lördag 29 januari 2011

Jag är arg

Även om man lägger saker bakom sig, så försvinner dom ju aldrig helt. Det räcker med att någon "väcker minnet till liv" för att man ska gå igång på högvarv med känslor som fullständigt kokar över.

Satt och chattade med en killkompis (en kompis jag fick genom mitt ex "Spöket" som jag träffade i höstas)... Vi kan kalla killkompisen för FräknigaSnubben.

FräknigaSnubben säger:
hur mår din karl då?

Fattie säger:
han mår bara bra. Nu är det helg och då tar vi det ganska lugnt
han tycker jag skämmer bort honom med mackor å ordentlig lagad mat.. höhö

FräknigaSnubben säger:
ja det gör du rätt i :)

Fattie säger:
självfallet. vill ju vara en liten hemmafru, så det är egoistisk omtanke som pågår ;)

FräknigaSnubben säger:
hehe
ja Spöket biter sig nog i tungan om vad han gick bet om :)

Fattie säger:
det tror jag inte

FräknigaSnubben säger:
då tror vi olika

Fattie säger:
åkte upp i höstas och träffade honom, dels för att lämna tillbaka hans saker men också för att konfrontera honom. Men givetvis stängde min hjärna av sig och jag vågade inte konfrontera honom på en endaste jävla punkt.....
han satt å drog samma gamla lögner och betedde sig på samma självgoda sätt. han hade inte ens mage att erkänna att han var sambo med den där saken han hade vid sidan om
varför tror du annat?

FräknigaSnubben säger:
jag har ju sätt andra sidor av Spöket du inte har

Fattie säger:
jo..

FräknigaSnubben säger:
som kille skryter man om d tjejer man är tillsammans med
att han inte gör det inför dig visar ju att han skäms


Och detta uttalande värmde verkligen. Både att få höra att jag är någon som en kille skulle sörja över att ha gått miste om, men också få höra att Spöket kanske skäms över sina val i livet.

Detta har ju inget med vikt att göra kanske... Men det har med min inneboende tjocka personlighet att göra. Detta hör till hennes liv, hennes stolthet, hennes mentala ärrningar. Detta är hennes (Fatties) blogg, och det är här jag vill ta upp sånt här.

Nu får jag bita mig i tungan lite... För om jag hade sett till att skriva klart hela Fatties historia hade jag inte behövt förklara detta jag nu tänker nämna (men det får bli lite fram-och-tillbaka hoppande här i bloggen):

Den här FräknigaSnubben jag chattade med, lärde jag känna genom Spöket under min tonår. Jag var lite småförälskad i honom, men bara som hastigast under en kort period. Vi förblev dock vänner långt efter att han och Spöket slutade umgås, och vi fortsatte att prata över internet genom alla år. Och en tid efter att jag gjort slut med Spöket så fick jag veta att inte nog med att han varit otrogen mot mig, så hade han gjort något annat som för mig blev en rejäl dödsstöt (ska gå in mer på det i Fatties historia framöver)... och alla spärrar och moraliska skäl jag haft till att absolut INTE sätta efter FräknigaSnubben släppte.

Jag ville göra ett försök med FräknigaSnubben dels för att det var en gammal tonårsfantasi, dels för att vi klickade så bra på diskussionsnivån, men också... för jag ville hämnas på Spöket. Så efter mycket om och men gjorde jag ett försök med FräknigaSnubben som inte gick bra alls och nästan förstörde vänskapen tillochmed. Och när jag träffade Spöket i höstas hade jag ju chansen att slänga det i ansiktet på honom och såra honom såsom han sårat mig, men det gjorde jag inte.

Jag berättade om FräknigaSnubben för min Björnkille, och insåg hur mycket jag skämdes över hela händelsen. Men Björnkillen undrade istället varför jag inte kontaktade Spöket och berättade för honom om FräknigaSnubben och vad som hänt. Just för att Spöket skulle förtjäna det. Jag blev mållös.

Likadant har flertalet vänner och syskon manat mig att kontakta Spökets sambo och "varna" henne genom att berätta vad Spöket gjorde mot mig i alla år, och därmed upplysa henne om vad för typ av kille hon är tillsammans med. Något jag heller inte tänkt eller tänker göra, för kanske är Spöket en underbar pojkvän mot henne även om han inte var det mot mig, och jag vill inte förstöra hennes liv. Hon har ju inte gjort mig något?


