"Jag kan unna mig"

Har blivit slarvig med att uppdatera veckans vikt på söndagarna här i bloggen, men jag håller koll ändå...

Veckans vikt: 57,5kg
(från söndagen 25 juli)

Något jag gått och irriterat mig på ända sedan jag lade om mina vanor är hur folk säger saker som:
"Jag cyklade i 20min idag, så jag unnade mig en kexchoklad"
För det är ju löjligt självklart att 20min cykling inte gör av med den där kexchokladen. Nu är jag förvisso inget hälsofreak som är otroligt insatt i hur många kalorier man gör av med genom si och så lång träning, men allmänkunskapen och det sunda förnuftet har jag, och jag VET ju hur lätt det är att ljuga för sig själv, och VARFÖR man gör det.

Därför blev jag väldigt ledsen när jag insåg för en tid sedan att jag själv kör med det där (igen). Att jag får UNNA mig saker. "Jag får UNNA mig mycket smör på mackan, för jag köper inget lördagsgodis" eller "Jag får UNNA mig de här kakorna, för jag har ju blivit smal" osv.

Jag har bedragit mig själv en tid nu med detta, satt emot allt onyttigt med att jag gör andra saker bättre, eller att liiite dumheter (som faktiskt blir en hel del när man slår ihop alltsammans) inte gör något för jag har ju ändå blivit smal. Jag har definitivt börjat glida in i mitt gamla tänk och beteendemönster, kanske är det inte ens i närheten av hur jag misshandlade min kropp tidigare, men det är ändå mer än ett steg bakåt, mer än ett steg åt fel håll.

Allting handlar ju inte om att gå ner ner ner i vikt, utan nu när jag faktiskt har gått ner det jag ville så handlar det ju om att dels HÅLLA VIKTEN, men också att fortsätta framåt. Inte för att tappa vikt, men för att få ett sundare liv, en sundare livsstil, en friskare kropp.

Jag lever (definitivt) mer osunt idag än vad jag gjorde för ett halvår sedan. Mer fet mat, mer fika, mer alkohol osv. Visst vet jag vad som utlöst det, men det är ingen ursäkt. Att jag börjat leva mer, blivit mer social och allt därtill som försätter mig i situationer dagligen där monstret Glufs-glufs vill bryta sig ut ur sin bur är INTE en giltig ursäkt för att jag ska få göra och äta så som jag gör nu.

Besviken. Jag är MYCKET besviken på mig själv.

Nu i höst ska jag försöka ändra på detta och vända mina steg åt rätt håll. Självinsikt är första steget mot framgång, det tror jag benhårt på! Och som mitt absoluta favoritcitat lyder:
“A journey of a thousand miles must begin with a single step.” – Lao Tzu

Jag sitter och grubblar över vad jag vill och verkligen ska försöka lyckas med... Har hittills kommit fram till:

- Sluta röka
Ja, dessvärre är jag en inbiten nikotinist sedan 14 års ålder. Har bara lyckats sluta två gånger i mitt liv, och båda gångerna hade jag hjälp av en rökavvänjningssöterska samt läkemedlet Champix (lär gå in mer på detta när jag väl slutar röka). Så jag VET att jag kan, det gäller bara att rota fram den där orken att ta itu med något man vet är obekvämt och jobbigt..

- Dagliga promenader (helst med stavar?)
Började ju få riktigt bra promenadrutiner i vintras, men sen kom sommaren och min gulliga promenad-faster reste bort. Trist nog hade jag inte disciplinen att dra ut mig själv på promenaderna.. Men nu har jag hittat en ny promenad-kompanjon, så detta skall rådas bot på!

- Nyttigare frukost-rutin
I dagsläget består mina frukostar utav en macka och en kopp kaffe. Jag känner att min kropp skulle må bättre av t.e.x havregrynsgröt, fil med fiberrik müsli eller dyl. Kanske skulle jag få lite mer ork också?

- Någon form av träning (yoga? styrketräning?)
Detta ständiga oöverstigliga hinder. Träning. Det jag aaaaaldrig lyckats få in som rutin i mitt liv. Men jag får aldrig sluta försöka, för endera dagen SKA jag lyckas!

- Nyttigare dagligt intag av "ätbara ting"
Denna sista punkt är definitivt en utav de viktigaste. Min tidigare så effektiva regel att "bara äta kakor etc i sociala situationer" har verkligen blivit allt annat än effektiv, då jag hamnar i sociala situationer varenda dag numera. Att jag är ute i svängarna ständigt har även påverkat hur ofta och vad jag äter i form av lunch och middag, det är allt som oftast bara det snabbaste/enklaste jag kan slänga ihop eller också inget alls eftersom jag känner att jag inte hinner.

