Först och främst...
Veckans vikt: 68,5kg
Det är skumt, jag har alltid HATAT att träna. Sålänge jag kan minnas har jag avskytt att röra på mig för att jag MÅSTE, för att det är BRA osv. Och jag har alltid saknat disciplinen att göra det trots att jag inte vill.
Just nu känns det som att jag gör allting rätt utom just detta. Jag äter rätt och jag tänker rätt, men jag tränar inte.
Och ju mer jag grubblar kring det här, ju mer förvirrad blir jag. För jag har börjat älska att röra på mig. Att promenera, att gå ut och dansa, tillochmed tråkiga saker som dammsugning är numera skitkul eftersom jag riktigt flyger fram och dansar samtidigt.
När jag är ensam hemma så spritter det i hela kroppen på mig.
Jag är SÅ sugen på att ut och gå, men kylan gör det svårt... menar.. jag sitter med dubbla klädesplagg och mössa INOMHUS för att jag fryser. Att gå utomhus just nu känns som fysisk tortyr. Igår tog det 1,5h att återfå känsel i tårna efter att jag varit ute i 20minuter. Är nästan bara sommartid som jag faktiskt promenerar. Sommarkvällar. Lagom svalt, lagom varmt, och allting är vackert i solnedgången.
Jag måste hitta ett sätt att förbruka all den här energin jag har på ett bra sätt, på ett rutinmässigt sätt. Jag ska försöka med zumba igen, för dans är det jag tycker är roligast än så länge.
Tänk att det alltid är nåt man gör fel :P (i mitt fall iaf..)
Jag tror nog att jag berättat om min op för alla närmre vänner och bekanta vid det här laget... Men jag märker konstant ett dilemma när gamla vänner från ens förflutna kontaktar en på facebook, eller när man träffar helt nya människor.
Dilemmat:
Jag är SÅ stolt över mig själv. Jag är stolt att jag vågade genomgå operationen. Jag är stolt över att den här resan gjort mig självständig på en nivå jag inte ens visste jag hade. Jag är stolt över hur den här resan ändrat min syn på livet och mig själv. Jag är stolt på så många sätt att jag bara vill skrika ut min triumf.
MEN... Jag är VÄL medveten om vad en del folk har för åsikter idag. En del tycker att en sån här operation är fusk. Att man inte kan vara stolt överhuvudtaget om man haft hjälp av en op. Många tycker det är DUMT. Att man fixat något som inte behöver lagas. Ytterligare en del hyser agg eftersom det är skattepengar som bekostat operationen.
Så.. jag slits mellan att vara stolt och att vara rädd för att visa det. Varenda gång jag berättar att jag opererar mig så får jag en klump av oro i magen. HUR kommer personen att reagera?
Hittills har jag haft tur. De flesta verkar tycka att jag varit stark och modig som gjort detta. Men förr eller senare kommer det säkert dyka upp någon som istället reagerar negativt. Jag tror, att det bästa är att inte basunera ut min situation. Alla i min värld behöver ju inte veta, det räcker med att berätta lite sporadiskt för en del.
Men det är svårt. När man väl är stolt över något, då vill man verkligen skryta med det. Men jag ska hålla mig på mattan. Skryter ju så det räcker och blir över i den här bloggen ;)
Ps. Det här dilemmat dyker även upp i andra situationer. Ex; Om det kommer fram att jag var jättetjock innan och folk vill veta hur jag bar mig åt för att tappa så mycket vikt.
Jag började tänka för några dagar sedan på hur jag alltid resonerat kring vikten. Jag har alltid successivt "byggt upp" en slags glöd, vilja och envishet inför varje gång jag bantat och liknande. Varenda jag har jag våndats och självmedvetet plågat mig själv till vansinnets rand.
Igår ställde jag mig själv frågan:
"Om du tvärstannar Nu, eller väldigt väldigt snart, hur ska du då göra för att bli av med de sista kilona? Ska du börja med någon speciell diet? Ska du kliva upp tidigt varje morgon och ge dig ut och springa?"
och jag insåg att jag VILL inte. Jag har NOLL motivation till att bygga upp den där glöden och envisheten. Jag VILL INTE och jag har INGEN LUST.
Först fick jag panik när jag insåg det här. Men sen fortsatte jag att tänka.