Det känns verkligen som att jag lämnat Spöket bakom mig till 110%. Men ibland känns det tvärtom fortfarande. VÄLDIGT sällan förvisso... men dagar som dessa, när någon drar upp honom, eller om jag snubblar över en gammal dagbok från tonåren.. Då kommer all vrede och sorg rusandes tillbaka.

Jag vill verkligen såra honom. Att kontakta hans flickvän känns inte som ett alternativ, som sagt, hon har inte gjort mig något och jag vill inte vara den som gör henne paranoid. Utsätter han henne för samma sak han utsatte mig för, då mår hon nog redan dåligt och vad hjälper det då om jag spär på hennes lidande? Och är han inte otrogen mot henne, då kommer jag och sår ett frö av tvivel och misstro i en relation som annars kanske skulle varit något vackert och kärleksfullt. Inget av alternativen är särskilt trevliga..

Men jag vill såra honom. Och jag vill att han ska veta hur mycket jag hatar honom och hur arg jag är på honom. Jag vill att han ska veta att jag vet ALLT hur väl han än försökte dölja det genom alla åren.

För jag vågade inte säga något jag ville säga när jag träffade honom. Jag vågade inte ställa honom mot väggen, jag vågade inget. Visst visste jag att han ljög och var samma gamla svin med samma gamla fula knep som fungerar så väl när det kommer till att linda mig runt lillfingret... men konfrontera honom vågade jag inte.

Jag är en av de mest långsinta människorna jag vet. Jag är en av de mest hämndlystna människorna jag vet. Och jag vill SÅRA honom. Jag vill ha ett jävla förlåt. Jag vill skriva ett handskrivet brev och posta till honom så jag är SÄKER på att han får det, fysiskt. Så verkligt och ner på jorden verkligt det kan bli. Jag vill att han har mina arga och ledsna ord i näven.


Men precis så gärna som jag vill detta... så lär jag inte göra det. Imorgon kommer jag inte tänka på detta längre, utan göra andra saker. Men så kommer hans nuna dyka upp igen, om en vecka eller månader, när någon nämner honom eller jag får syn på ett kort av honom, och då kommer jag vara arg och ledsen igen.

Underbara ord från en god vän... men så mycket vrede som eftereffekt.. Gud så irriterande...

Ps. Kämpar fortfarande med bloggdesignen. Men det lär ta ett tag till...

söndag 23 januari 2011

Krånglig design

Jag har inte glömt bort bloggen eller så, men jag försöker mig på att ändra designen vilket visade sig vara lite knepigt då blogger (som min blogg ligger hos) ändrat på sin html-kodning...

Så ha tålamod! Jag ska försöka skriva snart igen, men det vore VÄLDIGT skönt att få lite fason på detta först.



Hoppas ni alla haft en bra helg för övrigt. Skriv gärna om något spännande eller kul hänt, för jag dör lite av tristess när jag sitter och petar på kodningen i bloggen hehe..

lördag 15 januari 2011

Renoveringsobjekt

Jag vet att jag någon gång tagit upp det här med att ha en "sköld", och med det menar jag förstås att gömma sig bakom sin kroppshydda.

När folk ser en kraftigt överviktig människa så förväntar dom sig inte att denne ska äta bra, vara ute och röra sig eller liknande. Väldigt många krav och måsten försvinner automatiskt och ligger helt och hållet på en själv att göra OM man ens vill. Visst tycker många att man BORDE äta bra, röra sig osv för ens egen skull, för ens hälsa och välmåendes skull. Men FÖRVÄNTAR dom sig det av en?

I mitt fall var det iaf inte så. Ingen blev förvånad om jag sa nej till att ut och gå. Ingen ifrågasatte om jag sa att jag hade ont i kroppen och DÄRFÖR inte ville ut och gå. Visst kunde de påpeka att daglig aktivitet säkert skulle förbättra smärtan, men de trodde aldrig riktigt att jag skulle ta till mig det rådet.


Imorse började Björnkillen gräla med mig. Det började med att han föreslog att vi skulle börja ta dagliga promenader (något han vill göra för egen del, men eftersom han vet att jag haft mycket problem med knäna så oroar han sig för att min stillasittande-livsstil kommer förvärra dom med åldern) och jag protesterade. Jag försökte med allt jag kunde komma på, jag drog till och med till med att promenader i backar säkert skulle förstöra mina knän. Med andra ord, jag betedde mig både löjligt och desperat. Jag ville verkligen bli lämnad ifred på den här punkten. Jag hatar att röra på mig, det har alltid varit mitt absolut största problem.

