Tråkig och kräsmagad?

Då jag och Björnkillen har en god vän som är utbildad kock och dessutom har ett ständigt brinnande intresse för att både laga nya saker men dessutom övertala oss att prova på nya saker så dyker han ibland upp med nya konstigheter som får mitt blod att rusa av fasa (fast oftast lagar han väldigt smaskiga saker han vet att vi alla tycker om).

Idag kom han över, gick in i köket och mumlade entusiastiskt att han hade köpt något häftigt vi skulle få prova. Jag smög in i köket just i tid för att se honom hugga med en kniv i något knöligt. Och till min fasa insåg jag att det var....

OSTRON!

Jag smakade faktiskt inte. Jag totalvägrade. Björnkillen som är otroligt anti-allt från havet smakade efter en stunds övertalning och fastslog att det smakade salt, och att han inte kunde förstå varför folk skulle slösa pengar på något så onödigt.

Men detta får mig att tänka allt oftare på hur otroligt kräsmagad jag är fortfarande. Jag växte nog aldrig helt ifrån det...

Jag kan äta men tycker hemskt illa om:

- Nötkött, Blodigt kött, Vilt kött, Anka, gås mm.
- Fisk, Rom, Skaldjur (såvida dom inte är i en sås eller gryta)
- Varm paprika & Varm tomat
- Potatisgratäng & Hasselbackspotatis

Jag VÄGRAR äta:

- Svål, fett och dyl.
- Inälvsmat (lever, njurar, hjärta etc)
- Korv med RIKTIGT skinn (tarm)
- Gravad fisk eller kött
- Sushi (rå fisk) och Sill
- Musslor & Bläckfisk
- Lamm

Vad gillar jag egentligen?

- Spenat, blomkål, broccoli, kronärtskocka (och andra kokvänliga grönsaker) & Bönor
- Kyckling, köttfärs, korv, köttbullar, fläskkött
- Svamp svamp svamp!


Alltså.. Jag måste nog lära mig att variera mig mer. Insåg efter två veckor att precis allt jag lagat det senaste antingen innehöll svamp, lök och korv (eller bacon) med pasta (eller ris). Och så morötter till. Morotsstavar, rivna morötter eller kokta morötter. Jisses så fantasilös jag blivit! Det enda "exotiska" jag lagat till var en wok med två miljoner ingredienser för någon vecka sen, men annars har menyn varit löjligt okreativ... Just idag suktar jag efter blomkålsgratäng, men jag har ingen blomkål hemma.

Finns det något ni VÄGRAR eller HATAR att äta?

Finns det något ni älskar men som andra oftast avskyr?

Akilleshälen

Ännu en gång läste jag en artikel i aftonblaskan (HÄR) och så började hjärnkontoret gå igång för fullt.

Delvis kände jag glädje då dietisten nämnde att det är viktigare att tänka på att det är ett mörkt fiberrikt bröd, än att haka upp sig på kalorimängden! Jag äter gärna grövre bröd, men blir alltid lika irriterad över att behöva försvara mig då folk hakar upp sig på att det innehåller si eller så många kalorier. Man kan inte alltid få allt? Jag som är väldigt kräsmagad vill inte tvinga i mig ett bröd jag avskyr bara för att det BÅDE ska vara fiberrikt OCH kalorisnålt. Är det inte bättre att äta ett bra bröd som är gott nog att äta varje dag, istället för ett man bara står ut med i en vecka?


Sen tyckte jag om det hon säger om mättnad. I dagsläget är det inte ett problem för mig längre, men jag minns hur det var innan jag opererade mig, och hur hungern rev i mig alltför ofta och tidigt efter att jag ätit (såvida jag inte smällt i mig en måltid som skulle räckt till en hel familj vill säga). Det kändes som att alla alltid tjatade om att man skulle äta små portioner, dricka citronvatten så att magsäcken "drog ihop sig" osv. Men så när jag en gång besökte en väninna bjöd hon mig på en väldigt fiber-och-proteinrik frukost, och till min förvåning tog det nästan dubbla tiden det brukade ta för mig att bli hungrig sen igen!


Något jag ofta oroar mig för är att mina framtida barn ska bli som jag. Ogilla att träna, få någon form av stört beteende till mat, eller om det nu ligger i generna - alltid behöva kämpa med vikten mer än majoriteten.

Det kanske är helkonstigt, men jag har gått runt och tänkt igenom olika strategier för mina framtida barn sedan jag var tonåring. Det är en av anledningarna till att jag var så desperat efter att förändra min egen livsstil - eftersom föräldrarnas livsstil alltför ofta "smittar av sig" på deras barn. Jag kan ju inte, den dagen jag är mamma, sitta och äta chips varje kväll och förvänta mig att mina barn inte vill göra detsamma?

I dagsläget har jag inget viktproblem, men jag är väl medveten om att jag kommer få kämpa med att äta sund och näringsrik mat livet ut i varje fall, dels för att jag själv inte vill gå upp i vikt igen, men också för att jag inte vill vara orsaken till att min framtida familj får problem och blir olycklig.

Utöver alla mina idéer om att jag ska försöka muta mina barn med spännande egenkomponerade fruktsallader de själva får välja frukten till (och kanske slänga in en hyrfilm eller annan trevlig kvällsunderhållning) för att de ska välja bort lördagsgodiset och läsken, vara en bra förebild genom att själv äta på ett sunt, bra och lagom sätt, och uppmuntra till alla typer av aktiveringar jag ibland känner att jag själv gått inte fick prova, så känner jag ett ständigt behov av att lära mig små knep här och där som ska ha en god effekt på väldigt lång sikt i mitt liv. Såsom fiberrika frukostar som bidrar till längre mättnadskänsla och gladare magar!


Men, jag vet att vetenskapen hela tiden växer och ändrar sig. Förr skulle man bara äta och dricka light, sen kom dom på att det var inget bra alls, sen skulle man vräka i sig fett men inget socker, och så visade sig det vara ohälsosamt i det långa loppet, så att dom idag pratar så högt och gott om fibrer kan ju ändra sig. Men jag hoppas hela tiden att de ska komma fram till bestående slutsatser om vad vi äter så att det blir enklare att äta rätt livet ut istället för att prova dieter till höger och vänster och förmodligen utsätta våra kroppar för ständiga förändringar och påfrestningar. Jag har lovat mig själv att aldrig mer banta (vilket inkluderar extrema dieter), och jag tänker verkligen hålla fast vid det.


Något annat jag grubblat på är hur olika vi alla är. Att vissa mer än gärna tränar regelbundet och äter mer fritt då de kommer förbränna mer, medan andra äter sparsamt då dom tränar betydligt mindre.

Jag som är så stillasittande (Ja gud vad gillar jag att göra? Läsa, skriva, sitta ner och prata över en kopp kaffe osv.) fattade ganska snabbt beslutet att det är bättre för mig att äta mer sparsamt när det kommer till onyttigheter då jag VET att jag inte kommer förbränna det. För mig känns det mer plågsamt att gå ut och springa, än att avstå ifrån godiset på bion eller tårtbiten till kaffet. Jag vet att jag EGENTLIGEN borde satsa helhjärtat på att både äta rätt och träna, men jag är så väl medveten om vart min akilleshäl sitter, och det är i orken och energin. Jag kan motivera mig till att äta bättre, men inte till att träna.

Men innerst inne undrar jag inte om det vore bättre att kunna äta vad man ville och ta en bakelse på caféet eftersom man ändå tränar fem dagar i veckan. På det sättet får man ju både äta gott OCH hålla kroppen i trim?


Vart tror ni att eran akilleshäl sitter?




Ps. Ville svara på två anonyma kommentarer till att alltid "sakna" något när jag ändå är igång.

"Anonym sa...

Duktigt gjort av dig.Jag förstår dig det där med jojjobantning.Jag vill också bli smalare för hälsans skull,men det verkar vara svårt att få tid till en sådan operation som du har gjort.Som jag också skulle vilja göra,för som sagt för hälsans skull.Lycka till och du kanske har tips och råd och hur jag ska tillväga,vet ju inte om jag får göra sådan operation bara. Kram tessan"

Svar: Ett av kriterierna för operation är att man har BMI 35-40 (beroende på vart i Sverige du bor). Ring till din vårdcentral och be att få en tid till en läkare och säg att du vill diskutera möjligheter till att få en remiss till gastric bypass operation. Nu vet jag varken hur gammal du är eller vad du väger, men om läkaren inte tycker att operation är ett alternativ för dig så kan vården fortfarande hjälpa dig med din hälsa och vikt. Det finns både dietister, terapeuter och mediciner du kan prova! Lycka till!


"Anonym sa...

Hej!
Jag vill börja med att säga att jag tycker du är så stark.
Jag började banta förra året i mars, ungefär ett år sedan nu. Jag är 16 och bara längtar att få leva mitt liv. Jag har gått ner 35kg och är gladare än någonsin. Jag hörde alltid "bara du är smal är du lycklig" och visst, det stämmer till visso men som du själv skriver det finns alltid något man inte är nöjd med, tyvärr. Men allt kommer ju inte gratis så jag skulle vilja fråga dig hur du fick bort dom sista 7kg och hur du fick bort alla ciluiter, opererade du dig? jag undrar också hur du lyckade med att få bort det sista lösa som hänger? jag är så olycklig på grund av detta. Du inspererar mig verkligen! Så tack!"

Svar: Då vill jag börja med att säga att du nog är starkare än mig! GRATTIS till att ha gjort en så fullständig livsförändring och viktnedgång redan i tonåren! Jag tror ju som sagt att det är olika svårt för alla att gå ner si eller så mycket. I mitt fall gick jag ner hela övervikten genom att äta bra och avhålla mig till 100% ifrån godis, läsk osv. Det enda jag åt var mat kroppen behövde och inget onödigt utöver det. Lever jag på det sättet ligger min vikt på 56-58kg, men börjar jag slarva och äter onödiga saker min kropp egentligen inte behöver sticker min vikt iväg till 62-64kg. Finn DIN balans. Du måste äta ordentligt, nyttigt OCH trivas med din vikt.

