Fatties historia - del IV

Här kan ni läsa:
Fatties Historia - del I
Fatties Historia - del II
Fatties Historia - del III
Fatties Historia - del IV - AKTUELL

Snabb återblick:
13-14år Kär i bästa killkompisen.
14-15år Mitt första halvår med pojkvännen + utfrysningen i skolan
och nu kommer mina år som 15-o-16 åring...

Skolan blev bra igen även om det kändes stelt och falskt. Med tiden lärde jag mig att helt enkelt sluta tänka på vad som hänt, sluta tänka på att dom jag umgicks med varje dag - skrattade och skvallrade med - hade behandlat mig som en spetälsk under flera månader.

Jag återgick ganska snabbt till att hata mina föräldrar också. Det var så enkelt och lättillgängligt att ta ut all min ilska och frustration på några som jag VISSTE var roten till allt ont. Att vråla till min mamma att hon borde aborterat mig, eller bete mig som en obryende skitunge när pappa kom på mig med att använda kyrkan som täckmantel för att smita ut och supa... det var så enkelt. Det var så bekvämt att såra dom, för dom förtjänade det.

Jag berättade precis allt för min pojkvän. Mina hemligheter och andras hemligheter. Han visste allt om alla.. det enda han inte visste var hur sjukligt sårad och svartsjuk hans beteende gjorde mig. Han arrangerade så jag fick träffa hans tjejkompisar, och de var alla så rara och gulliga att jag omedelbart slutade hata dom trots min grovt inbitna svartsjuka. Hans vänner var mer hyggliga mot mig än någonsin, och jag började längta efter att få leva i hans värld på heltid.

Det hade nu gått lite mer än ett år efter att vi blev tillsammans. Det var september, vi hade haft en jätteromantisk ettårsdag, vi hade rest på semester med hans familj under sommaren och livet var fantastiskt. Men svartsjukan gnagde långt bak i ett hörn av mitt hjärta, så en dag när han tog ett telefonsamtal som han av någon anledning ville ha i ensamhet, så började jag snoka igenom hans dator. Och jag hittade chatt-konversationer som låg lagrade. Chatt-konversationer där han skrev till vänner och skolkamrater att jag bara var en tillfällig tjej, att han var otrogen jämt och ständigt, att han skulle dumpa mig så fort han tröttnat.

Jag tog av mig silverringen jag fått av honom på alla hjärtans dag, lade den vid datorn och gick ut ur huset. Hans familjs hus var en sjötomt, och de hade en brygga och en liten båt, så jag tog båten och rådde ut på sjön med den. Jag visste inte riktigt varför, eller vad jag hade tänkt göra. Jag ville väl helt enkelt springa iväg från honom utan att han skulle kunna följa efter.

Jag hörde honom ropa panikslaget på mig plötsligt. Hans röst var långt borta och jag höll för öronen i hopp om att det skulle få ropandet att upphöra. Vilket det gjorde till min lättnad. Men när jag tittade upp så såg jag hur min pojkvän slet av sig alla kläderna och kastade sig i sjön. I september. och han började simma mot mig. Jag satt helt stilla, och jag hjälpte honom inte när han kravlade sig upp i båten. Han var alldeles blå och skakade av köld medan han stammade fram sin förklaring. Att han älskade mig, att han var rädd för att killarna i skolan skulle tycka att han var en mes och toffel, att han bara sagt sådär för att "inte sjunka i rank" bland killarna. Att inte ett ord var sant, att han aldrig någonsin mer skulle säga något så idiotiskt till någon, och än en gång att det absolut inte var sant. Jag hade suttit helt stilla en lång stund, men bröt ihop när han väl tystnat. Och trots att han skakade av köld och var dyblöt så tog han mig i famnen och tröstade mig och bad om förlåtelse. Och jag tänkte "om det han sagt till killarna verkligen varit sant så hade han inte varit så rädd för att förlora mig.."

Så jag valde att tro honom och förlåta honom.

Utåt sett var vi det perfekta paret. Ingen visste något annat än det vi valde att visa upp och berätta om, vilket var: Vi var kära, vi hittade på saker, jag accepterade alla hans tjejkompisar, hans killkompisar gillade mig, jag passade upp på honom som "en liten hemmafru" och hade blivit en i hans familj och firade alla högtider med dom. Men bakom kulisserna fanns det alltid en handfull tjejer på internet som mer än gärna berättade för mig hur han var otrogen, eller hur de sett honom umgås med tjejer. Så varenda gång han gick på toa eller gick hemifrån så snokade jag igenom hans rum i jakt på bevis för att han var otrogen. Jag bläddrade igenom hans telefonbok och hans sms, jag lyckades ta mig in på hans hotmail där jag letade igenom alla hans mail. Men jag hittade inget.

När jag var bortrest till min pojkvän så gick vi på bio eller hyrde film, och åt godis. När jag var hemma isolerade jag mig oftast, och åt godis. Jag åt godis när jag var lycklig, och jag åt godis när jag var olycklig. Detta innebar ju självfallet att jag började gå upp i vikt.

