Jag måste behålla envisheten

Satt hemma hos min kära mor igår och drack lite kaffe. Efter en stund börjar hon prata med mig om att jag MÅSTE ringa Byhåla så ofta jag kan. "Vart står jag i kö nu? Hur många är det framför mig?" och bara agera korkad eller ohälsosamt nyfiken ifall de påpekar hur ofta jag ringer "Vaaa? Nämen jag vill bara veta om jag flyttar mig framåt eller bakåt i kön?" Suck.

JAG ÄR FEG. Och all ork jag hade har börjat ta slut. Det känns lite som att det inte spelar någon roll hur ofta jag ringer, eller hur mycket mer jag försöker läsa på nu.

Från början skulle jag totalt få vänta 9 månader, jag skulle slippa flytet, och allt var frid och fröjd.
Nu kommer jag ha fått vänta i 1,5 år, jag måste flyta i 2 veckor, och de blir mer och mer otrevliga mot mig.

Men det är lustigt.. om jag ringer direkt till kirurgmottagningen så får jag alltid prata med en positiv, gullig och glad sköterska. Men så fort jag måste prata med sköterskan som har hand om köerna så möts jag av en vresig och otålig röst som inte gillar mina frågor.

Sååå... jag sitter å försöker tala vett med mig själv. Få mig själv att ringa. Men jag är feg, och orken har som sagt stuckit sin väg.


Ps. Nyaste problematiken med övervikten: Dålig sömn. Dels har jag börjat få extremt ont i nacken, och jag kan sova uppemot 14 timmar på ett dygn - och ändå vara som en zombie hela dagen!! Har en känsla av att jag andas dåligt när jag sover.. Dumma dumma tjockismage.

Oro & Beslutsamhet

Längs med den långa rangliga vägen för att få en operation, så blev jag uppmärksammad på att jag kanske inte hade den sortens självdisciplin som kommer krävas efteråt för att allt ska funka riktigt bra. I början skakade det om mig rejält, fick mig att överväga om jag höll på att göra mitt livs största misstag, men allt eftersom tiden har gått så har jag blivit mer och mer självsäker att det kommer lösa sig, att jag kommer omfamna den kommande situationen och ramarna den för med sig.

Jag har alltid mått bäst när jag varit omgiven av regler och restriktioner, något som försvann ju äldre jag blev, och idag saknas dom helt. Efter operationen kommer hela mitt liv att cirkulera kring regler och ramar, och den mest kloka delen av mig är helt tvärsäker på att jag kommer HATA att bli så bunden, men samtidigt må bäst av det.

Som ett barn föräldrarna tvingar ut i solen när denne hellre velat spela tvspel.

Kostvanor och rädsla

Varenda gång jag går och handlar numera så tänker jag "jag undrar hur annorlunda min matkorg kommer se ut om ett halvår?". Jag menar.. just nu fylls min korg med saker som skulle få vilken dietist som helst att sätta i halsen. Utöver godiset (oftast bestående av choklad och chips, eller nötter, en nutella burk brukar ofta ta plats i korgen också), så brukar det hamna billys pizzor, nudlar, färdiglasagner, feta oster och vitt bröd i korgen. Grönsaker hamnar där ibland, men nästan bara ifall det är tacos eller matiga mackor på gång.. kanske en gång i månaden?

Vad som jag aldrig ser i min korg är fullkornsbröd, lättprodukter, större grönsaksmängder, frukt etc..

Jag är lite förfärad över hur oambitiös jag är att göra något här och nu åt min situation, varenda gång jag kommer hem från Ica undrar jag om det hade varit så himla svårt att åtminstone skippa den där nutella burken?

VARFÖR är det så svårt innan operationen? Och varför blir det så lätt efteråt? Är det på grund av rädslan folk håller sig i skinnet? Oron att börja kräkas på öppen gata ifall de råkat få i sig en matsked av något riktigt onyttigt?

Suck. Jag önskar allt oftare att operationen var avklarad. Jag börjar riktigt förakta mig själv och mitt sätt att bete mig, men likförbannat ändrar jag inget, och därför har jag egentligen ingen rätt att gnälla heller!

Dessutom vet jag att när det väl är dags för operationen så kommer jag sätta huvudet mellan knäna (om det ens är fysiskt möjligt längre) och börja hyperventilera av ångest och rädsla.