Jag har varken fått bort mina celluliter eller min överskottshud. Jag försöker acceptera min kropp för hur den ser ut i dagsläget ändå. Jag har trots allt vägt 50kg mer, och att det inte skulle synas är orealistiskt. Detta är vem jag är, och ärren och huden är en påminnelse om vart jag varit och att jag inte vill dit igen. Men OM du har så mycket hud att du mår väldigt psykiskt dåligt av det och/eller har hudproblem såsom eksem eller hudutslag så kan du försöka få en plastikoperation beviljad av ditt landsting. Kontakta din läkare eller vårdcentral för att få veta vad som gäller där du bor! Lycka till!

Det är inte så enkelt...

Jag har fått den längsta kommentaren i världshistorien skulle jag tro, av en tjej som ville uttrycka sina egna personliga åsikter i debatten jag hade angående Klyftan mellan smala och tjocka.

I början av texten tyckte jag det var intressant, men ju mer jag läste ju mer uppgiven kände jag mig. Allt det hon skriver, är ett praktexempel på varför smala människor inte förstår tjocka. Men jag kände också att just eftersom jag tycker hon är ett praktexempel så ville jag svara på hennes kommentar här i ett eget inlägg.



"Jennie sa...
Hej!
Tack för intressant läsning. Jag som personligen är väldigt intresserad utav kost och hälsa gillar att läsa sådana här inlägg. Det ger ett nyttigt perspektiv på saker och ting! Eftersom jag brinner för ämnet på samma sätt som du gör så tänkte jag hänga på i debatten och dela med mig utav mina personliga åsikter. Jag accepterar dina åsikter till fullo och jag hoppas att du kan acceptera mina på samma sätt trots att vi inte tycker och ser lika på saker och ting i alla situationer.

"Jag förtjänar den här godispåsen"
Rent rutinmässigt när jag äter en måltid brukar jag ställa mig tre standardfrågor:

-Vad innehåller det som jag funderar på att äta?
-Hur påverkar detta min kropp?
-Väger de positiva effekterna upp de negativa effekterna?

När jag tagit ställning till frågorna gör jag en bedömning. Vill jag verkligen ha den där godispåsen? Eller tror jag bara att jag vill det? Hjälper den där godispåsen mig på vägen att nå mina mål till att må bättre? Ibland händer det att jag verkligen vill det. Men då ska man också äta samvetslöst. Därmed finns det ingen anledning till att ångestäta "bara för att" under tiden som man äter enbart
för att den första biten var så god och för att man mår dåligt efter 30. Det blir inte godare för att man vräker i sig, därför brukar jag oftast nöja mig med några bitar. Det liksom slutar där. Som det borde vara för alla som äter med sunt förnuft. "

Det här uttalandet gjorde mig lite mållös. För visst om man försöker tappa halva sin kroppsmassa kan det vara värt att tänka på vad det är man stoppar i sig och om det är något man verkligen behöver eller ej, men att gå igenom alla fördelar, nackdelar, anledningar och kalorimängd i huvudet VARENDA GÅNG man funderar på att äta något alls? Det känner jag ingen som gör faktiskt. Jag har hört (i dokumentärer och dyl.) anorektiker prata om att de inte ser en banan framför sig, utan en kalorimängd, men att varje medelsvensson skulle tänka så automatiskt eller tvinga in det beteendet finner jag högst osannolikt, och ärligt talat tror jag det kan bidra till enorma skuldkänslor och ångest hos en människa som hade dålig självkontroll och därmed bidra till ökad mental ohälsa.

Du formulerar dig på ett sätt som verkligen visar hur tydligt du inte förstår hur vissa känner och resonerar kring känslomässigt eller tvångsmässigt ätande. Att säga "det finns ingen anledning till att ångestäta" är ett bra exempel. Det handlar inte om ANLEDNINGAR eller LOGIK. Det bara ÄR så. Man bara gör det. Man tänker inte efter innan och bestämmer sig för att sätta sig och äta en hel prinsesstårta för att man mår dåligt, man bara gör det per automatik.

Och givetvis blir det inte godare av att man vräker i sig efter att man är mätt, så varför fortsätter så många äta tills de nästan blir spyfärdiga då? Tror du inte att dom märkte redan de 50 första gångerna att det inte blir godare ju mer man äter?



"Sedan har jag även svårt att se varför att unna sig någonting måste vara förknippat med mat eller sådant som är dåligt för våra kroppar. Varför unnar man sig ingenting som man mår bra utav? Genom att göra något roligt? Någonting som är skönt (typ massage?)"

Här har du missförstått mig ytterligare på en punkt. Det handlar inte om att FAKTISKT unna sig något. Det är INTE en belöning att äta, även om man tänker på det som en belöning. Och tror du verkligen inte att tjocka människor precis som smala gärna unnar sig roliga harmlösa saker? De går på spa, går på massage, åker utomlands osv. Men eftersom de är tjocka så reagerar alla så mycket starkare när en 120kilos kvinna säger "Jag firar" i samband med att man går ut och äter på restaurang eller köper hem snacks en lördagkväll. Tjocka människor firar precis som alla andra firar och unnar sig, men SÅ FORT de unnar sig något ätbart ser folk rött. En tjock får inte belöna sig med något som går att äta, det är enligt normen fel, idiotiskt och skadligt. Det stämmer till viss del, men dom förtjänar också att få ta del av livets goda utan att få dömande blickar som borrar sig in i nackskinnet på dom. Gissa varför smygätande är precis lika vanligt som känslomässigt ätande och hetsätande?



"Så, ja. Självförnekelse är den svaga länken till att man inte inser att man förtjänar bättre och att det finns fler sätt som man kan belöna sig själv på. Ont gör det när man vräkt i sig hela godispåsen, har magvärk, frågar sig själv varför man åt så mycket och när man går upp massor i vikt. För varken personen i fråga eller kroppen mår bra utav det. Så godispåsen gör knappast en i det långa loppet lycklig. Lycklig blir man när man mår bra."

Klart man blir lycklig av att må bra. Men som jag skrev i min tidigare text, ibland måste man lära sig gå innan man kan springa. Det räcker inte alltid att bara "ta sig i kragen" eller att "inse vad som är dåligt respektive bra att äta". Det kanske krävs mer, det kanske krävs terapi osv. Så även om man börjar träna och äta helt korrekt kanske man inte blir ett dugg lyckligare, för man har fortfarande inte gått till bottnen med det verkliga problemet. Man har bara behandlat symptomen istället för orsaken.



""Jag är faktiskt sockerberoende"
Jag håller delvis med dig på den här poängen. Om socker kom till marknaden idag så skulle det troligen att förbjudas eftersom det påverkar kroppen på ett snarlikt sätt som knark gör. (Lyckokänslor vid intag, crashar efter en stund med cravings till följd, mår dåligt efter osv) När man blir dagligen intar stora mängder socker och slutligen blir sockerberoende så är den enda lösningen för en "sockerist" att vara utan det. Precis som en narkoman. En narkoman vill sluta med drogerna för att det är farligt och för att det får denne att må dåligt. Vad är den egentliga skillnaden för en "sockerist"? En "sockerist" måste precis på samma sätt som en narkoman gå på "rehab" och avgifta sig själv. Avstå socker för att bli av med sitt beroende. Och visst stillar socker begäret för stunden. Men när man psykistk "förbjuder" sig själv från någonting vill man ha det ännu mer. Så i grund och botten handlar allting om att vilja. Jag har själv haft problem med socker, vilket är den stora anledningen till att jag inte är "aktiv sockerintagare" längre. Jag undviker socker i största möjliga mån, av den anledning att jag inte mår bra utav det. Äter jag det, får jag återsug..precis som en person får som varit alkoholist och dricker alkohol får. Och det sätter igång en ond spiral som inte är rolig att leva med. "

Här undrar jag om du ens läste vad jag skrev om sockerberoende. Jag skrev att jag inte tror det handlar om faktiskt SOCKER-beroende i de flesta fallen utan något annat, eftersom om man hade varit SOCKER-beroende så hade det funkat att äta sockret direkt ur ströpåsen för att åtgärda suget vilket inte alls fungerar. Däremot håller jag med dig om att om man väl är sockerberoende så är nog den enda lösningen avgiftning, men bara om man är beroende av sockret, inte om beroendet handlar om något annat.



"Så det vi alla har gemensamt är att vilja. Så den som orkar försöka är den som är ett steg närmare målet. Jag är ett levande bevis på att det visst går helt enkelt. Om man bara vill."

Javisst, att ha viljan är absolut ett steg närmare målet, men att säga att du är ett levande bevis på att det går bara man har viljan... Du jämför ditt sockerberoende med att kanske behöva viljestyrkan för att ändra en livsstil man ALLTID haft? Du jämför ditt sockerberoende med att försöka finna VILJAN att banta bort halva sin kroppsmassa. Jag tror säkert att din kamp varit tuff, beundransvärd och jag är glad för din skull. Men jämför inte dig med mig eller andra som varit i min sits, det är bara irriterande. Du vet inte hur det känns att ha så mycket att banta bort att man vill ge upp innan man ens försökt.



