Jag har funderat mycket över det här med "häng" som de flesta får efter viktnedgång... Vissa dagar tycker jag att min mage är otroligt hängig, andra dagar tycker jag den dragit ihop sig jättebra.
Det enda jag konstaterat helt säkert är att den är sladdrig, eller "lös". Det är som om huden (o även lite fett) som sitter längst fram/mitt i, samt allra längst ner är komplett oelastisk.
Har lite bilder som jag tog när jag vägde 78-79kg där jag slappnar och samt suger in magen. För när jag slappnar av ser magen bara lite småtjock ut, men när jag suger in den så ser man precis vart den där lösa huden sitter.
På de här bilderna från sidan t.ex så kan man se att det går jättebra att suga in magen (höger bild), men att det är en klump mitt på som helt enkelt vägrar sugas in.
Och här kan man se hur ojämn magen blir när jag suger in den (höger bild). Har även kallat bilden för "degmagen" eller "grötmagen" i ett tidigare inlägg.
Och de här bilderna får mig faktiskt att skratta. Såhär ser min mage ut underifrån när jag slappnar av (vänster) samt drar in den (höger).
Men trots att jag är medveten om skavankerna så hatar jag den inte, utan tycker mest det är kul att dela med mig av bilderna jag från början tog för min egen skull. Jag minns nämligen att jag var så rädd (många månader innan op) för hur min kropp skulle bli i takt med att jag gick ner.
Långt babbel om varför jag inte vill ha orealistiska förhoppningar:
Diskuterade häromdagen med en kompis kring varför jag inte tycker om att titta på/använda bilder av t.ex Heidi Klum i bikini som motivation. Hade jag inte förstört huden genom att gå upp så mycket i vikt så hade jag säkert kunnat intala mig att en sådan kropp vore möjlig att träna sig till för min del, men om jag lärt mig något de senaste åtta åren så är det att inte ha orealistiska förhoppningar. För det är det orealistiska tänkandet som bidragit till min viktuppgång genom åren. Jag siktade alltid för högt, och föll stenhårt varenda gång.
Nej, i dagsläget drömmer jag inte om att ha en mage som Heidi, eller att återfå samma kropp jag hade som 14åring. Jag drömmer enbart om att nå min målvikt och att må bra. Jag kan säkert träna så att kroppen verkligen kommer i form (ur hälsosynpunkt), men jag är inställd på att tycka om den som den blir i slutändan. Jag vill helt enkelt inte ha opererat mig, gett upp saker som godis och ändrat min livsstil samt tankesätt för att i slutändan bara se allt som är fel och inte blev perfekt.
Med det sagt: Jag kommer DEFINITIVT ha dagar då jag hatar min kropp och känner mig ful, men hellre några få dagar jag känner så
-än varenda dag.
Och jag dömer absolut ingen som sätter ribban skyhögt, eller drömmer/satsar på att få en kropp som hollywoodkändisarna! Jag ville bara ge MIN synvinkel på hur Jag tänker... För jag vet att det definitivt finns fler som jag.
Ps. Kan väl dock erkänna att jag lite smått börjat drömma om ett bröstlyft. Iof tycker jag brösten är snyggare Nu än när jag vägde 35kg mer, men det vore ändå kul att för första gången någonsin ha fasta bröst. Fast det är ju ett projekt för framtiden isåfall! Alltid är det NÅT som absolut inte duger haha!
HA EN JÄTTEBRA DAG ALLIHOPA! Jag önskar er all lycka med träning, dieter, operationer med mera!
Jag uppdaterar bara vikten här på bloggen en gång i veckan, men jag väger mig varenda morgon egentligen (det är för att jag ska ha koll på ifall jag plötsligt stannar i vikt, eller rentav skulle börja röra mig åt fel håll. Har t.ex märkt att varenda gång jag äter pizza så stannar jag i vikt eller går upp 1kg i 2 eller ännu fler dagar)
OCH IMORSE VISADE VÅGEN 75,0kg!!!!!
