torsdag 26 februari 2009

Skillnaden mellan tresiffrigt och tvåsiffrigt

Dagen som min våg visade tre siffror istället för två, var dagen som fick mig att vakna upp. Jag ringde genast min läkare och bokade tid, och jag bad henne att skicka en remiss för en GBP.

Sedan den dagen har jag hoppat ganska ofta på bägge sidor av den där linjen mellan två och tresiffrigt.. och idag har jag varit på den tresiffriga sidan ganska länge. Faktum är att jag numera inte tycker det är något att bråka om. Jag höjer inte ens på ögonbrynen åt det.

Och plötsligt inser jag VARFÖR en del blir så enorma innan de gör något åt det! Dom hinner hamna där jag är idag, innan de börjat åtgärda vikten. Tanken på att inte ha hunnit kontakta min läkare och bli satt i kö, innan idag, då jag känner mig så nonchalant inför det faktum att jag nästan väger 110kg, är helt fruktansvärd! PJUH! Tack gode gud att jag hade orken att kämpa mig fram till kön och allt INNAN jag satte mig tillbaka, och slutade bry mig.

Den dagen operationen kommer så MÅSTE jag bry mig, och jag kommer vilja det också. Det var ju inte för intet människor i vild panik försökte hitta regnbågens slut när det utlovades en kruka guld. Eller hur?

:)

måndag 23 februari 2009

Överskottshud

Kanske är det riktigt ytligt och otacksamt av mig att tänka på och oroa mig för att få överskottshud.. men likförbannat oroar jag mig. Jag funderar ofta på hur jag ska försöka förebygga det. Smörja mage, lår å överarmar med olivolja varje dag har jag hört kan hjälpa, sen kan man ju verkligen försöka träna just dom kroppsdelarna också..

Det enda jag tror med 100% säkerhet att jag kommer vilja ta till kirurgisk hjälp för är brösten. Dom KAN jag inte fixa själv.. men allt det andra ska jag iaf försöka fixa med hjälp av fiffiga metoder och träning.

Idag ska jag även mäta mig har jag tänkt, ska nog lägga in det här i sidan av bloggen också.. Fasar inför vetskapen om vad mitt midjemått är...

söndag 22 februari 2009

Tänker som en frustrerad smal

Jag tänker som en förbannad/frustrerad smal person som är fast i ett fettos kropp. När jättefeta, jättetöntiga, superfula, asgamla, eller annat bottenskrap ska stöta på mig blir jag skitarg. Bara för att jag är tjock är jag inte desperat, och jag tänker aldrig nöja mig med något halvdant för att 'jag inte kan få bättre'.

Jag blir lite förälskad nu och då i alla möjliga snygga och trevliga killar, just nu vågar jag dock inte lägga in en stöt eftersom jag med stor chans kommer bli nobbad pga min storlek. Inget jag hyser agg för egentligen, jag själv skulle inte vilja ha en tjockis till pojkvän. Och vill inte JAG vara ihop med en tjockis så förväntar jag mig inte att någon vill vara ihop med mig som jag är nu - en tjockis.

Det här tänket gör mig ännu mera säker på att jag gjort rätt val angående operationen.

lördag 21 februari 2009

Vart skall man sätta målvikten?

Det realistiska enligt mig är väl att jag sätter 65kg som målvikt, men får känna mig nöjd om jag når 75kg.

Men en liten röst i mitt huvud vill så gärna att jag ska komma ner till 57kg, en vikt jag inte ens minns sist jag hade, men som förmodligen skulle vara den bekvämaste/hälsosammaste vikten för mig.

Är det dumt att sätta en målvikt som man inte riktigt tror att man kan nå?
Eller är det JUST DET man behöver göra?

65kg får vara målvikten just nu iaf.

torsdag 19 februari 2009

Stack hål i min lyckobubbla

Blev uppringd av en 'sköterska U' idag som på sätt å vis stack hål på min lyckobubbla. Diabetiker o de med högt blodtryck går före alla andra (inget jag egentligen tycker är fel, tvärtom), o jag blir bara inringd om någon blir sjuk precis innan op, om de ångrar sig så ringer de inte mig tydligen. Det var ju synd. Det positiva var att hon sa att jag FÖRMODLIGEN skulle opereras innan sommaren, men att hon inte kunde veta säkert. Jag vet inte vad jag ska känna.. det kanske är lika bra.