""Jag äter mina känslor men vet inte om det"
Du vet visst om det, men lever fortfarande i självförnekelse vilket är anledningen till att du troligen fortfarande sitter fast i det. Man måste inse fakta, hitta en alternativ lösning till det och sedan agera utifrån det! Du är inget offer och har aldrig varit det. Jag har också tröstätit. Tills jag insåg att det knappast får mig att må bättre. Kanske för stunden, men sen då? Ångesten efteråt? Det är inte ens jämnförbart med fysisk smärta. Mår man dåligt så väljer man antingen att ta tag i det, göra något åt det, eller så gör man inte det och fortsätter att må lika dåligt som innan. Den bittra sanningen, tyvärr. "

Nej, självförnekelse kan vara så starkt att man faktiskt INTE vet om det. Det är en försvarsmekanism precis som att hjärnan kan förtränga minnen för att "skydda sig själv" så kan den förtränga handlingar vi gör. Att man "måste inse fakta" som du skriver är rent skitsnack. Vet man inte om vad man gör mot sig själv kan man inte bara bestämma sig för att INSE något. Man kan inte bara BESTÄMMA sig för att få självinsikt. Det är inte så förbaskat enkelt, och när folk försöker få det att låta så enkelt känner man sig otroligt misslyckad för att man själv inte kan.


"Det handlar om att vilja bryta mönstret. Ägna sig åt sådant som får det att kännas bättre. Sök stöd hos andra, antingen vänner och bekanta eller en psykolog. Göra sådant som man tycker är roligt. Medicinering (ev. underskott av serotonin i hjärnan) . Listan kan göras lång på alternativ. Försöker man inte göra något till det bättre, har man heller inte rätten att klaga tycker jag. Då får man skylla sig själv."

Det här uttalandet gör mig ARG. Förlåt men den gör det. Om man inte är medveten om att man har problem, då är det inte heller så lätt att veta exakt hur man ska åtgärda det. Och att söka sig till psykiatrin är inte heller direkt enkelt. Inte ens självmordsbenägna får vård i tid i dagsläget, köerna till psykologer är månadslånga och svåra att få tider till. Det är en TUNG KAMP att kämpa för att få hjälp, det vill säga om man ens inser att man är i behov av den. Självklart tycker jag det är viktigt att söka hjälp, och helt klart värt att kämpa för den. Men det är INTE enkelt.

Och vadå skylla sig själv?
Tror du inte att t.ex. en knarkare VILL bli fri från drogerna och må bättre, eller att en deprimerad VILL bli lyckligare, istället för att dö av en överdos eller genom att ta livet av sig? Du menar alltså att dom VILLE dö eftersom dom inte såg till att bli fria och friska i tid. Att man kanske saknar den mentala styrkan eller självinsikten till att försöka göra något åt sin situation spelar ingen roll? Man får skylla sig själv?


""Smala människor vet ingenting!"
Jag är smal och jag har gråtit för att jag har varit sjukt sugen på snacks. Men jag hade heller inte kommit till insikt i vad som verkligen var bra för mig och vad jag i själva verket behövde. Det handlar om prioriteringar i livet. Sedan har olika kroppstyper behov utav olika typer utav träning. Så det är helt fel att träna tillsammans med någon som sin raka motsatts och förvänta sig likvärdiga resultat. En smal människa har förmodligen en god ämnesomsättning från början eftersom denna är van vid att äta, träna på ett visst sätt och har en livsstil som är helt annorlunda. En smal människa kan också bli tjock, oavsett tidigare ämnesomsättning, om denne väljer att förstöra den! Det finns inga omöjliga fall åt båda hållen. En stor människa behöver få igång sin ämnesomsättning vilket denne troligen har förstört mer och mer efter år utav jojo-bantande, fel träning och fel mat. Så jag tycker att det är bullshit att säga att feta människor är offer för sin dåliga ämnesomsättning. Anledningen till att har dem är uppenbar! Därmed är det inte sagt att man inte kan påverka den igen genom att förbättra den. Allt handlar om att veta HUR man ska göra det rätt för att nå RÄTT resultat.

Därmed tycker jag att situationen du beskriver med familjen hälsofreak som lever på morötter och åker på sportsemestrar. Och att den enda dieten som skulle kunna få en att gå ned i vikt är en svältdiet. Att ens egen kropp fungerar annorlunda ifrån andras. Att man inte kan äta samma sak som andra och ändå ha samma vikt, dömd till alltid alltid alltid få kämpa och slita och försöka motarbeta sin kropp genom att svälta och träna på ett sätt ingen "normal" människa skulle behöva."

Givetvis är inget omöjligt vare sig man är smal eller tjock, men det FINNS smala människor som häver i sig pizza, godis och läsk och förblir pinnsmala livet ut likförbannat. Att de kanske inte är så himla friska på insidan vet jag, men att undergräva det faktum att det finns enorma skillnader i människors fysiologi är bara idiotiskt. Bra ämnesomsättning, dålig ämnesomsättning, sjukdomar såsom hypothyreos eller fetmagenen, det finns många faktorer som kan påverka. Världen är orättvis helt enkelt. Sen finns det säkert många som faktiskt har förstört sin egen ämnesomsättning, men att påstå att ALLA tjocka skulle gjort det är elakt och dömande.


"Ja, vi har alla genetiska olikheter. Men ingen med vikten som inte går att påverka. Kan du ge ett exempel på en person som lever som du beskriver? (Som inte tröstäter kakor,bullar,godis,chips om kvällarna, eller avstår från aktiviteterna.) För det andra, när man svälter sig så förstör man ämnesomsättningen. Så det är inte så konstigt att man lägger på sig det man gått ned + några extra kilon för varje gång man gör det. (Jojo-bantingen jag nämnde tidigre) "

Nej givetvis har jag inget exempel på en människa som levt hela sin livstid på vatten och salladsblad eller nutrilett för den delen. En sån diet skulle man inte överleva länge på. Det uttalandet var bara ett gravt exempel på vad som skulle krävas av någon som har en kropp och ämnesomsättning som motarbetar dom livet ut, och förklarar varför dom tillslut blir eller redan är överviktiga. Att dom är överviktiga (det behöver inte handla om fetma, utan bara övervikt) trots rutinmässig träning och sund kost. Och i det fallet känner jag faktiskt två tjejer som verkligen är skitduktiga, avhåller sig från alkohol, godis och hela alltet, äter nyttig näringsrik mat samtidigt som de tränar flera dagar i veckan på gym, och ÄNDÅ inte blir smala. Men enligt dig så måste dom ljuga och trycka i sig en massa "kakor, bullar, godis, chips" för såna som dom existerar inte?



"Man blir hälsosamt smal och sund genom att förändra sin livsstil. Och sluta att se sig själv som ett offer "att vara dömd till alltid alltid alltid få kämpa och slita" eftersom ämnesomsättningen ökar då man tränar och äter rätt enligt ens metaboliska typ. Men ja, vi har alla genetiska olikheter. Men ingen med vikten som inte går att påverka.

Tack för ordet! /Jennie - http://www.stayfit.nu "

Jag ser inte mig själv som ett offer, och jag ser inte andra tjocka som offer. Möjligen människor med otur som jag känner för eller kan relatera till, men inte offer.

Syftet med mitt skrivande är inte att dra ner någon eller "godkänna" att det är okej att "vara ett offer". Jag skriver om känslor och tankar jag både haft och har, jag skriver det jag vet att så många andra tänker och känner, men det anses inte okej. Man får inte tänka på det eller det sättet, man måste tänka att ta sig i kragen, att ha viljan, att inte vara ett offer, att allting går, etc.

Självfallet är det absolut bästa att ändra sin livsstil och må bättre både psykiskt och fysiskt, men jag tycker det är SKITVIKTIGT att ta hänsyn till den bakomliggande grunden till problemet. Jag tycker det är viktigt att uppmärksamma HUR man tänker, att få veta att det är okej och att andra tänker och känner likadant. Att man inte är misslyckad för att det känns omöjligt och tufft.

Att alltid "sakna" något

Något som förmodligen är mer tabu än något annat, är väl att sakna en tid man säger sig ha varit riktigt rejält olycklig. För det är ju helt orimligt. Konstigt! Men jag kommer på mig själv ganska ofta med att sakna vissa olika faser i livet. Skeden som man förmodligen bara kan genomgå en gång, för det är just att det var unika scenarion i livet som gjorde skedet så speciellt.

Nu för tiden finns det två skeden i mitt liv som jag tänker tillbaka på med värme. EGENTLIGEN vill jag ju självfallet inte tillbaka till en tid då jag mådde dåligt, men dessa två tillfällen har varit livsformande för mig.

Det ena var när jag dumpade Spöket och de nästföljande månaderna därefter. Det var plågsamt, ensamt, dystert och så mycket mer negativt och tungt. MEN! Jag lärde mig bli självständig, jag fick tid på mig att lära känna Mig Själv som helhet. Något jag inte hade gjort under hela min tonår. Jag fick lära mig att vara stark och ta hand om Mig Själv utan att förlita mig på någon annan. Så det var ett äventyr på sätt och vis. Jag fick drömma fritt, vara rädd fritt, göra precis vad jag ville utan hänsyn till någon annan. Så även om det var en hemsk, tung, och ensam tid, så hade jag nog inte varit den jag är idag utan dom där månaderna.

Det andra tillfället var de första månaderna som nyopererad. Det låter kanske helsjukt att jag ibland längtar tillbaka till en tid då jag hade problem med att äta, var orkeslös pga näringsbrist och fortfarande inte var smal utan mitt i processen att gå ner i vikt. Men det var SÅ lärorikt! Det var SÅ spännande! Jag minns att jag för första gången på åratal kände att jag ville ut och träffa människor, men hade isolerat mig under så lång tid att när JAG väl ville vara social, då fanns det ingen att vara social med. Så det var bara jag, ensam, med mina tankar, mina matproblem osv. På ett sätt var denna tiden självfallet väldigt lycklig med tanke på viktnedgången och den påbörjade resan inåt då jag började arbeta med min självinsikt, men eftersom jag kände mig så ensam fysiskt och psykiskt (för mår man dåligt av t.e.x en op, vem förstår då? Även om jag umgicks med familj osv så kände jag mig ändå ensam eftersom nästan ingen förstod vad jag gick igenom). Men även den här tiden var så otroligt formande för mig!

