Som en nykter alkoholist...

Jag är besviken på mig själv, otroligt besviken. Och om jag inte tar mig i kragen kommer jag fortsätta vara besviken på mig själv, kanske livet ut.


Det första året efter min operation var jag så duktig med maten, kanske är det självgott att säga så, men jag var faktiskt otroligt duktig tycker jag. Snabbmat åt jag kanske en endaste gång varannan månad, läsk drack jag endast om det var fest med drinkar, popcorn var den enda formen av snacks jag tillät mig att äta -och jag fick enbart äta det om jag gick på bio (vilket kanske är.. 2-4ggr per år?). Godis, chips, choklad och allt det där hade jag totalförbud mot. Noll tolerans. Bullar och kakor fick jag ta EN av om jag var bortbjuden på fika, men bara då, jag köpte aldrig hem det.



Det var ett balanserat liv för mig. Jag hade aldrig något onyttigt hemma och kände mig därför duktig och sund, och dessutom kunde jag äta en kanelbulle med gott samvete när jag var bortbjuden på fika, just för att jag bara tog en, och för att det kanske var en bulle/kaka varannan vecka det var frågan om.

Jag åt knäckebröd, frukter, fibergröt, riskakor, små matportioner, jag började äta sallad för första gången i mitt liv och jag såg till att mina pålägg oftast var proteinrika. Min mage var glad, mitt sinne var skarpt och kroppen fick mer ork! Jag saknade inget, jag suktade inte och sörjde inte, för jag mådde bra.


Så... när jag såg chipsskålen på midsommar 2010 och undrade tyst för mig själv

"Skulle jag ens tycka om chips om jag provade det? Nu efter ett helt år..."

var jag så stenhårt säker på att jag hade kontroll. Jag var fri från mitt mat och godis-missbruk, jag hade ju varit "ren" i ett helt år och saknade det inte ens! Så hur mycket skada kunde ett ynka litet chips göra? En enda smakbit för att se hur magen skulle reagera, för att se om jag ens tyckte det var gott?

Detta enda chips jag stoppade i munnen, raserade allting jag byggt upp under det senaste året.


Jag vägde 56kg (jag hade stått still i vikt hela sommaren, jag försökte varken gå ner eller upp för jag trivdes bra på den siffran) där i Juni-hettan då jag stoppade chipset i munnen, och lagom tills november åt jag både chips, godis, kakor, läsk, energidrycker och hade gått upp till 64kg. Det är 8kg på 5 månader... Inte för att jag tycker 64kg är mycket, det tycker jag inte. Men det är en ohälsosam viktökning, och kroppen kändes inte sådär frisk och pigg som den hade gjort för några månader sedan.



Min mamma sa en gång till mig när jag var tonåring

"Att vara överviktig och ha ett matmissbruk är nog lika illa som att vara alkoholist. Men alkoholister har en fördel vi matälskare inte har, och det är att de kan sluta HELT med det som gör dom sjuka. Men såna som vi, vi kan inte sluta helt. Man kan inte sluta äta helt och hållet.

Att säga till en tjock att de ska fortsätta äta men mycket mindre och annorlunda saker, det är ju som att be en alkoholist sluta dricka starksprit, men fortsätta dricka tre folköl om dagen"

och jag tror verkligen att hon har rätt. Jag hade inte kontroll, jag var inte fri. Jag balanserade på en knivsegg mellan min självsäkerhet och min brist på självdisciplin.



När jag är som mest sugen på godis, då brukar jag tänka att jag vill (liksom många som skrivit till mig) fortsätta äta godis, men i små mängder och kanske bara på helgen. Jag vill ha kontroll över mitt godisätande.

Andra dagar... som idag när jag känner mig så otroligt besviken på mig själv, då önskar jag att jag hade en tidsmaskin så jag kunde åka tillbaka till midsommar förra året och antingen banka skiten ur mig själv eller försöka varna mig för vad mitt beslut om det där enda chipset skulle innebära.

Jag har hittills försökt sluta på nytt med godiset säkert 4 gånger nu, men misslyckats varenda gång. Jag hoppas att jag lyckas tillslut. Jag hoppas jag hittar den där viljan och styrkan igen. För jag kanske pendlar mellan 56 och 58kg i vikt, men kroppen känns ändå inte sådär pigg och frisk som den gjorde förra sommaren... Den är nog inte siffran på vågen som avgör hur jag mår, det är nog vad jag stoppar in i truten som väger tyngst...

Jag har nog aldrig ångrat något så djupt och innerligt som det där chipset...

Har ni någonsin fattat ett beslut som verkat harmlöst för
stunden - men som fått stora konsekvenser längre fram?

30 dagars styrketräning

Urs vad snabbt jag ibland inser att jag tagit mig vatten över huvudet...

Jag och Björnkillen beslöt oss för att vi ska prova Jillian Michaels 30 Day Shred Workout (Jillian Michaels är känd som den hårdaste träningscoachen från amerikanska Biggest Loser). Jag var först tveksam då det verkade vara ett viktminskningsprogram, men jag vet att Björnkillen vill bli av med några kilon, plus att hela programmet verkar bygga på förbränning OCH styrketräning (och det är ju styrketräningen som lockade mig).

