och tröstande. Men inget hjälpte. Dag efter dag gick jag in till henne och försökte föreslå aktiviteter som jag visste att hon tyckte om, men inget hjälpte. En dag sa hon rakt ut att hon ville sjunka djupare ner i det där mörka hålet, så djupt ingen annan kan sjunka. Men inte tills hon slog i bottnen, för det för henne inte fanns någon botten. Den dagen gav jag upp och lämnade henne åt sitt mörker. Det hade gått veckor, och hennes djupa depression hade redan satt sina klor i mig. Det hade hunnit bli vinter, allting kändes grått och jag kände hur kylan och nedstämdheten började krypa mig inpå skinnet. Min alldeles egna soliga vän var manodepressiv, och jag hade lockats av hennes maniska period, men hennes depressiva period påverkade mig lika mycket. Jag kände mig som en kameleont.

Det vore inte rättvist att säga att hon var skulden till att jag började sjunka in i en depression igen, för hon bar absolut inte skulden för det. Utan det var miljön och alla människorna i den. Jag var avskuren från all trygghet jag hade i mitt hem, min dator, mina föräldrar... Jag var fångad i ett litet opersonligt rum, tvingad att dagligen umgås med nedstämda människor som allt som oftast pratade om dystra saker och sin egna sorgliga tillvaro, och de andra eleverna på skolan verkade ta avstånd från oss som gick i Psykisk Ohälsa. Jag var förvisad till mina jämlikar, som fick mig att må sämre. Så jag gjorde som Allison, och låste in mig på mitt rum och slutade gå till lektionerna. Jag gömde mig i min lilla trånga trygghetszon, i mina böcker och i mina tv-program, med neddragna gardiner, och smög bara ut om kvällarna för att ta bussen till stan där jag kunde köpa godis. En 200g chokladkaka, 2 snickers, 2 pigall, 200g chips, 3 donuts och en stor läsk. Det var min dagliga diet, jag åt kanske skolmaten 2-3 gånger i veckan, och oftast bara en av måltiderna. Aldrig alla tre.

Klassens mentor började knacka på hos mig och fråga vad som stod på, om jag inte kunde komma ut och försöka gå på i alla fall några av lektionerna, eller de jag tyckte bäst om. Och vissa dagar försökte jag, men oftast lät jag bli. Sen dröjde det inte länge innan mina föräldrar lade sig i bakhåll en helg jag var hemma då de satte sig ner vid matbordet där vi alltid hade våra mer djupa och allvarliga samtal, och började prata med mig om hur jag levde mitt liv. Hur jag hanterade mina relationer, hur jag valde att äta. Jag lyssnade, jag förstod, jag grät.

Jag hade ingen som helst kontroll över någonting längre.

Med allt hopp om skolan, vikten och mitt välmående som bortblåst begav jag mig med tunga steg till läkaren. Hon förstod varför jag ville göra en operation, men tyckte jag var lite väl ung. Men jag hade gått till henne sen jag bara var en nykläckt tonåring på 14 år, så hon visste hur mycket jag försökt och hur dåligt jag mådde av vikten, så hon skrev en remiss och skickade iväg. En månad senare var det december, och jag fattade beslutet att hoppa av skolan efter julavslutningen. Jag gick ändå inte på lektionerna, att umgås med "jämlikar" gjorde mig bara deprimerad på nytt, och jag kände mig så otroligt sårbar och ensam på internatet. Beslutet kändes extra bra, då jag hade en molande vag aning om att mitt undandragna beteende stack folk i ögonen, precis som i gymnasiet. Dagen jag lämnade skolan så kändes det som att en sten lyfts från mitt bröst.

