Vi "plussade på" rätt idag

Idag beslöt jag och mr Bitey oss för att fara till stan för att införskaffa lite tunnare, svalare sommarkläder (vi båda har blivit URLESSA på våra på tok för tjocka eller mörka sommarplagg..) och bestämde oss tillslut för att istället promenera och därmed utföra dagens 5 kilometers rutt. (Det går riktigt bra med promenaderna! Vi varierar mellan 2,5 och 5 km beroende på ifall vi bara promenerar "för att" eller ifall vi ska någon specifik stans)

Hursom. Väl hemma igen var vi båda rejält hungriga och blev dödligt sugna på pizza. Vi surade ihop oss lite över att äta något så onyttigt när vi försöker hålla igen. Men så sa jag tillslut:

"Varför ska vi ha dåligt samvete över att vi vill äta MAT? Dessutom när vi kan anpassa den som vi vill? Vi behöver ju inte ha på pommes, bearnaise och allt det där. Vi kan ta en nötköttspizza med massa grönsaker, isbergssallad och lite kebabsås istället? Vi har inte förbjudit oss att äta mat - inte ens fet mat - vi har bara bestämt oss för att försöka äta hälften sallad på tallriken varje gång.."

..oavsett vad jag hade för argument så är givetvis pizza, och all snabbmat rena skiten och borde undvikas. Men jag vill verkligen inte banta, förbjuda eller bli en torrboll. Jag vill lära mig att äta det jag vill men kompromissa till det bättre. Är man dödligt sugen på pizza, pasta eller nåt så borde man faktiskt få äta det. I måttlig mängd - som med allt.

Har skrivit om detta förr, för en massa år sen. Och jag kom att tänka på det just eftersom det var pizzan vi hade trubbel att rättfärdiga för oss idag: "Varför ens försöka välja nåt 'nyttigt' på den? Det är PIZZA? Den är onyttig hur vi än gör"

Inlägget heter "Plussa på" rätt saker -svårt! (hittas HÄR)

Precis så som jag skrev där, är så vi gör nu. Mr Bitey får alltid en skvätt mjölk i sitt kaffe, men de tjocka enformiga frukostmackorna är numera utbytta mot knäckemackor som är överfyllda med keso, skinka och så mycket grönsaker som får plats (alternativt havregrynsgröt med banan på)



Och det här med att han och jag gör det här tillsammans, det får mig att tänka på hur jag under lång tid blev irriterad över att folk alltid skyllde ifrån sig på att deras sambosar eller dylikt inte följde samma diet och därmed kunde de själva inte hålla sig.

Mr Bitey är inte lika hård som jag alla gånger. Ibland kan han inte hålla sig utan köper en liten 100g chipspåse, eller tar av godis någon bjuder på. Det är inte ofta direkt, men han tillåter sig ibland, men jag står på mig. Jag går och brer mig en knäckemacka eller tar en banan när han river upp chipspåsen precis bredvid mig och börjar äta.
Blir jag frestad? Ja.
Blir jag nästan arg av "avundsjukan"? Ja.
Blir jag irriterad över att han gör något när jag förbjudit mig själv? JA.
Ja ja ja JA.
Men, i slutet av dagen är det helt och hållet upp till mig att bestämma hur jag vill leva, samt att avgöra vad jag bör tillåta mig själv och inte. För några veckor sen blev jag så arg på honom, nu avundas jag honom snarare. För han kan göra sådär, en gång, en kväll, och sen inte igen på flera veckor. Det kan inte jag. Jag har noll självkontroll när det kommer till snask. Så jag har anledning till mitt totalförbud, han å andra sidan är inte i behov av några förbud.

Men jag borde inte vara förvånad. Hade jag inte varit i behov av dom där förbuden, då hade jag inte behövt göra en magsäcksoperation för att lösa mina problem. Den icke befintliga självdisciplinen är, och kommer alltid vara min svurna fiende.



Brukar ni "plussa på" rätt?
Har ni styrkan att stå emot när andra runt er frossar?

Nya tag i solen

Min pojkvän har flera gånger uttryckt missnöje över sin kropp och att han lagt på sig. Hans familj påpekar det också nästan varenda gång vi träffar dom. I mina ögon är han SÅ fin och perfekt, men det är inte vad jag tycker som är viktigt faktiskt, utan hur han trivs med sig själv. Och om jag ska vara ärlig så är jag väl inte helt nöjd med min egen kropp heller efter den här vintern. Jag lyckades ju komma ner till 67,5kg men nu är jag uppe på 68,5kg igen. Jag vet inte riktigt varför, för jag är inne på 13:e veckan utan godis och snacks.. Men å andra sidan är det sommar och sommar för mig innebär ökad ölkonsumtion, det plus brist på fysisk aktivitet kanske är den busenkla förklaringen..