Programmet är upplagt i tre nivåer/delar, och varje del/pass är ca 20min långt.
Level 1 - i 10 dagar
Level 2 - i 10 dagar
Level 3 - i 10 dagar

Jag trodde det skulle vara busenkelt, dels för att vi givetvis började med Level 1 träningen, men också för att det bara var ynka 20min långt. Men OJ vad jag misstog mig! Efter bara 5min ville jag grina och ge upp. Efter 10min skakade mina lår så kraftigt att jag knappt kunde stå rakt. Hela träningspasset kändes som utdragen tortyr... Men det GICK! Det gick faktiskt!

Bara några minuter efteråt så klädde vi på oss, fyllde vattenflaskorna och gjorde oss redo att gå ut och gå halvmils-promenaden medan musklerna fortfarande var varma - tänkte vi... Men efter att ha lyckats ta oss ner för trapporna skakade vi båda två så häftigt att vi insåg att det aldrig skulle gå. Vi skulle få så ofantligt ont imorgon att vi förmodligen inte skulle träna ALLS... Så vi gick hem igen, vilade någon timme och gick ut på den korta 1,3km rutten lite senare istället.

Men jag är inte missnöjd, för det blev både styrketräning tills jag nästan tuppade av plus en promenad trots skakiga och ömma ben. Målet är fortfarande att BÅDE styrketräna och promenera 5km, men det får väl helt enkelt trappas upp successivt som allt annat i livet.


Vi har inte bestämt oss för någon speciell kost under dessa 30 dagar, mer än att vi ska hålla oss undan alkohol. Förvisso är vi inga partymänniskor och är sällan ute och dricker, men det kändes ändå väldigt osmart att kombinera alkohol med dom här 30 dagarna. Det är dags för storhandling nu i veckan, så vi får nog sätta oss och fundera över hurdan mat vi vill kombinera den här träningen med.

Med det sagt: Jag är trött, mör och glad - och mörare ska jag bli!


Vill du läsa mer ingående om den här Jillians tränings DVD rekommenderar jag en recensionsliknande artikel bloggarna IN SWEAT har skrivit HÄR! (30 day shred – så funkar det!)

Vill du beställa DVDn kan du göra det HÄR!
(Obs! Se till att din DVD-spelare kan spela upp regionen du köper så du inte slänger pengarna i sjön)

Vad tycker ni om att träna hemma framför TVn?
Vad föredrar ni för typ av träning?

Psyket och kroppen

Träning. Sund kosthållning. Det känns lite som när jag var liten och skulle lära mig cykla, eller lära mig att skriva mitt eget namn. Det var vingligt, blev fel, man ramlade omkull, bokstäverna blev bakochfram... Men så småningom gick det.

Nu har jag den bakomliggande erfarenheten av att verkligen äta rätt. Så när jag köpte hem nyponsoppa utan socker -med fibrer, yoghurt med bra bakteriekultur och all-bran flingor (som jag för övrigt i hela mitt liv tyckt smakat sågspån) för någon vecka sen kändes det inte jobbigt. Att sätta sig och äta mål man inte tycker är supergott, men inte heller oätbart känns inte avigt och fel. Det är inte längre som att lära sig cykla. Men visst tycker jag fortfarande att det är svårt. Vissa veckor lever vi nästan på dom där all-bran flingorna, mackor med skinka och gurka osv. andra veckor tappar vi kontrollen och äter både popcorn, läsk och kakor. Jag letar fortfarande efter disciplinen och balansen. För jag vill inte banta eller svälta, men jag vill heller inte äta popcorn istället för kvällsmat. I jakt på balans, det är vad jag är.


Men träning då, som jag egentligen satt och tänkte på. Det är ett fullkomligt outforskat område för mig. Visst har jag många gånger i mitt liv både köpt gymkort, träningsmaskiner, gått och simmat, gett mig ut och sprungit/joggat osv. Men ju mer jag tänker tillbaka på det, ju mer inser jag att jag verkligen bara har skrapat på ytan av vad träning faktiskt innebär.

För det första har jag aldrig pushat mig själv till bristningsgränsen, fast det har alltid känts så. VARENDA GÅNG jag försökt träna i mitt liv så har jag varit på vippen till att börja gråta, jag känner hur det "bränner" av ansträngning i lemmarna, hur luften sticker i lungorna och hur hjärtat bultar plågsamt hårt i bröstkorgen. Nu inser jag dock... att det var helt och hållet mentalt. Det är som att äta något man tycker är vidrigt, kanske både i konsistens och smak. Bara för att det smakar och känns så äckligt att man vill kräkas, betyder det inte att det är något farligt. Det kan ju rentav vara något otroligt nyttigt och vitamin/proteinrikt man tycker är sådär äckligt.

Varenda gång jag har satt min kropp i träning, har det dröjt alltifrån 10 min till några dagar, men det slutar alltid med att jag vill gråta. Sätta mig ner, ge upp, gråta och inse att jag inte kan. Att jag inte är stark nog.