Hon berättade att jag skulle flyta i två veckor innan op.. det kom som en chock eftersom jag tidigare blivit tillsagd att jag skulle slippa flytet. Plötsligt oroar jag mig väldigt faktiskt. Jag har ju inte klarat en pulverdiet mer än 3 dagar de senaste femtioelva gångerna jag försökt.. hur ska jag klara det nu?!

Suck.. jag känner mig så tom och besviken..

onsdag 18 februari 2009

En underbar & hoppfull dag!

Idag var en underbar dag, en hoppfull dag.

Jag började redan igår att försöka få tag i patienträttigheter här i stan, för att få hjälp med att åberopa vårdgarantin. Igår var ingen anträffbar, så jag fick fortsätta idag. Efter mycket om och men med tjejen i växeln blev jag kopplad till någon lagom grinig gubbe som pratade om att jag bör välja en valfrihetsremiss istället för vårdgaranti. Det är preciiiis samma sak som att åberopa vårdgarantin, bara det att landstinget inte betalar reseersättning - sa han. Sedan sa han åt mig att ringa Bygrotta lasarett och fråga om valfrihetsremissen, då vårt landsting tydligen har ett avtal med deras landsting.

Jag ringer till Bygrotta, blir kopplad till sjukhuset, blir kopplad till någon avdelning som kopplar mig vidare till kirurgmottagningen (ingen visste tydligen VEM jag borde prata med).. tillslut får jag prata med en kvinna som hör sig för och berättar att deras kötider är längre än Byhålas, så att jag bara förlorar på att åka till dom... JAHA?

Vid det laget var jag så URLESS på att ringa runt och bli kopplad att jag letade reda på numret till Byhåla och ringde direkt dit, jag får numret till en kvinna som ska återkomma om nån timma. Ringer efter någon timma varpå en telefonröst säger att kvinnan inte kommer återkomma förrän imorgon. Blir förbannad och inväntar telefonisten där jag kräver att få prata med någon annan angående vårdgarantin. Blir kopplad igen och får prata med en kvinna som meddelar att så sent som förra veckan försökte en kvinna åberopa vårdgarantin, men eftersom det inte finns kortare köer någonannanstans i Sverige så var det ett dött lopp. Jag kände riktigt ur all min ork och viljestyrka rann ur mig och jag upplevde en stark känsla av hopplöshet. Kvinnan säger åt mig att ringa ett nr så jag kan fråga hur jag ligger till i kön iaf, det var väl ett lamt försök att muntra upp mig.

Med dystert sinne ringer jag numret, får veta att kvinnan i fråga är borta för dagen (hahahaha), men får prata med en annan. Hon vet inte hur jag ligger till i kön, men jag passade på att fråga hur många som var före mig i 'tillgänglig med kort varsel' listan. Det blir tyst och sedan säger hon "Hette du Fattie sa du? Jamen då är du näst på tur nu, alla andra som var snabbt tillgängliga innan dig har blivit opererade". Hela min mage vred sig (på ett bra sätt) och jag frågade henne säkert 20 gånger om det verkligen stämde?!

Jag är äntligen där! Det kan vara min tur imorgon! Eller nästa vecka! Eller om en månad! Ojojoj!

Jag har FIRAT detta genom en god pastamiddag, brun utan sol kräm, nagelmanikyr, tandblekning, och kvällssnacks: en apelsin o en morot. JAG HAR BÖRJAT ÄLSKA MORÖTTER! Jag äter minst en om dagen, rå.

Nu känner jag en vild panik. Jag måste börja planera och ta reda på allt, jag måste tappa iaf några kilon (inget mer godis för mig nu!), jag måste ut & gå! Jag måste sååå mycket! Jag är så mentalt utmattad att jag bara vill soova nu! Och klockan är inte ens tio på kvällen!!!!