Tears In Heaven

Ibland tror jag man behöver gråta ut för att tänka klarare. Gråta ut alla sina känslor och tankar. Forma allt det där mörkret inom sig till en fysisk form och frigöra sig ifrån det.

Så fungerar iaf jag. Jag kommer inte ifrån ett
känslotillstånd utan att få gråta ut det först.

Men just nu lyckas jag inte trigga igång tårarna.
Det är som om mina negativa känslor envist
naglat sig fast och vägrar släppa greppet.

Vad som brukar fungera är att titta på riktigt sorgliga filmer, eller lyssna på den sorgligaste musiken jag vet. För nu vill jag gråta ut känslorna, somna gott, och vakna till en ny dag med nya möjligheter imorgon.

ensam och bitter

Jag är hemma igen, jag träffade Spöket, och det blev varken sämre eller bättre för det..

Det är svårt att förklara mitt känslomässiga tillstånd med ord. Jag skulle vilja dra mig så långt som att säga att mitt ex är den enda jag någonsin Älskat. Att vara kär, bli förälskad osv är något jag blir hit och dit hela tiden. Men att av hela sin själ och hjärta älska någon? Det har bara hänt en enda gång.

Jag insåg att han förmodligen ljuger precis lika mycket och ofta som förr, att han med all säkerhet skulle ta hem första priset som dåligaste pojkvännen på jorden, att han är och förblir någon som inte sätter andra utan bara sig själv i främsta rummet.

Och det är honom jag älskat, och förmodligen kanske alltid kommer älska.

Jag känner mig otroligt bitter. Hur jag KAN älska honom är bortom mitt förstånd. Min hjärna arbetar på högvarv och undrar om det är möjligt att acceptera en sådan person för vad denne är, och jag känner verkligen hur jag sjunker djupt ner i pessimistiska tankar och överväger att ge upp kärleken och leva ensam hela mitt liv.

För vad säger detta om mig?
Den enda jag någonsin älskat och velat spendera mitt liv med är en skitstövel, och nu när jag träffat honom igen så inser jag verkligen att jag aldrig älskat någon annan, och jag kan inte heller föreställa mig att kunna älska någon annan på den nivån. Så helhjärtat och rakt igenom.

Jag var tydligen inte bara en naiv idiot som tonåring, utan är det fortfarande. Jag kan ju inte gå tillbaka till en skitstövel, men jag vägrar också att vara med någon som jag inte älskar av hela mitt hjärta. Så vart lämnar det mig?

Jo ensam och bitter.

Jag vill fixa det här

Tack för era uppmuntrande kommentarer till förra inlägget!
Jag mår mycket bättre nu. Har en mycket god vän som jag kunde prata med och få råd av gällande flera saker.

Det första hon rådde mig var att bryta helt med killen från i somras. Eftersom han sa en sak men verkade vilja en annan så gav det mig dåligt samvete samt gjorde situationen så invecklad. Jag ville helst bara skjuta upp det. Jag har alltid haft svårt att säga nej eller göra något som jag vet krossar en människas förhoppningar. Men hon hade rätt i att det var fel av mig att dra ut på det, och i det långa loppet elakt mot honom. Elakt att låta honom ha en gnutta hopp kvar när det inte finns möjlighet för det att besannas.


Så jag bröt med honom. Det var inte lätt, han försökte hålla sig kvar och jag har en känsla av att det kanske dröjer ytterligare en liten tid innan han ger upp helt, men nu har jag tagit ståndpunkt och vet att i det långa hela gör jag rätt, även om han är ledsen nu.

Det andra jag grubblat över, spöken från mitt förflutna, är helt enkelt mitt ex ifrån tonåren. Exet som jag skriver om i Fatties Historia.

När jag gjorde slut med honom så lovade jag mig själv att aldrig mer träffa honom, prata med honom eller överhuvudtaget ha kontakt med honom. Jag raderade hans nummer, slängde saker av sentimentalt värde, pantsatte ringarna, rev ut bilder ur mina fotoalbum... Och det enda jag sparade var Hans ägodelar som hade Värde, och det gjorde jag eftersom jag tänkte posta dom eller liknande. Jag ville inte att han skulle dyka upp en dag och kräva pengar eller ersättning av mig.

Men efter att jag gjort allt det där, så ställde jag undan hans saker i en låda längst in i en garderob, och jag började leva vidare. Jag slutade prata om honom, tänka på honom, jag lyckades blockera hans existens och minnena började sakta bli dimmigare och dimmigare. Fast det brände till i mitt bröst varenda gång jag öppnade Den Där garderoben.


Knappt 1,5 år efter att jag gjort slut med honom så började jag tänka på honom igen. Jag varvade häftigt mellan att sakna honom, fråga mig själv om jag gjort ett misstag som lämnat honom, för att sedan bli rosenrasande och slå sönder något i ren vrede över hur naiv och dum jag varit hela min tonår, och hur svag jag var som lät mig bli stampad på under så många år.