Häromdagen när jag var ute och gick den vanliga 5km rundan så fick jag den där "brännande" känslan i mina vader, hjärtat bultade hårt i bröstet pga uppförsbacken jag just kommit upp för, och jag kände att jag slog av på farten (som per automatik vid fysiskt obehag). Och sen, sen hände det. Tårarna började bränna under mina ögonlock och jag tänkte:

"Det gör ont, jag är trött, jag vill inte mer"

Men den här gången (till skillnad från alla de hundratals föregående gångerna detta hänt) satte jag mina egna ord - eller tankar - i halsen. Jag hade ju gått just exakt den här promenaden, i exakt just den här takten, flera gånger i veckan i veckor nu! Varför kändes det så hopplöst, omöjligt och plågsamt just den här dagen? Jag ökade takten till det normala tempot igen och började fundera. Hade jag ätit något dåligt, hade jag sovit dåligt, hade jag sträckt något eller hade jag träningsvärk? Nej, inget. Jag hade helt enkelt bara ingen lust. Jag var på mitt typiska "vill sitta hemma i soffan - inlindad i en filt med en kopp kaffe framför TVn"-humör.

Ovilja. Lathet. Det var allt det var.

Man hör ju ofta om hur mycket psyket påverkar en fysiskt, och det är i högsta grad sant. Att helt plötsligt kräkas för att man känner sig stressad, eller få röda kliande utslag när man är nervös, eller rentav bli febrig eller på annat sätt sjuk under dagar man känner sig extremt nedstämd... Allt detta drabbar ju människor ständigt. Så varför har jag så svårt att ta till mig och inse, att min kropp gör fysiskt motstånd när jag försöker träna. Jag vill inte träna, jag tycker det är både tråkigt och jobbigt, och min kropp börjar därför värka och ger mig en ursäkt som för mig själv känns som anledning nog att bara sätta stopp där och då - direkt.

Jag blev arg på mig själv under den där promenaden när jag började inse detta, att mitt psyke gör att min egen kropp motarbetar mig. Så jag ökade tempot tills det kändes som att hjärtat försökte bryta sig ut ur bröstkorgen på mig och som om lungorna var fyllda med nålar. Jag sprang nästan lika mycket som jag gick, och lät inte mina ben vila en enda sekund. Jag lät vaderna brinna som eld.


Jag hoppas att den här insikten ska bli en hjälp på vägen. Att det inte bara ska bli något jag är medveten om men inte gör något åt. Jag hoppas att insikten ska finnas färskt i mitt sinne varje dag jag är ute och går.


Jag pratade med Björnkillen ikväll, och föreslog att vi ska fortsätta att promenera 5km om dagen, men att vi utöver det ska träna med hantlar, gummibanden, göra situps, armhävningar och helt enkelt styrketräna varje dag när vi kommit hem från promenaden. Han tyckte det lät som en bra idé.


När jag tänker på att jag tycker träning är tråkigt, så försöker jag lista ut sätt att göra det roligt. De långa tråkiga (och jobbiga) promenaderna blev så ofantligt mycket roligare genom att jag började lyssna på talböcker medans jag gick. Istället för att släpa fötterna efter mig och tänka fem miljoner tankar kring hur jobbigt det var för benen så är mina promenader numera fyllda med skratt och leenden (jag föredrar böcker med komiska inslag). Kanske kan man göra hemma-träning (styrketräning?) roligt också genom olika redskap, bra musik, riktigt bekväma träningskläder osv?


Ska faktiskt våga mig på att sätta upp några mål för kommande vecka:

[ ] Promenad på MINST 5km - Dagligen
[ ] Styrketräna hemma MINST 30min - minst 5 av 7 dagar

Jag kanske borde ta en ny helkroppsbild... IFALL jag nu skulle lyckas bli en aktiv människa med muskler. Då vore det ju kul med förebilder av lår, armar, rygg och allt det där..



Ps. Om någon annan liksom jag är sugen på hemma-träning så har jag hittat lite guider på aftonbladet som jag själv tänkt prova:

(Klicka på titlarna för att komma till tränings-artiklarna)

Fixa formen hemma!

Få snygga ben

8 övningar med gummiband

Fast mage – på 3 veckor

Starka armar med 5 enkla steg

Kan jag ändra mig?

Igår var jag och Björnkillen ute och shoppade på Ullared, det slutade med att vi kom hem med allt möjligt, men vad jag blev gladast över var när han drog upp två stegräknare och två förpackningar med tränings-gummiband han hade köpt när jag inte såg.



Än så länge har jag haft väldigt roligt med jogg.se hemsidan där man kan "lägga in" sina promenader och få en fin översikt över hur mycket och långt man gått, ställer man in tiden korrekt får man även veta i vilket tempo man går, och man har möjlighet att mäta hur lång en viss sträcka är genom att markera sin promenadrutt på en karta. Men nu med stegräknaren kommer vi ju även kunna hålla koll på antalet steg och förbrukade kalorier!

Gummibanden känns roliga och bra eftersom det kommer ge möjlighet att träna hemma under regniga dagar... eller kanske köra på både promenad och hemma-träning kanske?

Ju oftare vi är ute och går, ju mer sporrad känner jag mig att fortsätta i den här riktningen. Hur underbart vore det inte att vara vältränad? Att ge sig ut på en joggingtur om dagen, att orka bära tunga matkassar hem från mataffären utan att det känns som om armarna ska falla av (varken jag eller Björnkillen har bil, så det blir alltid en bra bit att gå + bussresa för att få hem mat)... Överhuvudtaget övervinna det här stora hindret som funnits där hela mitt liv och fått mig att avsky träning och motion.

Jag tvivlar på att jag kan få huden mer fast på min kropp, där den väl är hängig, rynkig och full med bristningar är det nog kört, men lår och rumpa kan nog bli fastare i helhet (är typ där allt mitt fett sitter numera haha).

