..och så rasade väggen

Jag trodde nog verkligen att jag lyckats mura in det här. Jag trodde det. Eller också att jag bara inbillat mig hela skiten och att det där svarta tomma som fyllt mig liksom bara var just tomhet. Att det "sanna känslotillståndet" för hela situationen tillslut kickade in typ och att det var därför det kändes tomt och svart. För att det egentligen, i grund och bottnen inte fanns några riktiga känslor.

Men igår rasade min vägg. Väggen av svart tomhet. Bit för bit föll mörkret itu och så kände jag hur tårarna börjat komma. Tårarna jag inte trodde att jag hade. På ett sätt blev jag skitlättad, lättad över att jag inte behövde förbli den där roboten jag avskyr att känna mig som, men på ett sätt fick jag panik för jag vill inte känna såhär. Jag vill inte känna hur förtvivlan river itu mig och mitt hjärta på det här sättet. Det gör så satans ont.


Och idag är det inte precis bättre. Successivt har en ilska växt i mig och tillslut flippade jag ur fullständigt och började gräla med alla som det fanns möjlighet att gräla med. Satt och halvskrek om något som inte ens hade med saken att göra, inte hade med mitt känslotillstånd att göra. Men jag var tvungen att ta ut min ilska över NÅGOT. Och inte fanken kan jag prata med någon alls om vad som verkligen pågår i mitt huvud för jag känner mig bara larvig och överemotionell över detta. Jag fattar inte ens själv varför jag är så upprörd att jag varvar mellan att vilja slåss och gråta konstant.

Jag vet inte vad jag ska göra. Allting är bara skit. Skithjärta. Dumma idiotiska skithjärta. Jag önskar jag kunde krossa det med en hammare så det stendog för evigt och aldrig mer kunde ställa till det för mig. Det vore faktiskt bättre att vara hjärtlös och inte känna något alls mer någonsin.

Skit.

En ny tillvaro

Det här året lär inte bli lätt. På ett sätt är allting ljuvligt och underbart, på ett annat sätt skit och elände.

Situationen jag nämnde utvecklades på ett sätt jag inte var beredd på, men som ändå kanske var till det bästa. Jag vet knappt hur jag ska förklara det utan att låta ärkepuckad faktiskt. Men kort sagt kan man väl säga att jag valde att ragga upp en kille som jag verkligen var dundersäker på skulle vara allt jag INTE ville ha. För den kvällen ville jag verkligen bara ha bekräftelse, ha kul. Så vad gjorde jag, jo jag riktade in mig på någon jag tyckte var ofantligt fin att se på men som med största sannolikhet skulle vara omogen och ointresserad av känslor. Dessutom fanns det en massa andra faktorer som gjorde att jag var säker på att JAG inte skulle bli intresserad.

Jag hade fel.

.. och jag trodde verkligen att känslorna jag fick bara var Fröken Needy som spökade på sitt gamla vanliga sätt. Jag blev arg på mig själv och blev rentav självhatisk för att min dumma idiotiska hjärna försökte lura mig till att jag KÄNDE något för en person jag helt enkelt inte hörde ihop med. Så jag bad honom att vi skulle ta det lugnt och inte rusa in i något, både för hans och min skull. Men sen kom chocken. Han erkänner efter en tid att han inte hyser några andra känslor än vänskap för mig.. och jag stängde av helt. Ögonen var snustorra och munnen vreds till ett påklistrat leende. Jag försäkrade honom om att det var helt i sin ordning, att hela poängen med att ta det långsamt faktiskt varit att låta tiden utvisa om våra känslor faktiskt var genuina. Det var en så skrämmande tom känsla jag fick inom mig. En overklighetskänsla. Det hela var ju BRA. Det hela FÖRENKLADE ju allt. Jag borde ha varit glad och lättad, för uppenbarligen var det ju bara Fröken Needy som lurat mig och på det här sättet behövde jag inte såra honom. Så varför kände jag mig helt svart, tom och innehållslös på insidan? Varför kunde jag inte längre höra hur Fröken Needy skrek som hon brukade göra?

Så fort han gick ut ur rummet kände jag hur leendet istället förvreds i en grimas och det började värka i magen. Jag fick ingen luft. Det gjorde ont. Jag blev skitledsen på bara någon sekund och varvade mellan att hyperventilera och inte kunna andas alls. Men när jag hörde att han kom tillbaka så samlade jag mig, och det tomma mörkret fyllde mig igen.

Jag vet inte vad det betyder. Att jag varvar mellan att faktiskt känna fysisk smärta eller inte känna något alls. För all rim och reson säger mig att jag omöjligt kan hysa äkta känslor nu helt plötsligt. Men... en del av mig säger att det kanske är just därför jag är så ledsen. Varje gång jag träffar honom blir jag helt varm inombords, harmonisk. Men börjar vi prata om känslor eller ens hör en romantisk låt så infinner sig det tomma svarta inom mig igen. Jag har stängt av på något sätt. Så länge det bara är vänskap, närhet och liknande går det bra när jag är med honom, men om vi ens nuddar vid ämnet känslor blir jag den läskiga roboten med påklistrat leende igen.

Jag fattar faktiskt inte alls vad som pågår med mig på det emotionella planet just nu.




Men för att hoppa till ett annat ämne. För det här inlägget skulle ju också handla om att jag tror det här året kommer bli skitjobbigt. Jag har så sakteliga börjat ta några osäkra kliv på vägen mot att vara Min Egen och den jag vill vara. Jag har nog aldrig känt mig så... oaccepterad. Ogillad.