Min pojkvän blev klar med lumpen, och när jag berättade för honom att jag beslutat mig för att göra operationen så var han som en staty. Han insåg att hans åsikt inte vägde tyngre än en fjäder i frågan, och det enda han tillslut sa om det hela var "Jag har dig hellre tjock och slät än smal och sladdrig. Bara så du vet". Just då och där krossade hans uttalande mig. Jag var övertygad om att jag aldrig skulle duga, åt honom eller hans mamma. Antingen var jag för fet och obehärskad, eller så skulle jag bli smal och ful? Lättnaden över att kanske en gång för alltid få min vikt åtgärdad kändes plötsligt som en urblåst ballong. Som om min vikt-situation skulle lösa sig när det redan var för sent.



Det nya året började och jag påbörjade ett nytt försök till att banta, något som nästan alltid skedde efter att jag spenderat tid hemma hos min pojkvän och hans viktfixerade mamma. Min pojkvän som nu var fri från lumpen försvann in i dataspelets värld så pass att man knappt kunde tro att vi hade ett förhållande. Hela relationen började likna något bisarrt där vi satt i samma rum utan att prata eller ens se på varandra, men ändå sov i samma säng. Inte nödvändigtvis på samma tider ens. Men det fanns en sak vi pratade om, och det var att flytta till Australien. Flytta bort ifrån våra familjer, ifrån gamla döda vänskaper, bort från dåliga minnen och mycket mer. Att starta ett gemensamt liv, ett självständigt liv i ett nytt land med nya möjligheter. Även om jag var nedstämd, ville operera mig och blev livrädd av tanken på att flytta till andra sidan jorden, så ville jag det. För jag hoppades fortfarande på att vår relation skulle blomma igen och att allting i livet skulle bli bättre.

Så där var jag, i ett konstigt och ensamt förhållande med enorma drömmar, i väntan på att träffa en kirurg angående en magsäcksoperation, två månader in i det nya året och hade nästan gått ner 10kg, jag hade börjat gå till arbetsförmedlingen för att försöka komma igång med någon form av arbete och mina föräldrar var lättade över min vilja att genomgå en operation samt söka nya vägar såsom Australien istället för att deppa ihop och ge upp allt hopp.

I mars hände två saker, som kanske inte borde hängt ihop men ändå gjorde det.
Jag gick på bio, och i väntan på att filmen skulle börja så fick jag ännu en gång syn på min bästa killkompis ifrån tonårstiden. Han såg mig inte, men jag kunde inte sluta stirra på honom. Han såg så otroligt bra ut, bättre än han gjort den där kvällen i videobutiken, och mitt hjärta hoppade över ett slag när han plötsligt vände på huvudet och såg mig rakt i ögonen. Det varade bara en sekund, men jag insåg direkt att han kände igen mig. Först jublade jag inombords, av någon anledning kändes det så mycket bättre att han kände igen mig! Men så fick jag syn på mig själv i en fönsterruta och min glädje utbyttes av förödmjukelse. Håret var stripigt, fult och klippt i en relativt kort tantig frisyr, min dubbelhaka kändes så otroligt påtaglig att jag mest av allt liknande en fet bebis i ansiktet... och kroppen ska vi inte tala om. En elefant i stolen var vad jag såg. När jag vände bort blicken från spegeln så såg jag hur han sneglade på mig, och jag kunde se något i hans ögon jag aldrig tror att jag sett förut. Det liknande någon kombination mellan irritation och avsmak. Jag ville sjunka genom jorden och dö. Den kvällen skrev jag i min dagbok

"Lördagen den 1 mars 2008
Kära Dagbok
Jag såg honom ikväll. Den enda killen som någonsin krossat mitt hjärta. Hundra gånger snyggare än han var för alla de där åren sen. När jag satt där jag satt så kände jag mig plötsligt som en tonåring igen. Kände att jag ville vara vacker och duga. Varför känner jag så? Varför kan mitt hjärta inte bara glömma det som hände?