Det märks att många tycker det är konstigt att jag är så otränad... Ingen höjde på ögonbrynen åt detta faktum när jag var större, men nu när jag är smal så är det tydligt hur underligt folk tycker att det är. Själv vet jag inget annat. Jag har alltid varit en lat soffpotatis, oavsett om jag är smal eller tjock. Men det kanske är dags att försöka bryta det mönstret nu? Jag har tack vare Sveriges fina sjukvård fått en ny chans, till ett friskare, roligare och mer smärtfritt liv. Borde jag då inte ha en skyldighet att göra allt i min makt för att ta hand om den här kroppen?

När jag började rasa i vikt och det blev enklare att röra sig, promenera, dansa, springa till bussen osv. så var jag överlycklig. Jag började gå ut och dansa var och varannan helg, jag promenerade överallt dit det var gångavstånd, ibland väntade jag i sista sekund med att klä på mig bara för att bli tvungen att springa till bussen. Men samtidigt som jag blev viktstabil och det slutade bli lättare och lättare för varje månad så försvann denna upprymdhet... Jag hade hela tiden hoppats på att den lättare och smidigare kroppen automatiskt skulle leda till glädjen och önskan om att röra mycket på mig, och visst, jämfört med när jag vägde 110kg så rör jag mig otroligt mycket. Men att inte ens vilja gå ut på en 30min promenad om dagen när man varken har ont eller är så tung att det blir jobbigt... det är på ren svenska att vara LAT.

Jag har aldrig i mitt liv klarat av att göra en endaste riktig armhävning... Utöver målet om att promenera varje dag kanske jag borde lägga till "Kunna göra fem armhävningar"? Kan jag ändra mig? En gång i tiden trodde jag att jag aldrig någonsin skulle nå normalvikt, att jag aldrig skulle kunna sluta äta som jag gjorde... Men det ändrades med hjälp av operationen. Kanske kan jag ändra mig gällande träning också, med hjälp av Björnkillen?

Har ni några mål om att nå en viss vikt eller träna?
Finns det något ni lyckats ändra på, som ni en gång i tiden trodde var omöjligt?

Update om mitt "ny"-opade syskon:
Han/hon ringer mig väldigt ofta och frågar om allt möjligt. Nyligen så gällde frågan vilket bröd som borde införskaffas. Jag föreslog lingongrova eller något lika grovt, men mitt syskon envisades med att han/hon ville prova fiberrost. Efter en stund hade jag lyckats övertala han/henne att köpa bägge och, så att det skulle finnas något alls att äta ifall fiberrosten inte funkade. En dag senare fick jag veta att fiberrosten mycket riktigt inte fungerade alls, men att lingongrovan gick utmärkt. (Detta är ju pga. att ju ljusare ett bröd är, desto "degigare" blir det av att tuggas och blandas med saliv. ALLT degigt riskerar att ge obehag, magknip eller till och med fastna på oss opade. Bröd såsom knäckebröd och lingongrova blir inte degigt på detta sätt)

Vi diskuterar mycket kring hur viktigt det är att få i sig framförallt protein efter en operation. Att utöver självklara ting som kött till maten och på mackorna så kan man köra med råa ägg i en smoothie, kesella med frukt, proteinpulver i filmjölk, kokta ägg och äggröra.

Han/hon frågar en del om dumpningar, och jag förklarar för honom/henne att det är olika för alla, men att det för mig sker om jag äter godis, glass, kakor och andra saker som har hög sockerhalt. En dumpning kan kännas på olika sätt också, första gången jag fick en dumpning stod jag i duschen efter att ha hävt i mig soppa alldeles för snabbt. Jag fick en konstig domnad känsla i armar och ben, hjärtat slog så hårt att jag blev rädd, sen blev jag så yr att jag föll rakt in i badrumsväggen och blev sittandes på golvet en stund. Jag får inte sådana dumpningar längre, utan numera brukar de bestå av extremt illamående, yrsel och ibland blir jag så trött/matt att jag somnar.

Men utöver alla råd så verkar han/hon klara sig mer än bra! Bara två dagar efter operation var han/hon ute och gick på 15min långa promenader, han/hon bor på femte våningen och går därför i trappor dagligen, och att äta går suveränt bra! Jag är så stolt och lättad... För detta är både mitt syskon och en god vän, och jag är övertygad om att detta kan vara det bästa han/hon någonsin gjort i sitt liv.

Den yttre fasaden

Idag sitter jag och tänker på skönhet och vår yttre fasad... För även om allas egentliga mål borde vara en frisk och stark kropp, så är det idag inte särskilt högt upp på listan. En alltför stor fokus läggs ju på SKÖNHETEN i det yttre skalet snarare än VÄLMÅENDET på insidan. Lite grann som med det sociala samspelet. Hur många försöker inte visa upp en imponerande fasad utåt (karriär, relationstatus, ekonomi etc) hellre än att leva som man helst önskar och skulle bli lyckligast av oavsett vad omvärlden skulle tycka ?

Är det inte skrämmande att hela livet har fokus på det som syns utåt? Hur smal man är, hur snygg man är, om man är välutbildad med högavlönat jobb osv?

