Sug?!

Idag, för första gången på jag vet inte HUR länge blev jag sugen på något...

Tacoköttfärs med grönsaker, tacosås och gräddfil!

För ett ögonblick gjorde jag mig redo att faktiskt gå till ica och inhandla allt som behövdes, men insåg sedan att jag bara skulle bli ledsen av att lägga ner massa tid på mat jag bara skulle klara en tugga av för att sedan få ont i magen :(

Men jag är inte bitter! För nu har jag bestämt mig för att verkligen uppmärksamma när jag kan äta lite lättare igen (=när svullnaden går ner), och då är DET det första lagade målet jag tänker äta! Så nu har jag en liten guldkruka i slutet av regnbågen att längta efter :)


Ps. Träffade en gammal god vän idag. Hon börjar så sakteliga få mig att tänka positivt på träning. Istället för att tjata om hur nyttigt det är, hur viktigt det är, etc, så pratade hon om hur mycket mer ork man får, och att humöret blir bättre, att man känner sig gladare och mer upplyft ifall man tränar regelbundet. Lite mer av det här snacket så köper jag snart ett gymkort tror jag :P

Bra och dåligt

Igårkväll åt jag lite nötter, och idag vaknade jag med ett ganska speciellt magont. Samma magont har dykt upp 2ggr förut men jag kopplade aldrig (av någon okänd anledning) det onda till nötterna. Så nu ska jag sluta med nötter helt och kanske försiktigt prova igen när det gått ett halvår eller så.

Jag provade även ProViva Nypon idag (eftersom magen är lite känslig nu så tänkte jag att det kanske var bra med just proviva, trots att jag verkligen inte klarade av att dricka någon av smakerna hittils... men NYPON? Hallå, måste ju smaka nyponsoppa väl?)
Jag mår SKITILLA. Och det smakade inte ens i närheten av nyponsoppa. Vad ÄR det för skitäcklig bismak proviva har egentligen? Socker blandat med koskit? Jättesött och äckligt är det iaf.

Just nu ger ALL tuggmat (som inte går att tugga till puré) mig magont. Grönsaker (även väl kokta), kött, pasta.. hela alltet. Lever nästan bara på youghurt, digestivkex (dom går jättelätt att tugga till mos), och klar (som i buljong) soppa. Men för att tillägga något positivt, jag har blivit nykär i youghurt :)

Var nyss iväg till ica och köpte lite Dröm youghurt och VANLIG nyponsoppa.

Livet flyter på trots att det är krångligt ibland. Men det som inte dödar mig gör mig starkare!

Gastroskopi

Japp, äntligen kom jag iväg till sjukhuset och fick träffa kirurgen. Det första lustiga var att innan operationen tyckte jag kirurgen var läskig.. kändes som att han inte såg MIG en person utan en stor köttbit att karva i! Men den här gången både log han och pratade på ett helt nytt sätt med mig.

Iaf. Han gjorde en gastroskopi. Jag vet inte ens hur jag ska försöka återberätta det? Medan jag låg på sidan och hulkade mig 60ggr i minuten så tröcklade han in den där slangen längre och längre in. Efter ett tag kändes det som att jag skulle spricka från svalget ner till midjan ungefär, som om han pressade en falukorv genom matstrupen. NOT FUN. Men faktum var att det hela tog kanske 1-2min, därefter satt jag och kräktes luft/hostade/rapade i några minuter, och sen vare över. Så på det hela taget var det inte direkt livsfarligt eller traumatiserande.

Men jag ÄR stolt över att jag gjorde detta UTAN lugnande eller bedövning! ;)

Hursom. Han sa att det var en svullnad i övre magenöppningen som gjorde det lite svårt för mig att äta, och att det även gjorde ont. Men att det kommer gå ner av sig självt efter några veckor (och om inte så får han ballonspränga helt enkelt).

Sååå så vare med det.

Ps.
Fröken L lade mina före och efter bilder ovanpå varandra för att jag skulle se skillnaden bättre, och jag tyckte det var så kul att se skillnaden på det här sättet så jag lägger upp bilden :)

90kg :)

Jajjamen! Nu har jag äntligen nått ner till 90kg (egentligen 89.8kg.. men vem räknar? ;)) Och det firar jag med att ta nya bilder samt mäta hela kroppen igen (Måtten finns i högerspalten).

Jag hade egentligen inte tänkt lägga upp bilder förrän jag åtminstone nått 80kg... men nu gör jag det ändå. Hoppas bara jag inte får ångra det.







Jag ser faktiskt lite skillnad, men inte stor. Däremot blev jag glad av att mäta mig! Midjemåttet har minskat med 19cm (!!!) och annat har ju också krympt, men midjan var det jag gått och ojjat mig mest över :)

Så nu är första målet uppnått. Jag hoppas det inte dröjer alltför länge tills jag kan pricka av nästa också!

