Jag har en idé för hur jag ska lösa mina promenadproblem... Eftersom jag inte hittar någon som vill/har tid att gå ut och röra på sig så ska jag ladda hela min mp3 med talböcker. Böcker jag redan VET att jag älskar.
På det sättet blir det inte långtråkigt att ge sig ut och gå (förhoppningsvis).
Idag har jag en massa som behöver göras här hemma, så jag ska prova att köra med talbok under tiden. (För jag är lika dålig på att städa o grejja i hemmet som jag är på att röra mig!)
Best of luck to me!
Det här känns underligt att skriva, men det känns ändå viktigt att få ur mig...
I början var alla glada för min skull när jag började gå ner, men nu har jag hamnat i samma viktklass som flera utav de som gladdes för min skull, och... de verkar inte glädjas längre. Idag fick jag höra saker som:
"Tänker du tyna bort helt?" (Detta kändes riktigt... även om jag går ner 20kg till så hamnar jag inte inom normalt BMI?!)
"Snart är du smalare än mig... det är väl ett tecken för att jag måste börja banta nu så det inte händer!"
"Nu väger du bara ett kilo mer än mig" detta sades, kombinerat med ett matt leende...
Och visst, de försöker skratta och le när de säger det, men det är vidrigt, för jag ser i deras ögon att de faktiskt är rädda. Rädda för att jag, den jättetjocka ska väga mindre än vad de gör.
Jag tänker inte börja rabbla religion, men kort sagt så tror jag på Gud, dock tror jag inte att Gud hatar homosexuella eller kastar folk i skärselden för att de har sex innan de gift sig etc. Iaf. Varenda gång jag ber numera, så ber jag att alla mina nära och kära som kämpar med vikten ska få styrkan att börja banta ner sig, framförallt de som verkar känna sig hotade.
För det här är vidrigt. Jag vill inte orsaka smärta. Jag vill inte göra någon ledsen genom att gå ner i vikt!! Hur ska jag kunna glädjas åt det här ifall det sänker andra?
Idag hade jag nästan lust att säga "Jag önskar jag inte gjort open, för då hade jag sluppit den där ledsna blicken i dina ögon".
Urs urs urs urs. Jag är ju så hiiimla glad egentligen! Jag känner att jag börjar komma till liv igen! Jag vågar gå ut utan att skämmas lika mycket! Jag dansar omkring i tid och otid bara för att det känns så härligt med en rörligare kropp!
Varför tar jag åt mig? Varför bryr jag mig? :(
Antar att det är för att jag alltid varit sån. Jag vill att det ska vara lika rättvist för alla, och jag HATAR att vara orsaken till att andra är ledsna.
Nej nu tänker jag lägga mig. Förhoppningsvis hör Gud min bön, och då kan jag glädjas för dom, liksom de gladdes åt mig innan.
En del har börjat påpeka att jag är allmänt gladare sen jag börjat gå ner i vikt, och jag skyller inte ifrån mig på andra eller annat längre, utan tar ansvar för det jag gör fel. Det känns skönt, för själv har jag inte tänkt på ifall mitt beteende ändrats.
Jag tycker däremot att jag har mycket att vara glad åt numera. Idag vägde jag 85,5kg, så det går neråt sakta men säkert och det är jag glad för! Och nu en halv vecka framåt har jag en del att sysselsätta mig med, vilket också känns skönt/kul :)
Det eeeenda negativa är att magen börjat "mola" igen. Är osäker på orsaken, men sålänge jag inte blir sängliggandes tänker jag inte förstora upp det eller gnälla över det.
Life is nice.
Ps. Jag hoppas/drömmer alltmer om att faktiskt bli SMAL... i början av detta försökte jag rikta in mig på att hoppas att jag skulle hamna på 70-75kg.... men nu hoppas jag verkligen verkligen att jag kommer ner till 60kg.. Tänk att få bli smal igen......
Åh vilken lycka!
Förra veckan gick jag knappt ner 1kg (till 87,5kg), och den här veckan stod det tvärstilla. För några dagar sedan visade vågen tillochmed 87,9kg och jag blev helt förtvivlad! Men så idag när jag klev upp på vågen så visade den 86,5kg!!!! Det kändes som julaftonsmorgon!
Nu går det lite lättare med maten. Igår åt jag ca ½-1dl lasagne, idag har jag ätit keso och potatissallad, o utöver tugg-maten så dricker jag fortfarande knorr vie etc. Mår inte illa och får inte magont! YIPPIE!