Jag gick här i dagarna och verkligen grämde mig över hur misslyckad jag känner mig ibland.
Jag har exempelvis två manliga gamla vänner från tonårstiden varav en är färdigutbildad pilot (och nu är bosatt i de varmare regionerna i världen och har givetvis jobb som pilot åt stora passagerarplan), och den andra är mitt uppe i sin läkarutbildning och kommer vara färdig läkare inom några år (och förmodligen genomgå hela utbildningen som toppelev i sin klass, för det har han alltid varit genom hela livet). Utöver dom två så får jag jämt och ständigt höra om hur gamla kvinnliga bekanta förlovar sig, gifter sig, köper hus, har fått barn eller är mitt uppe i graviditeten.

Och för mig har det alltid varit så självklart att allt sådant här åstadkoms med ett leende inombords personerna. Att allt detta är verkligen vad de vill och att det görs av ren vilja och genuin lycka. Detta är vad de allra högst önskar av livet.

Men så en dag... Jag mötte på en gammal bekant på stan som jag visste var gravid. Jag gick fram och hälsade glatt och gratulerade henne till den kommande bebisen, varpå hon såg otroligt obekväm ut och utbrast
"tack.. och jag ska gifta mig nu på fredag!"
vilket givetvis var jättekul tyckte jag, om hon hade haft en tillstymmelse av glädje i rösten eller ansiktet. Jag tyckte mest av allt det lät som en bortförklaring, eller ett försök till att sopa något under mattan. Först blev jag förvånad över tonfallet, ett bröllop var väl underbart?
Men så insåg jag att den här kvinnan är en djupt troende kristen, och jag minns hur strikt hon alltid varit och hur hårt hon hållit på "reglerna" inom sin religion. En graviditet INNAN giftermål innebar ju givetvis att hon "levt i synd" enligt sin egen tro. Jag kunde inte låta bli att undra om bröllopet blivit bestämt så gott som på minuten hon fick reda på sin graviditet.

Jag börjar ifrågasätta mer och mer hur många det är som faktiskt gifter sig, skaffar barn och utbildar sig för att det är vad som förväntas av dom, för att det är vad som ser bra ut på utsidan av fasaden - för att väldigt många förknippar bra jobb, familj och allt det där med lycka, även om det inte alltid är vad man själv vill?

Nu låter detta kanske snedvridet, och jag menar givetvis inte att det inte finns någon som vill ha allt detta, jag grubblar väl mest på om alla verkligen vill ha det när dom får det eller väljer att genomgå det? Hur många hade egentligen velat vänta med flertalet av ovanstående punkter för att genomgå dom faserna senare i livet, men blivit påtryckta av samhällets idé om vad "Lycka" är och därför påskyndat processen?


När jag jämför min yttre fasad med alla dessa "Lyckliga" gamla bekantas, då framstår jag som högst olycklig och misslyckad. Jag är inte gift, väntar inte barn, varken jobbar eller studerar. Jag är enligt allt sunt förnuft "Olycklig".

Men så tänkte jag efter. Jag har tid till att ägna mig åt mitt skrivande (vilket är vad jag hoppas på att få jobba med i mitt liv), jag är tillsammans med en kille som jag älskar otroligt mycket, jag har tagit mig ur svackor, motgångar och ohälsa och arbetar mig fortfarande framåt och njuter av mina framsteg även om det går långsamt. Och när jag tänker på När i livet jag vill skaffa barn så inser jag att det är INTE nu. Givetvis vill jag ha barn en dag, men det får ske när jag känner mig mer stabil och till ro i mitt liv, när det känns rätt.

Så vad är det jag saknar? Vad har jag för skäl till att vara "Olycklig"? Inget. Precis just nu i detta skede av mitt liv, har jag allt som jag vill ha. Om några år vill jag säkert ha mer, men just nu saknas mig inget direkt.

Det enda som gör mig olycklig är att jag ständigt blir intvingad i rollen som misslyckad och olycklig enligt andra. Att det inte är okej att vara nöjd och lycklig när man är i min sits. Detta gör att jag ständigt känner ett behov av att rättfärdiga mig själv och mina egna drömmar, att jag måste ursäkta min livsstil och alltid alltid alltid nämna något i stil med att jag jobbar mig uppåt och ur min sits.


Jag hoppas att jag har fel i mina tankar kring att många gör saker för att se bra ut i sin yttre fasad som omvärlden ser. Jag hoppas verkligen att människor jobbar med något de brinner för, gifter sig med någon de är tokförälskade i (snarare än för att partnern vore ett gott parti utåt sett), och skaffar barn när de känner sig redo och längtande (än när de är stressade och pressade).



Och för att återvände till den mer fysiska biten. Att vara VACKER snarare än VÄLMÅENDE. När jag gjorde min operation och började rasa i vikt så fick jag mängder med komplimanger och folk blev otroligt imponerade av min förändring. Majoriteten undrade inte ens hur jag gick ner (förutom de som själva kämpade med vikten, de frågade givetvis). De brydde sig inte om ifall jag åt rätt och tränade, om jag börjat svälta mig själv eller tagit till destruktiva metoder. Nej allt de brydde sig om var resultatet, det som SYNTES utåt sett. För ett drastiskt viktras för en fet människa var automatiskt förknippat med status, framgång och lycka. Vad som sedan pågick bakom denna yttre fasad av framgång rörde dom inte i ryggen.