Nu ska vi iaf göra ett försök till att leva lite sundare. Halva tallriken med grönsaker, dra ner på öl (och i hans fall läsk), samt försöka försöka försöka släpa ut oss på promenader så ofta som möjligt - helst dagligen.

Idag gick vi i vilket fall ut på en halvmilspromenad och han lyckades tillochmed peppa mig till att jogga sista biten. Jag som ALDRIG joggar haha.. Men det var härligt. Några års uppehåll samt en liten viktökning har tydligen inte gett någon större inverkan på min förmåga att promenera, mer än att det går lite långsammare.


Utöver alla storslagna planer på att bli hälsosamma och allt det där så njuter vi i fulla drag av sommaren!
Hur har ni det? Är det ens någon som kommer in och läser här fortfarande?

Godisförbudet belönas

9 veckor som godisfri. Det bästa är att sockersuget (eller sug överhuvudtaget) faktiskt fortsätter att minska ju längre tiden går. Och provar jag väl att äta något sött, då tycker jag oftast att det är FÖR sött. Inte ens mina förbaskade energidrycker behagar mina smaklökar längre utan efter bara några klunkar brukar jag ge burken till någon annan. Nej numera är det enbart kaffe jag får mitt koffein genom. Men det härliga är att fikabröd (dock inte chokladtäckta grejer eller annat som gränsar till godis-hållet) smakar så fantastiskt de få gånger jag äter det, nu sist var det rabarberkaka hemma hos mr Biteys mamma. Sådär lagom söt och syrlig utan att det blev för mycket. Men rent allmänt smakar väl det mesta så mycket mer nu!

Hade den diskussionen med en god vän för inte så längesedan.. Att när man slutar äta godis och chips (extremt salta, feta och söta saker) så börjar andra grejer smaka SÅ mycket mer. En sån enkel sak som att man hellre äter frukt/bär naturellt än som sylt, eftersom sylten inte SMAKAR lika mycket, den är bara sötare. Eller att maten blir suveränt god på en helt ny nivå.

Så utöver att slippa känna sig däst, illamående, få skuldkänslor etc över vad man just proppat i sig så belönas man med att allting smakar så väldigt mycket mer helt plötsligt!

Fantastiskt. Hörde nånstans att man "byter" eller "får nya" smaklökar med några veckors mellanrum, jag undrar om det är sant? Det känns i varje fall så just nu.

Desto tråkigare nyheter är dock att vikten står tvärstilla. Jag hoppas att det är en platå men vem vet, kanske krävs det desto mer av mig den här vändan än att äta bra och hålla mig undan från skräp..

Hälften väck

Möttes av en glad överraskning på vågen imorse! 6 veckors avhållsamhet från skit har gett resultat: 67,5kg! 5 kilo väck sen jag vägde 72,5, och nu är det bara 5 kilo kvar tills jag tappat det jag lade på mig i vintras. Mr Bitey kommenterade nyss att det syns väl i ansiktet på mig och det glädjer mig, det krävs så få kilon för att jag ska börja må dåligt och tvivla på mitt eget utseende... Har fortfarande inte rört godis, snacks och dylikt, utan det enda onyttiga jag fått i mig har varit fikabröd när vi varit bortbjudna, och inte ens då tackar jag ja varje gång utan bara ibland. Fast jag måste erkänna att det är VÄLDIGT farligt nu när vi har Mr Biteys mormors hembakta biskvier i frysen. Dom ropar på mig dag och natt...

Godissuget har dessutom återvänt med skrämmande styrka. Men jag ger inte vika, det finns så mycket annat gott att äta och som faktiskt GER kroppen nåt! Typ jordgubbar.. mums! ...Förhoppningsvis försvinner suget igen.

Det enda negativa som pågår just nu är att min mage inte riktigt tycker om något jag ger den. Är konstant hungrig och sugen, men får magont och grejer så fort jag äter. Jobbig kombo. Har också börjat få illamående varenda kväll och än så länge lyckas jag hålla det på en vettig nivå med hjälp av illamående tabletter.

Men vad är lite magbesvär när jag tappar vikt och sommaren fullkomligt exploderat nu? WOOHOO!

Magsjuk

Ja förr eller senare var det dags. Jag har blivit magsjuk för första gången på säkert tio år, och det är sannerligen inte detsamma som innan magoperationen. Främst för att jag inte kräks något alls, men får rusa på toan konstant och har mått illa ända sedan det började för två dygn sen. Har bara lyckats pilla i mig ett ägg och några riskakor under helgen, det går helt enkelt inte att få ner något.

På ett lustigt sätt känns det som att vara nyopererad igen. Svårt att äta, illamående, trött, krånglig mage osv. Typiskt att bli sjuk nu när solen äntligen börjat titta fram och det enda jag egentligen vill är att springa ut och lapa i mig sol...

Landade på 68,8kg imorse efter en mardrömslik natt.


Nåja. Förhoppningsvis är det över snart. Alla säger ju att det bara brukar hålla i sig ett dygn och eftersom det smygstartade i fredags får jag väl hoppas att det är över ikväll eller iaf imorn.