Jag fyllde 16, och innan jag visste ordet av hade jag hoppat upp till 69kg, något jag absolut inte vågade berätta för min pojkvän. Jag gick med i en viktklubb där jag fick skriva upp allt jag åt och hur mycket jag tränade.. och det gick riktigt bra. Jag lyckades ta mig ner till 66kg.

Så en dag på hösten när han var i ett annat rum började jag än en gång snoka igenom hans saker, och framförallt hans dator. Av en ren slump var han inloggad på sin mail och jag fick syn på ett mejl från ett mobilnummer. Jag klickade på mailet och kände mig lite fundersam. Mailet bestod endast av en bild. Där låg han och jag på hans säng. Jag låg naken ovanpå honom, tungorna utsträckta mot varandra... varför kunde jag inte minnas när vi tog bilden? Men jag insåg snart att även om flickan på bilden hade många likheter i ansiktet med mig så var det inte jag alls. Det var en av hans bästa tjejkompisar. En tjejkompis jag själv börjat tycka väldigt mycket om till och med.

Jag reste mig från datorn och gick ut ur huset, men den här gången tog jag inte båten utan bara gick. Än en gång visste jag inte riktigt vart jag var på väg eller varför. Jag visste bara att jag var en idiot. Jag visste bara att jag hatade honom. Jag klev på något vasst och insåg att jag hade glömt skorna hemma. Var det "hemma" ens? Jag var en idiot.

Jag hörde springande bakom mig, och jag behövde inte ens vända mig om för jag förstod ändå att det var han. Så jag började springa. Jag ville inte höra hans ursäkter. Jag ville inte gå på fler av hans lögner. Jag sprang, och han ropade på mig, bönföll mig att ge honom en chans att förklara. Jag fortsatte att springa tills jag trampade på något vasst igen så jag blev tvungen att stanna. Mina ögon brände. Tydligen grät jag.

Han började förklara att han och hans kompis druckit sig jättefulla och masserat varandra men att absolut ingenting hade hänt. Den här gången skrek jag åt honom att han var en idiot ifall han trodde att jag skulle "gå på den". Då började han skrika tillbaka att det var elakt av mig att bara anta att han varit otrogen utan tydligare bevis. Vi skrek och bråkade en stund, tills jag sjönk ihop och grät. Han omfamnade mig, tröstade mig och försäkrade mig hundra gånger om att han verkligen talade sanning, men att han ändå var ledsen -För det han gjort var fel ändå. Jag förlät honom inte direkt, men gick med på att följa med honom hem igen.

Den nästföljande tiden försökte jag få honom att bryta kontakten med tjejkompisen. Vilket han vägrade och dessutom fick tjejkompisen att bli arg på mig. Och jag ältade händelsen ofta, drog ofta upp det hela, och han blev argare och argare över att jag inte kunde släppa det hela, förlåta och gå vidare. Jag började äta chips och dricka coca cola nästan varenda kväll när jag var hos honom, och när jag var hemma försökte jag förtvivlat låta bli, men allt som oftast slank det ner en chokladkaka när jag var påväg hem från skolan, och på de dåliga dagarna då jag tänkte mycket på min pojkvän och alla tjejer så brukade det slinka ner ytterligare en chokladkaka, eller en liten lösgodispåse. Jag gick snabbt upp de där tre kilona jag lyckats gå ner med viktklubben, plus några till. Lagom tills våren vägde jag 72kg.

Sommaren närmade sig, och snart firade jag och min pojkvän vår 2årsdag. Vi gick först ut och åt, vi gick på bio där han höll mig i handen under hela filmen, sen tog vi en promenad i en park med kvällsbelysning.. och där och då trädde han en ring på mitt finger och frågade om jag ville förbli hans. Det var en så ofantligt romantisk kväll, och framför mig stod killen jag älskade så att hjärtat värkte. Vad annat kunde jag svara än "Ja"?

Direkt efteråt så förde han mig till en god väns lägenhet, där alla våra vänner stod och väntade, iklädda hattar och tutor. De gratulerade oss, sjöng och bjöd på sprit. Jag var i himmelriket. Hur hade jag kunnat tro att han varit otrogen? Hur hade jag kunnat tro något ont alls? Han älskade mig och ville behålla mig för alltid, han hade bjudit in alla sina vänner att fira med oss, han hade gjort allt detta för att fira vår kärlek. Självfallet var hans påstådda otrohet och min löjliga svartsjuka bara hjärnspöken. Aldrig mer skulle jag låta mig själv tro på sådana dumma rykten! Aldrig mer skulle jag dra slutsatser där jag faktiskt kunde ha helt fel!

Dessutom så sa han att vi skulle gifta oss när jag gått ner till 55kg så han kunde bära mig över tröskeln. Vilken motivation! Vilken morot! Jag var lyckligast på jorden och nu skulle jag verkligen se till att bli smal, en gång för alla!