Jag har börjat titta på folk när jag är ute, på stan, på bussen och överallt. Om man tittar ingående på folk, så inser man att kvinnor i majoritet ALLTID har färgat hår. De senaste tre veckorna har jag hittills bara stött på gamla tanter eller småbarn med sin naturliga hårfärg. Diskuterar man hårfärg med kvinnor idag så säger väldigt många att de har fult "råttfärgat" hår naturligt och därför valt att färga. Men tittar man noga i rötterna på dessa kvinnor stämmer det inte alltid, de kan ha ljusbrunt hår med guldskiftningar eller askblont hår med kalla inslag som framhäver deras ögon. Men den naturliga skönheten har gått förlorad.

Men utöver smink, hårfärgning och dylikt så ligger ju den största fokusen idag på vikten och kroppsfiguren. Vi bombas inte av uppmuntrande ord till att träna och äta frukt, nej vi ska använda gördlar som plattar till magen, gå på extrema dieter (som oftast är ohälsosamma under längre användningsperioder) eller till och med ta till tveksamma tabletter som utlovar mirakel. För att inte tala om reklambilderna av kvinnor som inte ens är verkliga utan bildredigerade till bristningsgränsen..

..Om man tittar på gammal reklam från mitten av 1900-talet så gjordes det produkter som skulle leda till viktökning så att man blev KURVIG!

(Det fanns även produkter för män!)

Idealet var VERKLIGEN annorlunda...

Nu vet jag inte om det nödvändigtvis vore sundare att sträva efter kurvor/viktökning om man är naturligt smal, tror nog att det egentligen är lika osunt som att sträva efter en size zero-kropp när man är naturligt mullig.


Jag kan inte låta bli att undra.. när jag ser utmärglade kvinnor som petar runt maten på tallriken, naturligt slanka som tittar på vadderade bh:ar inne i klädaffären, överviktiga som fyller matkorgen med bantningsdrycker med chokladsmak, eller en otroligt vacker naturlig skönhet som färgat håret i tre olika nyanser och har fyra lager smink i ansiktet....

Hur skulle världen se ut om alla fick ha en vikt de trivdes med och som inte påverkades av media? Om hårfärg och smink inte fanns? Om alla fick leva sina liv i egen takt och efter egna önskemål utan pressen att hela tiden visa fram ett framgångsrikt och lyckat yttre?

Doves kampanj för "Real Beauty" träffar mig rakt i hjärtat.



För även om dessa modeller ser tillsnofsade ut, så har dove valt gamla, plattbröstade, dunderfräkniga och överviktiga för att få fram sin poäng..

Vad tror ni? Är det viktigt hur andra ser er i helhet?

Du är vad du äter!

Jag har aldrig gillat programmet "Du är vad du äter" av flera skäl. Dels så är jag inte särskilt förtjust i hur de slänger upp en veckas intag av vad personen ätit på ett bord, gärna geggigt, kladdigt, huller om buller. Det ser allmänt skräpigt och slemmigt ut.



Men när de senare visar upp den nya förbättrade kosten som planerats, ja då ligger allting fint upplagt som på en restaurangbuffé med fina skyltar som visar och förklarar vad allting är för något.



På sätt och vis är det ju bra att försöka visa hur dåligt och "motbjudande" ens nuvarande matvanor är, och hur fräsch och aptitlig en sund kost är... Men det känns så förlöjligat och förnedrande mot personen som vill ha hjälp med maten. Behöver man verkligen trycka ner en persons självkänsla och hänga ut dom som någon med snuskiga vanor? Hade man rört ihop allt på det nyttiga bordet till en sörja och staplat upp den onyttiga maten fint och prydligt med skyltar så hade ju jag hellre ätit av det "osunda bordet" än det nyttiga. Att överdriva och förlöjliga lurar inte mig i alla fall, det gör mig mest irriterad.

Sen tycker jag att programledaren Anna Skipper är... otrevlig. Jag minns en snutt av ett program för en tid sedan då en kille skulle få hjälp att ändra på sina matvanor, och han var så ofantligt medgörlig och villig att ändra på sin livsstil. Han bad bara om en enda sak, och det var att få slippa avokado. Han var villig att prova vad som helst och äta vad som helst, vad som helst - utom avokado. För det var något han tyckte var så otroligt äckligt. Och vad gjorde Anna när hon planerade hans nya kommande matvanor? Jo hon bjöd honom på en giftgrön drink som skulle vara otroligt nyttig. Hon riktigt gnuggade händerna när hon manade honom att dricka av den och gissa vad hon hade haft i. Han grimaserade direkt och gissade inte - utan fastslog - att hon haft avokado i drinken, vilket hon bekräftade snabbt (men hon försökte lirka och övertyga honom om att det absolut inte smakade avokado om drinken... vilket han visst tyckte i högsta grad)

Jag är verkligen för att äta rätt och att man inte alltid enbart kan äta saker man tycker om... Men om det verkligen finns något man AVSKYR, måste man då tvinga i sig just denna enda sak? Kan man inte få slippa just det, så länge man äter sunt och nyttigt i övrigt?