Avgiftning

Tankar kring att försöka hålla sig undan sötsaker:

I min familj har vi alla problemet att tacka nej, och om vi säger Nej men folk tjatar - ja då brukar vi ge med oss. Nu när jag verkligen verkligen försöker låta bli choklad, godis och allt det där, inser jag hur motigt det är att stå på sig. Bara den senaste veckan har det bjudits på toblerone tårtor, snickerstårtor och amerikanska red velvet tårtor (mycket födelsedagar såhär på våren) och den enda mellanvägen jag lyckats hitta är att ta en så pass fjantigt liten bit att de som bjuder ser ut att ta illa upp. Nu snackar vi 2-3 tuggor-stora bitar / så tunt skurna att de faller sönder ifall man försöker ställa dom upp. Men jag känner att folk får helt enkelt ta illa upp, nästa gång tänker jag säga nej helt och hållet, för kan jag inte blidka dom tillräckligt genom att smaka, då är det inte värt att ens försöka, då är det nog bättre att bara säga rakt av nej och bespara mig själv känslan av nederlag.

Men igår kom ett sant eldprov. Vi var tolv personer som skulle iväg och ha filmkväll med tacos och godis. I affären går jag rakt förbi godisavdelningen. Jag kände hur suget började växa i mig och skyndade därför. Dessvärre köpte ALLA och jag menar ALLA andra godis, läsk, chips.... Mitt humör gick i bottnen. Jag förstår faktiskt inte varför jag blev arg och irriterad bara för att andra valde att äta godis när jag själv avstod. Jag hoppas det helt enkelt rör sig om frustration - att jag har längtan efter det men mentalt vill låta bli. Konflikt-känslor. Dessutom upptäckte jag att min kära pojkvän tydligen faller lätt för grupptryck. Han som varit precis lika disciplinerad som mig och hållit ner på läsken, hållt sig helt undan godis, han köpte bäggedera. Lite ledsen för att han inte kunde hålla sig, men samtidigt glad att han hittills bara brutit godis-avhållningen när vi varit hemifrån och det var lite gotte-tema för kvällen (en lördag dessutom). Lite som att tillåta sig äta potatis på restaurang när man egentligen går på lchf?

Nej jag vill verkligen avgifta mig själv. Inte från socker eller så, utan från beroendet, missbrukarbeteendet. Vad jag missbrukat mest de senaste månaderna är godis, choklad, chips, popcorn, energidryck, pizza och pasta med ost (jag menar verkligen enbart skivad ost och in i micron. Näringsfattigaste skiten jag kunde valt att stoppa i mig...). jag har verkligen ätit och frossat precis lika kraftigt som när jag vägde 110kg. Jag har tydligen fortfarande kvar den sidan, det beteendet, den självdestruktiva missbrukaren.

Så jag vill avgifta mig och förneka mig allt det där som jag missbrukat. Jag har lyckats avgifta mig själv en gång tidigare och jag lyckades leva helt utan mitt "knark" och må superbra. Det är vad jag vill ha igen. Min frihet.

Så nästa gång tänker jag helt och hållet tacka nej till tårtan.

Äta bra

Just nu känner jag mig helt besatt av att bli nyttigare. Jag bakar knäckebröd att snacksa på istället för chips, popcorn och sånt, jag äter äpplen minst en gång om dagen (bara för att, för att nu KAN jag), ostmackorna på morgonen har bytts ut till knäckebröd med leverpastej, det enda jag dricker är bubbelvatten eller kaffe, och idag har jag suttit och sökt på internet efter vad som är nyttigt att äta.

Märk dock ordet "nyttigt". Jag växte upp med bantning och tänker aldrig mer gå på tillfälliga dieter, väga min mat eller äta på något extra knepigt sätt där man utesluter ditten eller datten. Jag vill bara äta bra, stoppa i kroppen saker som den blir glad av och försöka undvika allt onyttigt/kemikaliskt så gott jag kan.

Hoppas verkligen att det inte bara är en fas. Hoppas den här viktökningen som blev skrämde mig såpass mycket att jag lyckas ta mig tillbaka till matvanorna jag mådde som bäst av både fysiskt och psykiskt.



Både mina föräldrar, vänner och fler går på lchf och kan tydligen inte få nog av att påpeka alla fel jag gör. Hur onyttigt det är med knäckebröd, hur vansinnigt det är att äta frukt, hur smoothies är lika onyttiga som glass och att jag verkligen inte borde äta ris eller dylikt. Jag förstår inte riktigt varför det ska sticka folk så i ögonen?

En av de bästa grejerna jag vet är att äta ett kokt ägg och en banan till frukost. Fan heller att jag slutar med det. "Bananer är jätteonyttiga". Jomenvisst. Kom och klaga när jag hinkar flera liter läsk om dagen istället, DÅ finns det nåt att klaga på.