Matvanor nu och då

Kom på att det vore kul att jämföra hur mycket och vad jag åt tidigare med hur jag äter nu. Turligt nog tog jag bilder en period så jag hade några på lager.

Såhär brukade mina matportioner se ut! (under bilden står beskrivning av vad & hur mkt mat det är på bilderna)

A. 1st kycklingfile, 1 konservburk minimajs, 2 port vildris, 2 port currysås
B. 3 port pasta penne, 4dl tomat & ostsås, 10 oliver
C. 1 port havregrynsgröt med äppelmos och kanel, 2st rostade mackor med grönsaker, kalkon och brieost
D. ½ påse (2 portioner?) gräddstuvad pyttipanna med inlagd gurka
E. 1 port snabbnudlar, 1 liten burk champinjoner, 10st köttbullar
F. 3 rostade mackor med ost och brieost, 1 skivat äpple, 1 kokt ägg med kaviar

Till alla måltider dracks det bubbelvatten eller lightsaft, för 1-2 år sedan drack jag coca cola till alla måltider.

Och det här är hur mycket jag klarar att äta i dagsläget.

1st köttbulle med ca 2 matskedar potatismos, o liite sås. (och av detta blir jag så mätt att jag nästan känner maten uppe i halsen när jag är klar! Dead serious!)

Äter jag nektarin så klarar jag bara en halv. 1st riskaka brukar gå bra (antar att det är för att det är mkt luft i?) osv. Med andra ord, jag äter som en fågel för första gången sedan jag var under 7 år gammal ;)

Ps. Vet att tallriken saknar grönt. Det beror på att det inte finns plats i magen efter 1 köttbulle & två skedar mos. Funderar starkt på att börja dela upp maten så att jag äter 1 måltid med kött & potatis, och 1 måltid med enbart grönt. På något sätt måste jag nämligen lösa det.

Det enda jag saknar

Har kommit på att det bara finns en enda sak jag tycker är synd att jag inte kan äta, och det är mjukt bröd. Förvisso är jag inte speciellt förtjust i mackor, utan det är bröd MED mat jag saknar.

Korv i bröd, kebab i bröd, tacos med mjukt bröd etc.
Det skulle inte ens behöva vara ljust bröd, jag skulle bli lycklig om jag kunde äta en korv i fullkornsbröd som det är nu!

Men men. Jag går ner i vikt iaf.

Ps. Skönt att viktminskningen är så jämn varje vecka -än så länge. Nu väger jag lyckliga 92kg, och om jag gått ner till 90kg nästa vecka så ska jag ta nya mått över hela kroppen, för då har jag gått ner 20kg sedan min maxvikt!!

Självdisciplin & viktnedgång

Idag har jag funderat över två saker.

Det första är över ätbeteende. Jag känner mig lyckligt lottad att allt med socker (t.ex. färska jordgubbar med socker) blir så sött att jag tycker det smakar illa, och att jag inte är sugen på chips, läsk, choklad, godis, snabbmat, friterat etc etc.

Men nu får jag höra från flera håll att det bara är en period i början efter op man inte har något sug, och att det kommer tillbaka senare. Därför har jag nu bestämt mig för att inte ens PROVA chips, godis och läsk när jag väl blir bjuden eller det har gått så lång tid att det förmodligen skulle gå bra att äta.

För enligt mina tidigare erfarenheter så kan en enda liten smakbit förstöra flera månaders avhållsamhet.

Det andra jag tänkt på idag är viktnedgång och hur snabbt/långsamt det går. Än så länge går jag ner runt två kilo i veckan, och om det skulle fortsätta i den takten i fem månader till skulle jag komma ner till 53kg (vilket är helt omöjligt). Så nu börjar jag oroa mig för framtida platåer, eller avstannande i viktraset som gör att det kanske tar 2 år att bli av med kilona etc etc.

När jag läser i viktforumen verkar det som att ett fåtal tappar nästan ALLA överviktskilon utom 5-8kg på ett halvår, medan andra kämpar i över 2 år och ändå har ca 20kg (!) kvar att bli av med.

Så nu hoppas jag innerligt och intensivt att jag hamnar mittemellan. För jag behöver inga mirakel.. jag bara hoppas att jag inte behöver dras med mer än 10kilos övervikt när mitt första år har gått.

