Jag har en vän som nyligen opererade sig, och givetvis började det trilla in sms hemma hos mig där hon frågade olika saker. En av sakerna var givetvis hur länge man har ont, mår dåligt, är trött osv. Och jag mindes genast min egen tid som nyopererad, och det var verkligen inte kul. Jag var exalterad över att ha tagit steget och äntligen kommit ut på andra sidan av den långa krångliga resan jag gett mig in på, men jag mådde skit. Hade bland annat en del koagulerat blod i magen som satte sig som en kork och gav mig extrema magsmärtor och tog en vecka att bli av med, jag mådde illa mycket och ofta, och jag var så trött/svag att jag började hyperventilera bara av att gå utanför dörren i 5 minuter.
Men jag sa till henne samma sak som min mamma sa till mig, vilket var
"Jag vet att det känns jobbigt nu, men det är bara just nu det är såhär svårt och jobbigt. Det kommer ju inte vara såhär för alltid. Du behöver bara gå igenom det här en gång"
Och hon hade ju rätt. Det var några veckor som var riiiktigt jobbiga, sen hade jag perioder under flera månader då det gick upp och ner. Ibland var jag så lycklig att jag svävade på moln och mådde toppen, men ibland kanske jag åt något dåligt eller liknande och då sjönk min "må-bra"-skala ner under marken. Så visst, det första året som opererad är inte lätt, men det är absolut inte fruktansvärt rakt igenom. Och när jag ser tillbaka på den tiden så känns det som att de dåliga stunderna var otroligt få.
Jag började grubbla vidare på det här med operationer idag, då det dels ska gå ett program om viktoperationer som gått snett på tv ikväll, men också för att jag inte vet hur många tidningsartiklar jag läst där de verkligen svartmålar fetmaoperationer. De skriver om hur folk genomgår ingreppet utan att vara medvetna om riskerna, att det finns skrämmande komplikationer osv och jag tycker (av vad jag själv läst mig till) att de vrider på statistiksiffrorna något löjligt för att skrämma upp folk. Och fan vad det gör mig ledsen! Tänk ifall någon stackars kraftig överviktig människa sitter och överväger att göra en operation för att liksom "återfå livet" men tvekar, som undrar om det är värt att chansa med tanke på riskerna och liknande, och sedan läser en artikel eller ser en dokumentär där de satsar stenhårt på att SKRÄMMAS genom att dra upp värsta tänkbara katastrofscenarion efter operation? Även om risken är så minimal att du löper större risk att bli träffad i huvudet av ett flygplan så kan media driva en slags "skrämma-skiten-ur-folk"-kampanj med sina snedvridningar att tillochmed jag blir rädd och aningen paranoid. Det är klart att man ska vara insatt, påläst och medveten om riskerna, men inte fanken lönar det sig för NÅGON att skrämma vettet ur folk som kanske redan står i valet och kvalet?
Visst, jag har haft min beskärda del av dumpningar (yrsel, illamående, magont mm.), magproblem, matthet osv. MEN JAG ÅNGRAR MIG INTE FÖR EN SEKUND! För hur mådde jag innan operation? Hur mådde jag som tjock? Jag hade ont överallt, i rygg, nacke, knän, fötter, händerna.. ÖVERALLT. Daglig huvudvärk, hopparknän som fick mig att dratta i backen i tid och otid, bröstsmärtor, orkeslöshet, nedstämdhet osv. Jag levde inte - Jag överlevde. Om jag ska väga alla mina tidigare krämpor mot krämporna/problemen som uppstår IBLAND pga operationen så tippar vågen över och välter åt förstnämnda krämpor. Det går inte ens att jämföra!
Hursom. Som det märks blir jag arg av att media skrämmer upp folk. Jag vet inte hur många jag pratat med som funderat eller övervägt att göra operation, men som varit för rädda JUST pga skräckpropagandan som finns idag kring viktoperationer. Det gör mig verkligen skitledsen. JA det finns risker självklart och JA man ska vara påläst och medveten om dom. Men i slutändan ska man väga risken mot vinsten, och kanske även överväga hur dålig hälsa man har i dagsläget, och om krämporna som kan uppstå efter en op kanske ändå vore mildare (som det är för mig).