Hursomhelst. Givetvis, innerst inne, är jag glad att jag inte är Där idag, vid någon av ovannämnda tillfällen. För det var tuffa tider. Men jag kan inte låta bli att ibland läsa i mina dagböcker eller titta på bilder och få en varm lycklig känsla inombords. Kanske minns jag de tuffaste och ensammaste stunderna med värme för att jag djupt inom mig är stolt över mig själv? Stolt över att jag kunde se efter mig själv utan att falla samman. Stolt över att ha blivit stärkt istället för nedbruten.


Allt detta tillbaka-reflekterande får mig även att tänka på hur man aldrig är riktigt nöjd, och hur människor har en förmåga att sakna saker som en gång Var. Flerbarnsmamman som saknar kroppen utan mamma-kilona, den hippa tjejen som saknar sitt långa ostylade hår, den tjocka som saknar tiden då hon en gång var smal... Även om man är snyggare, smalare eller har något riktigt fantastiskt i sitt liv som väger tyngre så tänker nog alla nån gång ibland tillbaka på en tid då man hade något man inte längre har.

Jag brukar för det mesta bara vara lycklig, glad och känna mig mer självsäker än någonsin över min kropp, men jag minns både vad jag saknade/längtade efter när jag vägde mer... och vad jag saknar nu när jag väger mindre.


När jag var tjock, då saknade jag verkligen att ha smala smidiga händer. Jag är tokig i ringar och vackra naglar, men sitter allt vackert på knubbiga händer med prinskorv-fingrar så känns det inte vackert. Inte för mig i alla fall.



Och nu har jag dom där smala efterlängtade händerna. Och det tråkiga är att jag sällan tänker på hur mycket jag önskat mig dessa händer. Men här har jag dom.


Det andra jag saknade när jag var större, det var att ha en hals. Nyckelben som syns lite, och en HALS. En riktigt hals utan dubbelhakor och allt det där.



Och även det har jag nu. Nyckelbenen tänker jag ofta på, för sådana har jag aldrig haft tidigare. Inte så tydliga som dom är numera, och det gläds jag mycket över. Men halsen tänker jag sällan på. Sist jag var hemma så klippte pappa mitt hår, och när han knöt skyddsplasten runt min hals så utbrast han
"Vilken kycklinghals du fått! Den är så smal att den kommer gå av när som helst!"
och jag som längtade så efter en smal hals! Jag tänker inte ens längre på att jag fått en tillslut? Heltokigt.


Men något jag tänker allt oftare på, är att jag NU saknar mina bröst. Inte som dom var när jag vägde som mest, för då var dom för stora och för hängiga. Inget vackert eller sexigt alls... Men jag saknar brösten jag hade när jag vägde runt 75kg för 7-8 år sedan.



När jag gick ner i vikt efter operationen och hamnade på 75-70kg så var brösten betydligt mindre än sist jag hade samma vikt. Av någon anledning beslutade sig min kropp för att fettet i brösten skulle fara och försvinna innan magen, rumpan osv. Det sörjer jag. Jag har alltid haft mycket av mitt självförtroende i mina kurvor, känt mig kvinnlig och sexig i klänningar och toppar som framhävde bysten utan att behöva visa för mycket av dom. Men nu är dom så gott som helt borta.

Men jag VET att jag mår bättre, är piggare och känner mig i helhet snyggare som smal med små bröst, än överviktig med stora bröst. Så egentligen har jag det bäst som jag har det. Men vissa dagar känner jag mig som en riktig pojkflicka, och gud så jag saknar brösten då.
Nu blev det väldigt mycket tuttprat och annat, men jag känner ibland att det är viktigt att understryka att vikten inte gör allt.

Jag har både läst och hört nu under en längre tid att folk säger

"Går jag ner i vikt och blir smal, då blir jag lycklig"

och visst blir så mycket i livet bättre. Det tycker jag. Men att bli smal löser inte allt. Det får en inte att känna att man är perfekt. Det kommer förmodligen alltid finnas något man är missnöjd med, saknar eller liknande.

Fick mig en tankeställare efter att ha sett Kalla Faktas program med Björnkillen, och jag satt och hackade på nästan alla deltagarna. En av deltagarna jag hackade på var tjejen som mådde dåligt över sin överskottshud på låren. Jag försökte poängtera att hon förmodligen var friskare, piggare, och även om hon fortfarande ville undvika att visa sig i bikini så hade hon förmodligen ett mer aktivt socialliv än innan.

Då sa Björnkillen
"Men älskling? Du om någon borde väl förstå? Varenda gång jag rör vid din mage så spänner du dig. FORTFARANDE efter alla dessa månader!"

och jag kände mig genast dum. För han har ju rätt. Vem är jag att säga att någon inte borde må dåligt över sitt utseende när jag själv har ganska grava komplex? Förvisso har jag förutsatt mig att leva med kroppen jag har och älska den för vad den är, men det betyder inte att jag tycker jag är vacker. Det betyder ju inte att andra ska nöja sig, för jag kan omöjligt veta hur pass mycket deras komplex påverkar deras vardag.


Har ni gått upp i vikt och saknar något speciellt från en tid då ni var smalare?
Eller har ni gått ner i vikt och saknar något från er tid som tjock?

Pannkakor med kärlek

För ungefär en vecka sedan beslöt sig en visdomstand för att kika fram i min mun. Dag för dag har smärtan blivit värre och värre, vilket jag försökt "vifta bort" då mina tidigare visdomständer också gjort ont, men alltid gått över av sig själva.

De som rått mig att gå till tandläkaren har jag bara snäst av med
"Jamen då går jag dit, blir uppläxad kring hur man borstar tänderna, blir rådd att ta alvedon och avslutningsvis får en saftig räkning med mig hem som jag inte har råd med. Så nejtack. Jag rider hellre ut stormen"

Men idag, efter fem dagars ökande smärta som vägrat lägga sig, samt att jag idag inte ens kunde äta eller dricka för att det gjorde så kolossalt ont, så ringde jag tillslut och fick en akuttid. Och vad hände?

Jo jag blev uppläxad kring hur man borstar tänderna, blev rådd att ta alvedon, och fick en saftig räkning jag egentligen inte har råd att betala. Åh javisst ja, de tog faktiskt lite bilder, de sköljde min mun med koksaltlösning (tills jag började grina av smärtan vid trycket) och PLUSSADE PÅ min räkning med en specialtandborste och ett munskölj jag definitivt inte heller hade råd med.

Ingen spruta för att bedöva. Inga lite extra starka tabletter då jag redan provat alvedon som inte fungerar. Inget.

Så där satte jag mig utanför tandläkarmottagningen med bultande mun och en liten påse med tandborste och munskölj. Och så började jag grina. Jag ringde mina föräldrar och beklagade mig, och de tröstade i den mån de kunde. Sen ringde jag Björnkillen som bad mig att sluta gråta, att spara tårarna tills jag kom hem så han kunde trösta och krama mig.


Det lustiga är att när man väl mår riktigt dåligt på en punkt, så dåligt att man inte kan hålla sig samman längre, då dyker allt annat smått i livet upp också. Man börjar tänka på ALLT, varenda liten småsak man tycker är jobbig och tung. Och så var det verkligen idag. Jag började tänka på hur trött jag är hela tiden, att jag inte återhämtat mig stress-o-styrke-mässigt sen grand mal anfallet i december, att jag oroar mig över min ekonomi, att jag känner mig trasig, och och och... Saker poppade upp i huvudet nonstop medan jag satt där och grät med telefonen i handen. Egentligen hade jag ont och kände mig uppgiven pga tandvärken, jag var hungrig och trött, men allt det andra kom som ett brev på posten bara för att jag väl lyft på locket till min känslostormande-burk.

Men jag satte mig på bussen och begav mig hemåt. Jag tänkte på vad Björnkillen sagt om att spara mina tårar. Jag skulle minsann få gråta ut rejält när jag väl kom hem.

Och så kliver jag in genom dörren och möts av glad musik från stereon, och när jag går in i köket står han där och steker pannkakor. Han ler och förklarar att pannkakor med grädde och sylt borde vara ganska mjukt och milt att tugga om jag tuggar med sidan av munnen jag inte hade ont i. Sen ger han mig en lång och varm kram.

Och plötsligt ville jag inte gråta. Jag kände doften av pannkakor med grädde, värmen från hans famn, solskenet som lös upp hela köket, doften av hans skinn...



För jag har verkligen en tuff period nu. Jag känner mig trasig och sönderstressad. Det finns så mycket jag vill göra, jag har så mycket planer och idéer jag vill genomföra, men har aldrig ork, och när jag har orken då har jag inte tid. Jag ogillar att erkänna när jag känner mig såhär trasig och skör, för som jag nämnt tidigare "säger man det inte högt, då är det inte sant". Det stämmer ju inte, men ibland känns det som att det bara är enklare att förneka saker och ting. Men jag känner en sådan enorm tacksamhet och varm kärlek inom mig just nu. Björnkillen har fått mig att inse att det är okej att må dåligt, att det är okej att gråta och bara släppa ut allt. Att man inte behöver gömma det, att jag inte är ensam längre. Att han är där för mig.


Och idag kändes det så påtagligt. Jag hade en så vidrig dag. En sådan extremt tung och hemsk dag. Och han fick alla mina dystra och ledsna tankar att försvinna på bara några minuter.


Jag är mer än kär. Jag finner inga ord för vad jag är.

Klyftan mellan smala och tjocka

Jag har haft ganska vilda debatter med både främlingar och närstående nu det senaste, och det känns som att den mentala klyftan mellan tjocka och smala aldrig varit vidare än den är just nu. Jag tycker det känns som att de bägge sidorna verkligen inte förstår varandra...