Men inget jag sa gav effekt. Tillslut utbrast han "Fint! Vi skiter i det! Jag fattar bara inte varför du ska vara så förbaskat lat!" och med dom orden gick vi in i varsitt rum och det blev tyst. Jag ställde mig och började diska, något jag alltid gör när jag blir arg eller ledsen.

Och jag började tänka. Människor har ju ALLTID accepterat min lathet även om de innerst inne VET hur dåligt det är för mig att sitta stilla. Människor har alltid accepterat mina skitkassa undanflykter för att slippa. Varför accepterade inte Björnkillen precis samma anledningar jag gett andra människor genom alla år?

Och det gick upp för mig.

Det här är vad alla andra såg..
när jag hasplade ur mig undanflykter för att slippa ut och gå förr...

Men DETTA är vad Björnkillen ser.

Och hur bra funkar undanflykten "Jag får ont i knäna" eller "Jag är ofantligt otränad" ihop med den här kroppen? Okej, visst kan man vara smal OCH otränad, MEN saken är ju den att om man väl är smal har man inget direkt hinder för att ändra på det faktumet?

Det är en sak att behöva lägga om matvanorna, successivt träna upp motionen och musklerna och försöka tappa kanske 40-50kg på vägen från att rakt av bara ut och gå en timme om dagen. Det är inget Mount Everest längre. Det är inte att ställa ett högt krav.

Min sköld är borta. Priset för att vara smal är att andra också ser mig som en smal människa. En människa de KAN förvänta sig tar till sig goda råd när de ges.

Men det är inte bara det. När man hela livet kämpat mot vikten och hur människor ser en, då börjar man känna sig som ett renoveringsobjekt som aldrig kommer bli färdigt. Det finns alltid något man behöver laga med sig själv, man måste ständigt "fixas". Men nu när jag är smal så ser jag ju inte ut att behöva lagas längre, och folk har lämnat mig ifred. Min sköld kanske är borta, men att ha blivit smal har gett folk illusionen att jag automatiskt sköter om min kropp som jag ska också. Det SYNS inte att den behöver fixas.

Så när Björnkillen SÅG det. När han blickade bortom illusionen som fått andra att lämna mig ifred och frågade mig rakt ut vad som hindrar mig från att ta hand om mig själv, då blev jag vansinnig. Jag kände mig som en eremitkräfta som lämnat sitt skal. Det fanns inget hårt runt mig, ingen sköld, skal, skydd. Jag var naken och sårbar, och han träffade precis på en utav de ömmaste punkterna.

Jag insåg att jag diskade i det varmaste vattnet och nästan bränt sönder händerna för jag förlorat mig så i dessa tankar. Björnkillen hade rätt och jag hade fel. Han försöker bry sig om mig och få mig att tänka till, men jag bara hugger ifrån. Och precis då kände jag hans armar runt mig och hans andedräkt mot min nacke när han viskade "Jag älskar dig".

Jag bad om ursäkt och vi pratade igenom det. Jag försökte förklara så gott jag kunde, och jag hoppas verkligen han har tålamod med mig, för jag BEHÖVER verkligen börja röra mig. Min bästa vän sörjer nog ganska mycket över att jag är så lat också, då hon är en riktig promenadmänniska och jag alltid säger nej till att gå ut. Både min kropp och människorna runt mig skulle må bättre och bli gladare om jag lyfte på arslet och började röra mig.

Men det kommer ta tid för mig att vänja mig. Jag tänker fortfarande som en tjockis, och jag fattar inte hur andra ser mig. Men jag måste fortsätta att arbeta med mig själv även om jag helst skulle vilja bli lämnad ifred. Även om det gör ont varenda gång jag måste inse att jag FORTFARANDE är ett renoveringsobjekt. Jag är som ett hus med ny vacker glänsande fasad, men insidan kräver fortfarande mycket i form av nya golv, målade tak och fixade rör. En fixad utsida gör inte allt.

Jag vill en dag kunna känna att jag inte behöver fixas längre. Och enda sättet att komma dit är att sätta igång med renoveringen!

lördag 8 januari 2011

Duktig av en slump?