Dock ska jag inte börja med alltsammans på samma gång. Tänkte försöka börja beta av listan genom förbättrad frukost kombinerat med morgonpromenader. Just nu händer det en del i mitt privatliv som gör det lite svårt att sätta igång idag (åååh, jag vill SLÅ mig själv för att har mage att säga såhär..) så jag har istället spikat att startdatumet är 1 september.


Min viktnedgångsresa kanske har nått sitt slut, mitt första år som viktopererad och ständiga minus på vågen kanske är över, men det är nu jag verkligen måste kämpa själv. Nu har jag hoppat av räkmackan som jag gled på sååå långt, och nu måste jag gå till fots.

Ändra livsstil - inte banta (?)

Något mina föräldrar ofta sagt till mig genom åren har varit:

"det RÄCKER INTE att ändra livsstil när man har SÅ många kilon att bli av med. Man behöver RIVSTARTA först. Man behöver slita, svettas och blöda bort det mesta"

vilket jag tyckte var urpuckat sagt av dom. Alla vet ju att man inte ska banta eftersom det så lätt blir jojobantande. Alla VET ju att det är JUST ändrad sund livsstil som är den gyllene nyckeln.

Nu har jag börjat förstå vad dom menade. När jag vägde som mest kunde det räcka med att jag lät bli godis i 1-2 veckor för att jag skulle rasa 2-3kg på samma tid. Men sen tog det stopp. Godisförbudet gav inte mer än så.

En sund balanserad livsstil där man inte plågar sin kropp genom bantning är ju ett givet, för inte kan man banta hela livet, och inte mår kroppen bra av det heller. Men en sund livsstil ger ju inte en tillräckligt stor viktnedgång, en sund livsstil ger nog snarare en stillastående och stabil vikt. Det är alltså en ny sund livsstil som gäller EFTER man gått ner det man ska..



Jag börjar tro att många som vill gå ner i vikt kör på hela "Jag ska lägga om vanorna istället för att banta. Jag ska gå ner i vikt genom en sundare livsstil, för det är mer hälsosamt" gör det trots att dom innerst inne vet att det inte kommer fungera. "Sundare livsstil - INTE BANTA" är ju något ALLA blivit så hjärntvättade med, att kör man på den repliken så fort någon undrar hur det går med vikten så blir man lämnad ifred. Ingen vågar säga "Jamen, du borde väl banta först?" när man så stolt och duktigt berättat om hur sunt man ska lägga om vanorna.

Det är en sköld, en undanflykt, ett sätt att bli lämnad ifred trots att man inte gör något åt sin viktproblematik.

DOCK säger jag inte att ändrad livsstil INTE är bra. Det är ju bättre än inget alls givetvis, och kroppen lär må MYCKET bättre av ändrade mer sunda vanor. Men om det är ett effektivt sätt att gå ner i vikt? nej..


Jag vet inte varför.. men det känns som att jag börjat kunna se i ögonen på överviktiga som pratar om viktnedgång ifall de verkligen menar det. Det känns som att jag kan se och höra uppgivenheten när det bara är tomma ord, att jag kan se och känna sorgen när de säger vad folk vill höra men nästan gråter inombords eftersom de gett upp hoppet. Men likväl tycker jag att jag kan se när de har ett inre ljus av längtan och vilja, när de tror på sig själva och försöker finna sin egen väg till ett friskare liv. Kanske inbillar jag mig att jag kan se något alls i folks ögon..

Jag undrar hur folk uppfattar mig. Jag tror många irriterar sig på mig numera, eller är avundsjuka att jag gled på en räkmacka hela vägen till mitt smalare liv. Att jag blivit hårdare, en besserwisser. Men samtidigt får jag höra jämt och ständigt vilken positiv och glad person jag är, full av liv och självinsikt.

Ibland känner jag mig som en förrädare. Jag har gått över till andra sidan, och mina tidigare allierade ser mig nu som en fiende, och mina tidigare fiender välkomnar mig med öppna armar. Det är en bitterljuv känsla.. Underlig känsla.


Ps. Blev nyligen påmind om en film jag ÄLSKADE när den kom, och nu när jag tittade om på den så älskade jag den precis lika mycket - Jag kände hur Den Tjocka Flickan inom mig ville gråta och skratta. Jag kunde fortfarande relatera SÅ mycket... Så har ni missat den här underbara filmen, se den genast!

PHAT - Pretty, Hot And Thick !