"Det sundaste för en riktigt tjock människa är att ge sig ut och träna, äta rätt och sluta med godiset och allt det där"

Detta uttalande har jag nu hört så många gånger att jag börjar se rött. Jag tror att varenda överviktig människa på planeten är väl medveten om att rätt kost och motion skulle vara den ultimata lösningen. Så varför tränar och bantar inte tjocka människor ner sig? Varför börjar dom inte redan med detta vid första gången de någonsin börjar gå upp i vikt? Alla tjocka (som inte varit det HELA livet vill säga) kan nog minnas vilket skede i livet då de började öka i vikt. Skilsmässa, graviditet, utbrändhet, samboskap, nytt jobb, eller i stort sett vad som helst. Och vad kan majoriteten av människor minnas att de gjorde vid viktökningen? Jo de försökte bli av med vikten. De började kanske med viktväktarna eller köpte ett gymkort, men av olika anledningar så gav det inget permanent resultat. Antingen gav man upp innan man ens hunnit ge det ett riktigt försök, eller också lyckades man för att en tid senare lägga på sig alla kilona igen plus några till.

Och om man varit tjock sen man var barn, ja då har man ju aldrig vetat om annat! Många har haft oturen att ha föräldrar som legat till skuld för deras vikt. Fet mat, snabbmat, godis ofta, fika ofta osv. De har helt enkelt blivit gödda under sin uppväxt, och är man uppväxt med den typen av mat, så känns det ju naturligt att sund mat som smakar hemlagad är fylld med fett och dylikt.

Eller också kan det vara genetiskt, och då spelar det ingen roll ifall ens familj var hälsofreaks som levde på morötter och åkte på sportsemestrar på varje tillfälle som gavs, eller ifall man matvägrade under barndomen, för man var överviktig likförbannat. Den enda "dieten" som skulle kunna få en att antingen gå ner lite grann eller få en att åtminstone stå still i vikt är en svältdiet ingen människa mår bra av. För ens egen kropp fungerar annorlunda ifrån andras. Man kan inte äta samma sak som andra och ändå ha samma vikt, man är dömd att alltid alltid alltid få kämpa och slita och försöka motarbeta sin kropp genom att svälta och träna på ett sätt ingen "normal" människa skulle behöva.

Så är det så enkelt? Är det bara att äta rätt och träna rätt och så är det fixat?
NEJ
För världen är orättvis, och för vissa skulle det inte fungera ens om de åt rätt och tränade rätt. Och de som inte har genetik att skylla på då? Varför går inte dom ner i vikt?


"Tjocka människor ÄR korkade. Det är klart dom är! Varenda VETTIG människa förstår ju att man måste ta sig i kragen och ändra livsstil för att något ska hända. Det är helt enkelt brist på självdisciplin"

Ja, hur många tjocka känner sig inte ledsna över att detta är en ganska vanlig uppfattning? Jag vet själv att det här var det absolut värsta tänkbara jag kunde föreställa sig att folk skulle tycka om mig. Ju tjockare jag blev, ju mer kämpade jag för att försöka glänsa och visa mig smart, för att få en "dum"-stämpel pga min vikt kändes förödande.

Jag tror helt ärligt att VARENDA tjock människa INNERST inne VET vad som är rätt och fel att äta. Vad som är en för stor portion, eller vad för mat de borde undvika. De VET att de inte borde äta godis, dricka läsk och ge sig ut på en promenad när de får en stund över. De VET att de borde skippa den där lyxiga middagen med gräddsås och friterade potatisklyftor med chokladtårta till dessert och istället ge sig ut på en lång sund promenad efter en middag gjord på sallad och en stor mängd protein. Dom VET. Så varför gör man det inte?

Varje människa är unik, och har därmed ett eget unikt skäl till varför man inte gör det.

PÅ MÅNDAG BÖRJAR MITT NYA LIV!
Klichén är ju att man börjar "imorgon" eller "på måndag", man skjuter helt enkelt upp det jobbiga. Man gör scheman, man letar recept, man peppar sig själv och försöker engagera andra. Och ibland, fungerar det en tid. I andra fall börjar man på måndagen och ger upp på torsdagen. Att skjuta upp saker är klassiskt. Man får omvärlden att tro att man skjuter upp det för att kunna planera, stålsätta sig och ha tid för mental förberedelse. Men vad är allt detta i grund och bottnen? Ju, uppskjutning. För det är jobbigt, man VILL INTE. Man tror indirekt att man vill, eftersom man vill vara smal, man vill vara friskare, man vill vara gladare och allt det där. Men varför började man inte redan igår isåfall? För man VILL INTE. Man vill inte göra jobbet som krävs. För man VET vilket jävla slit det är. Man vet hur PLÅGSAMT det är.


JAG FÖRTJÄNAR DEN HÄR GODISPÅSEN...
En annan anledning kan vara djup självförnekelse. Att man FÖRTJÄNAR att äta en 200g chokladkaka framför TVn eftersom man var ute och gick 30min tidigare under dagen. Man rättfärdigar att äta saker, trots att man innerst inne VET att det inte finns en chans att den där 30min promenaden räcker för att förbränna den där mängden. Att man på sin höjd är "berättigad" till att ta två rutor, men då har man också tillintetgjort det promenaden åstadkom. Du gick tre steg framåt men hoppade bak fem på direkten. Självförnekelse, är vad jag personligen tror kan vara den vanligaste björntjänsten vi gör oss. Att säga till sig själv att man FÖRTJÄNAR det där godiset, eller att man inte äter SÅ FARLIGT MYCKET. Man är inte dum, men man orkar inte inse sanningen, för den gör för ont.


JAG ÄR FAKTISKT SOCKERBEROENDE
Jag vet mycket väl hur det känns när man är så otroligt, overkligt, OLIDLIGT sugen på godis, kakor, chips osv att man tillslut bara bryter ihop och börjar gråta som ett barn. Jag vet absolut hur det känns. Ingenting annat i världen spelar någon roll, bara man får lite lite socker i sig. Bara man får "sin fix" för att härda ut. Och HUR I HELA FRIDEN skulle man frivilligt vilja utsätta sig för denna psykiska påfrestning genom att BANTA? Det är ju som att som knarkare frivilligt sluta tvärt. Det finns ingen som vill utsätta sig för ett sådant lidande, när man faktiskt vet hur plågsamt det är. Det är som att man inte har en egen vilja, man MÅSTE helt enkelt få äta det där sockret. Fast egentligen inte. Jag tror detta egentligen hänger ihop med självförnekelse... För om man - FAKTISKT - var FYSISKT beroende av socker, då hade man kunnat gå in i köket och ta några skedar ur närmsta strösocker-påse och sedan pusta ut. Eller också kan man äta frukt, för frukt innehåller absolut socker. Jag har faktiskt försökt med bägge. Jag känner andra som försökt. Och vad hände? Jag var precis lika äckligt sugen på godis efteråt ändå. Så egentligen är det nog inte SOCKERBEROENDE det är frågan om. Det är ät-beroende. Det är PSYKISKT. Det spelar roll VAD det är för mat eller godis med socker du stoppar i dig för att må bättre. Du kan inte byta ut det. Du kan inte mildra suget när du försöker utesluta det du egentligen vill ha. Och om man inte kan mildra smärtan på något sätt alls i ett försök att banta, hur villig är man då att försöka? Rökare har nikotinplåster, knarkare har andra mildrande medel... men vad har vi godis-beroende människor? Ingenting. Förutom att fuska. Och fusket undergräver oss hela tiden så att vi alltid står och stampar på ruta ett. Vem orkar då ens försöka?


eller i mitt fall...
JAG ÄTER MINA KÄNSLOR MEN VET INTE OM DET
Hur vet man om man tröstäter eller inte? Jag kan inte säga hur det är för andra, men för min del så var jag FULLSTÄNDIGT OVETANDES om att jag själv gjorde det under alla år. Jag blev sugen på saker, på godis, choklad, chips, pizza, pasta osv. Jag blev SUGEN. Jag hade inga tankar som gick i stil med "Jag är så missförstådd, jag skulle må bättre av lite chips". Nej nej nej. Inte en enda gång tänkte jag så. Jag blev bara helt plötsligt SKITSUGEN på något. Jag kunde bli sugen i alla situationer. När jag ville fira, när något ledsamt hänt, när jag var uttråkad, när jag var hungrig. Och inte en enda gång TÄNKTE jag att ätandet skulle göra mig gladare, ledsnare eller liknande. Jag var bara rakt av sugen.
Så hur insåg jag att jag tröståt? Jo, för när jag blev fysiskt hindrad från att äta vad jag ville när suget infann sig, så började känslor bubbla upp till ytan. I början var det alltid samma känsla. Frustration, irritation, avundsjuka gentemot andra som kunde äta, sorg osv. Men successivt efter en tid (veckor.. flera veckor tog det) så kunde jag sitta och tänka på en gammal kärlek, och helt plötsligt blev jag dödligt sugen på choklad. Mitt i tankegångar kring kärlek och ensamhet så blev jag sugen på choklad?! Det var en väldigt underlig upplevelse, men det började ske allt oftare. När jag tänkte på förlorade vänner, när jag tyckte synd om mig själv, när jag kände mig ensam, när jag hade bråkat med någon... Vid varje tillfälle jag antingen utsättes för något mentalt påfrestande eller mindes något obehagligt så fick jag en brännande lust att äta något. Det blev en riktigt enorm AHA-upplevelse, och jag erkänner att jag hade aldrig i min vildaste fantasi för några år sedan kunnat föreställa mig att jag var en person som åt mina känslor. Och hur kan man sluta äta, när det är en försvarsmekanism man OMEDVETET använder sig av? Du kan ju inte sluta med något, när du egentligen faktiskt inte är fullt medveten om varför du gör det? Hur många gånger under åren har jag inte frågat mig själv "VARFÖR Fattie är det så svårt för dig att bara SLUTA? Varför kan du inte bara tacka nej. varför fortsätter du äta trots att du är mätt? Varför fortsätter du när du blir så ledsen av att gå upp i vikt?" och det var en väldigt stor anledning till att jag tappade kontrollen. För jag hade för lite självinsikt för att förstå vad det var jag egentligen gjorde. Jag åt inte för att det var så himla gott. Jag slickade ju mina sår! Det är ju som att be någon som råkat skära sig eller bränna sig att sluta skrika så förbaskat. De skriker av ren reflex. För det gör ONT. De måste agera ut sin smärta, och det gör kroppen åt dom automatiskt. Be dom sluta skrika hur många gånger som helst, de kommer inte sluta för det! Något man gör instinktivt utan att ha kontroll över, kan man inte bara tvärt sluta med.