Numera när jag t.ex. handlar, och funderar på att köpa något dumt eller onödigt så räcker det oftast med att gå ifrån hyllan. Jag VET att jag kommer bli arg på mig själv senare samma dag, eller dan därpå då jag velat äta det där onödiga. Men just där och då i affären, så VILL JAG INTE ge min kropp det där dumma. Igår skrattade jag tillochmed när jag vände ryggen till kex & ost-idén jag var så sugen på. "Haha. Jag kommer bli så sur på mig själv senare".
Samma sak när jag är bortbjuden och någon viftar med en chokladask eller godispåse under näsan på mig. Visst minns jag hur gott det kan vara, och visst blir jag frestad. Men om det är något jag är betydligt MER medveten om idag, så är det att jag betydligt hellre älskar mig själv, än njuter dom få sekunderna det tar att tugga i sig onödiga dumheter.
Efter att ha grubblat länge och väl så insåg jag, att jag ÄNTLIGEN slutat banta. Slutat våndats. Slutat plåga mig själv. Jag har lyckats ändra på min inställning och livsstil. Precis som alla tjatar om att man ska göra. Jag har äntligen slutat attackera mitt problem från fel håll.
Så... om det tar tvärstopp nu eller snart, vad ska jag då göra? Jag har tänkt mycket och väl, och jag har kommit fram till att isåfall får jag helt enkelt försöka att ytterligare ändra min livsstil. Hur vet jag inte än, men jag tänker INTE plåga mig själv igen. Det funkade inte förr, och lär inte heller funka idag.
Ps. Jag känner flera som byggt upp glöden och plågat sig själva (bantat, hårdtränat etc), och LYCKATS till skillnad från mina försök. Deras ihärdighet ledde tillslut till ändrad livsstil med nytt tänkande. Så jag säger absolut inte att det är FEL att pusha sig själv och våndas i början, jag säger bara att det aldrig fungerat för Mig.
Då alla inte har bloggar jag kan svara i så svarar jag er här i ett inlägg istället :)
"Lotta sa... Har du haft problem med viktuppgång innan open pga pstaven? Jag åt minipiller & mkt tack vare dom la jag på mig flera extrakilon s ajg vet inte om jag törs använda hormonpreparat igen....."
Jag skulle kunna skylla min viktuppgång på hormonpreparat, för visst gick jag upp i vikt medan jag använde p-piller eller p-stav (har använt båda), men när det kommer till kritan så måste jag ta med hela mitt liv i ekvationen. Hur och vad jag åt, samt hur mycket jag rörde mig osv. Sanningen är att jag aldrig motionerat regelbundet, inte ens några ynka promenader. Och jag brukade äta MYCKET och helt fel saker. Mycket pasta och pizza, vitt bröd, ost, och mängder med godis, chokladsmet, chips osv. Jag tror inte preventivmedlen jag använt mig av varit orsaken till min viktuppgång genom åren. Enda sättet att veta är nog ifall man tränar regelbundet och äter riktigt bra, men ändå ökar i vikt.
Jag tycker du ska prata med en gynekolog (är iaf en sådan jag går till) om olika alternativ. Om jag inte misstar mig så tror jag det finns t.ex. kopparspiraler utan hormoner!
"Cecilia sa..." Besöker din blogg varje dag, tycker den är jättebra och det är otroligt intressant att följa din resa eftersom jag själv håller på att gå ner i vikt också. Tack för en bra blogg, och du är vacker! nu menar jag inte bara på utsidan, utan du har en vacker personlighet som lyser igenom iallafall min dataskärm, och jag är glad för din skull att du mår bättre och lyckats gå ner i vikt :) Du ska vara stolt över dig själv hur långt du kommit :) Kämpa på tjejen och tack för du inspirerar mig! Massa kramar!"
(Kommentaren är nedkortad, för att läsa hela klicka HÄR)
Tack så hemskt mycket! Sånna här kommentarer sätter verkligen guldkant på min vardag! Jag önskar dig all lycka med din viktnedgång!
Självförtroendet har växt successivt i takt med viktminskningen, och vissa dagar stiger det mig nästan åt huvudet.
Jag har märkt att jag tidigare måste ha varit väldigt osynlig. För ju mer jag gått ner i vikt, ju mer ler folk mot mig, de blir mer och mer sociala och vänliga. Jag märker det främst hos männen, men i viss mån hos kvinnor också.
När jag flyttade hemifrån så var det en lång process. Bar hem lådor o kassar i veckor, månader. Var alltid något jag glömt att ta med mig eller att köpa. Mina grannar såg mig kånka på saker, men erbjöd sig aldrig att hjälpa, o inte heller presenterade dom sig (men jag tänkte inte ens på det då om jag ska vara ärlig. Jag hade ingen erfarenhet av hur man som nyinflyttad brukar bli behandlad).