Jag fick min egen mamma att gråta. På grund av en utseendegrej. Helt seriöst. Jag är en vuxen kvinna, men faktumet att jag gjorde en ynka liten förändring som jag själv gladdes något enormt åt och kände mig så fin med, det framkallade tårar hos kvinnan som födde mig, och svordomar och förolämpningar från andra familjemedlemmar. I och för sig har jag sedan dess fått väldigt mycket komplimanger, men det är av nya bekantskaper. Det smärtar att människor som aldrig träffat mig förr kan uttrycka så mycket värme och acceptans, till och med gillande - medan dom jag trodde älskade mig villkorslöst reagerar så illa. Jag bävar ju inför resterande utseende-relaterade förändringar jag planerar. Jag vill kunna glädjas obehindrat, men människorna i min tillvaro gör det inte lätt. Om jag var gjord av pengar skulle jag göra allt på en gång, så att det bara behövde bli en ensam stor smäll.. Men dessvärre tillåter inte min ekonomi det och jag får ta allt bit för bit. Tårar efter tårar, svordomar efter fördomar, gång på gång. Men nu är jag iaf mer beredd på reaktionerna, jag får försöka stålsätta mig så gott jag kan helt enkelt. För jag tänker INTE låta andras ogillande stå i vägen för vad jag vill göra med min egen kropp. Tur är väl att jag ändå har några vänner som reagerar positivt på det jag gör, för att inte tala om den nya bekantskapskretsen jag trillat in i.

Och andra saker då. Moral. Livsstil. Sånt där. Ja det gillas inte direkt heller av dom som fått erfara sidan av mig själv som jag nu släppt lös. Den vanligaste reaktionen är oro och varningar för att jag kommer ångra mig längre fram i tiden. Gång på gång förmanas jag att varva ner, ta det lugnt och tänka igenom vad jag gör. Folk får föraningar om att jag kommer spåra ur och begå misstag. Personligen förstår jag inte varför det hela är så hemskt, jag försöker lära mig att bli en mer mjuk, avslappnad och accepterande person. Jag försöker vara frigjord och glad på en daglig basis, i alla situationer och med alla människor. Visa alla kärlek och uppskattning till mina närmsta vänner men även andra medmänniskor. Och dom jag beter mig så mot reagerar väldigt positivt, de beter sig likadant tillbaka. Det känns underbart, att leva i en lägenhet folk vill komma till gång på gång, om och om igen. För att festa, för att umgås, för att se en film eller äta något. Det känns som att jag bygger ett bo av kärlek i mitt liv, men folk reagerar lika illa som om jag knarkat ner mig eller förlorat vettet. Är världen verkligen så spänd, fördömande och kritisk som det känns just nu? Eller är det bara för att jag plötsligt befinner mig på andra sidan om staketet jag aldrig vågat kliva över tidigare?

Nej jag ligger inte runt. Nej jag knarkar inte. Nej jag gör ingenting olagligt, farligt eller som skadar någon. Så vart oron kommer ifrån... det måste vara den totala omvändningen i beteendet som gör att folk blir oroliga, och inte handlingarna i sig.

Jag hade rätt i att det här lär bli den tyngsta och svåraste jag någonsin gjort. Men förhoppningsvis kommer det vara värt det i slutändan.


För några dagar sedan kom jag även till insikt med en annan sak. Förvisso kan jag inte vara helt säker på att jag har rätt, men jag tror det.. Nämligen att jag aldrig blivit älskad. Villkorslöst, ärligt, uppriktigt och genuint älskad. Jag började gå igenom alla kärleksrelationer i mitt huvud (det är ju dock inte särskilt många) och jag insåg att.. Det finns inte en chans att någon av männen i mitt liv älskat mig. För man gör inte illa den man älskar gång på gång, man försöker inte göra om den man älskar, man tvingar inte den man älskar att göra saker dom inte vill eller mår dåligt av, man utnyttjar inte den man älskar, man bryter inte ner den man älskar för att sedan inte bry sig. Jag tror säkert att de tyckt om mig, varit attraherad av mig, uppskattat mig på något sätt.. Men jag tror helt ärligt och uppriktigt inte att en enda någonsin älskat mig så som en människa behöver bli älskad.

Jag har grubblat över vad jag kunnat göra fel... Och har väl kommit fram till samma saker jag skrivit om det senaste. Att jag anpassat mig för mycket, varit någon annan än mig själv osv. Om de mot förmodan skulle älskat mig hade det egentligen ändå inte varit Mig utan fasaden jag upprätthöll. Men jag tror inte ens dom älskade fasaden. Så nu känner jag... utöver lycka för mina nya vänner och frigjordheten, utöver ilska för omvärldens fördömande ögon, utöver allt det är jag nu också rädd. Rädd för att jag helt enkelt inte går att älska. Att jag inte är en människa man blir kär i, att jag är människan som aldrig får någon annan att känna det där "klicket", att jag kommer få nöja mig med någon som tycker om mig och uppskattar mig utan att känna äkta kärlek, eller leva ensam. Det låter kanske löjligt och som att jag är mer än snudd på paranoid... Men.. det känns verkligen på riktigt. Varför skulle de där killarna trampat så oförbarmat på mig annars?

Skitliv. Det är vad det är. Jag varvar mellan att vara glad, harmonisk och känna mig mer fri än någonsin förr, oftast när jag umgås med min bästa vän och de nya människorna i mitt liv. Men helt plötsligt blir jag bitter, arg, rentav hatisk och dessutom skiträdd. För allting är verkligen åt skogen. Jag är en sån fullständig röra och ärligt talat vet jag inte hur jag ska reda ut mig själv eller mitt liv. Än.

Men nu har jag iaf börjat plugga. Det är mer än jag gjort på länge, det är steg i rätt riktning, ett steg mot en bättre framtid än jag föreställt mig de senaste åren. Går pluggandet bra kanske jag pluggar ännu mer eller försöker mig på en liten liten försiktig karriärsdröm jag faktiskt vågat mig på att drömma om och hoppas på det senaste. Bara jag själv kan välja vad jag ska göra av mitt liv, att sitta tillbaka och vara bitter över att saker inte trillar ner i mitt knä har jag inget för. Jag ska försöka slita med allt jag har för att få ett liv jag en dag kan blicka tillbaka på och minnas med värme, glädje och stolthet på ålderns höst.