Jag har märkt att många inte tror att jag tar det här allvarligt. Att jag tror att det här kommer bli så himla lätt. Att det är som att få vinsten serverad på fat. Men sanningen är att jag är LIVRÄDD när jag tänker på att bli opererad, att bli sövd, att de ska skära i mina organ. Jag är livrädd för att göra misstag efteråt, typ dricka ett stort glas vatten eller nåt. Och jag är rädd för att få komplikationer också. Men i min värld funkar det inte att visa när man är rädd, det bara biter en i arslet efteråt.

Det känns lite som när man skulle ta hål i öronen för första gången.. känslan av att något väldigt kul men smärtsamt skulle hända.. Fast gånger tusen nu ungefär. Jag undrar hur det känns att vakna efter att någon skurit inuti en? Har ju haft magsår en gång.. och den känslan kan jag inte ens beskriva..

Skillnaden mellan tresiffrigt och tvåsiffrigt

Dagen som min våg visade tre siffror istället för två, var dagen som fick mig att vakna upp. Jag ringde genast min läkare och bokade tid, och jag bad henne att skicka en remiss för en GBP.

Sedan den dagen har jag hoppat ganska ofta på bägge sidor av den där linjen mellan två och tresiffrigt.. och idag har jag varit på den tresiffriga sidan ganska länge. Faktum är att jag numera inte tycker det är något att bråka om. Jag höjer inte ens på ögonbrynen åt det.

Och plötsligt inser jag VARFÖR en del blir så enorma innan de gör något åt det! Dom hinner hamna där jag är idag, innan de börjat åtgärda vikten. Tanken på att inte ha hunnit kontakta min läkare och bli satt i kö, innan idag, då jag känner mig så nonchalant inför det faktum att jag nästan väger 110kg, är helt fruktansvärd! PJUH! Tack gode gud att jag hade orken att kämpa mig fram till kön och allt INNAN jag satte mig tillbaka, och slutade bry mig.

Den dagen operationen kommer så MÅSTE jag bry mig, och jag kommer vilja det också. Det var ju inte för intet människor i vild panik försökte hitta regnbågens slut när det utlovades en kruka guld. Eller hur?

:)

Överskottshud

Kanske är det riktigt ytligt och otacksamt av mig att tänka på och oroa mig för att få överskottshud.. men likförbannat oroar jag mig. Jag funderar ofta på hur jag ska försöka förebygga det. Smörja mage, lår å överarmar med olivolja varje dag har jag hört kan hjälpa, sen kan man ju verkligen försöka träna just dom kroppsdelarna också..

Det enda jag tror med 100% säkerhet att jag kommer vilja ta till kirurgisk hjälp för är brösten. Dom KAN jag inte fixa själv.. men allt det andra ska jag iaf försöka fixa med hjälp av fiffiga metoder och träning.

Idag ska jag även mäta mig har jag tänkt, ska nog lägga in det här i sidan av bloggen också.. Fasar inför vetskapen om vad mitt midjemått är...

Tänker som en frustrerad smal

Jag tänker som en förbannad/frustrerad smal person som är fast i ett fettos kropp. När jättefeta, jättetöntiga, superfula, asgamla, eller annat bottenskrap ska stöta på mig blir jag skitarg. Bara för att jag är tjock är jag inte desperat, och jag tänker aldrig nöja mig med något halvdant för att 'jag inte kan få bättre'.

Jag blir lite förälskad nu och då i alla möjliga snygga och trevliga killar, just nu vågar jag dock inte lägga in en stöt eftersom jag med stor chans kommer bli nobbad pga min storlek. Inget jag hyser agg för egentligen, jag själv skulle inte vilja ha en tjockis till pojkvän. Och vill inte JAG vara ihop med en tjockis så förväntar jag mig inte att någon vill vara ihop med mig som jag är nu - en tjockis.

Det här tänket gör mig ännu mera säker på att jag gjort rätt val angående operationen.

Vart skall man sätta målvikten?

Det realistiska enligt mig är väl att jag sätter 65kg som målvikt, men får känna mig nöjd om jag når 75kg.

Men en liten röst i mitt huvud vill så gärna att jag ska komma ner till 57kg, en vikt jag inte ens minns sist jag hade, men som förmodligen skulle vara den bekvämaste/hälsosammaste vikten för mig.

Är det dumt att sätta en målvikt som man inte riktigt tror att man kan nå?
Eller är det JUST DET man behöver göra?

65kg får vara målvikten just nu iaf.