Nu har jag ätit ganska dumt sen förra sommaren, det kommer och går. I perioder lever jag nästan på bullar, popcorn och energidryck, för att en annan period äta mer lagad mat och mer grönsaker. Men i helhet äter jag sämre än jag gjorde mitt första år som opererad. Så av den anledningen tittade jag faktiskt på "Du är vad du äter - del 5 av 10" på tv4play, då avsnittet handlade om en kvinna som genomgått en Gastric Bypass Operation men fallit tillbaka i gamla dåliga matvanor och till och med gått upp vikten hon gick ner.

SE AVSNITTET HÄR!
(Tillgängligt online i 3 dagar till)

Jag tyckte det var väldigt intressant faktiskt, även om jag inte gillar programledaren eller hennes löjliga "Dåliga kladdiga mat-bord" vs "Sunda fräscha eleganta mat-bord". De tog upp vad man bör fokusera på att äta som viktopererad, hur viktigt det är att hålla sig borta ifrån sockret, hur viktigt det är med ordentliga rutiner, de tog även upp vad för typ av mat som motverkar sötsug och påverkar ens humör i positiv riktning, och framförallt lade de fokus på att man opererat magen och inte hjärnan. Att man inte kan operera sig och sen förvänta sig att allting ska sköta sig självt, utan att man måste själv ta kontrollen och göra en förändring för livet. Jag tyckte speciellt mycket om att de förklarade hur dåligt det är att banta för att få snabba resultat, utan att man istället ska ändra sin livsstil och sedan behålla ändringen livet ut!

Jag känner själv att jag verkligen vill återfå balansen igen. Jag vill inte banta, jag vill inte gå ner mer i vikt (jag ligger just nu på ca 57kg), men jag vill vara pigg, glad och full av ork! Björnkillen har ju verkligen hjälpt mig med motionen, och nu när mitt syskon opererat sig och kommer leva väldigt strikt så känner jag att det verkligen är dags för mig att ta tag i tyglarna igen och försöka hasa mig upp på hästen. För visst finner jag en otrolig njutning i att äta goda och onyttiga saker, men jag MINNS mitt år som "gift-fri" då jag varken drack läsk, åt godis eller chips. Jag var lyckligare än någonsin, magen var gladare än någonsin, och kroppen kändes friskare än någonsin! Det är ju en avgiftningsfas att ge upp allt gott och onyttigt och försöka ersätta det med nyttiga grejer, men jag vet ju att det är värt det!

Det jag gör rätt som opererad är att jag äter väldigt ofta och lite, det jag gör fel är att jag inte äter rätt/bra saker varje gång. Istället för att ta en bulle eller en smörgås vid varje mellanmål så borde jag äta frukt, knäckebröd, ett kokt ägg och liknande. Som jag gjorde mitt första år som opad.


Mitt syskon förresten, som jag oroat mig för.. Han/hon mår toppen, återhämtar sig mycket bättre och snabbare än jag själv gjorde. Jag låg på soffan och kände mig tom på energi och ork medan musklerna förtvinade. Just då tyckte jag att jag mådde toppen under omständigheterna, men nu när jag ser mitt syskon så inser jag att i jämförelse med honom/henne var jag ett vrak. Jag blev SÅ lycklig av att ta en promenad, prata och lyssna på mitt nyopererade syskon. Förändringen är omedelbar, inte för att det syns på utsidan, men det märks i sättet han/hon pratar, tänker och resonerar. Hur han/hon planerar att aldrig någonsin mer äta saker som chips, att verkligen röra sig och träna mycket så att han/hon inte bara blir smal utan vältränad i jämn takt med viktnedgången. Det var så underbart att se och höra, hur mitt syskon ser sin operation som en stor hjälp och stöttepelare, men i grund och bottnen tycker och tror att det är upp till han/hon själv att göra en förändring för livet både gällande mat och träning.

Vad tycker ni om Anna Skippers "Du är vad du äter"?

och Blir ni lyckliga av att se andra göra förändringar för livet?

Jobbig, ovillig och stretar emot!

Ursäkta frånvaron, men det känns som att jag haft tankarna på annat håll ett tag. Till stor del för att mitt huvud är överfullt med tankar och känslor gällande mitt syskons operation som sker imorgon (jag känner mig SÅ lycklig att han/hon äntligen gör detta, men jag är också skitorolig...)!

Men idag har jag något att ventilera!


Som jag nämnt många gånger tidigare - min akilleshäl är motion och träning. Detta är något som förbryllar Björnkillen och som han verkligen inte kan släppa. Hela min tidigare tillvaro av extremt känslomässigt ätande kombinerad med oändlig lathet är för honom ologiskt, oförståeligt och idiotiskt. Han, liksom många "smala som inte förstår" som jag tidigare skrivit en hel del om, förstår verkligen inte varför en människa som börjar gå uppåt i vikt inte åtgärdar situationen INNAN det spårar ur fullständigt. Jag har ofta haft diskussioner och debatter med honom inom detta ämne, men förstår alltmer att han aldrig någonsin kommer kunna förstå. För han är stöpt i en annan form än min egen, han har aldrig varit i min sits och han fungerar i grund och bottnen annorlunda från mig. Han är killen som en dag säger:

"Nej, nu är vi alldeles för stillasittandes här hemma! Det är inte alls bra, vi behöver lite mer kött på benen och mer frisk luft!"

och mer än så säger han inte, utan efter uttalandet så reser han sig upp, tar på sig skorna och går ut på en timlång promenad. Han planerar inte, han gör inga scheman, han bestämmer inga särskilda rutter att gå (förutom att de måste vara i skogen, han är en obotlig skogsmulle). Han gör alltså det jag själv inte klarar ut: att skippa allt uppskjutande och planerande - och bara GÖRA det!