Allt detta fick mig även att tänka på mitt liv. Precis som jag skrev i första delen av Fatties historia så var jag inte jättetjock som barn, men heller inte lika smal som de smala barnen. Jag var mullig. Men jag led ändå. Jag var alltid sämst i klassen på gymnastik, jag blev fullständigt utmattad av skogspromenader och idrottsdagar, och ju äldre jag blev ju mer fick jag höra att jag var tjock. Jag var den tjocka fula pojkflickan.
Fattie som barn
Men sen hamnade ju jag i tonåren likt alla andra. Från 13år tills jag var 15 år så mildrades mina "tjockis"komplex lite (men dom försvann inte) tack vare att jag fick bröst. Men det var också i tonåren jag tappade kontrollen över hur man åt rätt, och vikten stack iväg rätt fort, gick upp närmre 15kg på 1,5år.
Fattie som tonåring
Mellan 16år och 18års åldern så hann vikten sticka upp till 94kg och sedan sjunka till 83 med hjälp av medicin. Men sen fortsatte den uppåt igen, och lagom tills jag var 21 och opererade mig så hade jag hunnit nå min högsta vikt någonsin. Krämporna och självkänslan hade kört mig så långt ner under bottnen att jag aldrig trodde att jag skulle ta mig upp därifrån igen.
Fattie som ung vuxen
Men det gjorde jag TACK VARE OPERATIONEN(!) Magproblem och liknande kommer och går, men i jämförelse med mina tidigare krämpor så är det ingenting. Jag orkar hålla igång hela dagar med städning, flyttning, packning, leka med småbarn, promenera osv. Jag har ORK. Jag är SMÄRTFRI (ja, klart jag kan ha dåliga dagar med lite ont i axeln eller nåt, men de DAGLIGA smärtorna som var utspridda över hela kroppen, dom är puts väck!).
Fattie 1 år som opad
Jag får ganska ofta höra kommentarer som "Jamen nu när du vet hur du ska äta för att må bra och hålla vikten, visst inser du också att du hade klarat av detta själv utan att operera dig?"
Och mitt svar är alltid detsamma: NEJ. Nej jag hade inte klarat av det utan operationen.
För operationen har gjort saker som INGEN diet kan åstadkomma, nämligen:
- Minska portionerna
Jag hade ingen mättnadskänsla innan. jag var antingen hungrig, eller så mätt att jag ville kräkas. Jag fick aldrig den där "Jag är mätt och nöjd"-känslan, den infann sig ALDRIG. Slutade jag äta innan jag mådde illa och magen stod i 6 hörn så upplevde jag det som att jag fortfarande var hungrig. Och när jag var hungrig så var det PLÅGSAMT. Jag hade fysiskt ONT i magen när jag blev hungrig. Det brände och ömmade. Försök att minska portionerna och gå igenom livet ständigt hungrig när det är så plågsamt! Det hade aldrig gått.
-Näringsupptaget
Ja som kan ses på bilderna av mig som barn så hade jag lite hull. Lustigt nog var jag löjligt aktiv som barn (pulka, bygga snögrottor, skridskor, rullskridskor, bygga trädkojor, fånga grodor i skogen osv. lika aktiv som alla de andra barnen), och jag HATADE att äta. Jag ville inte ens ha godis. Jag åt som en flugskit och min mamma blev så orolig att hon gjorde massa tester på mig hos doktorn för hon trodde att jag var sjuk. Barn som är aktiva men knappt äter är inte mulliga helt enkelt. Detta gör iaf mig ÖVERTYGAD om att vissa har tur och andra otur när det kommer till ämnesomsättningen. Och vad gör operationen? Jo, den kopplar bort den delen av tarmen som tar upp mest näring av det du äter. Det är inte bara de minskade portionerna, utan pga den omkopplade tarmen man får sån extrem näringsbrist under sitt första år som opererad. VILKEN DIET KAN GE SAMMA RESULTAT? Ingen. Det är svaret. Så hade jag fixat den biten utan op? Nej, för jag är ingen trollkarl.