Ps. Omeprazolen funkar ganska bra. Magen känns fortfarande orolig och lite öm, men det där helt otroliga onda har försvunnit. Har fortfarande STORA problem med att få i mig maten dock :/

Bra morgon, dålig kväll

Jag TROR omeprazolen funkar, men jag är inte säker. På morgonen har jag nämligen inte ont alls, men framåt eftermiddagarna/kvällarna får jag precis lika ont som innan. Det suger, men det innebär iaf att jag nästan får en tredjedel av varje dag någolunda smärtfri.

Provade en nutrilette shake igår, och underbart nog fick jag inte ont i magen av den! Dock mådde jag illa. Så det blir nog en hel del nutrilette fram till tisdag.

Bye

Tålamod & Förståelse

Det är lustigt hur olika man blir behandlad av olika människor.

Mamma erbjöd mig att komma förbi imorgon och hälsa på lite. Först tackade jag nej och sa att jag var så gnällig just nu att dom nog skulle ångra inbjudan om jag kom förbi, och då svarar hon lugnt att jag inte är det minsta gnällig och att jag visst borde komma förbi.

Jag frågade pappa en gång hur det kom sig att när alla andra tyckte jag enbart gnällde och var jobbig, så tyckte alltid han och mamma att jag inte var gnällig (eller också att mitt gnäll var befogat och därmed okej). Och han svarade att det berodde nog på deras livslånga erfarenhet. Att de lärt sig bygga upp ett tålamod & förståelse unga människor inte har..

Själv tycker jag att mitt gnäll förvisso är befogat, men ändå jobbigt. Jag menar, allt jag kan tänka på är hur dåligt jag mår, eller hur ont jag har, och då blir det ju automatiskt så att när jag ska prata om något börjar jag rabbla om på om hur synd det är om mig.

Jag har INTE mina föräldrars tålamod och förståelse. Jag skulle bli skitirriterad på en sån som mig. Men förhoppningsvis bygger jag upp det med tiden, det vore underbart om jag kunde vara lika snäll och förstående mot mina framtida barn som mina föräldrar är mot mig idag.

Sen lugnade mamma mig lite på några punkter. Att magsår behandlar man så det försvinner, och sen äter man tabletter i förebyggande syfte. Och ifall det är gallsten så man tar bort gallan så är inte det någon katastrof heller, att hon lever utan gallblåsan och har inte behövt ändra på något alls i sitt liv.

Så det enda jag verkligen oroar mig över just nu är att komma till sjukhuset i tid på tisdag, samt hur det kommer bli ifall de gör en gastroskopi. Ska jag kämpa för att få vara vaken under proceduren? Hur fruktansvärt är det egentligen? Ska ta och söka lite på vikt-forumen jag är medlem i tror jag bestämt.

Tillbaka till där det började

Igårnatt insåg jag att jag helt enkelt måste ringa sjukhuset, så det gjorde jag nu för bara någon timme sedan.

Fick veta att jag måste åka den långa resan till sjukhuset jag opades på, eftersom de inte kommer vilja ta emot mig på sjukhuset här i stan (eftersom jag inte opades HÄR...)

Fick en tid på tisdag tidig morgon, sköterskan sa att kirurgen förmodligen kommer vilja göra ett ultraljud för att kolla efter gallsten, och en gastroskopi för att kolla inuti magen... Jippie... Har hört att det sistnämnda ska vara SÅÅÅ "kul"..

Tanken på att dessutom krångla med bussar och tåg i nuläget känns vidrig. Önskar jag var berättigad till sjukresa men icke. Och mina föräldrar är bortresta så dom kan inte hjälpa mig. Försöker få tag i min syster för att höra om hon har möjlighet att följa med mig. Annars blir det väl bara att bita ihop, ta tåget/bussen ditut samt krångla med deras skitdåliga ENDA busslinje...

Just nu tycker jag skitsynd om mig själv. När mamma ringde imorse så bara grinade jag för att jag varken vet ut eller in. 5 dagar?! Ska jag stå ut med detta i 5 hela dagar till?


Och jag kanske är larvig, men en stor anledning till att jag vill ha ressällskap är att det finns en trygghet i att inte vara ensam. Att ha någon att prata med i väntrummen, att ha någon man kan prata med om hur man känner och vad man tänker. Känner mig som världens största baby just nu. Men jag har på känn att jag nog får åka ensam. Och då blir det väl som alltid, lås in all oro och rädsla längst in i kroppen och måla på ett leende som bevisar för omvärlden hur fantastiskt självständig man är.

Men men. Har iaf köpt omeprazol på apoteket och fick tillstånd av sjuksköterskan att ta dom fram tills besöket. Jag ber till Gud att dom kommer hjälpa.

Ååååh ge mig styrka.