måndag 29 november 2010

Mitt i natten

Jag satte mig och började ögna igenom "Fatties historia", för jag börjar längta efter att få ge den ett ordentligt avslut, men insåg att jag kände mig skrämmande glömsk och vilsen över vad som hände från slutet på det senaste jag skrev och fram tills idag.

Jag har nog omedvetet valt att förtränga eller glömma mycket från den tiden (vilket inte är helt kasst. Jag är ju expert på att älta gammalt, så att jag knappt kan komma ihåg en stor bit av den jobbigaste tiden är väl om något ett tecken på att jag har lagt det bakom mig?)

Hursomhelst, jag ska självfallet skriva klart Fatties historia, men jag inser att jag verkligen måste rota fram gamla dagböcker och liknande för att foga samman alla småbitarna och kunna berätta slutet så sanningsenligt man kan ur sitt eget perspektiv. Dessutom har mina egna dagböcker alltid en otrolig förmåga att trigga igång mina minnen på de ibland alltför grafiska visen.

Men nu är det dags att sova, trist att kreativiteten skuttar igång med full kraft mitt i natten.. vid lånad dator.. hemifrån.. Med andra ord: ingen tillgång till mina egna sparade dokument på datorn eller dammiga dagböcker hemma i mina bokhyllor.

torsdag 25 november 2010

Dimmigt sinne

Har försökt samla tankarna för att skriva i flera dagarna nu, men är ständigt sömnig/trött och nu de senaste dagarna så har jag känt mig mer och mer ofokuserad i tankarna. Som om alla mina tankar känns avlägsna eller dimmiga. Röriga tillochmed.


Idag blev det som värst. Jag insåg att jag kände mig SÅ rörig och dimmig i huvudet att jag blev ledsen. Det är ofantligt obehagligt att känna såhär mentalt. Men det var då jag insåg att det här inte är första gången.

Jag har känt såhär förr.

DET ÄR DEN FÖRBASKADE B12 BRISTEN!

Vet inte om jag nämnt detta tidigare (känner mig ovanligt senil just nu), men redan innan min operation så slutade min mage att ta upp B12. Min läkare trodde jag var vegetarian efter att ha sett blodproverna. Och DÅ kände jag precis som jag gör nu. Lika dimmigt, lika obehagligt.. Hursomhelst så började jag helt enkelt ta B12 i tabletter för att kompensera bristen. Efter min op så tog min kropp inte ens upp B12 i tablettform, så min läkare började ge mig injektioner varannan månad för att få upp blodvärdena. So far so good.

Men. Min läkare bokade om min senaste tid hos henne, och sen blev jag tvungen att boka om tiden ytterligare, och jag insåg idag att jag nu ligger efter en hel månad med B12 sprutan.. Inte konstigt att jag känner mig så ofokuserad!


Dessvärre gör inte detta mig gladare.. Har inte tid hos doktorn förrän nästa vecka. Är väl bara att härda ut tills dess, för vad mer kan jag göra?

Vissa dagar blir jag riktigt less på att min kropp kräver så mycket för att fungera som den ska. Men jag borde väl inte klaga. Har ju varken diabetes, astma, allergi eller något annat i den stilen..

Ps. över 20 dagar som rökfri nu! Har lite svårt att hålla mig ifrån energidryckerna dock, men dom har minskat från 5st om dagen till kanske 3st i veckan iaf..

tisdag 9 november 2010

Ett beroende ersätter ett annat?

Jag har grubblat i några dagar nu. När jag opererade mig och därmed eliminerade möjligheten att tröstäta så började jag ganska snabbt att röka igen, och nu när jag slutat röka så har något nytt dykt upp. Men jag vet inte om man kan kalla det för "beroende" eller "tröstbeteende" ..?

Så fort jag känner mig rastlös eller liknande så MÅSTE jag iväg till affären. Det kan vara till närmsta ica eller den sista nattöppna macken en halvmil bort. Och vad vill jag handla? Vadsomhelst. En påse nötter, en folköl, kanske bara en ramlösa och en banan.. men jag vill HANDLA.
Först trodde jag att jag bara ville ha godis hela tiden, men upptäckte häromdagen att jag känner samma starka vilja att gå till affären även om jag inte är ett dugg godissugen.

Jag tycker detta är skitkonstigt.