Så jo. Såhär "illa" har jag ställt till det för mig nu, knappt 20 dagar in på det nya året. Men efter regn kommer solsken, oftast iaf.

Jag försöker lära mig..

Jag är orolig att jag upprepar mina misstag. Gång på gång. Jag är rädd att jag gör det utan att jag ens märker det, är medveten om det.

Just nu befinner jag mig i en sits jag svurit på att inte hamna i. Men likväl slängde Ödet (eller vad fanken det nu var) dit mig, och jag försöker handskas med det hela på bästa möjliga sätt. Det är väl en himla tur att jag har min bästa vän vid min sida dagligen, någon som ser samma destruktiva beteendemönster jag själv inte ser, och gärna vill förneka. Det är väl tur att hon är tålmodig och försöker vägleda mig när jag själv famlar i mörkret och det är väl tur att hon så gott som kan tolka vad min hjärna säger åt mig och yttra dess tankar högt för mig så dom känns mer verkliga och enklare att acceptera.

Just nu försöker jag göra det bästa möjliga av situationen. Jag försöker lära mig av den NU, när det hela är aktuellt, istället för att låta allt gå åt skogen för att senare ÄNNU en gång "lära mig av mina misstag"...

Jag försöker lära mig att balansera mellan situationen, vänner och familj.
Jag försöker lära mig att hålla mig på mattan och inte vara för intensiv.
Jag försöker lära mig att inte säga exakt vad jag tänker när jag tänker det.
Jag försöker lära mig att avvakta, och se vart det hela utvecklas istället för att rusa in i det för fort.
Jag försöker lära mig att inte anpassa mig och forma mig efter situationen.
Jag försöker lära mig att leva här och nu med detta, istället för att låta fantasin skena iväg.

Jag försöker. Och vissa dagar går det så bra. Andra dagar går det otroligt dåligt. Vissa dagar är jag så arg, frustrerad och ledsen att jag vill slå näven genom väggen och sticka huvudet i toalettstolen och gråta tills jag inte kan andas. Andra dagar svävar jag på moln, och det känns som att det äntligen är min tur att bli lycklig och få dra en vinstlott.

Jag önskar så att den här situationen kunde ha uppstått om nåt år eller så. Men samtidigt kanske det är lika bra att det hände nu, och jag får en chans att ÖVA mig på allt jag behöver öva på. Lära mig göra saker annorlunda, gör om - gör rätt. Det är ju så det sägs att man ska göra.



Jag är så ofantligt lycklig och förtvivlad på samma gång.

Men som min bästa vän sa:
"Det är ju ändå den bästa situationen du hittills stött på jämfört med tidigare. Just nu blir du typ tvingad att ta det lugnt, och det är nog jävligt bra för dig. Men samtidigt.. du kan inte förlita dig på att andra jämt ska hålla dig tillbaka och hindra dig från dig själv. Även om den här situationen underlättar det för dig så MÅSTE du själv anstränga dig och jobba med dig själv"

Så jo. Jag ska se detta som något positivt. Som en möjlighet som just knackat på min dörr. Gör jag allting rätt så kanske det faktiskt blir bättre än jag visste att jag kunde få det? Kanske inte.. Men allting i livet är en risk, och det här året skulle jag ju verkligen leva och ta chanser. Så nu kör jag fullt ut på det.

Hjälp..

2011

Det här är sista dagen på året 2011.

Jag har nog aldrig känt mer lycka över att lämna ett år bakom mig som nu. Inte för att hela året var dåligt, det var förvisso dåligt till väldigt stor del nu när jag blickar tillbaka, men det fanns goda stunder också.

Men.. Jag hoppas att jag kan ändra mig under året som kommer. Jag hoppas jag kan lära mig att sluta ljuga, sluta vara så självdestruktiv, hålla ätberoendet under bättre kontroll, fatta bättre beslut. Ja mycket. Jag hoppas på stora stora förändringar. Jag har inte ens några nyårslöften det här året, för det känns meningslöst att sätta upp specifika mål. Jag vet faktiskt inte vad jag kommer må bäst av i slutändan, så jag satsar hellre på att förändra hela mig själv och mitt förhållandesätt till livet.



Något jag fått höra mycket på sistone är
"Men du har verkat så lycklig? Det var du väl? Det var väl inte dåligt hela tiden?"
Och jag får lika dåligt samvete varje gång någon säger så. För då blir jag påmind om hur jag gång på gång ljuger för människor som bryr sig om mig. Vilseleder dom och får dom att tro att allting är tipp topp och fantastiskt när det egentligen inte alls är så. Men samtidigt vet jag varför det var så lätt att vilseleda alla. För han är den där sociala, glada, stöttande och populära killen. Den alla ringer, den alla vill vara med, den alla tror är en sån underbar människa. Jag var ju LYCKLIGT LOTTAD som hade honom. Det gjorde det både lätt att låtsas som att allt var finemang, men det fick mig också att ifrågasätta mina egna känslor gång på gång. För om nu ALLA utom jag tyckte han var så fantastisk, då är det ju mer troligt att jag hade fel och att det var MINA känslor som var knasiga, snarare än att han faktiskt var dålig för mig. Någon så omtyckt kan ju inte rimligen vara dålig för en?

Så vad har mitt 2011 varit? Jo Björnkille-året. Jag har suttit instängd och allting har cirkulerat kring förhållandet. Nu när jag tänker på det så är det helt absurt. Att man kan göra så som jag gjort.