Det finns säkert mängder med andra anledningar till att man just själv misslyckats, inte orkar eller liknande, men jag kan inte sätta mig in i varenda människas situation helt enkelt. Att det skulle vara bristande självdisciplin är givet. Men inte på det sättet "smala" människor verkar se det som. För dom är det ganska ner på jorden och logiskt tänkande som gäller.

Börjar man gå upp i vikt gör man något åt det innan det hinner gå för långt
Har det redan gått för långt börjar man äta rätt och träna
Varför?
För ju tjockare man blir desto högre riskföljder tillkommer, såsom hjärtsjukdomar, ledproblem, diabetes osv.
Vem utsätter sig fullt frivilligt för sjukdom när man kan förhindra det?

Men om man lägger till all problematik jag drar upp ovan, så handlar det inte bara om logiskt tänkande. Det handlar om självinsikt, vilja, styrka, mental bearbetning, problemlösning, nedtrappning, dämpningsmetoder och mycket mycket mer. Då är det inte "bara" självdisciplin som krävs, utan en OTROLIG och ENORM självdisciplin! Det är inte framförallt att fatta ett beslut och stoppa rätt saker i munnen och aktivera kroppen på rätt sätt, utan innan man KAN UTFÖRA DETTA helt logiska och självklara, så måste man ha åtgärdat den bakomliggande mentala biten. Du kan inte börja läsa Matematik C innan du plöjt igenom A och B kurserna först.


Men sen FAKTISKT så har jag ofta hört överviktiga människor säga

"Smala människor vet ingenting!"

Vilket är helt och hållet FEL. Dom vet massor, framförallt om hur det är för DOM och likasinnade. Varför vi inte tycker att dom vet eller förstår, är helt enkelt för att dom aldrig befunnit sig i vår sits. Dom har inte bantat tillsammans med en kompis och GÅTT UPP i vikt när dom gjorde på samma sätt som kompisen som GICK NER i vikt. Dom har aldrig fått ett så dödligt sug efter en snickers att dom börjat gråta inför sin mamma eller sambo. Dom har aldrig kämpat och kämpat och slitit med sin vikt bara för att misslyckas så många gånger att självkänslan ser ut som en punkterad schweizerost. Dom har givetvis erfarenheter av andra typer av misslyckanden, motgångar och orättvisor i livet, men inte på de punkter som känns relevanta för oss under en diskussion om vikt och självdisciplin!

Jag kan tex inte överhuvudtaget ens föreställa mig hur en hjärtsjuk människa känner, tänker eller mår. Jag kan verkligen inte sätta mig in i hur det känns för en cancerpatient som tynar bort långsamt. Jag kan inte sätta mig in i hur det känns att vara en människa som blev slagen metodiskt under hela sin uppväxt. Jag KAN INTE förstå. Jag KAN INTE sätta mig in i hur de resonerar kring viktiga frågor i livet och synsätt på omvärlden. Jag kan försöka, jag kan sympatisera, men jag KAN INTE FÖRSTÅ för JAG HAR INTE VARIT I DEN PERSONENS SITS. Och det vore naivt av dessa personer att förvänta sig att jag ens skulle kunna FÖRESTÄLLA mig hur det kändes.

Man kan inte begära att en smal sund människa som aldrig haft problem med vikten (antingen pga en fantastisk ämnesomsättning eller för att denne tycker om att träna och äta sallad) ska kunna förstå hur det är att vara tjock och behöva slita. Det är orealistiskt.


"Jag blir så arg när en smal människa klagar på att hon är tjock!"

Jag kan hålla med om att när en smal människa yttrar sig om sina komplex när en betydligt större person står bredvid är smaklöst, taktlöst och rent av illa beteende. Det är okänsligt och respektlöst. MEN! Smala människor måste också få ha komplex. Har man varit smal hela livet, och sen i vuxen ålder helt plötsligt går upp 5kg så kan personen känna sig ENORM. För hon har alltid varit en viss storlek, och sen ändrades det. Det spelar ingen roll om det bara är 5kg, det kunde lika gärna varit 30kg. Hon har rätt att känna sig tjock, hon har rätt att vara olycklig över dom där kilona. Borde inte vi OM NÅGRA som faktiskt genuint och innerligt FÖRSTÅR hur hon känner? Kanske är det JUST DÄRFÖR hon yttrar detta när den överviktiga kompisen står bredvid? För att få sympati? Just i det ögonblicket kanske denna smala människa är så fokuserad på sig själv att hon inte tänker sig för, utan råkar bete sig som en elefant i en glasbutik. För hon vill ha medlidande och förståelse? Javisst är det okänsligt, men det är också mänskligt. Det finns elaka människor som medvetet gör och säger saker för att såra, men man kan inte gå genom livet och tro att alla är så elaka. Det är inte rättvist att döma folk på det sättet, särskilt när man inte vill bli dömd på förhand själv!



Efter att ha både läst vad folk skriver, och lyssnat på vad folk säger, så tycker jag att överviktiga människor är väldigt ilskna och bittra på smala människor. Jag förstår det, efter att ha hört vad smala människor säger om överviktiga, det är svårt att inte bli arg och ta åt sig. Men varför slösa energi på att bli så abnormt arg på någon som helt enkelt inte förstår? Det är snudd på orättvist mot dom faktiskt. Jag är en hetlevrad människa som verkligen tar eld i diskussioner där jag känner mig orättvist anklagad, men jag inser också mer och mer att det nog egentligen är frustration. För man vill bli förstådd, och när man inte lyckas förklara för människor så att dom förstår och sympatiserar snarare än hackar, då blir man arg och ledsen.



Vad jag vill ha sagt med allt detta är väl helt enkelt att det verkligen finns en klyfta mellan smala och tjocka. Den ena sidan förstår inte den andra. Vi tycker dom smala är opålästa och elaka, dom tycker vi är korkade och självömkande.

Detta är grava paralleller, men inte alltför långt ifrån sanningen. Och det är verkligen synd och skam. Eller vad säger ni?

Dåligt eller bra att operera sig?

Jag har en vän som nyligen opererade sig, och givetvis började det trilla in sms hemma hos mig där hon frågade olika saker. En av sakerna var givetvis hur länge man har ont, mår dåligt, är trött osv. Och jag mindes genast min egen tid som nyopererad, och det var verkligen inte kul. Jag var exalterad över att ha tagit steget och äntligen kommit ut på andra sidan av den långa krångliga resan jag gett mig in på, men jag mådde skit. Hade bland annat en del koagulerat blod i magen som satte sig som en kork och gav mig extrema magsmärtor och tog en vecka att bli av med, jag mådde illa mycket och ofta, och jag var så trött/svag att jag började hyperventilera bara av att gå utanför dörren i 5 minuter.

Men jag sa till henne samma sak som min mamma sa till mig, vilket var
"Jag vet att det känns jobbigt nu, men det är bara just nu det är såhär svårt och jobbigt. Det kommer ju inte vara såhär för alltid. Du behöver bara gå igenom det här en gång"

Och hon hade ju rätt. Det var några veckor som var riiiktigt jobbiga, sen hade jag perioder under flera månader då det gick upp och ner. Ibland var jag så lycklig att jag svävade på moln och mådde toppen, men ibland kanske jag åt något dåligt eller liknande och då sjönk min "må-bra"-skala ner under marken. Så visst, det första året som opererad är inte lätt, men det är absolut inte fruktansvärt rakt igenom. Och när jag ser tillbaka på den tiden så känns det som att de dåliga stunderna var otroligt få.

Jag började grubbla vidare på det här med operationer idag, då det dels ska gå ett program om viktoperationer som gått snett på tv ikväll, men också för att jag inte vet hur många tidningsartiklar jag läst där de verkligen svartmålar fetmaoperationer. De skriver om hur folk genomgår ingreppet utan att vara medvetna om riskerna, att det finns skrämmande komplikationer osv och jag tycker (av vad jag själv läst mig till) att de vrider på statistiksiffrorna något löjligt för att skrämma upp folk. Och fan vad det gör mig ledsen! Tänk ifall någon stackars kraftig överviktig människa sitter och överväger att göra en operation för att liksom "återfå livet" men tvekar, som undrar om det är värt att chansa med tanke på riskerna och liknande, och sedan läser en artikel eller ser en dokumentär där de satsar stenhårt på att SKRÄMMAS genom att dra upp värsta tänkbara katastrofscenarion efter operation? Även om risken är så minimal att du löper större risk att bli träffad i huvudet av ett flygplan så kan media driva en slags "skrämma-skiten-ur-folk"-kampanj med sina snedvridningar att tillochmed jag blir rädd och aningen paranoid. Det är klart att man ska vara insatt, påläst och medveten om riskerna, men inte fanken lönar det sig för NÅGON att skrämma vettet ur folk som kanske redan står i valet och kvalet?