Detta känns helt otroligt... Jag minns faktiskt sist jag hade den här vikten, det var när jag började första året på gymnasiet. Jag kände mig hyfsat snygg, men var jätteorolig att alla skulle tycka jag var tjock.
Om bara 5 kilo kan jag ta nya mått och bilder! JIPPIE!!!
(Jag kommer bli så ofantligt ledsen ifall vikten gått upp 0,5 eller 1kg tills söndag...)
Jag har ALLTID hatat min kropp, även när jag var normalviktig en kort tid under min tonår. Magen putade ut för mycket, brösten växte för glest/pekade nedåt, armarna var fläskiga, låren enorma, celluliter, ärr etc. ALLT var bara fel. Alltid. Så det är väl knappt nödvändigt att nämna vad jag tyckte om min kropp när jag vägde 110kg?
Hursomhelst. Precis innan min op så sade en kompis till mig
"Tänk nästa sommar Fattie. Då kommer du kunna gå runt på stranden i bikini och stolt visa upp din skrynkliga mage!"
Jag trodde inte hon var riktigt klok. Att man varit tjock ska man ju SKÄMMAS för! Och vem tusan går i bikini ifall man har skrynklig mage? Hon fortsatte säga
"Jamen tänk, alla kommer ju FÖRSTÅ hur mycket du gått ner! De kommer bli imponerade!"
Men jag tyckte fortfarande hon resonerade helknasigt.
Jag ställde mig framför spegeln nyss iklädd bara jeans, och jag blev helt paff... Jag börjar älska min kropp. Jag menar.. det är INTE en vacker kropp. Den är fylld med bristningar, ett veck under magen, hängiga bröst, ärr överallt... Men jag börjar älska den. Jag kan inte ens säga varför... jag har tillochmed börjat se det vackra i den.
Och alla bristningar, ärr osv? Jag tittar på alltihop och tänker "min kropp speglar vem jag var, och vem jag blivit". Jag kan liksom... se bortom ärren, huden och bristningarna helt plötsligt.
Så det här är en bra dag. Första dagen i mitt liv som jag tittat på allt det DÅLIGA och ändå sett det vackra. Så jag tror jag börjar förstå vad min kompis menade. Skrämmande att det skulle ta såhär lång tid, men jag tror att jag äntligen fattar.
Ps. Ska ta lite bilder där jag visar med ett måttband hur mycket jag minskat över olika kroppsdelar! Kommer nog om några dagar! :)
Först av allt: Tack till alla som Gratulerar mig för min viktminskning hittills!
För 8-12månader sedan trodde jag aldrig att jag skulle bli normalviktig igen, ens med en operation. Jag trodde att jag skulle max komma ner till 80-75kg (om ens det) och sedan tvärstanna. Jag hade glömt att det går att ändra sig, att man kan ändra sina matvanor, och att man kan vara lycklig utan att försöka äta sig till det.
Idag visar min ticker att jag gått ner 34kg, och bara har 11kg kvar.
För det första måste jag erkänna att jag knappt tror det är sant. Jag? Gått ner 34kg? HAHA. När jag tittar i spegeln ser jag ju fortfarande samma tjej... fast visst, numera ler jag. Och lite smalare & snyggare är jag ju. Men 34kg? Jag förstår ärligt talat inte vart dom kilona satt (men jag KÄNNER vart dom satt. Jag KÄNNER på och i min kropp hur förändrad den är. Så även om mina ögon sviker mig, så VET jag sanningen).
Och nu, när tickern visar 11kg kvar (tills jag väger 65kg) så känns det inte rätt. Jag tror faktiskt att jag ska försöka ta mig ner till 60, även om det faktiskt räcker gott och väl med 65. För även när andra inte trodde att jag skulle klara av att leva ett lyckligt liv efter den här operationen så har jag gjort det, även när en del inte trodde att jag skulle kunna ändra mitt destruktiva ätbeteende så gjorde jag det.
Men framförallt; jag har bevisat för mig själv att jag KAN. Så jag ska nog inte bara nöja mig, jag ska nog försöka nå mitt drömmål. För jag kan!