Han mejlade mig häromdagen och frågade om jag var arg på honom. Sa att "det pratas" i umgängeskretsarna. Jag blev helt rasande. Av många orsaker, dels för att han själv inte förstod vad svaret var. Dels för att folk pratar bakom ryggen på mig. Dels för att jag blev tvungen att tänka igenom vad jag sagt och till vem. Men samtidigt kunde jag inte med att säga rakt ut till honom att Jo, visst tusan är jag arg. Jag kan inte riktigt säga sånt rakt till ansiktet på personen det gäller. Jag är feg på det sättet, löjligt konflikträdd ska väl tilläggas (ytterligare en sak jag ska försöka ändra på kommande år om det är möjligt). Jag är nästan lika arg på mig själv, jag lägger definitivt inte hela skulden på honom för att det gick så illa som det gjorde, men arg på honom är jag.

Jag är arg för att han fick mig att känna mig som ett psykfall. Jag är arg för att han sa att jag inte borde fortplanta mig. Jag är arg för att han fick mig att känna mig som en alkoholist för att jag tog en folköl en tisdagkväll. Jag är arg för att han fick mig att ifrågasätta vänner pga småsaker. Jag är arg för att han var så respektlös och otacksam mot mina föräldrar (om det inte varit för deras generositet hade vi inte haft tillräckligt med mat alla månader). Jag är arg för att han hade mage att stå och skrika på mig när jag var ledsen efter ett möte med min arbetsterapeut. Jag är arg över att han gjorde narr av mig när jag försökte lätta mitt hjärta för honom. Jag är arg för att han inte ens försökte skaffa jobb när jag höll på att bli deprimerad av ansvaret att försörja oss båda på existensminimum för EN person. Jag är arg för att han gav mig dåligt samvete de gånger jag köpte något för att glädja mig själv. Jag är arg för alla ultimatum han ställde. Jag är rysligt, obeskrivligt förbannad över hur han försökte få mig att ta avstånd från min familj (något han aldrig sa rakt ut, men sånt behövs inte alltid). Jag är arg för att han inte lät mig göra slut de gånger jag försökte. Jag är arg för att han höll fast mig när jag grät och bad honom att låta mig gå. Jag är arg för att han skrämde mig så till den grad att jag ringde läkaren och bad om att få ångestdämpande eftersom jag inte kunde sluta skaka.

Är jag arg? Jo, jag är något helt jävla förbannat arg.
Men ändå kan jag inte säga det till honom. Vad tjänar det till? Vad skulle jag vinna på det? Jag har definitivt inte berättat allt det här för vår umgängeskrets, för jag vill inte starta bråk och osämja. Jag har berättat några av sakerna för någon enstaka individ, oftast för att förklara varför jag så gott som brutit bandet med honom helt. Eftersom ingen kan förstå vad som hänt eller varför jag vägrar att komma till fester och sammankomster om han ska vara där. Jag har blivit tvungen att ge folk en anledning i vissa fall, så visst, jag har inte hållit käften om allt. Men jag har heller inte berättat precis hela historien för någon annan än min bästa vän. Men att då få höra att "det pratas"... Antagligen om något jag anförtrott någon. Det känns vidrigt.


Ska jag vara positiv kanske? Tänka på det som var bra?
Nåja. Tack vare hans närvaro har jag äntligen lärt mig att betala räkningarna i tid. Tack vare honom vet jag nu att jag är kapabel att gå ut och promenera längre sträckor utan att dö av det. Tack vare honom har jag blivit bättre på matlagning och att tänka mer ekonomiskt.

Men inget av det där väger upp hur illa han gjorde mig.


Så det här har helt enkelt INTE varit ett bra år. Det är ganska jobbigt att erkänna det både här i bloggen men också i verkliga livet med tanke på hur mycket jag ljugit om hur fantastiskt det varit. Men det är sanningen. Det är NU jag säger sanningen. Jag borde kanske bli politiker med tanke på hur fantastisk jag är på att ljuga.
Men de sista två månaderna av det här året var iaf till det bättre. Min bästa vän är här dagligen sen han flyttade ut, och att umgås med henne dag och natt har verkligen hjälpt mig inse saker, men också dämpat paniken över att vara ensam. Istället för att springa in i första bästa nya killes armar så har jag kunnat sätta mig ner med henne och prata om saker och ting. Och det har också varit något som gjort de här två månaderna bra, jag har äntligen kunnat prata med någon igen.


Så vad hoppas jag få ut av nästa år?
Jag hoppas att jag kan hålla mig i skinnet och låta bli att rusa in i nya förhållanden. Jag hoppas att jag kan lära mig hantera mina känslor istället för att tröstäta som jag gjort det här året (är dock snart 2 månader godis och snask-fri, så jag är påväg åt rätt håll). Jag hoppas att jag kan visa mer uppskattning och respekt mot vänner och min familj. Jag hoppas kunna växa som person och både bli mer förstående och förlåtande. Jag hoppas att jag kommer finna styrkan att stå på mig mer och ta mindre skit. Jag hoppas att jag kommer finna modet att vara precis hur jag vill vara utan att suga i mig vad andra tycker om det. Jag hoppas jag kommer kunna växa som person och stå stadigt med båda fötterna på jorden. Jag hoppas att jag kommer kunna ta bättre hand om mig själv.



Hur har ert 2011 varit?
Största misstagen? Något ni ångrar?
Bästa framgångarna? Minnen för livet?

Utsidan speglar inte alltid insidan

Tänkte skriva av mig lite, och det känns lite också som en uppföljning till "För min egen skull".

Jag har börjat slänga ut min planer till omvärlden. Planerna på att göra saker för mig själv, som jag blir lycklig av, som jag tycker om, oavsett vad andra kan tänkas tycka och tänka. Och reaktionerna är inte särskilt bra. Dumt nog är det främst utseendebiten alla reagerar på, en bit som för min egen del mest bara känns rolig och kreativ. Det är en sidogrej som gör hela den här "resan" lite roligare, men nu har det estetiska börjat dominera hela uppgiften på ett sätt jag inte önskat mig.