Nej, jag är absolut inte kär i honom. Jag funderade på om det kunde vara det som fick mig att känna som jag gjorde, men det är det inte. Jag bara önskar att jag var vacker, så vacker att han skulle vilja ha mig. För då skulle jag kunna göra det han gjorde mot mig. Stampa på hans hjärta tills det går i bitar. En annan del av mig känner att jag enbart ville bli bekräftad, och att jag inte alls behöver hämnd.

Men nu är det inte så. Jag är fet och ful, mer än någonsin. "


Bara några veckor senare var det dags att åka till kirurgen och prata om operationen. Att ha råkat på killen som krossat mitt hjärta och fick mig att känna mig mer bedrövlig och fetare än någonsin förr gjorde mig bara säkrare och säkrare på hur otroligt rätt mitt beslut var, och dessutom blev jag otålig. Jag ville få ett "Ja" ifrån kirurgen på stört och bli opererad snarast möjligt. Jag ville inte spendera en sekund till i kroppen jag hade. Jag var så ofantligt nervös inför mötet, och det blev inte bättre av att jag fick åka ensam dit eftersom min mamma som egentligen skulle följt med blev sjuk samma morgon det var dags för avfärd. Men det hela gick bra, även om jag tyckte kirurgen var aningen obehaglig och jag blev missnöjd efter besöket då jag blev hemskickad med instruktionerna att läsa på om operationen och tänka över beslutet under sex månader, ett beslut jag redan var spiksäker på.

I samma veva hade mina föräldrar börjat inse att jag hade viljan men var aningen maktlös gällande mitt liv, och de uppskattade ansträngningarna jag väl gjorde, så en kväll erbjöd dom mig att jag och min pojkvän skulle få låna en större summa pengar så att vi skulle kunna resa till Australien och ha tillräcklig ekonomisk trygghet för att kunna bo och leta jobb där i några månader. Jag blev helt chockad över generositeten och omtanken från dom, och kunde knappt bärga mig att berätta den glada nyheten för min pojkvän, som omedelbart stack hål på min lyckobubbla. Han ville inte ta emot gesten. Han ville inte vara skyldig mina föräldrar något någonsin. Jag försökte lirka och förhandla, jag förklarade att det skulle ta en evighet för oss att själva skaffa jobb och spara ihop pengarna för att resa till och bo i på andra sidan jorden. Men till ingen nytta, hans svar var slutgiltigt. Och inte nog med att han tackade nej till en stor möjlighet i livet, han började skjuta undan mig mer och mer. Vissa helger vi hade bestämt att jag skulle resa till honom så kunde han höra av sig mitt i veckan och fråga om jag kunde komma någon annan helg istället, eftersom han skulle spela spel online med sina internetvänner. Jag blev bortvald pga. en dator och ett spel, vilket bidrog ytterligare till att det lilla som fanns kvar av min självkänsla smulades sönder bit för bit.
Jag kände hur uppgivenheten sänkte sig över mig igen, det kändes som om hela min tillvaro var kantad av motgångar. Det gick dåligt på arbetsförmedlingen, när mina föräldrar försökte servera mig möjligheter på silverfat så välte min pojkvän av alla människor ner lyckan i diket, jag ringde ständigt till sjukhuset och försökte övertala dom att låta mig komma innan de där sex månaderna hade gått men till ingen nytta... Ja allting var tungt och ingenting tycktes gå som jag ville.
Men mina föräldrar uppmärksammade fortfarande mina ansträngningar och gjorde mig ytterligare ett erbjudande, nämligen hjälp att få flytta till staden min pojkvän bodde i. De menade på att om de köpte en bostadsrätt så kunde det fungera som en investering för dom, och en möjlighet för mig att flytta hemifrån och ta ett steg framåt med min pojkvän. Jag jublade inombords.