Visst, jag har haft min beskärda del av dumpningar (yrsel, illamående, magont mm.), magproblem, matthet osv. MEN JAG ÅNGRAR MIG INTE FÖR EN SEKUND! För hur mådde jag innan operation? Hur mådde jag som tjock? Jag hade ont överallt, i rygg, nacke, knän, fötter, händerna.. ÖVERALLT. Daglig huvudvärk, hopparknän som fick mig att dratta i backen i tid och otid, bröstsmärtor, orkeslöshet, nedstämdhet osv. Jag levde inte - Jag överlevde. Om jag ska väga alla mina tidigare krämpor mot krämporna/problemen som uppstår IBLAND pga operationen så tippar vågen över och välter åt förstnämnda krämpor. Det går inte ens att jämföra!

Hursom. Som det märks blir jag arg av att media skrämmer upp folk. Jag vet inte hur många jag pratat med som funderat eller övervägt att göra operation, men som varit för rädda JUST pga skräckpropagandan som finns idag kring viktoperationer. Det gör mig verkligen skitledsen. JA det finns risker självklart och JA man ska vara påläst och medveten om dom. Men i slutändan ska man väga risken mot vinsten, och kanske även överväga hur dålig hälsa man har i dagsläget, och om krämporna som kan uppstå efter en op kanske ändå vore mildare (som det är för mig).


Allt detta fick mig även att tänka på mitt liv. Precis som jag skrev i första delen av Fatties historia så var jag inte jättetjock som barn, men heller inte lika smal som de smala barnen. Jag var mullig. Men jag led ändå. Jag var alltid sämst i klassen på gymnastik, jag blev fullständigt utmattad av skogspromenader och idrottsdagar, och ju äldre jag blev ju mer fick jag höra att jag var tjock. Jag var den tjocka fula pojkflickan.

Fattie som barn

Men sen hamnade ju jag i tonåren likt alla andra. Från 13år tills jag var 15 år så mildrades mina "tjockis"komplex lite (men dom försvann inte) tack vare att jag fick bröst. Men det var också i tonåren jag tappade kontrollen över hur man åt rätt, och vikten stack iväg rätt fort, gick upp närmre 15kg på 1,5år.

Fattie som tonåring

Mellan 16år och 18års åldern så hann vikten sticka upp till 94kg och sedan sjunka till 83 med hjälp av medicin. Men sen fortsatte den uppåt igen, och lagom tills jag var 21 och opererade mig så hade jag hunnit nå min högsta vikt någonsin. Krämporna och självkänslan hade kört mig så långt ner under bottnen att jag aldrig trodde att jag skulle ta mig upp därifrån igen.

Fattie som ung vuxen

Men det gjorde jag TACK VARE OPERATIONEN(!) Magproblem och liknande kommer och går, men i jämförelse med mina tidigare krämpor så är det ingenting. Jag orkar hålla igång hela dagar med städning, flyttning, packning, leka med småbarn, promenera osv. Jag har ORK. Jag är SMÄRTFRI (ja, klart jag kan ha dåliga dagar med lite ont i axeln eller nåt, men de DAGLIGA smärtorna som var utspridda över hela kroppen, dom är puts väck!).

Fattie 1 år som opad

Jag får ganska ofta höra kommentarer som

"Jamen nu när du vet hur du ska äta för att må bra och hålla vikten, visst inser du också att du hade klarat av detta själv utan att operera dig?"
Och mitt svar är alltid detsamma: NEJ. Nej jag hade inte klarat av det utan operationen.


För operationen har gjort saker som INGEN diet kan åstadkomma, nämligen:

- Minska portionerna
Jag hade ingen mättnadskänsla innan. jag var antingen hungrig, eller så mätt att jag ville kräkas. Jag fick aldrig den där "Jag är mätt och nöjd"-känslan, den infann sig ALDRIG. Slutade jag äta innan jag mådde illa och magen stod i 6 hörn så upplevde jag det som att jag fortfarande var hungrig. Och när jag var hungrig så var det PLÅGSAMT. Jag hade fysiskt ONT i magen när jag blev hungrig. Det brände och ömmade. Försök att minska portionerna och gå igenom livet ständigt hungrig när det är så plågsamt! Det hade aldrig gått.

-Näringsupptaget
Ja som kan ses på bilderna av mig som barn så hade jag lite hull. Lustigt nog var jag löjligt aktiv som barn (pulka, bygga snögrottor, skridskor, rullskridskor, bygga trädkojor, fånga grodor i skogen osv. lika aktiv som alla de andra barnen), och jag HATADE att äta. Jag ville inte ens ha godis. Jag åt som en flugskit och min mamma blev så orolig att hon gjorde massa tester på mig hos doktorn för hon trodde att jag var sjuk. Barn som är aktiva men knappt äter är inte mulliga helt enkelt. Detta gör iaf mig ÖVERTYGAD om att vissa har tur och andra otur när det kommer till ämnesomsättningen. Och vad gör operationen? Jo, den kopplar bort den delen av tarmen som tar upp mest näring av det du äter. Det är inte bara de minskade portionerna, utan pga den omkopplade tarmen man får sån extrem näringsbrist under sitt första år som opererad. VILKEN DIET KAN GE SAMMA RESULTAT? Ingen. Det är svaret. Så hade jag fixat den biten utan op? Nej, för jag är ingen trollkarl.

-Val av kost
Innan operationen HATADE jag fullkorn. Det enda brödet och pastan som gick att äta var VETE. Fullkorn var så äckligt att jag hellre lät bli att äta alls. Grönsaker smakade jord och beskt och var för tuggigt, osv. Som opererad får jag ont i magen av att äta saker såsom helvitt bröd. Och vill man äta saker man vet att man får fysiskt ont av? Nej. Det kanske tar några gånger, men efter ett tag smakar det inte gott längre. Äter jag grönsaker får jag en behagligare mättnadskänsla. Även det tog några gånger, men efter ett tag började jag tycka att grönsaker var sött, friskt och fräscht. Detta har jag försökt åstadkomma hela mitt liv, att lära mig tycka om fullkorn och grönsaker, men även om jag levt på det i månader för att VÄNJA mig så har jag inte lyckats fatta tycke för det. Men helt plötsligt efter operationen så gör jag det?
Opererade skojar ibland om att de tror kirurgerna opererat deras smaklökar, och jag förstår precis vad dom menar. För att äntligen tycka illa om dåliga saker och tycka om desto nyttigare saker är en magisk känsla.

-Självinsikt
När man blir hindrad från att äta sina känslor så blir man tvingad att ta itu med dom på annat sätt. Därför finns det faktiskt en viss risk att man blir alkoholist efter en viktoperation. Vissa tar till spriten för att döva de känslor de tidigare kunde döva med mat och godis. I mitt fall så blev jag tvingad att blicka inåt. Då jag varken kände behov av att dricka eller skada mig när jag inte längre kunde döva med mat så fanns det bara ett alternativ kvar: Ta itu med dina demoner. Blicka inåt. Detta har aldrig tidigare varit möjligt för mig då jag haft VALET (kombinerat med bristande självdisciplin) att döva känslorna med mat/godis. Ta bort valmöjligheten och man blir inträngd i ett hörn. Och jag kan säga att det är utan tvekan bland det bästa jag varit med om i mitt liv. För visst kan jag fortfarande tröstäta när livet skiter ihop sig fullständigt, men jag tröstäter inte VARJE dag eller för minsta lilla motgång. Nu TAR JAG ITU med känslorna. Nu vågar jag känna och tänka. Nu VET jag varför jag blir så omänskligt sugen på chips, choklad osv. Det är väldigt sällan jag bara är genuint sugen, utan oftast är det något i livet som är fel och triggar igång skyddsmekanismen som i mitt fall är att äta sina känslor.

Så, visst. Det kanske går dåligt för vissa. En del får komplikationer och jag LIDER med dom. Det måste vara fruktansvärt att genomgå ett ingrepp för att förbättra sitt liv, men i slutändan få ett värre liv. Men hade det varit en skithög risk för allt det där, då hade inte så många opererat sig, då hade vården inte lagt så stora summor på att fixa fram fler kirurger att genomföra operationen och se till att fler sjukhus kan erbjuda GBP operationer.

Allting i livet är en risk, och i slutändan är det helt enkelt upp till var och en att avgöra om de tycker det är värt det. Jag kan bara tala för mig själv, men det finns nog inget i mitt liv jag är så lycklig och lättad över att jag genomfört.


Vad har ni för syn på / eller erfarenheter av viktoperationer?

Ps. Jag har inte sett kvällens program (Tv4, kl 21.00) och har inte en susning om ifall jag tycker det är ett bra program eller om det hamnar i mitt fack för skit-å-elände-skräckpropaganda-från-media. Men jag ska titta, och jag hoppas de håller det hela jordnära. Uppmärksammar dom som det gått illa för utan att försöka skrämma skiten ur alla som funderar på att operera sig.




- - Efter att ha sett programmet - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Jaha. Som vanligt vinklar media bilden av något till oigenkännlighet.... Jag förväntade mig att få se folk som råkat ut för tarmvred, gallstensanfall, läckage och liknande men nehepp. Vad visar dom? Jo dom visar upp en hög med människor som kanske överhuvudtaget inte borde gjort operationen! Okej, det kanske är lite väl hårt, men jag blir irriterad.

Borde det inte ligga i sitt egna intresse att söka fakta om ett så stort ingrepp man vill gå igenom? Jag upplevde det som att vården inte hade tid eller lust att ge mig alla svar jag sökte (gud så jag ringde och trakasserade de stackars sköterskorna i väntan på min operation) så vad gjorde jag vid denna insikt? JO JAG LETADE EFTER FAKTAN SJÄLV! Internet mina vänner, är en gudagåva för folk i sitsen som väntar på op. Att läsa bloggar, bli medlem på vikt-forum, att läsa studier, statistik och fakta. ALLT FINNS JU HÄR!