Alla behöver något som driver på dom att bli duktigare, och det borde egentligen vara enkelt. Som att man vill bli vackrare, eller friskare, men i mitt fall behövdes det något så extremt som en viktoperation åtföljt av magknip osv, samt att jag läste på om opat folk som provade t.e.x en liten ruta choklad och sen blev sängliggande i några timmar pga dumpningar. Jag skrämde mig själv så till den grad att jag inte ens vågade PROVA godis under ett helt års tid (okej, när jag varit opererad i ett halvår så hade jag nog vågat, men hade vid det laget varit utan allt det där sockret så länge att jag inte kände något behov att prova och bryta mitt godisförbud).

Och nu då, jag som skrivit om hur jag fallit tillbaka i gamla mönster av hetsätning, godismofflande och överförbrukning av energidrycker? Hur ska jag nu få den där drivkraften jag behöver? Jag trodde ärligt talat att det var kört för mig. Att jag var som ett skenande tåg som inget kunde stoppa.



Men så lustigt. Jag nämnde ju nu i december att ekonomin inte skulle tillåta mig att köpa hem färdigmat, godis, chips osv. nu när jag och Björnkillen flyttade ihop, något som LÄT bra men jag var övertygad om att jag skulle göra som när jag var tonåring: Blanda ihop havre-choklad-smet och glufsa i smyg. Men det gjorde jag inte... Och vet ni vad? Här hemma står det just nu en aladdin-ask, en after eight förpackning samt ett skafferi som är ganska så välfyllt med bakingredienser. Men ändå sitter jag här, och åt nyss en clementin. Faktum är att jag för några dagar sedan insåg att jag inte minns sista gången jag köpte hem chips eller choklad. Det var nog precis runt jul dock. Men.. från att ha ätit chips och choklad regelbundet till att helt plötsligt KOMMA PÅ att man inte ätit det på kanske 1,5 vecka? Alla som har problem med att avstå ifrån livets goda förstår exakt vad jag menar med att det känns GALET.

Men! Jag tror jag kan förklara den bakomliggande psykologiska anledningen till detta fenomen.

Jag har hört om rökare som slutat, men alltid går runt med ett paket i fickan med EN cigg långt efter att de slutat. Det låter ju skitdumt och riskabelt, men anledningen till att de gör på det här viset är för att dom ska slippa tänka varenda gång de går till affären "Jag behöver köpa cigg". Genom att ha det tillgängligt eliminerar dom köp-behovet de så hårt nötte in genom åren, och dessutom slipper dom panikkänslorna av att INTE HA MÖJLIGHET att ta till nikotinet OM de nu verkligen skulle vilja. De har det tillgängligt, de behöver inte köpa det, skulle världen gå under så kan de fiska upp den där sista ciggen ur fickan och ta den.

Jag tror detsamma hänt för mig och mitt godissug. Det har hänt 2-3 ggr den senaste veckan att Björnkillen slängt åt mig en after eight ruta när jag suttit och druckit kaffe, men det är också allt. Jag går aldrig och tar det själv.



Idag kom han hem med en stor påse clementiner och sa att han tyckte vi skulle försöka äta lite mer frukt de gånger vi blir sugna på sötsaker. Något jag för några år sedan skulle fnyst åt, men idag blev jätteglad över. Kanske inte så mycket över frukten, men för att HAN försöker få oss att leva sundare och sundare. Det har alltid varit JAG som försökt banta eller ändra på vanor, alltid JAG som behövt ändra mig medan omgivning fortsatt på samma sätt som innan. Och jag tycker självfallet inte att omgivningen MÅSTE ändra sig (har bloggat en gång tidigare om just detta, att man inte kan förvänta sig att folk i ens närhet ska hålla igen osv bara för att man själv försöker), men VAD SKÖNT det är. Jag kommer nog vara paff över Björn killens engagemang i detta länge, för detta är så nytt för mig! Det är ju inget jag hade tänkt kräva eller kräver, utan det kom som en oväntad bonus jag inte hade räknat med!

Hursomhelst. Det verkar som att jag lyckats bura in Monstret Glufs Glufs igen. Denna gången av en slump, men välkommen sådan. Jag hoppas det håller ett år till om inte längre den här gången... "KÄMPA FATTIE! 1,5 vecka är snart en månad!" tänker jag. Ska jag börja i liten skala? Se om jag klarar en månad?

tisdag 4 januari 2011

Fattiebook

Hej hopp! Har nu knåpat ihop en facebook till mig själv (eller rättare sagt, mitt alterego: Fattie)!

Har insett att jag får flertalet anonyma kommentarer och ibland mail med diverse frågor, och då facebook är det nya mest effektiva sättet att snabbt fråga saker, gå ut med mindre nyheter osv så kändes det som en idé att göra en profil så jag även kan svara de som är anonyma/blogglösa.