Men så hände det igen. När jag berättade den helt otroliga och fantastiska nyheten för min pojkvän, så verkade han bara stum, och inte på ett bra sätt. Jag tänkte och vred och vände på hans reaktion till bristningsgränsen inom mig, för varför i hela friden verkade han så.. otacksam? Vi som pratat om hur gärna vi velat flytta ihop sen vi var 16år! Jag kom tillslut fram till att han kanske inte var redo att flytta hemifrån ännu, han hade trots allt ett väldigt starkt band till sin mamma och kanske behövde nå en punkt där han själv ville flytta hemifrån och bli självständig. Så jag gick till mina föräldrar och berättade om min teori, samt sa att jag själv gärna ville flytta då det ändå vore ett steg i rätt riktning vilket de höll med om, men jag märkte allt tydligt hur de började bli fundersamma över hur relationen med min pojkvän utvecklades. Jag hörde av mig till min pojkvän och förklarade att han inte behövde flytta hemifrån och bo med mig, utan att jag själv skulle flytta till hans stad och bo i lägenheten. Ingen press på honom alltså, inget skulle behöva förändras för hans del, men vi skulle ha fördelen att kunna ses när vi vill utan så mycket planering, resande och utlagda pengar. Men han verkade fortfarande missnöjd. Jag visste varken ut eller in.
Mina föräldrar började i vilket fall leta lägenhet åt mig, våren hade hunnit komma och jag försökte vara lycklig och hålla modet uppe, men en dag stod jag inte längre ut och efter mycket lirkande med min pojkvän yttrande han tillslut orden

"Allting händer så plötsligt.. det känns som att det går för fort"

Det var som att få en kniv djupt begravd i hjärtat. Efter snart 6 år tillsammans så tyckte han det gick för fort för att jag bara ville bo i samma stad som honom. Men vad kunde jag göra? Jag bad mina föräldrar att ge upp letandet efter lägenhet och de började istället leta efter en bostadsrätt i vår egna stad.

Tiden gick och jag började känna mig mer och mer utanför min pojkväns liv. Han avbokade och ombokade mina besök, ibland för att spela dataspel och några gånger för att sticka iväg på resor med färjor och flyg till de närmast omkringliggande länderna. Jag blev alltid lika förvånad över att han skulle resa iväg med kompisar han fått genom lumpen, då jag hela tiden varit under intrycket att han inte fått några vänner i lumpen. Och flertalet gånger hade han ringt mig från färjan, Finland eller liknande och berättat hur det uppstått missförstånd och hur han bestämt sig för att stanna i aktuellt land på egen hand och hitta på saker ensam. När han åkte med vänner så bet jag mig alltid i tungan, för jag tyckte det var viktigt att han hade ett socialliv med tanke på hur de senaste åren sett ut på hans front, men när han ständigt avvek från reskamraterna började jag bli frustrerad. För varför tog han aldrig med mig på färjorna, varför kunde jag aldrig få följa med till ett annat närliggande land? Ville han inte ha med mig?

Men jag blundade för det hela. Jag var 20 år och hade spenderat nästan halva min livstid med min pojkvän, vi var förlovade och hade fantiserat och planerat hela vårat gemensamma framtida liv tillsammans. Jag hade uthärdat så mycket med honom genom åren, vi hade tagit oss igenom så mycket, vi hade ju vuxit samman av sorg och av lycka. Det här var bara ytterligare en bula på vägen. Jag hade blundat för annat mycket värre, jag kunde blunda för detta. Men en kväll när jag pratade med min pojkvän så var hela samtalet väldigt tyst och det kändes som om vi inte hade något att riktigt prata med varandra om, och tillslut bröt han tystnaden och sa till mig att han hade tänkt, och att vi nog behövde prata, verkligen prata på allvar, att han hade något han behövde berätta för mig.
Jag borde inte blivit förvånad, men det blev jag. Han hade aldrig någonsin under hela vårt förhållande sagt något sådant till mig förr, och jag förstod genast hur allvarligt det där samtalet skulle bli. Jag försökte omedelbart lirka med honom, försökte få honom att berätta genast vad det var han ville berätta, men han vägrade och sa att han behövde tänka först, att vi båda kanske borde tänka och att det hela fick vänta några dagar.