Detta är nog första gången jag tänker långsiktigt sedan jag opades... och det känns som att jag som vanligt önskar otroliga stora saker som aldrig kommer ske.

Inget sug alls

Det går långsamt. Allting går långsamt tycker jag. Men på sätt och vis händer det ju saker också.

För det första har jag tappat ALLT sug för ALLT. Det enda jag verkligen älskar dygnet runt är vatten. Men mat? Usch. Jag har börjat hata att äta. Det kan vara hur god mat som helst, det känns helt enkelt inte kul/tillfredsställande att äta.

Utöver det har mina smaklökar ändrat sig (har läst om andra viktopade som upplevt samma sak, så jag blev inte jätteförvånad). Saltar mindre på maten, och saker jag brukade älska smakar inte speciellt gott längre (t.ex. brieost känns smaklöst, scans köttbullar har en konstig bismak, diverse pastasåser smakar unket, och svamp smakar nästan inget alls). Dock tycker jag mat luktar otroligt gott, så jag blir alltid jättebesviken när jag äter.

Och numera kan jag inte dricka i samband med måltiden utan måste vänta ungefär 20min efter att jag ätit, annars får jag extrema magsmärtor. Och jag kan heller inte äta lika mycket som jag gjorde i början (DET är skitkonstigt tycker jag! I början kunde jag dricka och äta på samma gång, och jag fick lätt i mig både 1 riskaka + en hel banan) nu får jag i mig 1 knäckemacka utan pålägg och därefter är jag så mätt att jag storknar. Försökte nyss äta en nektarin och fick sluta efter halva. Trodde magen skulle explodera.


Det finns dock en sak som både var gott och gick bra för mig att äta, och det var köttfärslimpa med potatismos min mamma bjöd på. Det var godare än något jag ätit sedan open, och jag fick inte ont i magen efteråt! HALLELUJA!

Och tillsist: Innan open brukade min mage bli väldigt besvärlig när jag drack kaffe. Dessutom mådde jag ibland illa av det. Numera dricker jag iof kanske bara 1 kopp kaffe i veckan, men den där koppen är som balsam för magen. Har jag ont i magen försvinner det direkt så fort jag druckit kaffe! Iof tycker jag kaffe smakar värre än någonsin, och jag känner mig inte pigg av det längre. Men min onda mage uppskattar VERKLIGEN en kopp nu och då. Haha, är skitlustigt!

Ps. Alltså... för att vara en fd "matmissbrukare" så tycker jag att jag tar hela den här förändringen med en väldig ro? Jag saknar inte att kunna vräka i mig mat, och jag saknar inte godis/chips etc. Jag har gått från att äta godis nästan varenda dag, och äta MÄNGDER med pasta/varmrätter/feta rätter i enorma portioner (typ.. 3 portioner kunde jag sätta i mig per måltid), till att ALDRIG vara sugen på något, och inte kunna äta mer än ½-1dl mat per måltid... OCH JAG TÄNKER KNAPPT PÅ DET? Jag väntar hela tiden på att jag ska KOMMA PÅ vad som hänt, REAGERA på nåt sätt, men icke..

Oprah

Jag brukar avsky Oprah, men dagens avsnitt fick mig att fastna, och tillochmed gråta.

Det handlade om överviktiga (gravt överviktiga) tonåringar, och den bakomliggande anledningen till att de åt sina känslor. Föräldrar och syskon deltog också i programmet, och man fick se hur en terapeut hjälpte dom att få ur sig känslorna istället för att stänga in dom, och hon hjälpte föräldrarna att kunna lyssna på sina barns plågoandar (utan att ge svar på tal, utan enbart lyssna och finnas där för sina barn).


En flicka grät och skrek under övningen "Jag är arg för att..." att hon var arg över att hennes mamma var hennes bästa vän, eftersom hon inte hade några andra vänner. Och hon var arg för att mamman klandrade sig själv för dotterns övervikt, när dottern ansåg att mamman faktiskt aldrig kunnat förhindra det.

Under samma övning skrek en annan flicka att hon var så arg att hon hellre ville vara död än överviktig.

En annan skrek att hon var så arg att hon ville riva sönder vartenda fotografi som fanns på henne.

Jag grät under det här programmet. För jag förstod dom allihopa. Jag har också velat vara död. Jag har också våndats över att mina föräldrar klandrar sig själva. Och i takt med att jag blev större blev mina föräldrar även mina vänner (nu hade jag iof andra vänner också... men föräldrarna fick en helt ny roll i mitt liv).