Ps. Nu när jag är med i 70-klubben LÄNGTAR jag helt overkligt mycket tills jag hamnar på 70kg och kan ta nya bilder. Jag tittar på mina -30kg bilder och känner hur NYFIKEN jag är. Känslan kan väl liknas med känslan man hade som barn den 1 dec, och man ville att det skulle bli julafton så snabbt som möjligt.
Den här bloggen skapade jag först för att jag ville ha en anonym plats att skriva av mig på. Senare visade det sig att ett fåtal vänner/närstående ville veta ingående hur jag mådde, tänkte och kände efter operationen, så dom fick adressen till denna anonyma blogg (trots att den som sagt var tänkt att vara anonym). Och jag har även märkt att den verkar uppmuntra och inspirera andra som kämpar med vikten, även om jag bara har ett fåtal läsare.
Det känns väldigt bra. Jag får ur mig det jag behöver utan att direkt gnälla hos någon specifik person, vänner/närstående som är nyfikna får veta saker i detalj, och att dessutom inspirera andra känns som en otroligt god (även om oavsiktlig) gärning!
Dock har jag upptäckt att det är helt värdelöst att försöka inspirera andra i verkliga livet. Jag minns ju själv att Jag var helt ovillig att följa andras råd, eller ens lyssna på hälften av vad dom sa. Men jag önskar verkligen att jag KUNDE inspirera dom jag älskar...
Dessutom handlar inte viktnedgång enbart om att bli snygg, för vissa handlar det ju om hälsa. Men när inte ens det kan få folk att börja tänka över sin situation, när inte ens deras egna livskvalité har någon betydelse för dom... vad tusan kan man göra?
Det känns hemskt att bara sitta tillbaka utan att göra något. Men alla måste få leva hur dom vill, och OM dom en dag gör något åt sin övervikt så kommer det vara för att de själva bestämt sig och VILL kämpa.
Det var dagens tankar. Godnatt!
Ps. Min platå släppte som en kork. Jag känner mig väldigt lycklig! Undrar om det är dessa dagliga långpromenader jag kört med i en vecka nu som kanske puttade på lite? :)
Veckans vikt: 76,1kg (YES!!)
Det verkar onekeligen som att jag hamnat på min första platå. 2 veckor utan viktnedgång nu. Går runt med en knut i magen och är rädd att detta är tvärstopp för alltid nu... Men isåfall får jag helt enkelt försöka förbättra min livsstil ytterligare. Jag visste ju att open + små portioner + godisförbud bara skulle ta mig en viss bit på vägen....
Utöver det händer det inget särskilt i mitt liv. Märker lite småsaker nu och då, som att jag jag gå i väldigt många trappor utan att bli andfådd. Förr blev jag alltid extremt andfådd och fick hjärtklappning, nu blir jag inte det, dock gör det ont i knäna av att gå i trappor. Jag tycker också väldigt mycket om att promenera, eftersom jag kan hålla samma takt som andra samt slipper svettas som en gris.
Och något lustigt jag upptäckt när jag går och handlar... För när jag passerar godisavdelningen får jag en slags "museum"-känsla. Samma känsla man får av att besöka en gammal skola eller så. Det var en plats jag brukade hålla till på, men numera bara passerar. Lite småhäftigt.
Ps. Självförtroendet fick sig ytterligare en liten kick när jag var på en fest för några dar sedan. Fick otroligt många komplimanger och sen var det två killar som dansade non-stop med mig. En av dom gick runt och höll om mig ganska länge också. Känslan är obeskrivlig... Jag är inte den där tjejen killar rynkar på näsan åt längre!
Diskuterade häromdagen med en kompis kring varför jag inte tycker om att titta på/använda bilder av t.ex Heidi Klum i bikini som motivation. Hade jag inte förstört huden genom att gå upp så mycket i vikt så hade jag säkert kunnat intala mig att en sådan kropp vore möjlig att träna sig till för min del, men om jag lärt mig något de senaste åtta åren så är det att inte ha orealistiska förhoppningar. För det är det orealistiska tänkandet som bidragit till min viktuppgång genom åren. Jag siktade alltid för högt, och föll stenhårt varenda gång.