Årskontroll

Först ut är...

Veckans vikt: 56,0kg
(från i söndags den 4 juli)

Har nu varit på min årskontroll på sjukhuset.. Och det gick väl inte riktigt som jag tänkt mig. Jag hade verkligen laddat inför att få prata av mig REJÄLT om hur jag lagt om matvanorna, livsinställningen, hur aktiv jag är jämfört med för ett år sedan osv. Utöver att jag verkligen sett fram emot att få "redogöra" hur det senaste året gått, så ville jag ta upp att jag börjat tappa mycket hår igen -med betoning på MYCKET, samt att jag ville prata om huden på mage och bröst och fråga om jag inte kunde få den bedömd efter 6 månaders viktstabilitet så att jag lagom till efter 1 års viktstabilitet kanske kunde få plastik om jag nu var berättigad...

Jag kommer dit och blir vägd av en sköterska jag aldrig tidigare träffat, men som efter att ha tittat i min journal utbrister "vad LITEN du har blivit sen sist!" med ett stort leende på läpparna. Det kändes lite löjligt att hon låtsades känna igen mig.. Därefter blir jag hänvisad till dietisten som är upptagen i 20min medan jag väntar. Sköterskan kommer tillslut ut med en bunt blanketter hon ville att jag skulle fylla i (handlade om fysisk och psykisk hälsa). Började kryssa i rutorna varpå hon återvänder efter 10min och säger att jag nog kan gå till kirurgen innan dietisten vilket jag tyckte var helt okej. Efter ytterligare en liten stund kommer sköterskan och säger att Min kirurg tyvärr är upptagen och att jag ska få träffa en annan.

Jag blir invisad i ett undersökningsrum varpå den nya/främmande kirurgen kommer in och sätter sig. Och han kunde nästan ingen svenska alls. Jag frågade om han kunde engelska kanske, men han skakade på huvudet..

Nu var iof den här kirurgen väldigt ödmjuk och bad om ursäkt säkert fem gånger för att hans svenska var så dålig så jag kunde inte riktigt bli irriterad på honom, men jag var irriterad på situationen. Han klarade av att fråga några ganska enkla och uppenbara frågor som hur det går med maten och liknande. Han bad mig visa magen som han klämde på och började fråga mig om jag tänkte skaffa barn snart (vilket jag inte har några planer alls på de närmsta åren). Sen mumlade han om att jag skulle få gå till en plastikkirurg om ett år för bedömning.

Med tanke på att han knappt kunde få ihop en mening, och att han inte alltid förstod vad jag svarade på hans frågor så insåg jag direkt att det inte fanns någon poäng med att försöka prata med honom om allt jag ville fråga och få sagt.

Därefter gick jag in till dietisten och vi pratade om hur jag äter, hur aktiv jag är osv. Hon gav mig beröm och skickade snabbt iväg mig (jag fick en känsla av att hon var väldigt stressad). Sen åkte jag hem ifrån sjukhuset.


Efter det här besöket känner jag mig konstigt orkeslös. Jag vill på ett sätt så väldigt gärna ligga på, tjata och försöka få prata med någon som kan svara på alla mina frågor, men på ett annat sätt vill jag bara skita i hela alltet och helt enkelt vänta tills 2årskontrollen.

Ska ju till min läkare i augusti iof, och då ska jag berätta för henne om det hela så får jag se vad hon säger.

Men idag skiner solen och livet är underbart ändå! Så nu ska jag inte deppa över det här utan bara njuta av vår underbara svenska sommar!

"Plussa på" rätt saker -svårt!

Fick en kommentar till gårdagens inlägg som fick mig att tänka till/grubbla vidare (det är därför det är så roligt när ni kommenterar, säger emot mig eller ger mig tankeställare! Fortsätt med det!)

"Men varför inte ta bara en skvätt mellanmjölk i kaffet?" löd kommentaren från Ania.

Jag menade självfallet inte att man inte får ha lite mjölk i sitt kaffe eller te! Men däremot har jag börjat tänka mycket på hur fel vi människor (inte alla, men många) gör i vårt ätande. På våra mackor har vi kanske lite ostskivor eller lite salami, inget mer, inga grönsaker, ingen kombination av flera pålägg, bara ett enda enformigt pålägg dag ut och dag in. Och i kaffet eller téet som egentligen är något man absolut skulle kunna dricka som det är, öser vi i sockerbitar, grädde, choklad och annat som gör det nästintill till flytande godis?

Vi "plussar på" på fel saker helt enkelt.