I grund och bottnen handlar ju mitt nya resonerande om att finna mig själv. Att bli trygg i mig själv och klara av att stå på mig och vara den jag helst vill vara utan att bli så påverkad av omvärlden att jag försöker vara någon jag inte är. Givetvis kommer det alltid finnas situationer då jag anpassar mig (så som jag skrev om att jag är lite less på att göra) för liksom... Jag skulle aldrig vara bekväm med att attackera en religiös människa på ett verbalt plan, jag lyssnar hellre på vad denne har att säga för egen del och sen behöver jag helt enkelt inte säga vad jag tycker om detta. Människor måste få tro på det som ligger dom nära hjärtat utan att bli ifrågasatta tycker jag. Eller feminister, eller vegetarianer, eller riktigt gamla människor som har ett helt annat förhållandesätt till livet och åsikter därikring. Bara för att jag inte håller med dom eller förstår deras åsikter behöver jag verkligen inte starta otrevliga diskussioner eller spy ur mig saker som kan uppfattas som okänsliga. Så nej, jag tänker inte ge mig ut på något rebelliskt upptåg för att provocera eller göra någon upprörd, det här handlar verkligen bara om MIG och att finna mitt inre rätta jag. Och några av sakerna jag verkligen vill vara och hoppas att jag faktiskt är - är ödmjuk, snäll och förstående. En människa som respekterar andra och INTE ifrågasätter hur andra lever sina liv.

Men som sagt. Reaktionerna jag fått har inte varit bra. Det enda precis alla verkar reagera bra på är att Jag - relationsmissbrukaren - tänker hålla mig ifrån relationer tills jag rett ut mig själv, minst ett år iaf. Det är lustigt hur människor tänker och tycker saker om en utan att man får höra om det förrän man själv insett problemet. Men det andra, det reagerar tydligen ingen bra på (förutom min närmsta vän som befinner sig lite i samma sits då). Att ta ett vilt kliv ut i världen och slänga ut mina gamla åsikter, moraliska ståndpunkter osv verkar sticka folk i ögonen. Det är dumdristigt, jag kommer göra saker jag ångrar, det hela är säkert bara en rebellisk fas som jag kommer få ångra senare och bla bla bla. Tydligen är det inte okej att sluta leva som man gör och börja famla i mörkret för att finna sig själv.

Men mer än det. Det folk hakat upp sig något abnormt på är utseendet. Av ALLA saker liksom...

Jag avslöjade lite planer jag har för en gammal vän, däribland planerade tatueringar och han svor i telefonen och undrade vem som hade så dåligt inflytande på mig. Det gjorde mig ganska ledsen. Den ena tatueringen har jag planerat i över ett års tid, den andra har jag velat skaffa sen jag var 16. Det är JAG. Det är saker JAG vill göra FÖR MIG. Men bara för att jag låtit bli att leva ut sådana sidor verkar folk tro att jag gör revolt mot omvärlden och bara vill provocera..
Det här är VERKLIGEN tungt. Som jag förvisso förutspådde att det skulle bli. Jag suger ju åt mig folks åsikter likt en svamp, SPECIELLT människor jag ser upp till och tycker mycket om. Att mina föräldrar som är över 60år och uppvuxna i miljöer som format dom väldigt olikt mig tycker illa om vissa val jag gör förstår jag - räknar jag med. Men att jämnåriga vänner som borde respektera vad jag vill göra med mitt liv ifrågasätter mig är så svårt att skaka av sig.

Och ännu en gång fick jag bekräftat för mig själv hur gärna jag vill vara andra till lags. För efter samtalet med honom ville jag bara skita i ALLA mina planer. Varför riskera att förlora folks respekt bara för att jag vill se ut på ett visst sätt?

Men sen insåg jag. Det är som när jag var tjock, och gick ner i vikt. Hur jag blev otroligt annorlunda och bättre behandlad av omvärlden. Jag behövde bli smal för att människor skulle börja le mot mig, säga snälla ord inne på ica eller att grannarna skulle vinka eller nicka när de fick syn på mig. Jag var tydligen inte värd respekt och snällhet som tjock. Och nu börjar jag göra saker som får folk att reagera dåligt igen, och jag känner hur tjockisen i mig morrar och viskar "Ja, sedär. Att bli smal är visst inte allt. Det räcker inte att vara smal Fattie, du måste anpassa dig på alla plan som går för att bli respekterad"


Pratade nyss med min bästa vän och sa
"Jag blir så arg. Av ALLA saker jag gör just nu, att finna mig själv, att komma på hurdan och vem jag vill vara, vilka hobbies jag vill ha, vilka åsikter jag har, vilken moral, av ALLA dessa saker som hör till att bli min egen så är det den pyttelilla biten som är UTSEENDET folk reagerar på och fördömer mig för! Den minst viktiga lilla ytliga SKITdelen! DEN reagerar folk på och hakar upp sig på! Det är ju bara som en liten parantes på slutet och ÄNDÅ kan folk inte bara hålla käften om dom inte har något snällt att säga"

och hon sa
"Det är så fel, men samtidigt inte så konstigt. Du har ju trots allt ALLTID anpassat dig efter vad andra tycker. Ditt hår, dina kläder, din attityd. Har någon sagt något negativt har du ändrat på det tills du blivit accepterad. Det är ju som Spöket sa: 'Jag älskar hur jag kan forma dig. Du är som en lerklump jag kan forma hur jag vill'. Antingen har människor format dig, eller också har dom sett dig för hur andra format dig, och nu när du då bara gör som du själv vill tycker dom inte att det känns som du, för dom vet inte vem du är"

och hon har ju så rätt i det! Det är klart att folk reagerar med chock och oro och tror att jag gör saker för att provocera när det är så olikt hur jag brukar bete mig och se ut. Men vad som gör mig arg och ledsen är när jag FÖRKLARAR att hur jag varit, betett mig och sett ut - bara varit en fasad. Ett sätt att bli omtyckt och accepterad och att detta jag gör och planerar att göra NU är FÖR MIN SKULL och något jag gör för att jag planerat, drömt och längtat efter det - och då TROR dom mig inte?! Det verkar som att folk är mer bekväma med att jag anpassar mig än går min egen väg!

