Fatties historia - del II

Här kan ni läsa:
Fatties Historia - del I
Fatties Historia - del II - AKTUELL
Fatties Historia - del III
Fatties Historia - del IV

Då fortsätter vi...

Jag åkte som sagt iväg för att träffa min drömprins, killen som var precis allting jag kunde drömma om. Han var snygg, snygg enligt enligt alla mina mått. För snygg för att vilja ha mig. Han lyssnade på mig när jag pratade, och han brydde sig om mitt välmående. Han bad aldrig om några avklädda bilder såsom alla andra killar jag chattat med brukade göra. Nej. Han var snygg, omtänksam och reko.

Vårt första möte var perfekt på alla sätt man kan föreställa sig. Han gav mig komplimanger men höll tassarna för sig själv. Flörtade retsamt, behandlade mig som en dam och betedde sig som en riktig gentleman. När jag åkte hem den kvällen så var mitt huvud så sprängfyllt av rosa skimmer att jag inte kunde tänka klart på dagar, nästan veckor framöver. Och vi fortsatte att träffas när vi kunde, och blev snart tillsammans. Alla mina böner och drömmar hade besvarats och slagit in.

Men jag visste ju sedan våra telefonsamtal att han föredrog de där riktigt smala flickorna. Något jag "slog ifrån mig" eftersom han faktiskt valt mig och sa att jag var vacker. Vid detta tillfälle vägde jag 64kg. Men så fick jag träffa hans vänner... och efter att jag åkt därifrån så ringde han, och jag kunde höra hur en av hans vänner gastade i bakgrunden att han inte kunde fatta varför min pojkvän valt en så tjock tjej. Jag skrattade bort min darrande röst den gången.. men de nästföljande två veckorna steg jag upp varenda morgon och sprang. Jag sprang trots att jag inte orkade, jag sprang trots att hela halsen kändes skorvig och sårig av min ansträngda andning, jag sprang trots att jag fick skavsår, trots att mina ben gjorde så ont att jag grät. Och jag levde på knäckebröd med rå gurka och lättmjölk. Jag lyckades komma ner till 61kg på dom två veckorna, och sen tog det tvärstopp. Efter ytterligare en månad av löjligt hård träning och svältkost så stod vikten fortfarande still, och då slutade jag med både knäckebrödsdieten och springandet. Jag åkte istället iväg och handlade en stor fin och väldigt efterlängtad chokladkaka.

Min vid det här laget fd bästa killkompis försökte återknyta vänskapen med mig också, något som gjorde mig obeskrivligt lycklig. För han hade ju varit min bästa vän, vi hade ju delat varandras innersta tankar och önskningar med varandra. Jag pratade i telefon med honom, skrattade, skojade, vi sågs efter skolan på promenader och allting verkade faktiskt återgå till den fina vänskap vi en gång haft, men självfallet... En dag när vi satte oss ner i en park och pratade så drog han upp min pojkvän, och han frågade mig
"Men, hur ska det bli med oss två? Om du gifter dig med den här killen, om ni aldrig gör slut?".
Frågan fick mitt hjärta att stanna, för ett ögonblick trodde jag det var någon form av kärleksbekännelse, men sen mindes jag vad för typ av tjejer han alltid blivit kär i, o vad för typer han sagt att han ALDRIG skulle falla för. Däribland MIG. Han ville inte vara min vän alls. Han brydde sig inte ett skit om mig eller vår vänskap. Efter den dagen då avslutades vår vänskap, mest för att jag lät bli att umgås med honom tills det hela rann ut i sanden. Jag stack iväg och köpte mer choklad - firade att jag hade turen att hitta en riktigt FIN kille istället för skitstöveln som jag en gång varit kär i. Och självfallet erkände jag inte detta för mig själv, men jag firade inte alls. Jag hade ju än en gång blivit objektifierad och kände mig ofantligt oälskbar, ful, otillräcklig och värdelös.