Om man vände på det hela, och drack sitt te eller kaffe som det är (eller med en skvätt mellanmjölk som Ania föreslog), och så äter man EN eller TVÅ mackor (istället för fyra-fem) med både kött, ost och kanske 3 olika sorters grönsaker på? Mer vitaminer och mindre kolhydrater direkt, och det mättar säkert bättre i längden..

Detta är ju inget nytt, men jag fick ändå en liten "aha-känsla" av tankegången. En sådan enkel sak som att lära sig "plussa på" på ett BRA istället för DÅLIGT sätt kan nog göra enorm skillnad faktiskt. Vem säger att man måste äta tråkigt för att det ska vara bra? En riktigt matig macka är väl ändå roligare än en torr liten rostmacka med två ostskivor?


Jag har det säkert lite orättvist lätt just i denna fråga. Det är nämligen så att äter jag t.e.x en vanlig cheeseburgare från McDonalds blir jag helt löjligt mätt och illamående, och det håller i sig i timmar. Äter jag däremot en hamburgare från Max med både sallad, lök, gurka, tomat osv i, så blir jag mätt utan att må illa, och dessutom orkar jag hela burgaren (som givetvis då är större än den där lilla ostburgarn från donken). Detta var iof ett snabbmatsexempel, men det fungerar likadant med mackor eller mat. Äter jag en portion pasta med sås, eller en enkel ljus ostmacka, då blir jag obehagligt övermätt av ytterst lite, men ser jag till att äta lika mycket sallad som mat (eller halva mackan med sallad/grönsaker) så orkar jag ibland DUBBELT så mycket och mår dessutom inte dåligt efteråt.

Ex:
2dl pasta med sås enbart = Äckligt övermätt
3dl pasta med sås och 2dl sallad = Lagom mätt utan obehag

På detta vis är jag tacksam. Jag har blivit tvingad att tycka om vad som är bra. Samtidigt som jag VET att jag aldrig i mitt liv skulle kunnat "ta in" detta för två år sedan. För två år sedan "plussade" jag enbart på FEL saker. Extra ost, extra grädde, extra socker osv (saltet var jag värst med. Min mat måste ha smakat som kaniners saltstenar smakar!). Jag åt inte grönsaker såvida jag inte var bortbjuden och helt enkelt åt upp grönsakerna på tallriken för att vara artig och visa hyfs.

När man tänker efter så "plussas det på" på fel sätt överallt. Det FINNS pizzor med sallad, färska tomater, grillad paprika osv på, men istället väljer många mozzarella, ädelost, sås osv att "plussa på" sina pizzor.

På ett sätt känns det skitdumt att jag klankar ner på det här, då jag själv var en mästare på att göra allt jag nu säger är fel. Men jag blir riktigt irriterad, både på mig själv och matkulturen. Det är ju BÄDDAT för att folk ska "plussa på" tvåhundramiljoner kalorier i det de äter. "Pizza är ju ONYTTIG mat. Varför låtsas som annat och ta sallad på? Nej jag tar en kebabpizza med extra ost och pommes på! Ska jag väl synda så kan jag göra det REJÄLT"

Varenda gång man väljer det nyttigare alternativet på en pizzeria känns det automatiskt larvigt, dessutom kan man inte beställa en sallad som tjockis när man är ute, utan att VETA att alla som ser en kommer tänka något i stil med "jaha, en annan tjockis som lönlöst försöker banta. Han/hon kommer väl gå hem och klämma i sig en kladdkaka senare ikväll". Hur lätt är det då att försöka tänka rätt och bra, när man är omgiven av fördomar?

Nu när jag gått ner i vikt så är folk plötsligt inte längre rädda att spy ut sina fördomar om tjockisar i min närhet. Allting jag var rädd för att folk tänkte om mig som tjock har nu blivit bekräftat, och det gör mig verkligen skitledsen. Det var ju inget de specifikt tyckte om MIG, utan jag hamnade bara i facket för "åsikter folk har om tjockisar" automatiskt.

Nu börjar det här inlägget spåra ur... Men det jag ville ha sagt var: FÖRSÖK "plussa på" på RÄTT och inte fel saker. Försök stå på er även när folks fördomar pressar luften och orken ur er. Tänk på er själva och att ingenting annat spelar någon roll. Om man ger upp eller tröstäter pga kritik så låter man människorna med fördomar vinna. Ge dom inte det.

Jag klarade det inte.
Jag lyckades inte stänga igen öronen och bry mig mer om mitt eget välmående än vad jag brydde mig om vad andra tyckte.

Men jag hoppas andra kan, och de som redan gör det förtjänar en fet guldmedalj!