-Val av kost
Innan operationen HATADE jag fullkorn. Det enda brödet och pastan som gick att äta var VETE. Fullkorn var så äckligt att jag hellre lät bli att äta alls. Grönsaker smakade jord och beskt och var för tuggigt, osv. Som opererad får jag ont i magen av att äta saker såsom helvitt bröd. Och vill man äta saker man vet att man får fysiskt ont av? Nej. Det kanske tar några gånger, men efter ett tag smakar det inte gott längre. Äter jag grönsaker får jag en behagligare mättnadskänsla. Även det tog några gånger, men efter ett tag började jag tycka att grönsaker var sött, friskt och fräscht. Detta har jag försökt åstadkomma hela mitt liv, att lära mig tycka om fullkorn och grönsaker, men även om jag levt på det i månader för att VÄNJA mig så har jag inte lyckats fatta tycke för det. Men helt plötsligt efter operationen så gör jag det?
Opererade skojar ibland om att de tror kirurgerna opererat deras smaklökar, och jag förstår precis vad dom menar. För att äntligen tycka illa om dåliga saker och tycka om desto nyttigare saker är en magisk känsla.
-Självinsikt
När man blir hindrad från att äta sina känslor så blir man tvingad att ta itu med dom på annat sätt. Därför finns det faktiskt en viss risk att man blir alkoholist efter en viktoperation. Vissa tar till spriten för att döva de känslor de tidigare kunde döva med mat och godis. I mitt fall så blev jag tvingad att blicka inåt. Då jag varken kände behov av att dricka eller skada mig när jag inte längre kunde döva med mat så fanns det bara ett alternativ kvar: Ta itu med dina demoner. Blicka inåt. Detta har aldrig tidigare varit möjligt för mig då jag haft VALET (kombinerat med bristande självdisciplin) att döva känslorna med mat/godis. Ta bort valmöjligheten och man blir inträngd i ett hörn. Och jag kan säga att det är utan tvekan bland det bästa jag varit med om i mitt liv. För visst kan jag fortfarande tröstäta när livet skiter ihop sig fullständigt, men jag tröstäter inte VARJE dag eller för minsta lilla motgång. Nu TAR JAG ITU med känslorna. Nu vågar jag känna och tänka. Nu VET jag varför jag blir så omänskligt sugen på chips, choklad osv. Det är väldigt sällan jag bara är genuint sugen, utan oftast är det något i livet som är fel och triggar igång skyddsmekanismen som i mitt fall är att äta sina känslor.
Så, visst. Det kanske går dåligt för vissa. En del får komplikationer och jag LIDER med dom. Det måste vara fruktansvärt att genomgå ett ingrepp för att förbättra sitt liv, men i slutändan få ett värre liv. Men hade det varit en skithög risk för allt det där, då hade inte så många opererat sig, då hade vården inte lagt så stora summor på att fixa fram fler kirurger att genomföra operationen och se till att fler sjukhus kan erbjuda GBP operationer.
Allting i livet är en risk, och i slutändan är det helt enkelt upp till var och en att avgöra om de tycker det är värt det. Jag kan bara tala för mig själv, men det finns nog inget i mitt liv jag är så lycklig och lättad över att jag genomfört.
Vad har ni för syn på / eller erfarenheter av viktoperationer?
Ps. Jag har inte sett kvällens program (Tv4, kl 21.00) och har inte en susning om ifall jag tycker det är ett bra program eller om det hamnar i mitt fack för skit-å-elände-skräckpropaganda-från-media. Men jag ska titta, och jag hoppas de håller det hela jordnära. Uppmärksammar dom som det gått illa för utan att försöka skrämma skiten ur alla som funderar på att operera sig.
- - Efter att ha sett programmet - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Jaha. Som vanligt vinklar media bilden av något till oigenkännlighet.... Jag förväntade mig att få se folk som råkat ut för tarmvred, gallstensanfall, läckage och liknande men nehepp. Vad visar dom? Jo dom visar upp en hög med människor som kanske överhuvudtaget inte borde gjort operationen! Okej, det kanske är lite väl hårt, men jag blir irriterad.
Borde det inte ligga i sitt egna intresse att söka fakta om ett så stort ingrepp man vill gå igenom? Jag upplevde det som att vården inte hade tid eller lust att ge mig alla svar jag sökte (gud så jag ringde och trakasserade de stackars sköterskorna i väntan på min operation) så vad gjorde jag vid denna insikt? JO JAG LETADE EFTER FAKTAN SJÄLV! Internet mina vänner, är en gudagåva för folk i sitsen som väntar på op. Att läsa bloggar, bli medlem på vikt-forum, att läsa studier, statistik och fakta. ALLT FINNS JU HÄR!