Min pojkvän var helt underbar. Han var romantisk, social, spännande och hade ett otroligt sätt att berätta om sitt liv, tankar, vänner och familj. Jag kunde lyssna i timtal på hans berättelser. Men jag kände mig inte speciellt accepterad av hans vänner. Då började jag fjäska och anstränga mig. Jag sparkade ut honom ur hans eget hem och låste dörren med uppmaningen att han inte skulle bli insläppt igen förrän han umgåtts med sina vänner MINST 2-3 timmar. När han var borta städade jag upp hans otroligt stökiga och skitiga rum, och när han bjöd hem vänner blandade jag saft, poppade popcorn och agerade pass-opp åt dom. Gissa om jag blev omtyckt! En gång sa några av dom att min pojkvän hade den ultimata flickvännen. Lustigt nog insåg jag att detta pass-opp beteende var kul, eftersom det blev så uppskattat. Ingen tog det någonsin för givet eller förväntade sig det, och av den anledningen kändes det helt okej.
Eftersom jag nu var accepterad och fick in en fot i "gänget" så innebar det en hel del filmkvällar, och det innebar läsk och godis. Min ångest över att jag var så ofantligt tjock återvände snabbt, och jag bestämde mig för att sluta helt och hållet med ALLT snacks-relaterat, läsk, saft och till och med vanliga popcorn inräknat.

Hela vårt första år tillsammans hade jag antingen svultit mig själv, bantat, tränat och de sista månaderna slutade jag med allt och satte in godisförbud istället. Klokt beslut tyckte jag. Det tyckte inte min pojkvän. Han tyckte jag var tråkig som aldrig var med och åt popcorn, att det var deprimerande att se mig sitta med ett vattenglas när han och alla andra åt choklad. Jag stod på mig i säkert en månad efter att han började tjata om att jag skulle "släppa på tyglarna lite", men tillslut gav jag med mig. Jag hade varit godisfri i flera månader, men började ta för mig, för lika lite som jag ville vara illa omtyckt av hans vänner eller framstå som en obryende tjockis, så ville jag absolut inte verka tråkig och stel! Jag var lika rädd för att bli dumpad för min vikt, som för att bli det pga att jag var lika "kul" som en gråsten. Jag började snart förknippa allt tv-sittande med godis och läsk, eftersom det var så det funkade hemma hos honom. Dessutom började jag associera tv-ätande MED min underbara ljuvliga pojkvän. Tänk att få rosenskimrande lycka i kroppen varje gång man äter choklad framför TVn? Jodå, min godiskonsumtion ökade drastiskt efter vårt första år tillsammans.

Sen började de psykiska påfrestningarna. Hans ex dök upp överallt och antydde mer än gärna på flertalet internetsidor att de gjorde något bakom min rygg. Hans bästa tjejkompis som aldrig träffat mig sprang runt på deras skola och sa inte alltför snälla saker om mig till var och varannan människa (senare fick jag klart för mig att hon tydligen var ofantligt förälskad i min pojkvän). Detta hade kanske inte gjort något, om det inte vore för att jag faktiskt träffade dessa människor som fått en färdig bild av vilken vidrig människa jag var - och att ständigt behöva försöka räta ut en rejält tillknölad bild av sig själv tär på självkänslan efter en tid... Sen ökade antalet tjejkompisar till honom drastiskt ungefär i samma veva. Jag blev så svartsjuk och orolig att jag inte visste vart jag skulle ta vägen, och det slutade oftast med att jag gömde huvudet i den största godispåsen jag hade råd med.

Det stora pluset vid det här laget var väl att alla stormiga känslor var knutna till min pojkvän och tillfällena jag var bortrest till honom. Hemma i min egen stad, med min egen familj och i min egen skola var ju allting bra. Trodde jag...


(Märker att jag får dela upp min berättelse i flera delar, för jag har väldigt svårt att pressa ihop allting till en enda kort historia. Hojta gärna till ifall det känns som att jag nämner för lite om vikt, mat osv i "Fatties historia"-inläggen!)