Jag grät mig till sömns den natten, jag visste varken ut eller in.
Dagen därpå satte jag mig på en buss in till stan, och hela vägen dit stirrade jag ut genom rutan på alla små vårtecken som kom i rusande fart och tänkte. Jag åkte förbi stan och till slutstation, sedan satte jag mig på nästa buss och åkte hela vägen hem igen, utan att kliva av i stan trots att jag hade ett ärende dit. Hur skulle mitt liv bli om han gjorde slut? Varför skulle han göra slut? Älskade han mig inte längre? Älskade jag verkligen honom? Med tanke på allt han utsatt mig för genom åren... visst har det funnits mörka stunder.. många faktiskt. Men det har funnits ljusa stunder också! Väl? Det kanske är färre ljusa än mörka när jag tänker efter... Men jag älskar honom! Jag har vuxit samman med honom genom åren! Det finns ingen annan jag vill ha... Fast vill jag fortsätta leva ett liv som är så rörigt och kantat av sorg och svek?
Tankarna fortsatte i det oändliga. Dag och natt i tre dygn bara grubblade och tänkte jag, och det lutade mer och mer och mer åt att jag tyckte han hade rätt. Vi borde göra slut, för det vi hade var inte sunt, det var inte friskt och inte bra. Det enda som höll mig kvar var mina känslor, men känslor kan förråda en.

Han ringde mig, och lät precis som vanligt, men jag påminde honom om samtalet vi skulle ha, och han blev tyst. Han försökte lite halvt att backa ur, men jag kände att jag bestämt mig. Så jag drog upp hur dåligt förhållandet blivit, och att vi båda kanske skulle må bra av att ta en paus. Han avbröt mig och påminde mig

"Fattie, VI tror inte på pauser, minns du?"

och jag instämde motvilligt. Det var väl helt enkelt bäst att göra slut då, för att se om vi mår bättre på varsitt håll. På obestämd tid. Jag hörde hur han började snyfta i andra änden luren, och en knut började formas i min mage. Jag kände hur tårarna rann nerför mina kinder. Jag trodde väl aldrig att det skulle komma till detta, att han och jag, vi som skulle vara för alltid, vi som var så kära och perfekta för varandra, skulle gå skiljda vägar. Jag älskade honom verkligen, och att försöka skiljas från honom var som att skära av en kroppsdel. Det kändes plågsamt och onaturligt. Jag hörde hur han började andas häftigare, ryckigare, som om han skakade och hyperventilerade mellan snyftningarna. Hans reaktion var så kraftig, jag hade aldrig sett honom bli så ledsen och uppriven som han var då, och ändå kunde jag bara höra honom och inte se honom. Jag började gråta och snyfta, jag sa att jag älskade honom, jag sa att vi fortfarande skulle höras av, jag bad honom att inte gråta. Men hans snyftningar blev bara högre och högre för att sedan bli tystare, som om han lagt ifrån sig telefonen, och sen hördes ett klick när luren lades på. Jag stod som fastfrusen med telefonen i handen och grät. Jag hade aldrig varit med om en liknande smärta tidigare. Det gjorde fysiskt ont i hela min kropp, mitt huvud bultade och ögonen var så fyllda med tårar att jag inte kunde se. Det kändes precis som om någon hade dött.

Jag sjönk ihop på golvet och försökte andas normalt utan framgång. Någonting stack och brände inuti mitt bröst. Jag hyperventilerade ömsom slutade andas. Det kändes som om jag slets itu åt alla håll på samma gång, som om mitt huvud skulle explodera. Som om någonting försökte klösa sig ut ur mig från insidan. Tårarna strömmade nerför mina kinder medan jag kippade efter luft och tänkte gång på gång

"Vad har jag gjort? Vad har jag gjort..?"