Men igår när jag kånkade hem en flyttlåda med porslin jag fått av mamma så stötte jag på en kille/granne som omedelbart erbjöd sig att bära den åt mig. Vad som chockade mig ännu mer var att han visste på vilken våning jag bodde. Och en annan gång så råkade jag på en nyinflyttad kille som hälsade på mig o presenterade sig, o när jag står på balkongen så har jag upptäckt en grannkille som tidigare aldrig hälsade, numera alltid vinkar när han ser mig.
Sånt här hände aldrig förr. Såhär blev jag aldrig bemött förr. Jag var osynlig. Jag blev aldrig erbjuden hjälp. Ingen presenterade sig någonsin. Och nu... det är en otrolig förändring.
Ett annat exempel är mina syskonbarn (de är under 4 år gamla). För bara ett halvår sen så såg de nästan besvikna ut när jag kom på besök, som om de hoppats att någon annan skulle kommit igenom dörren. De ville sällan krama mig, och de sa sällan något till mig ifall jag inte tilltalade dom först.
Men numera när jag kommer på besök skiner dom upp som små solar. De vill kramas mycket, de drar i mig och berättar om saker de tycker är viktiga, de ska leka och busa och rida på min rygg. När vi tittar på tv så kryper de upp i knäet på mig och myser. Sist jag var där så lät dom mig tillochmed natta dom...
Att ha orken att leka och busa med ungar man verkligen älskar, och bli älskad tillbaka just för att man har orken att äntligen vara den roliga busiga mostern de vill att man ska vara? Det är en obeskrivlig känsla. När jag satt med dom i knäet igår... det var så underbart att jag var på vippen att grina. Jag hade ingen aning om att tillochmed barn kunde uppfatta en så annorlunda pga vikten. Men nu känns det så självklart. Varför skulle dom tycka om någon som aldrig orkar busa, springa, leka osv med dom?
.... Jag är på ett sätt ganska glad att jag var lyckligt ovetande om vad jag "missade" när jag var tjock. Jag tror inte min självkänsla hade kunnat överleva med vetskapen om att jag blev SÅ VÄLDIGT annorlunda behandlad pga mitt utseende/vikt.
Trots att jag inte längre borde bli överraskad av folks ofantligt vänliga (o plötsliga) bemötande så blir jag det. Varenda gång blir jag paff och larvigt mycket smickrad. Nästan.. osunt smickrad.
Har varit ute på krogen en hel del på sistone (mest på grund utav att jag blivit utbjuden av vänner som varit i stan över jul), och... HJÄLP? Jag var ute på krogen några gånger som tjock, och det var aldrig någon kille som ens såg mig i ögonen. NU, så blir jag nypt i ändan när jag står i baren, jag behöver nästan aldrig dansa ensam mer än 5 minuter innan jag fått "sällskap", och under julveckan var det 5 eller 6 olika killar som bad mig att följa med dom hem över natten!
I början tog jag allting som kom i min väg som smicker, jag kände mig vacker, och jag kände mig bekräftad. Nu har det naiva ruset lagt sig, och jag inser att jag inte borde bli smickrad av sånt beteende. Det är faktiskt inte gulligt utan äckligt att bli behandlad på det sättet. Men den tjocka flickan i mig som suktat efter bekräftelse i så många år, hon suger i sig allt som en svamp. Trist nog.
Och nuuu.. så tänker jag nämna något jag aldrig dragit upp i den här bloggen tidigare, för att det känts så intimt.. Jag har en vän (kille) som jag inte träffat på flera år, men som varit medveten om hur mycket jag ökade i vikt. Han har konstant under hela vår vänskap flörtat & gett mig komplimanger för min personlighet, min intelligens, min moral, ja.. allting Jag Är inprincip. Han har velat ses en längre tid (innan min op), men jag har sagt nej eftersom jag inte vågade när jag var tjock. Nu, efter att ha blivit objektifierad av så många killar inser jag att vad som gör mig knäsvag är inte en komplimang för mitt utseende, utan en komplimang för den Jag Är. Nu vet jag inte om den här killkompisen är ute efter ett förhållande eller ej, och jag kan heller inte veta exakt vad jag känner för honom... Men det känns som att han är den enda riktigt vettiga killen jag lärt känna på flera år. Så det ska bli spännande när/om jag träffar honom igen. Och även ifall ingenting händer så har jag lärt mig vad för typ av kille som förmodligen skulle göra mig lyckligast, och det är den typen som tycker om mig för hur Jag Är, inte för hur mitt skal ser ut....