Har gjort en deal med mig själv för övrigt. Om jag kommer ner till normalvikt ska jag aldrig någonsin äta godis, chips och läsk igen, inte ens smaka. Det finns annat gott att stoppa i sig ifall man prompt måste snaska på nåt. T.ex dricka loka och dippa morotsstavar ;)
Det här är mitt nya liv och jag SKA nå mitt mål och jag SKA bli nöjd med mig själv!
Ps. Nu har jag iof varit chips, godis och läsk-fri i snart 12 veckor, och jag hoppas på att hålla det LÄNGE, kanske föralltid?
Suck suck suck. Knappt 1kilos viktminskning den här veckan... Förstod väl iof att jag inte kunde gå ner 2kg i veckan hur länge som helst, men det känns trist ändå.
Det är inte så mycket nytt i min värld.. tar jag inte omeprazol börjar det sticka och ömma i magen, det går inge bra när jag provar lättuggad mat (typ potatismos å köttfärssås), så jag dricker drickyoghurt, knorr vie, axa proteindrink och försöker vara duktig helt enkelt.
Väger 87,5kg idag, längtar tills jag hamnar under 80kg... har inte vägt det sedan jag var 17 år!
Vet att jag egentligen borde vara tacksam och lycklig för vartenda kilo jag går ner.. menar, jag har ju faktiskt gått ner över 20kg nu. Men jag kan inte riktigt vara glad ändå. Jag är så livrädd för att inte gå ner tillräckligt. Har jag 20kg kvar att gå ner efter första året som opad så kommer jag vara helt förtvivlad.
Urk vad otacksam jag känner mig ikväll. Bäst jag slutar gnälla här och gör något annat för att skingra tankarna.
Jag VISSTE att jag skulle bli såhär negativ så fort viktminskningen saktade ner! JAG VISSTE DET! Skit...
Jag TROR jag hamnat på en platå. Snart har halva veckan gått och jag har inte ens gått ner 0,5kg. Jag TROR det beror på att jag äter så dåligt och näringsfattigt just nu. Så jag försöker komma på en lösning... Ska kolla med apoteket ang. proteinpulver, och kanske köpa sånna där nyttiga frukt/grönsaksshots? Typ knorr vie. HÄR SKARE ÅTGÄRDAS BANNE MIG! Bara för att jag inte kan tugga mat just nu behöver jag ju inte dabba mig fullständigt.
Och nu måste jag berätta att trots att jag aldrig är sugen på varken godis, kakor, snabbmat, läsk etc, så DRÖMMER jag att jag frossar i just detta nästan varenda natt. Hamburgare, pizza, pommes, godis och framförallt choklad. En natt drömde jag att jag blev som hypnotiserad av chokladdoft, och letade mig fram till en soptunna där någon slängt chokladbakelser. Och gissa vad jag gjorde? Jo jag dök ner i soptunnan och började glufsa i mig dom (!!!). Men så fort jag vaknar försvinner suget.
MYCKET skumt. Det är som om mitt undermedvetna fortfarande tror jag är en fånge under mitt begär? Begäret jag tycker har försvunnit!
Haha. Nåja, jag tänker vara glad och lättad så länge allt det där stannar i DRÖMRIKET. Men visst, lite rädd är jag att sötsuget kommer återvända med en smäll när jag minst anar det.
Har ju hört av många att det är bra att belöna sig allt eftersom man går ner. Kläder tycker jag fortfarande inte känns roligt, är nog 3-6kg kvar tills jag ens kan tycka det är LITE kul med nya kläder...
Men något jag fick ge upp i samband med op var min tungpiercing. Den hann läka igen under dagarna på sjukhuset. Så nu funderar jag på att göra om den, för gud så jag saknar den...
Dessutom skulle ju det passa bra nu med tanke på att jag inte äter tuggmat för tillfället.
Nattens sug: Isglass/sorbet. Inte såndär sliskig jättesöt med typ hallon eller jordgubbssmak, utan SYRLIG, typ lime/citron eller liknande. Undrar ifall det finns någon form av light-citron-sorbet i frysdisken på ica?
Ps. Fröken L. Du inspirerar till mycket i mitt liv. Envishet, tålamod, kämparglöd, goda tips på nyttig mat etc. Bara för att Fröken F fick mig att bli sugen på träning ska du inte ta illa upp, jag snappar upp olika saker från olika människor. VEM var det som fick mig att börja äta fiberhavregrynsgröt??? Jusste ;)