Men precis i samband med/strax efter detta så dök SommarKillen upp, och jag valde att lägga lock på ämnet "Exet" ännu en gång. Fast nu gick det inte. Locket hade redan lyfts av, och hur hårt jag än försökte pressa dit det igen så gick det inte.


Något jag brukar säga till folk som frågar om mitt ex är att han var min själsfrände och den bästa vännen jag någonsin haft, men att han var en elak skitstövel som pojkvän.

Det enda jag kan säga som varit en oförändrad känsla sen jag lämnade honom är att det är tomt. Jag saknar vännen jag hade i honom. Och han var med i så många år att det än idag känns som att jag förlorade en familjemedlem, lika starkt som jag skulle sakna ett syskon som dog så har jag saknat och sörjt honom.


Men. Oavsett hur mycket jag tänker, spekulerar och vrider på detta så kommer jag ingenvart. Det gör mig bara olycklig och förvirrad. Så jag gjorde det jag lovat mig själv att inte göra, jag kontaktade honom och vi har bestämt att ses. Jag ska ge honom hans saker, jag hoppas att den gesten kommer ge mig någon form av frid och känsla av att kunna gå vidare på riktigt, och vi ska prata.

Jag vet inte om vad. Jag vet inte om han vet heller. Jag känner bara att jag behöver det. Och jag vet inte vad som händer sen, om vi säger adjö för alltid eller om det blir någon avlägsen vänskap.



Hursomnhelst. Min vän som gett mig råd och stöttning kommer följa med mig och finnas där både innan och efteråt. Det känns som att jag hade två stora saker som behövde göras snarast för att jag inte skulle drunkna i mina tankar, en av sakerna är nu avklarade, situationen med SommarPojken är löst. Nu har jag bara Spöket kvar.

Med tanke på alla mina senaste inlägg gissar jag att ni nu förstår varför jag varit dålig på att skriva och allt. Men den här bloggen är samtidigt ett underbart sätt för mig att få säga allt jag behöver få ur mig, att göra mina tankar och problem verkliga. För är dom inte verkliga kan dom inte heller lösas.


Ps. Jag tänker inte ljuga om hur dåligt jag äter nu. Allt jag varit stolt över, allt jag lyckades ändra till det bättre, allt det har jag raserat den här sommaren. Förvisso är det inte de mängder som de en gång var, men det är ändå bara ren skit. Hoppas jag får ordning på det när jag löst upp mina känslomässiga problem..

Tungt hjärta

Ursäkta att jag är dålig på att uppdatera trots att jag nu flyttat och egentligen borde ha mer tid till det..

Det känns som att jag har en nedåtsvacka just nu. Känner mig knappt glad över att ha slutat röka, har ingen motivation att sätta igång med mitt mer hälsosamma liv, har inte ork till att ens blogga. Är väldigt tankfull mest.

Mina höstar brukar ofta innebära förändring, men också tankar kring hur framtiden kommer bli, och ibland medför det kortare perioder av nästan dystert tänkande.

Jag försöker se till att konfrontera ett spöke från mitt förflutna då jag insett att hans roll i pjäsen som är mitt liv haft en väldigt stor eftereffekt, kanske för att jag inte fått en chans att prata ut, ställa frågor osv. Men jag vet inte om det blir av...

Jag har dåligt samvete över killen jag gjorde slut med. Han säger hela tiden att han bara vill vara vänner, att jag gjorde rätt som bröt, osv.. Men när jag väl träffade honom så blev det skrämmande uppenbart att han bara säger det han tror jag vill höra. Jag vet inte hur jag ska hantera den situationen, eller vad jag ska säga till honom...

Jag känner mig helt enkelt splittrad och lite vilsen. Jag tycker inte om invecklat, jag vill ha enkelt, min själ och hjärta vill ha enkelt. Ja, jag antar att mitt hjärta fyllt hela mitt huvud på sistone. Kärlekslivet har alltid varit centrerat i mitt liv, antingen i form av drömmar eller faktiska händelser. Mina största rädslor är att såra någon så som jag själv blivit sårad, och/eller att jag kommer vara ensam för alltid.

Det låter kanske lite väl dramatiskt, men ibland känns livet lite väl komplicerat för att det faktiskt skulle finnas hopp på den punkten.

Men idag ska jag dona och greja i mitt nya hem, sådant brukar alltid få mig på bättre humör och ger mig tid att tänka på möjliga bättre och enklare tider framöver. Att diska är bland annat ett av de bästa sätten för mig att hantera min ilska. Att få skrubba hårt och länge för att få nedsmutsad disk att skina och blänka är lustigt tillfredsställande för mig. Förhoppningsvis är jag lite mer positiv nästa gång jag skriver!

Hälsa (inte bara vikt)

Nu har jag flyttat och förhoppningsvis snart helt färdig-installerad i min nya bostad!