Världen är så löjligt ytlig och jag blir så arg på mig själv och mina uttalanden jag gjort i den här bloggen. Minns inte när eller hur jag formulerat mig, men jag VET att jag flera gånger poängterat att om man vill bli behandlad på ett visst sätt får man helt enkelt anpassa sig för att få den typen av bemötande. Vill man inte bli behandlad som en fet tragisk människa, bli ömkad och ses som oattraktiv, ja då får man banta. Och nu känner jag hur jag bara vill slå mig själv så jävla hårt i huvudet för att jag sagt så, skrivit så, kanske tillochmed fått någon att ifrågasätta ifall de inte varit värda omvärldens respekt! Man ska absolut inte behöva anpassa sig för att bli respekterad och accepterad i samhället! Vill man gå ner i vikt så ska det vara för SIN EGEN SKULL och inte för att få acceptans i den här ytliga löjliga världen vi lever i!

Som jag sagt tidigare, jag är en ytlig människa, men det betyder ju inte att jag försöker övertala någon att se ut eller bete sig på ett sätt JAG tycker är korrekt. Min ytlighet gäller ju MIG SJÄLV. Sen måste jag erkänna att jag försökt uppmana vissa närstående att tappa vikt, men då har det varit av kärlek, för jag är rädd att de ska äta ihjäl sig eller dö i förtid av någon följdsjukdom fetman gett dom. Men jag vet också att jag kan ha sårat dom genom att göra så..


Det är svårt att vara fri och vara den man vill vara när de man tycker mest om reagerar så illa. Jag tycker det här är skitjobbigt och tillråga på allt pyr jag av ilska. Skitvärld. Låt folk vara stora eller smala om de trivs bäst i en viss kroppskostym, stoppa enorma tjurringar i näsan, operera in löjligt stora silikoninlägg i tuttarna, tatuera kinderna, ha hårförlängning och lösnaglar, eller varför inte dom som väljer att duscha utan schampo eller aldrig bära smink? Varför kan vi inte bara få vara dom vi önskar att vara, är bekväma att vara, blir lyckliga av att vara utan att bli ifrågasatta?

Bästa vännen sa:
"Beroende på hur du väljer att se ut kommer det alltid sticka någon i ögonen. Gör man många piercingar och tatueringar söker man sig lättare till extrema individer för att bli mer accepterad och isolerar sig ännu mer från 'de normala', precis som att de som väljer hårförlängning, utmanande kläder, hårt smink och annat i den stilen söker sig till likasinnade och blir isolerade från mindre ytliga människor. Vi grupperar oss för att bli mindre dömda och känna oss mer fria i valet att vara och se ut som vi vill. Fast det inte borde behöva vara så. Det är väl därför man borde undvika att bara umgås i vissa grupper utan istället söka sig till människor som verkar vara väldigt annorlunda från en själv. Bevisa att man inte är sitt utseende"


Kan inflika ett scenario som är så klockrent i detta. Både jag, och närstående till mig som varit djupt deprimerade blir bemötta med enorm förvåning när deras mentala hälsa uppdagats. Varför? Jo för att jag och dom ofta ser snyggare och mer prydliga ut än någonsin. Folk verkar tro att man mår helt fantastiskt eftersom man ser så otroligt fräsch och fin ut.

Men sanningen är att man försöker kompensera sitt dystra inre samt dölja det genom att lägga ner desto mer tid på utsidan. Det är ju den enda skölden vi har mot omvärlden. Och att må dåligt är fult idag, så istället gör vi allt för att se ut att må underbart.

Man är inte sitt utseende.

Slänger med en bild bästa vännen visade mig.

Tycker den är så bra. Men med kroppsmodification menar jag ju inte bara tatueringar och liknande, utan även val av kläder, frisyr, kroppsstorlek, skönhetsingrepp osv.


Vad tycker ni?

Baksidan

Jag skriver väldigt mycket positivt om magsäcksoperationer och jag känner lite nu att det är dags att ta upp det negativa. Jag vet inget om komplikationer såsom tarmvred, gallstensanfall med mera, men jag vet hur JAG och MIN kropp fungerar och vad den ibland råkar ut för, och det är väl det jag tänkte dela med mig av...


Punkt 1
Dumpningar. Vet att jag nämnt det flera gånger förr, men det borde ändå vara med på listan. Jag kan inte ens äta 3 rutor av en chokladkaka, dricka ett glas läsk eller äta 1,5dl nötter innan jag får en dumpning.

Dumpningar kan gestalta sig olika från person till person, för min del yttrar det sig som så att jag först blir otroligt trött och sömnig. Strax därefter kommer illamående, yrsel och magknip. Jag brukar somna av utmattning av de överväldigande känslorna och sova någon timme.


Detta tycker jag är både hemskt och bra på samma gång. Givetvis är det hemskt när det händer, men med tanke på att det ENBART händer när jag äter saker som choklad, chips och liknande så känns det som om kroppen helt enkelt reagerar på ett sätt den BORDE göra för ALLA människor när man stoppar i sig något onödigt. Om kroppen alltid säger ifrån när man stoppar i sig dåliga saker för den, men reagerar bra på näringsrik kost så skulle vi förmodligen inte ha samma problem med att äta så dåligt som vi har idag.

Jag vet att dumpning ofta kallas för komplikation eller biverkning av operationen, men jag ser det hellre som en felkorrigering. Min kropp har äntligen lärt sig att säga ifrån.