Kanske är det lite överambitiöst, men jag ger det ett försök och ser om det var en bra eller dålig idé! Adda mig gärna, min sorgliga vännerlista lyser med sin ensamma nolla...


(Klicka på bilden för att komma till min facebook)


Nu till annat:

Igår satt jag och visade bilder av min viktnedgång för Björnkillen, det kändes jättekonstigt men också bra. Det är ju en så ofantligt stor del av vem jag är, och att han är införstådd med det känns bra. Hans reaktion var att krama om mig länge och säga att han älskar mig. Han visste ju redan om allt, men att visa de där avklädda bilderna kändes som ett ytterligare steg.

Men han har verkligen tagit sig till vad min tidigare livsstil innebar. Han peppar mig att laga nyttigare och magrare mat (som ni kanske tänkte på i förra inlägget så har jag gått upp från mina 56kg i somras till 61kg nu. För två månader sen var jag uppe i 63,5kg), varje gång jag går bort till godishyllan i affären frågar han mig om jag verkligen ska ha godis när vi åt det kvällen innan osv. Men samtidigt så tar vi oss dagar då vi köper snacks, läsk och sätter oss att titta på en film. Ack den ständiga jakten efter balans...

För några år sedan hade jag nog blivit arg eller tagit det som en pik, men i dagsläget är jag livrädd att förstöra den här nya chansen jag fått. Går jag upp för mycket i vikt så kommer jag inte ha orken att banta ner mig, jag har aldrig haft den typen av självdisciplin. Så att han engagerar sig, pratar med mig om matvanor osv gör mig väldigt tacksam. Jag står inte ensam i kampen om att försöka leva sundare, han gör allt det där med mig. Vet att jag för längesedan skrev ett inlägg om att jag utgick från att alltid få lägga band på mig eftersom framtida eventuella pojkvän säkerligen skulle äta både godis och annat jag skulle avhålla mig ifrån, och jag kan nu säga med facit i hand att det hade jag nog absolut försökt, men det är en lättnad och lycka att han tvärtom försöker förbättra sina egna vanor och mina i samma veva.

Som min mamma och pappa ofta sagt till mig: "Det är alltid lättare att bli neddragen än upplyft från stupet"

söndag 2 januari 2011

Måttbandsbilder #2

Då var det dags för lite bilder igen kände jag! Men först vill jag uppdatera lätt kring det senaste jag skrivit...

Jag mår fortfarande inte helt okej. Jag har otroliga humörsvängningar och min stackars nyblivna sambo är nog den enda jag tagit ut allting på är jag rädd för.. Jag känner mig ofta väldigt ofokuserad och minnet är fortfarande inte på topp.

Men jag har fått kallelser till sjukhuset nu i januari då jag ska få genomgå MRT och EEG -undersökningar av hjärnan. Så tills dess kan jag inget annat än försöka ta det lugnt och försöka att inte tänka alltför mycket på det..

Och tack ni alla för era otroligt fina och stöttande kommentarer! och flera av er påpekade att Björnkillen verkar vara en riktig klippa och guldklimp som faktiskt stöttar och tar hand om mig genom detta istället för att dunsta (vilket alltför många faktiskt skulle gjort) och ni har HELT rätt. Han är fantastisk och jag kan knappt förstå att jag haft turen att träffa honom.


Med det sagt.. Nuuuu är det dags för lite bilder! Jag väger ungefär 60-61kg i dagsläget och måttbandet visar hur många centimeter som försvunnit sen jag vägde mina 110kg. (Och som vanligt går det att klicka på bilderna för att se i större format)

Midjan


Låret


Och så fick jag för inte så länge sedan en förfrågan om att lägga upp bilder av mina armar här i bloggen för att visa hurdant de dragit ihop sig. Det är först en bild som visar hur stora armarna var för 50kg sedan, hur de ser ut avslappnade och spända.


Personligen tycker jag inte att huden på själva armarna är så farlig, men "bulldegspåsarna" i armhålorna är irriterande.. dels klämmer jag dom i bh:n hela tiden, men sen ser det lite småläskigt ut när jag har på mig linnen också..

(HÄR kan ni titta på måttbandsbilderna jag tog nov-09)

Ni får jättegärna efterfråga bilder eller fråga mig saker som jag kan blogga om. Nu mer än någonsin har jag en kraftig idétorka men är trots det sugen på att blogga!