Jag kallar det självbevarelsedrift

Livet är så mycket mer invecklat än jag någonsin kunde ana. Det är plågsammare än jag vill erkänna och det ställer verkligen till min förmåga att hoppas och drömma.

Jag har bett Björnkillen flytta.


Kanske i framtiden, om jag fogat samman de sönderslagna bitarna som en gång var Jag, och om han ändrats på det sättet jag skulle behöva för att fungera med honom... kanske det här bara blir en stärkande grej. Kanske blir det bara ytterligare ett minne som med tiden bleknar.


Det hela är så otroligt invecklat. Och jag försöker verkligen prata av mig med vänner och familj, men samtidigt som jag pratar om det så vill jag inte prata om det. Allting bara blev så fel. Hur kan man älska en människa samtidigt som man inte vill träffa honom eller prata med honom? Hur kan man älska en människa men få magknip varje gång man ska åka hem till honom? Hur kan man älska en människa trots att han trasar sönder en till bitar invärtes? Och hur, hur hur hur hur... säger man nej? Hur säger man stopp, nej, nu är det slut. Hur säger man att han måste lossa på sitt grepp och låta mig vara? Det går emot varenda instinkt, magkänsla och sunt förnuft när man älskar någon att be honom gå.

Men att be honom stanna och fortsätta falla itu invärtes är inte heller bra. Inte rättvist mot honom att ljuga och låtsas. Vad som gör det här extra plågsamt är att han inte ens förstod varför jag ville ha bort honom. Han visste inte på vilket sätt han sårat mig och trasat sönder mig. Han hade inte gjort något med flit eller medvetet, men han hade gjort det.


Hade jag haft mer skinn på näsan eller rent allmänt varit mer hårdhudad hade jag säkert hanterat det helt annorlunda. Jag hade säkert inte reagerat såhär. Men jag är löjligt ömtålig när det kommer till vad som sägs direkt till mig och hur jag blir behandlad. Mitt liv har både bidragit till att jag är ödmjuk, omtänksam och snäll, men också detta. För känslig. För ömtålig. Eller är det han som blivit för hård av sitt? Jag vet inte.


Det jag skrivit tidigare här har inte varit hela sanningen, jag ville inte erkänna att det fanns fler orsaker till att jag försökte göra slut. Jag är sån, erkänner ogärna när något är dåligt när jag så innerligt önskar att det egentligen vore bra. Jag menar, hur kan någon som var så otroligt bra för mig, helt plötsligt slå om och bli den som gör mig mest illa? Jag är skev och komplicerad, men när det väl kom till kritan så var det inte självhat som drev mig till detta utan självbevarelsedrift. Jag håller på att drunkna och Björnkillen är den som håller fast mig under ytan.




Jag har inte bott hemma på en vecka, och jag stannar inte ens på samma plats hela tiden. Tills dess att han tagit sina grejer och flyttat tänker jag stanna hemifrån. Turligt nog har jag människor i mitt liv som ser till att jag har sängar att sova i, mat att stoppa i magen och lite småsummor vid behov. Jag har lovat att träffa honom på lördag och prata ut om allt, försöka lösa det här som vuxna och skiljas åt som vänner. Om det går bra kanske vi kan hålla kontakten och se hur det går för varandra i livet.

Men jag är så orolig... jag har redan sårat honom mer än jag någonsin sårat någon annan människa tror jag. Och jag undrar hur lördagen blir... jag undrar om vi kommer kunna prata lugnt och stilla eller om det kommer bli sådär jobbigt så att jag bara vill fly igen som jag gjorde i lördags?




En del av mig säger åt mig att inte skriva något här innan lördag.. men en annan del känner att jag måste få ventilera alla dom här känslorna NÅNSTANS! För jag berättar inget för majoriteten av min umgängeskrets, och jag skriver inget om det på internet. Jag sitter som på nålar och vill att det här ska vara över så jag kan påbörja arbetet att foga mig själv samman igen.





För att foga samman mig själv blev jag tvungen att trasa sönder en annan. Underbart.

Om reinkarnering faktiskt finns är jag säker på att jag återföds som toalettborste i nästa liv.

Gå ner i vikt eller dö

Ibland handlar inte viktnedgång om att komma i sina smal-jeans, att bli accepterad av omvärlden eller känna sig snygg. Ibland handlar det inte ens om att känna sig piggare och få bättre kondis, utan det handlar i vissa fall om att leva eller dö.