Punkt 2
Magsår/magont. Jag har nog aldrig i mitt liv provat på så mycket olika saker för att råda bot på halsbränna, sura uppstötningar, magsår, magont och magkatarr som jag gjort de senaste två åren. Jag har ALLTID proviva eller filmjölk med bra bakterieflora i kylskåpet numera, för jag kan aldrig veta när jag helt plötsligt får plötsligt magont. Ibland tar jag även till tabletter för magen när jag blir som mest desperat.

Det låter väl väldigt hemskt, men något jag insett är att detta INTE sker utan anledning som jag först trodde. Faktum är att jag insett mer och mer att magproblemen börjar oftast när något i livet är fel, och förvärras mer och mer om jag inte åtgärdar det som nu gör att jag mår dåligt. Min senaste relation t.ex. gav mig extrema magsmärtor, jag började överväga att ringa sjukhuset vissa dagar eftersom det aldrig ville ge med sig. Men så fort jag bröt med killen och åkte hemifrån några veckor så försvann magkatarren som i ett trollslag.

Ska väl dock tillägga att under de perioder jag hetsätit och tröstätit större mängder socker och fett så har jag fått en molande värk i magen dagen efter ätandet. Men eftersom tröstätandet hänger ihop lika mycket med det psykiska välmåendet som magkatarren gör har jag svårt att urskilja vilka gånger det är sockret eller den mentala hälsan som gnager sår i min mage.

Varför detta finns med på listan är för att jag ALDRIG hade sådana här magproblem innan operationen. Inte på den här nivån i vilket fall. Magen har blivit känsligare på många håll.



Punkt 3
Laktosintolerans, eller i mitt fall - laktoskänslig. Jag kan äta ost, äta mat med mejeriprodukter som kokats etc. Men att dricka ett glas mjölk eller dylikt är helt uteslutet. Alla mjölkprodukter som inte kan kokas (yoghurt, filmjölk osv) köper jag alltid som laktosfria numera.

Glass är HELT uteslutet även om den går att köpa som laktosfri. Jag är inte säker på varför jag reagerar så otroligt starkt på glass, men jag får som en kombination av dumpning och laktosintolerans-reaktion varje gång jag försöker äta det.



Punkt 4
Jag sitter just nu med en kopp kaffe och helt tom mage, trots att jag åt för bara en liten stund sedan. Varför? Jo för jag blev tvungen att gå in i badrummet och sticka fingrarna i halsen. Detta händer inte särskilt ofta, eftersom jag med tiden lärt mig vad för mat som jag bör undvika, men nu och då provar jag något nytt och då skiter det sig igen.

Så vad händer?
Jo matbitar fastnar och täpper till så att maten inte kan sjunka ner i tarmarna.

Ibland märker jag inget mer än att jag blir väldigt fort mätt, och att mättnadskänslan helt enkelt inte avtar. Dricker jag dessutom lite vatten efter en stund och sedan tar en kaffe på maten så börjar det inte bara kännas som att jag är mätt, utan som att maten långsamt fyller upp hela matstrupen. Det känns lite som att spricka från insidan (INTE mättnadskänsla eller illamående, utan fysisk smärta och obehag). Och hur åtgärdar jag det? Jo genom att sticka fingrarna i halsen och därmed tvinga magmusklerna att krampa tills vad som än fastnat lossnar och kommer ut.

Det är inte en särskilt rolig komplikation. Trots att det händer väldigt sällan så reagerar folk alltid lika starkt när de hör att jag kräks inne på toaletten, och min nonchalans över det hela tycks bara oroa dom ännu mer. Kanske grubblar de över om jag håller på att utveckla bulimi eller liknande... Men när man kräks med flit mer sällan än en gång i månaden tycker jag inte det är något att oroa sig över personligen. Dessutom brukar jag ofta äta något ungefär en timme senare för att försäkra mig om att det som fastnat försvunnit och att "vägen är fri" i mig.

Men även om detta är den mest påtagliga och ständigt återkommande komplikationen för mig så tycker jag inte att det är något att gnälla särskilt mycket över. Jämfört med mina fysiska krämpor och dåliga psyke jag hade som tjock så är detta rena rama solresan i jämförelse.



Varje människa måste väl själv avgöra vad de kan leva med. Själv känner jag att de komplikationer jag lider av inte är något att tjafsa om. Livskvalitén i helhet har ju förbättrats så mycket på alla andra punkter! Men det är ändå värt att poängtera att man eventuellt byter ett elände mot ett annat när man opererar sig.



Ni som har opererat er:
Har ni några komplikationer efter ingreppet och vad tycker ni om det?

Ni som ska operera er:
Är ni oroliga över att få komplikationer? Vilka?

Ni som varken har eller ska operera er:
Har ni några tankar om detta?

För min egen skull

Jag spinner vidare på självinsikts-grejen som slagit mig hårt på sistone. Mitt huvud snurrar kring det konstant känns det som. Jag har börjat ifrågasätta mig själv, min livsstil, min moral, min stil (utseendemässigt OCH personlighetsmässigt).

Jag har alltid kallat mig konservativ, gammaldags etc. Att kalla mig själv för reinkarnerad gammal tant har varit slående ända sedan min tonårstid. "Det var bättre förr. Gud så alla knarkar idag! Vad slampigt att ligga runt sådär som alla gör. Jag vill bli en liten hemmafru" var liksom typiskt mig. ÄR typiskt mig.

Men ÄR det jag egentligen?

Ju mer jag grubblar över mina olika ståndpunkter, åsikter osv i livet, ju mer inser jag hur påverkad jag är av min omvärld och människorna i den.

Ett ganska löjligt exempel är att jag vill göra en bodymodification (samlingsnamn för piercing, tatuering, scarification mm) men blev tillsagd av personen jag ska göra den hos att tänka över saken riktigt ordentligt först. Sådana uttalanden tar jag ju allvarligt på, han är ju professionell och vet bäst.
Så jag började tänka, och visste att jag velat ha just det här sedan tonårstiden och nästan inte hade ett uns tvekan i mig. Så vart kom det där unset tvekan ifrån?
Och det slog mig, att det var samma rädsla som när jag gjort mina andra piercings och tatueringar. Rädslan för att en dag träffa en kille som skulle välja bort mig pga mitt utseende. En kille som skulle ogilla kroppssutsmyckning.