En utav de viktigaste sakerna inför en sån här operation är att man ska vara mentalt stabil (det vill säga: inte djupt deprimerad eller likartat). Det är vad både jag och närstående blivit informerade om, speciellt då ytterligare information tydligt och klart säger att det blir en enorm livsomställning och att man behöver styrkan för det. Men ingen annan kan ju avgöra hur man mår, jag vet att jag själv inte mådde toppen, men jag VISSTE att jag hade styrkan att genomföra detta. Det var inget lätt process, jag tänkte över mitt beslut både en och tvåhundra gånger innan jag var säker. MEN MAN MÅSTE VARA SÄKER! Man måste läsa på!
Jag tror personligen att den deprimerade kvinnan mådde dåligt redan innan och att operationen bara var något att skylla allting på. För det sa hon ju själv. Hon ville veta ORSAKEN till att hon mådde dåligt, och det enda hon kunde förklara sitt tillstånd med var operationen. HON HADE JU INTE ENS FÖRSÖKT GÅ TILL EN PSYKOLOG OCH UTFORSKA DEN MÖJLIGHETEN? Inte ens efter att läkarna sagt att det inte var något fel i magen på henne?! Vilket gör mig extra irriterad, då hon malde på om att hon inte blivit ERBJUDEN den typen av hjälp. Erbjuden? Ursäkta mig? Det här är vården vi pratar om, och inom vården får man INGET serverat på silverfat! Inom vården får man själv be om hjälp. För fanken man får armbåga sig fram till hjälpen!
Jag tänker inte bry mig om gå in på alla medverkande, för det känns som att de skyllde på operationen när felet egentligen låg hos dom själva och att de borde som nämnt ovan söka hjälp med sig själva istället för att skylla på ett ingrepp. De borde ha övervägt alla risker och komplikationer (om man nu ens kan kalla det komplikationer) innan de lade sig på bordet och under kniven.
Nej, de enda jag tycker hade en poäng var dels Daisy. Men sen har jag ju läst om att banding tydligen har mycket mer problemföljder också. Det är helt enkelt inte en lika finslipad kirurgisk metod. Men hon höll huvudet högt och gick igenom det hela med positiv inställning. Eloge till henne! Hon höll det jordnära, sökte hjälp när hon mådde dåligt och började utforska sina möjligheter för att förbättra sin sits. Bravo!
Och flickan med låren. Ja, jag sympatiserar med henne, och hon är inte ensam. Nu har jag lite skilda åsikter om ifall hon var helt berättigad till sin kritik... Man kan trots allt snickra ihop en egenremiss och kämpa och armbåga sig fram i en annan stad, hon är ju inte låst till sitt eget landsting. Man kan jävlas och vara jobbig och så håller man på tills man får hjälp. Det var så jag gjorde för att få operationen alls. Illa att hennes landsting inte erbjuder någon form av plastik-hjälp efteråt ALLS, men det kliar i mina fingrar och jag tänker per automatik att hon också är en "lat" människa som inte söker hjälpen DÄR den faktiskt FINNS. "Think outside the box". Visst, hennes landsting lär bli sura över att behöva betala vård åt henne på annan ort, men det är ju inte hennes problem utan deras.
Ack ack så arg detta program gjorde mig. Björnkillen hade lite roligt åt mina vredesutbrott här hemma i soffan. Och han höll inte med mig på alla dessa punkter. Och det är ju så det är, alla tycker inte lika, och detta är ju givetvis bara vad jag själv tycker. Men man har ett EGET ansvar. Det är bara en själv i slutändan som kan avgöra om man är stark och stabil nog att genomgå ett sånt här ingrepp och det är bara en själv som kan leta reda på ALL fakta man vill ha, för visst världen BORDE vara perfekt och man BORDE få all fakta i näven men det får man inte, med andra ord, vill du göra operationen: LETA FAKTA då också.
Herregud. Vill man genomgå ett ingrepp som ändrar hela ens liv, livet ut, är det då så jävla svårt att gå och låna lite böcker eller klicka upp "Google" på sin dator? Jag tror jag smäller av.