Jag tittade idag på gamla avsnitt av Outsiders som handlade om Sveriges fetaste man Jonny Fuhr (se Del 1 HÄR och se Del 2 HÄR) och känner mig så otroligt ledsen och irriterad.


Den här mannen som hela sitt liv varvat bantning och träning med att successivt äta ihjäl sig - blir tillsagd av vården att det enda kvar för honom att göra är att operera magsäcken. Något han väntat med så länge - att han hunnit bli så fet - att det tillslut blivit en 40% risk för honom att dö på operationsbordet. Han är i en knivig sits, läkarna ger honom 5 år till att leva ifall han inte går ner i vikt, men han är rädd att förlora dom få åren han har kvar genom att lägga sig under kniven - så vad gör han?

Jo, ännu en gång beslutar han sig för att strunta i vad läkarna råder honom till och sticker istället till ett behandlingshem i danmark där de hjälper honom i den mån de kan, men det är inte lätt att hjälpa någon som innerst inne inte vill bli hjälpt. Meningen är att han ska stanna där i flera månader för att få bukt med sin livsstil FÖR GOTT, men istället ger han upp redan vecka ett pga en enda motgång och åker hem igen, där han går upp de 10 kilona han gick ner med ränta. Från programmets början till slut har det hunnit gå två år, och han har gått plus minus noll i sin viktkamp. 2 av hans 5 år spenderade han med att göra som han gjort hela sitt liv: fuska, förhala, misslyckas och ljuga för sig själv.

Mot programmets slut så muttrade han surt för sig själv att en operation inte var bra, för om man inte kan lägga om livsstilen INNAN en operation kan man minsann inte göra det efteråt heller.


Detta fick mig att tänka på en kommentar av en gammal vän som jag fick till inlägget där jag skrev om min senaste viktuppgång:

"Jag har en tanke...
Du minns hur jag var kritisk till en operation, och tyckte att viktproblem är något man ska ta tag i från insidan.

Varför får inte överviktiga människor terapeutisk hjälp när de söker sig till sjukvården, istället för en operation? Något som behandlar den underliggande orsaken till varför man inte kan sluta äta, varför man äter sina känslor, tröstäter, matmissbrukar. En behandling som antagligen är mindre kostsam för skattebetalarna (Om man ska vara lite krass).

Håller du inte med mig om att fetma till stor del är en psykisk sjukdom? (Som ger fyskiska symptom). Det är som att operera bort tårkanalerna på någon som alltid är ledsen och gråter?!

Jag står fast vid att jag tycker att man ska behandla den underliggande orsaken till matmissbruk! /J"

Innan operationen höll jag INTE med min vän. Om jag inte minns fel så grälade vi till och med om just detta för att jag tyckte att hon inte fattade ett skvatt. Numera håller jag faktiskt med henne till viss del. Jag tror inte att fetma ALLTID bottnar i psykisk ohälsa, men kanske i många om inte de flesta fallen. Problemet är att väldigt många inte ens är medvetna om att deras övervikt är ett symptom på något annat. Hur många säger inte att de äter och är överviktiga för att de helt enkelt är matälskare och livsnjutare?

Men någon som njuter av livet borde med all logik INTE äta sig mot sin egen grav..

Men även om alla som åt av fel anledningar hade insikt nog att inse att de skulle behöva gå till en psykolog snarare än en dietist... så finns det ju inte resurser till den typen av hjälp. Psykvården svämmar redan över och allas problem ska kategoriseras som olika akut, och därför är deprimerade, självmordsbenägna och många andra mer hög prio än dom som äter för mycket. Kanske skulle man inte få komma till en samtalsperson alls ifall man angav övervikten som anledning.

Sveriges ledande kirurg för Gastric Bypass hävdade i en debatt på tv att operationen är en typ av hårdhänt terapi för feta och jag kan bara tala för mig själv, men för mig stämde det verkligen. Man blir hindrad från att skada sig själv, iaf från samma grad som tidigare. Vissa dagar mår man dåligt över att inte ha valet att agera självdestruktivt, men i längden kanske det räddar ens liv?

Förhoppningsvis i framtiden så kommer vi kunna urskilja vilka som väger för mycket pga genetik, ätstörning eller dylikt och anpassa en passande lösning för varje individ. Kanske kommer vi till och med ha speciella psykologer som specialiserar sig på övervikt? Jag hoppas det.. Men här idag, är jag glad över att vi har någon lösning alls. Annars är jag helt och hållet säker på att jag förmodligen skulle vägt närmre 120 kg idag och inte ett dugg närmre ett hälsosammare liv än jag var för tre år sedan.