Jag har varit medveten om den här rädslan förr. Jag har alltid varit rädd att göra permanenta saker för min egen skull IFALL det nu skulle komma och bita mig i arslet flera år senare när det vore för sent för att göra det ogjort. Det är därför jag alltid varit så återhållsam med att göra drastiska förändringar i utseendet.

Men för första gången i mitt liv känner jag mig förbannad. Varför i hela friden ska jag låta bli att göra något för MIN egen skull? Något JAG skulle bli lycklig av? Något som skulle få MIG att känna mig mer vacker? Varför måste jag konstant tvivla på sakerna jag vill göra för mig själv, ifrågasätta mina egna önskningar? Varför? Varför är jag så rädd för att vara den jag vill vara?

Men tatueringar och utseenderelaterade saker är ju bara en droppe i havet jämfört med helhetsbilden.

Moraliska åsikter och ståndpunkter. Det är en stor grej. En stark grej. Vad jag har sett ner på mina vänner och bekanta genom åren! Vad jag har tyckt synd om dom, och ibland äcklats av dom. Leva vilda liv, ha sex till höger och vänster och göra si eller så med sina pengar. Vilket slöseri, vilken motbjudande tillvaro! Haha. Ja.. det var så jag tänkte tyst och sade högt.


Men nu nyligen fick jag frågan "Hur många har du legat med?" och när jag angav den rätt så blygsamma siffran bemöttes jag av... Ja vad ska man kalla det? Han blev högst imponerad, och höjde mig till skyarna för det.
Och då hände något som aldrig hänt förr. Jag äcklades av hans reaktion. För vad har jag för att ha levt ett återhållsamt liv med strikta regler gällande sex och kärlek? Det har inte gett mig ett skit mer än att jag blivit lurad och vilseledd just FÖR att jag varit strikt. Mina "skitsmarta" regler har bara ställt till det för mig. Så jag har en rad skiterfarenheter och dåliga förhållanden bakom mig, och det enda jag kan stoltsera med är den låga siffran sexpartners? Och det får jag beröm för?
Nej äcklad blev jag. Inte av killen ifråga utan av mig själv.

Det är ju smart. Säga åt killar att man vägrar ha sex utanför ett förhållande. Att man vägrar ha sex ifall de inte älskar en. Det kommer ju absolut inte leda till att de ljuger som fan för att få det dom vill av en? Nej inte alls. Det blir säkert ett genuint fint förhållande utan baktankar. Suck.

Jag inser mer och mer att jag verkligen bäddar för trubbel i mitt liv.

Och "lilla goa hemmafru"-drömmen då? På vilket sätt är den dålig?
Jo för att passar man upp på den man älskar dygnet runt, natt och dag, varenda minut och gör allting utan att någonsin bli ombedd att göra det, då tillslut förväntas det av en. Då uppskattas det snart inte längre. Och man passiviserar sin partner i samma veva. Man bäddar för att dra hela jävla lasset själv, och i slutändan, när man tänker på det så inser man att man knappt ens har rätt att vara arg över det. För som man bäddar får man väl ligga trots allt?


Jag har sett ner på så många i mitt liv. Jag har varit en riktig liten bekräftelsehora som gjort vad som helst för en gnutta uppskattning och bekräftelse. Jag har fullständigt struntat i att göra saker till 110% för min egen skull och istället fattat alla val med en gnagande röst i bakhuvudet som sagt åt mig att tänka om - ifall nu en kompis, förälder eller kille skulle ha en annorlunda åsikt än jag - och i slutändan är det den gnagande rösten jag lyssnat på, och struntat i att göra det som jag själv velat för min egen skull.


Nu när jag väl har börjat tänka på det här. Hur starkt jag påverkas av vad andra tycker, eller eventuellt skulle kunna tycka, eller hur de reagerar när jag stryker dom medhårs så har jag också börjat inse hur extremt löjligt och osmakligt jag anpassar mig efter omvärlden. Jag spottar ur mig ord som jag VET är tillfredsställande för den jag pratar med - utan att tänka efter vad jag EGENTLIGEN borde sagt. Att vara till lags och stryka andra medhårs har blivit en reflexmässig grej för mig. Vart har JAG tagit vägen? De senaste veckorna har jag insett att hälften av allt jag säger till dom jag vill behaga oftast inte är MINA åsikter eller ståndpunkter. Inte mina ord. Inte mina känslor. Inte min sanning.

Jag känner mig så otroligt tillvänd. Så vilsen. Vem är jag? Nu när jag nästan suddat ut mig själv helt, kan jag någonsin hitta mig själv? På riktigt?


Jag tror inte att jag är konservativ egentligen. Jag tror bara jag haft lite fel uppfattning om hur människor fungerar generellt. Jag tror inte jag är något duktigt och präktigt litet helgon, jag tror kanske att jag är ganska egoistisk och vild egentligen. Jag tror inte jag är menad att smälta in i svensson-mängden och vara alldaglig, jag tror jag är menad att sticka ut lite och passa bättre ihop med knasbollarna.
Men jag vet inte vem jag är. Jag gissar bara ganska hejvilt. En satans massa känslor, tankar och åsikter har börjat bubbla upp inom mig som jag inte visste fanns där. Jag vet inte vilka av dom som är tillfälliga, vilka som bara är rebelliska pga ilska över allting, och vilka som genuint speglar vem jag är.


Jag är så trött... På mig själv. Varför måste jag vara så krånglig?



Vad tror ni? Hur stor procent av oss är genuint den vi vill vara,
och hur stor procent är vi pga rädsla för hur vi skulle bli bemötta annars?