Jag gick till min läkare som bestämt och gjorde upp en sluta-röka-plan samt testade lungorna.. och det såg inte så himla bra ut. För det första ligger min lungkapacitet på 80% av vad den borde ligga på, utöver det förklarade min läkare (hon visade mig tabeller med värden och nuffror som jag inte förstod alls) att jag är 22år gammal, men mina lungor är nästan 47år som följd av min rökning.

Det kändes inte så kul. Jag tycker ibland det känns lite tungt och ansträngande att andas, men brukar för det mesta avfärda det med att jag är trött, har kass kondis eller liknande. Nu förstår jag att det inte alls är inbillning utan att jag faktiskt förstör min kropp...

Hursom. Nu har jag satt planerna i verket! Min läkare sa åt mig att ta Champix i 13 dagar och sätta rökstoppet på den 14e dagen, men då jag slutat röka med medicinen tidigare vet jag att jag iaf DÅ klarade av att ha rökstopp på den 8e dagen, och ska därför göra likadant nu (min läkare är för övrigt helt okej med detta, hon bara underströk att jag inte BEHÖVER ha rökstopp förrän efter två veckor).

Jag är nu inne på min 6e dag med champix, så på lördag är mitt rökstopp. Liksom tidigare har jag lite humörsvängningar och känner mig trött, men mår annars okej. Började redan känna av på dag 2 hur kroppen inte tog upp lika mycket nikotin (det är en väldigt frustrerande känsla i början. Som att äta utan att bli mätt, eller försöka lukta på parfym när man är förkyld), och igår (dag 5) började jag känna en viss lättnad över att inte få något lugn eller tillfredsställelse vid rökning. Min kropp blockerar giftet mer och mer, och förmodligen sitter det största beroendet bara kvar i mitt huvud nu.


Detta känns lika bra som det känns tungt. Hade jag haft en bättre ekonomisk situation hade jag kanske inte gjort detta faktiskt. Jag tycker om att röka, jag tycker om den sociala biten, den lugnande känslan, hur perfekt det smakar med lite cigg till en kall öl, hur skönt det känns i vinterkylan med den varma röken, att fördriva dötid på busshållplatser genom att tristessröka eller varför inte den löjligt lämpliga undanflykten att få smita iväg från jobbiga diskussioner vid middagar och dylikt -eftersom jag MÅSTE röka?

Men lika mycket som jag tycker om det så hatar jag det.. Jag hatar att lukta ingrodd rök, jag hatar att det (trots blint förnekande) faktiskt skadar min kropp, jag hatar att det gnager hål i min plånbok, jag hatar panikkänslan man får mitt i natten när cigaretterna tagit slut eller befinner sig på en plats där det inte finns möjlighet att röka, jag hatar att vissa människor ser ned på mig eller anser mig korkad/odisciplinerad för att jag röker...

Hälsa är så mycket egentligen. Som överviktig hade jag ett extremt tunnelseende där smalhet var välmående kort och gott. Men i takt med viktnedgången inser jag mer och mer hur fel jag hade. Nu har jag halverat min vikt och vunnit en hel del självinsikt som förhoppningsvis bidrar till att jag en dag slutar missbruka mat och tröstäta helt och hållet (när grisar flyger vill en del av mig nu säga..). Det är enorma steg på rätt väg, men det finns fler stora steg att ta!

Jag MÅSTE sluta röka, det förstör min kropp mer än jag vill medge.. Jag MÅSTE få in stabilare matvanor (slarvar fortfarande).. Jag MÅSTE få in rutinmässiga motionsvanor. Jag måste sova bättre. Jag måste mycket.

Jag vet inte om jag någonsin kommer få en SÅ frisk kropp och en SÅ sund livsstil jag fantiserar om, men med lite tur kanske jag hamnar tillräckligt nära! Med lite vilja, svett och tårar kanske jag klarar mer än jag tror?


(Angående Champix...

Här kan ni hitta mer information om medicinen Champix:
-LÄNK TILL FASS.SE
-LÄNK TILL CHAMPIX.SE
-LÄNK TILL PFIZER.SE

Jag känner att eftersom jag skriver så mycket om hur jag förlitar mig på den här medicinen så måste jag också understryka att DET ÄR EN RECEPTBELAGD MEDICIN och den kan medföra allvarliga biverkningar - därför är det MYCKET VIKTIGT att ha bra kontakt och stöd med läkare/sköterska under behandlingstiden samt SJÄLV VARA UPPMÄRKSAM på hur man mår under behandlingstiden.

Jag är väldigt försiktig av mig när det kommer till sånna här typer av läkemedel och tar dom ogärna såvida jag själv eller läkare inte anser det nödvändigt.)


Ps. Tack för att ni delade med er om hur Ni bearbetar känslor! Var väldigt intressant tycker jag! Var många "metoder" jag aldrig hört om tidigare!