Tänk ifall folk förstod det här. Att bakom övervikt ligger sällan dumhet eller att man enbart är lat, eller äääälskar att äta. Det handlar om något helt annat oftast. Att man är deprimerad, känner sig missförstådd, har problem hemma, etc.

Det är ganska nyligen jag själv kom på varför jag började äta så mycket och så fel, och varför jag inte brydde mig. Dels fick jag svårigheter i skolan, men ovanpå det började jag känna mig osynlig för min dåvarande pojkvän (samt att hela förhållandet blev en emotionell bergochdalbana). Dom två faktorerna fick mig att äta allt mer och oftare. Nu går jag inte i skolan längre, och jag gjorde slut med pojkvännen som ändå inte var kär i mig längre. Och plötsligt känner jag inget behov av att äta konstant och onyttigt? Jag UNDRAR vad deeet kan bero på? Hm?

Ps. HÄR återberättas hela programmet på engelska!

-----lite senare------

Kom på att de som faktiskt vet vem jag är kanske tycker orsaken till mitt emotionella ätande låter underlig, eller tycker att det inte stämmer överens med vad jag sagt om mitt & exets förhållande genom åren (för gud ska veta att jag var duktig på att aldrig nämna de djupa avgrunderna förhållandet hamnade i mellan varven). Det hela är ganska enkelt... Han var otrogen flera gånger, han svek mig flera gånger, och tillslut övergav han mig utan att vilja släppa mig fri riktigt. Och Ja, jag ljög som bara den genom åren eftersom jag själv visste hur folk skulle reagera.

PS! Nu är det totalt minus 10 kilo sedan operationen!

Illamående

Gud vad less jag blir. Oavsett om jag äter kött, potatis eller pasta, eller bara ett litet mellanmål i form av en frukt så mår jag illa nu :(

Jag fattar verkligen inte vad jag gör för fel...

---några timmar senare----

Nu är illamåendet borta. Lustigt nog gick det över när jag åt lasagne (!) av alla saker...

Det känns faktiskt förjävligt att jag mår dåligt så många dagar, och att jag gnäller så mycket. Jag tappar ju lusten att prata med vänner och familj, jag vill inte umgås eller hitta på saker heller. Jag vill bara ligga på min soffa framför tv:n för då behöver jag inte bry mig om att inte klaga, eller att hinna till toaletten i tid. Sucksucksuck. Och jag som egentligen älskar att umgås och hitta på saker :(

Men min mamma som gjorde en liknande op för typ 17 år sen har sagt att hon mådde dåligt JÄTTELÄNGE efter sin op, hon spydde bland annat så fort hon åt något under flera månaders tid och sånt där. Så kanske har jag det i generna... att en magoperation är väldigt besvärlig i början (eller de första månaderna..).

Nåja. Nu ska jag fira min glada mage genom att städa lite :P Något jag inte kunnat göra ordentligt idag eftersom magen krånglat så mycket att jag varit sängliggandes större delen av dan.

Bråkig mage igen

Jahapp. De senaste dagarna upptäckte jag att varenda gång jag åt något så kunde jag för det första inte ens få i mig hälften av vad jag brukar äta, och för det andra så fick jag EXTREMT illamående efteråt som tog flera timmar att gå över. Jag förstod inte riktigt varför förrän igår då jag efter 1/3 banan låg och kved i soffan i över 3 timmar.

Dundermegaultra förstoppning.

Detta är en av anledningarna till att jag är anonym, för sånt här tycker jag är viktigt att nämna (samt att jag bara måååste få ventilera mina känslor och vad som händer nu efter open), men samtidigt är tarmvanor inget jag vill prata öppet om...

Men tack och lov har jag äntligen lärt mig hur jag ska råda bot på denna situation, då det hänt flertalet gånger nu. Först tar jag microlax, och 1-2 timmar senare tar jag två påsar movicol.

Det negativa är att jag idag nästan är rädd för att äta. Rädd för att få sådär ont och må sådär illa... Så hittills under mina 2½ vakna timmar har jag bara fått i mig 1 riskaka och 1 nektarin...

Hoppas modet infinner sig. För såhär lite kan jag inte äta helt enkelt...