En utav de viktigaste sakerna inför en sån här operation är att man ska vara mentalt stabil (det vill säga: inte djupt deprimerad eller likartat). Det är vad både jag och närstående blivit informerade om, speciellt då ytterligare information tydligt och klart säger att det blir en enorm livsomställning och att man behöver styrkan för det. Men ingen annan kan ju avgöra hur man mår, jag vet att jag själv inte mådde toppen, men jag VISSTE att jag hade styrkan att genomföra detta. Det var inget lätt process, jag tänkte över mitt beslut både en och tvåhundra gånger innan jag var säker. MEN MAN MÅSTE VARA SÄKER! Man måste läsa på!

Jag tror personligen att den deprimerade kvinnan mådde dåligt redan innan och att operationen bara var något att skylla allting på. För det sa hon ju själv. Hon ville veta ORSAKEN till att hon mådde dåligt, och det enda hon kunde förklara sitt tillstånd med var operationen. HON HADE JU INTE ENS FÖRSÖKT GÅ TILL EN PSYKOLOG OCH UTFORSKA DEN MÖJLIGHETEN? Inte ens efter att läkarna sagt att det inte var något fel i magen på henne?! Vilket gör mig extra irriterad, då hon malde på om att hon inte blivit ERBJUDEN den typen av hjälp. Erbjuden? Ursäkta mig? Det här är vården vi pratar om, och inom vården får man INGET serverat på silverfat! Inom vården får man själv be om hjälp. För fanken man får armbåga sig fram till hjälpen!

Jag tänker inte bry mig om gå in på alla medverkande, för det känns som att de skyllde på operationen när felet egentligen låg hos dom själva och att de borde som nämnt ovan söka hjälp med sig själva istället för att skylla på ett ingrepp. De borde ha övervägt alla risker och komplikationer (om man nu ens kan kalla det komplikationer) innan de lade sig på bordet och under kniven.

Nej, de enda jag tycker hade en poäng var dels Daisy. Men sen har jag ju läst om att banding tydligen har mycket mer problemföljder också. Det är helt enkelt inte en lika finslipad kirurgisk metod. Men hon höll huvudet högt och gick igenom det hela med positiv inställning. Eloge till henne! Hon höll det jordnära, sökte hjälp när hon mådde dåligt och började utforska sina möjligheter för att förbättra sin sits. Bravo!

Och flickan med låren. Ja, jag sympatiserar med henne, och hon är inte ensam. Nu har jag lite skilda åsikter om ifall hon var helt berättigad till sin kritik... Man kan trots allt snickra ihop en egenremiss och kämpa och armbåga sig fram i en annan stad, hon är ju inte låst till sitt eget landsting. Man kan jävlas och vara jobbig och så håller man på tills man får hjälp. Det var så jag gjorde för att få operationen alls. Illa att hennes landsting inte erbjuder någon form av plastik-hjälp efteråt ALLS, men det kliar i mina fingrar och jag tänker per automatik att hon också är en "lat" människa som inte söker hjälpen DÄR den faktiskt FINNS. "Think outside the box". Visst, hennes landsting lär bli sura över att behöva betala vård åt henne på annan ort, men det är ju inte hennes problem utan deras.

Ack ack så arg detta program gjorde mig. Björnkillen hade lite roligt åt mina vredesutbrott här hemma i soffan. Och han höll inte med mig på alla dessa punkter. Och det är ju så det är, alla tycker inte lika, och detta är ju givetvis bara vad jag själv tycker. Men man har ett EGET ansvar. Det är bara en själv i slutändan som kan avgöra om man är stark och stabil nog att genomgå ett sånt här ingrepp och det är bara en själv som kan leta reda på ALL fakta man vill ha, för visst världen BORDE vara perfekt och man BORDE få all fakta i näven men det får man inte, med andra ord, vill du göra operationen: LETA FAKTA då också.


Herregud. Vill man genomgå ett ingrepp som ändrar hela ens liv, livet ut, är det då så jävla svårt att gå och låna lite böcker eller klicka upp "Google" på sin dator? Jag tror jag smäller av.

Ätstörningar - så olika?

Jag har gått runt hela mitt liv och grubblat över anorexia och bulimi. Hur det fungerar, vad som driver en människa på det sättet... Visst har jag tittat på dokumentärer och försökt läsa om det, men jag kan ändå inte FÖRSTÅ.

Visst, jag har själv en typ av ätstörning, att ta till godis, mat, alkohol osv för att döva jobbiga händelser och känslor. Men det känns lite som att ätandet beror på att man förlorat kontrollen, medan anorexia och bulimi handlar om att faktiskt HA kontroll. Det är ett sjukligt kontrollbehov. Kanske är det därför jag inte förstår? För att det är motsatsen till det jag "lider av"?

Hursomhelst så snubblade jag in på en blogg där bloggerskan tydligen strävar efter sjuklig undervikt (jag tänker inte lämna ut adressen eftersom jag är emot pro-ana sidor) och frågade henne rätt ut:

"Jag blir alltid lika oroad av att trilla in på bloggar såsom denna, men för första gången någonsin tänker jag faktiskt fråga rakt ut - blir du verkligen lyckligare av att sträva efter en ohälsosam siffra på vågen? Jag har verkligen försökt att läsa mig till om hur det ligger till, om det är en avsmak för mat, en skev syn på vad som är normal-smalt eller om det är en sjuklig fixering vid att ha kontroll över sin kropp, men jag får verkligen ingen riktig insikt känner jag.

Jag vill inte göra dig arg eller provocera dig, utan jag är genuint nyfiken på varför du eftersträvar en så otroligt smal kropp? Tror du att du kommer kunna bibehålla en så smal kropp utan att få sjukdomar, näringsbrist (nu tänker jag inte på fett och kolhydrater utan vitaminer, mineraler, protein osv) och tja... skada din kropp helt enkelt? Vill du spendera hela ditt liv med att ständigt kämpa emot vågen? Jag menar, som en tävling. Det finns mängder med människor som spenderar hela sina liv med att tävla antingen i spel, sport eller liknande.. Finner du njutning i att tävla mot din egen kropps behov? (Ännu en gång, jag menar varken att vara sarkastisk eller provocerande, utan jag tänker bara högt eftersom jag verkligen inte förstår)

Vore jätteglad om du svarade"



och jag fick tillslut ett svar, men känner mig faktiskt bara ännu mer förvirrad efter detta:

"Svar till Fattie
Jag ber om ursäkt för att mitt svar dröjt. Jag såg en sak X hade skrivit och jag kan relatera mycket av hur jag känner till hennes text så jag kopierade den rakt av och har sedan ändrat lite efter vad som passar mig bättre, orginaltext finns i Xs blogg.

'Jag älskar känslan av att spy och känslan efteråt. Jag älskar att veta precis vad och hur mycket jag äter, jag älskar att träna. Jag älskar de dagar då jag inte ätit. Jag älskar yrsel och blodsockerfall, jag älskar lugnet som infinner sig i kroppen när vågen visar nedåt. Jag älskar hur oron släpper när måttbandet visar färre centimetrar. Det här är JAG, mitt liv och min trygghet. När maten och vikten går bra så gör allt det.'

Hoppas det var lite svar på det du sökte."


För det hon beskriver, det tycker jag låter som hur man mår när något är riktigt fel, när kroppen signalerar att man är sjuk. Yrsel, blodsockerfall, känslan när man kräks..



Men ännu en gång börjar jag då tänka på mitt egna beteende. Hur man kan gå till affären och köpa något man VET kommer vara dåligt för en (antingen för att det leder till viktuppgång, eller också för att man överäter och skadar sig genom illamående, magbesvär osv) och sen gå hem, och stoppa i sig tills man nästan spricker. Och man gör om det, trots illamåendet, trots magontet, trots den onda cirkeln som bidrar till viktproblem så gör man det, om och om igen. Men när det handlar om överviktiga som överäter, då är det tappad kontroll, då är det brist på karaktärsstyrka, osv. Något man gör mot sig själv trots att man inte vill. Eller är det medvetet? Är det självskadebeteende man utsätter sig frivilligt för?

Ju mer jag grubblar över stört matbeteende, ju mer förvirrad känner jag mig. Ibland tror jag att jag fått sån otrolig insikt och kontroll över den sidan hos mig själv, men dagar som dessa så undrar jag om jag verkligen har det, eller om jag bara lurar mig själv.

Och så tänker jag för ett ögonblick, att anorektiker ska ju enligt den vanliga sjukdomsbilden tro att de är tjocka/feta pga skev självbild, och helt enkelt vilja ta kontroll över vikten en gång för alla. Om vi utesluter att de är sjukligt smala och vänder på steken och målar upp följande scenario istället:

"En kvinna ser sig i spegeln och studerar sin feta kropp. Hon känner hur fettet och huden viker sig varje gång hon rör sig eller sätter sig ned. Hon önskar att hennes eviga bantningsmetoder och promenader skulle löna sig någon gång. Att vågen kunde visa resultat istället för misslyckanden varje gång hon ställer sig på den. Hon önskar att hon kunde köpa den där klänningen eller de där jeansen, och att de skulle sitta på det sättet som hon önskar på hennes kropp."

då kan jag relatera. Det var ju sådär det alltid kändes när jag var överviktig.

Men eftersom det är en smal människa som tänker så är detta givetvis sjukligt och INTE bra. Men visst kan jag relatera till vanmakten, uppgivenheten och desperationen. Den ständiga känslan av att aldrig nå i mål, att aldrig lyckas.

Hur kan jag relatera till tänkandet/resonerandet samtidigt som jag känner att jag ABSOLUT INTE ALLS förstår?


Jag känner att jag tänker i cirklar just nu. Detta är ett ämne jag säkert kommer återvända till, när jag brutit cirkeln.


Tycker Ni att det finns likheter i ätstörningar hos överätare och självsvältare?
Eller tror Ni att de är varandras raka motsatser och kanske därför absolut inte kan relatera till den andre?