OjojOJ så långt detta blev! Hade inte tänkt babbla på såhär mycket om just detta... men men. gjort är gjort ;)
Ps. Något som dock gnager i huvudet på mig fortfarande (nu mer än någonsin)... är hur det syns på kroppen att man VARIT riktigt tjock. Jag har fått bekräftat att många tycker jag är vacker med kläder på, men utan då? Tanken på att visa mig i en bikini eller liknande gör mig alldeles svimfärdig. Vad ska folk tycka och tro? Och den dagen jag väl blir intim med någon... hur kommer jag ta det ifall han reagerar negativt? Jag är en person som oroar mig mycket för saker som kanske inte ens är aktuella än på länge... så jag längtar efter den dagen jag träffar någon som tycker jag är vacker som jag är. Jag har på känn att detta sista tvivel, den sista biten av mitt riktigt dåliga självförtroende inte kommer att försvinna förrän jag får höra att jag är fin som jag är, av någon som inte bara säger så för att vara snäll....
Veckans vikt: 70,0kg
Jag fattar det inte. Jag har gått ner 40kg. Det är liksom 40 mjölkpaket... Ställde mig framför spegeln idag och undrade hur det skulle se ut om mitt 40kg tyngre jag hade stått bredvid mig. Och dagens underligaste önskning har varit att få vara mitt tyngre jag för 1minut, så jag kunnat prova att krama mitt smalare jag.
Varför? Jo.. som tyngre tyckte jag alltid att smala människor var så läskiga att krama. Det kändes som att de var som stickor (och de behövde inte vara sådär jättesmala för att jag skulle tycka det heller), och att de skulle gå sönder om jag kramade för hårt. Men numera när jag kramar smala människor känns dom inte speciellt ömtåliga, och inte känns dom som stickor heller. Men jag undrar om mitt Nuvarande Jag hade känts sådär, som en sticka för mitt Tyngre Jag? Hmm.. Men det kommer jag aldrig få veta.
Ps. Något en del börjat störa sig på är att jag speglar mig konstant... jag försöker verkligen låta bli men det är svårt. För... det sa bara pang ungefär och nu ser jag en person i spegeln som jag aldrig sett förr. Det är ju JAG, som jag var menad att se ut, det känns så otroligt skrämmande RÄTT... men det är en ny spegelbild. Är framförallt ansiktet som fascinerar mig... Som stor trodde jag inte att jag hade fett i ansiktet, men jag ser nu att det hade jag verkligen. Tänk att man skulle gå från spegelskygg till narcissist på 6 månader...
Pps. Ska nångång snart skriva ett inlägg om min egen självkänsla och osäkerhet som har satts på prov rejält den här månaden.
Det här året har varit otroligt för mig av många anledningar.
Dels så var det här det första året sen jag var 14 som jag varit singel. Nu låter kanske inte det särskilt lyckligt, men i mitt fall så är det precis var det varit! Efter att jag tog mig ur förhållandet så började jag må bättre psykiskt, och efter en tid kunde jag tillochmed koppla ihop mitt tröstätande till förhållandet. Så jag är väldigt tacksam över att vara fri.
Sen fick jag ju äntligen min efterlängtade operation, som numera känns som vändpunkten i mitt liv. Operationen som dels gav mig något jag längtat efter LÄNGE - nämligen MÄTTNADSKÄNSLA (innan operation blev jag aldrig MÄTT... utan jag åt helt enkelt tills jag mådde illa, för det tog inte stopp förrän jag ätit alldeles för mycket). Hela förberedelserna samt själva operationen tvingade mig att blicka inåt och inse att så mycket av mitt ätbeteende var PSYKISKT och inte fysiskt alls. Vilket befriade mig. För att inte tala om hur underbart det är att slippa ha ont i kroppen nu när jag gått ner i vikt!
Det här året har varit så otroligt fantastiskt, och jag kommer på ett sätt sakna det. År 2009 blev vändpunkten för mig, och det är också det första året på säkert 8 år jag känt mig såhär lycklig och tacksam över livet!
Nyårslöften då? Fortsätta vara godisfri, fortsätta vara positiv, och självfallet gå ner de sista 10kilona!
JUSTE! Igår morse när jag vägde mig så stannade vågen på 70kg :) Så, så fort jag skrivit klart detta inlägg ska jag mäta kroppen och uppdatera högerspalten här på bloggen!
GOTT NYTT ÅR ALLA!