Han vet ju som sagt också att jag har stora svårigheter med att motivera mig själv till att gå ut och gå, eller överhuvudtaget göra något fysiskt ansträngande. Så han släpar med mig. Jag gillar det inte, jag blir dödsirriterad på honom för att han ska envisas med sina förbaskade promenader, och i skogen dessutom som jag tycker så illa om! Men han gör det för att han vill hjälpa mig med det jag inte lyckas ordna själv, för att han vet att jag sätter mig i soffan med ett leende när vi kommer hem eftersom jag innerst inne blir glad av att faktiskt ha gjort något bra för min kropp, han gör det för att han märker hur mycket mer ork jag får, han gör det för att han älskar mig. Hur många skulle orka släpa med en gnällig motstretig tjej som bara gnäller hela vägen över hur trött hon blir i benen, hur knäna protesterar, hur otäckt det är att få hjärtklappning och att bli andfådd? Jag har hittills under min livstid lyckats knäcka alla som försökt få igång mig med motion, men Björnkillen kan jag inte rubba. Han har ett tålamod utan dess like...

Häromdagen började jag skratta inombords när jag för ett ögonblick kände
mig som en deltagare i Biggest Loser som blir pushad av sin elaka träningscoach.

I början gjorde han det lätt för mig, det skulle bara vara trevliga upp-piggande promenader i den härliga vårsolen - lite mer än 1km gick vi varje morgon. Men innan jag visste ordet av, så ledde han in mig på den lite längre skogsstigen på 2,5km. Det var en otroligt vacker och solig morgon, vi behövde inte mer än t-shirts på oss. Så han var smart.. istället för att försöka pusha mig en mulen dag, eller en dag jag varit sur och trött så valde han att pusha mig när jag var på topp. Dagen han valde att ta med mig på en nästan 5km promenad var han i sitt esse, för han slog av på tempot, och kombinerade rutten med att prata rosenröda framtidsdrömmar med mig (han distraherade mig med andra ord). Nu är vi uppe i halvmilsrutten varje morgon, och han har förvarnat mig att nästa vecka, så snart det är riktigt soligt och fint så ska vi trappa upp sträckan ytterligare.

Jag är väl medveten om knepen han använt sig av, hur han stryker mig medhårs och puttar mig framåt just när jag är så glad att ingenting nästan kan göra mig butter och tvär.

Något jag verkligen försökt banka in i huvudet på honom är att jag vill gå en kortare och bekväm promenad varje morgon, typ 1-2km högst. Att jag aldrig i hela mitt liv varit ute och gått DAGLIGEN, att jag ALDRIG gått längre än 1mil, och den gången var det för att skolan tvingade mig. Och vad svarar han? Jo att man inte rör sig framåt genom att blicka bakåt. Hur jag misskött mig tidigare är inget argument för att ta det lugnt nu. I början gjorde det mig så arg att han inte tog hänsyn till mina framsteg. Att jag tyckte jag förtjänade en medalj bara för att jag lämnade mitt trygga soffhörn. Men jag inser mer och mer att han har rätt. Hade jag lyssnat på mitt eget resonerande hade jag fortfarande bara gått ut någon enda dag i veckan, och då valt 1km rutten... medan jag i dagsläget (trots trötthet, trots kyla och blåst, trots att jag hatar skogen) går ut VARJE morgon, och dessutom går en halvmil!


Jag vet att jag många gånger sagt att man inte kan förvänta sig att omvärlden ska ta hänsyn till ens egna val i livet. Att om man bantar kan man inte förvänta sig att hela familjen ska göra detsamma, utan att man helt enkelt får bita ihop och tugga i sig sin frukt medan de andra äter ostbågar. Jag står fast vid det, man måste lära sig att vara stark för sin egen skull och ta hand om sig själv. Men jag lär mig mer och mer att man också ska ta emot hjälp och stöd när den finns inom räckhåll... Ibland står man själv, och allting hänger på en själv... Men ibland, då får man mer stöd och hjälp än man räknat med.

Med tanke på att ingen någonsin i mitt liv tidigare haft styrkan och tålamodet att hjälpa mig med varken vikt eller motion, så är jag nästan i chocktillstånd just nu. För även om jag är "igångsatt" eller vad man ska kalla det, så stretar jag fortfarande emot. Jag gnäller, jag försöker förhandla, skjuta upp och allting som jag alltid gjort när någon försöker hjälpa mig. Jag är precis lika jobbig och ovillig som jag alltid varit, men plötsligt spelar det ingen roll. För han låter mig gnälla och streta, men ändå släpar han med mig ut, håller mig i handen medan jag surar och flämtar lite extra mycket för syns skull i backarna, och när vi kommer hem kramar han om mig och säger att jag varit jätteduktig, och jag inser då att jag just gått en halvmil. Igen. Och så ler jag, för jag inser att jag är glad.

Jag börjar till och med förstå vad Björnkillen/"skogsmulle nr ett" ser i att gå i skogen...
Speciellt när solen skiner och nu när allting börjar grönska...

Har ni någon i ert liv som stöttar/pushar och hjälper er?