Har köpt ett stort fint inbundet skrivblock där jag skriver ner mina tankar (tankar som känns orelevanta här i bloggen) eftersom jag insett att skrivandet är ett superbra sätt att bearbeta känslor och röriga tankar. Men jag vill fortfarande sticka iväg och handla stup i kvarten.


Har någon annan varit med om det här?
Jag känner mig ju lite som ett ufo nu faktiskt..

lördag 6 november 2010

Laster

Jag är en människa som alltid haft riktigt hårt in-nötta vanor och laster. Det värsta är nog att jag ser lasterna som en del av vem jag är.

Det känns lite larvigt, men märks ändå så tydligt när man försöker göra sig av med lasterna. Innan så tänker jag bara på allt negativt med vanan, men när jag väl påbörjat att avvänja mig så känns det så tomt och som att en del av mig saknas.

Som tonåring var det fjantig musik tillsammans med en viss klädstil och snus som utgjorde en stor del av vem jag var. Hur larvigt det än låter. När jag var tjock så skulle jag ständigt skämta om min egen kroppsstorlek och kallade mig chokladmissbrukare, och när jag gick ner i vikt så var det kaffe och cigaretter som blev en stor del av mig och min identitet. Jag var den kedjerökande kaffedrickaren och älskade det.



De senaste två månaderna så började jag byta ut kaffet mot energidrycker. Anledningen var skitdum dessutom (det kändes ENKLARE att köpa en energidryck, än en kaffe. Det kändes BEKVÄMARE att bära med sig en energidryck än en termos.. etc. LATHET är alltså anledningen i ett nötskal). Och eftersom jag som drack så mycket som 2-8 koppar kaffe om dagen.. Så blev det ju 2-6 energidrycker om dagen. Billigt.
NYTTIGT.

Så för två dagar sedan slutade jag röka, och jag slutade med energidrycker. Känner mig väldigt trött hela tiden, men det går bra ändå. Jag har återgått till kaffe, men inte lika stora mängder, utan bara 2-3 koppar om dagen nu. Ingen tobak alls, jag klippte helt.

Men även om jag inte känner ett enormt sug efter energidryckerna (har ju mitt kaffe, och kaffe vill jag faktiskt inte ge upp) så känner jag mig rastlös utan cigaretterna. Är så van vid att gå ut och ta en direkt när jag vaknar, efter maten, när man behöver en paus ifrån sociala sammanhang, etc. Jag är inte sugen på att stå ute i kylan och suga på något som får mig att lukta gammal fimp, men det känns som att något fattas. En bit av vem jag är fattas.



Nu är ju detta förvisso en DÅLIG bit av mig själv, men det känns lika tomt för det. Jag försöker lista ut hur jag kan "fylla tomrummet" som "biten" lämnade efter sig, men jag kommer inte på något. Det är ju skrämmande att man ens vill fylla ut ett "sådant" slags tomrum. Jag borde glädjas åt tiden jag sparar in, jag borde fröjdas åt att inte behöva rusa till affären i vild panik för att köpa nya giftpinnar när de gamla tagit slut, jag borde enbart vara glad och känna mig befriad, men det gör jag inte.

Men varje gång jag ens ÖVERVÄGER att köpa en energidryck eller ta en cigg nu.. så tänker jag på att jag sparar 40kr/dag när jag inte röker, och jag sparar ca 50kr/dag på att låta bli energidryckerna. Det är 2700kr i månaden!!


Jag mår nog bra av att vara tobaksfri och kaffedrickare. Jag lär vara lyckligare och ha mindre ekonomisk ångest som det också.


Har ni några laster ni identifierar er med?

torsdag 4 november 2010

Bildbomb !

Jag kände för att slänga upp lite bilder jag inte tror att jag visat förr, och sen har jag inte visat ansiktsskillnaden sen jag vägde 68kg heller :)

Som vanligt kan man klicka på bilderna för att se dom i större format










och tillsist en bild-på-bild

Vill minnas att bilder brukar uppskattas, så jag hoppas dessa kan underhålla någon lite :)

Ps. Fick en fråga om varför jag kallar min karl för "Björnkillen", och det är helt enkelt för att om jag skulle beskriva honom kort så tänker jag på en björn -eftersom han är så mjuk, varm och kramgo.