Och att Sveriges fetaste man inte tror att man med hjälp av operationen kan ändra livsstil bara för att man inte kan det INNAN eller UTAN en operation... Det är helt enkelt inte sant. Kanske för vissa men inte för alla.

Med hjälp av operationen kunde jag för första gången i mitt liv äta små portioner, jag började uppskatta grönsaker och fick ett helt nytt synsätt på VARFÖR jag känner ett behov av att äta så fel... och detsamma gäller för mitt syskon som opererade sig i maj. Mitt syskon som hela sitt liv jojjobantat och stött på motgång efter motgång pga bristande självdisciplin med mera. Detta syskon har nu på 5 månader gått ner 40kg och för första gången i sitt liv fått rätsida på sin relation till mat.


Men visst, både jag, mitt syskon och Sveriges fetaste man skulle nog må BÄST av att en gång för alla gå till bottnen med varför man har en ätstörning och helt enkelt "bli botad istället för att behandla symptomen". Om det vore möjligt, vilket jag hoppas det är för många eller kan bli.


Vad skulle ni föredra:
Gå till en psykolog/samtalsperson och bli "botad" på ett mentalt plan gällande er relation till mat?
Eller
Ta medicin / genomgå en operation och "behandla symptomen" men kanske aldrig få bukt med det egentliga bakomliggande problemet till er relation till mat?

Dagens grubblerier

Jag grubblar väldigt ofta över om det finns några metoder som är huggna i sten när det gäller viktminskning. Kost eller knep som funkar för ALLA?

Jag menar, hur många har inte stött på någon som predikat om hur viktväktarna fick henne/honom att gå ner si och så mycket i vikt, men när man provar själv så får man inte alls samma resultat. Eller hur någon predikar om hur sötsuget försvinner om man följer den eller den dieten, och med hoppet hissat i topp påbörjar man denna lovande diet och upptäcker till sitt missnöje hur sötsuget är precis lika eländigt och starkt som innan.



Ärligt talat... vi är ju alla olika, våra kroppar fungerar olika, våra sug baseras på olika saker, så jag tvivlar på att den någonsin kommer dyka upp något som fungerar för precis alla. Det kommer nog alltid handla om att hitta sin egen väg att gå.

Men en sådan enkel sak som frukost då?
Just nu sitter jag och grubblar över just detta efter att ha läst en artikel i aftonbladet (LÄNK) om VARFÖR det är så bra att äta frukost. Jag visste bara att det var bra, att det var dagens viktigaste mål (antagligen för att annars har man ju ingen start-energi på morgonen resonerade jag helt enkelt..) men det fanns givetvis en mer vetenskaplig anledning till varför frukost är hälsosamt. Det jag fann mest intressant var att:

"Du får en ökad produktion av leptin som är det hormon som dämpar aptiten."
...så för att återkomma till min ursprungliga fundering:
Det måste väl ändå funka för ALLA? Eller?

För ett år sedan hade jag inte känt något behov av att dämpa min aptit, men just nu känner jag mig KONSTANT hungrig och sugen på saker! Det var inte förrän jag läste artikeln och började grubbla över mitt sug som jag insåg att jag börjat slarva med frukosten på senaste tiden.

Så nu ska jag se till att börja äta ordentligt med frukost igen! Har jag tur kanske min extremt ökade hunger lugnar sig lite...



Upplever ni att ni äter mer och onyttigare ifall ni slarvar med frukosten?

Book a table

Är det inte fantastiskt hur allting blir förenklat med datorer och internet idag? Jag minns när man kunde börja hyra filmer via internet och få dom bekvämt hemskickade till sin brevlåda, man kunde surfa in på sitt lokala bibliotek och boka önskad bok och bekvämt invänta att den skulle komma in så man kunde åka och hämta den.

Jag är en bekvämlighetsmänniska och blir alltid lika glad när jag kan göra lite ”förarbete” via datorn istället för att stressa runt på stan eller ringa runt med risk för att hamna i telefonkö. Blev nyligen uppmärksammad på en tjänst som heter Bookatable och tycker den verkar suverän!


Jag går inte särskilt ofta på restaurang och har därför ganska kass koll på vad det finns för utbud. Varje gång någon föreslår en specifik restaurang tycker jag det känns lite jobbigt att varken veta vad för typ av matställe det är eller vilka priser de har, samtidigt som om jag ska välja eller tipsa om en restaurang själv dyker precis samma svårigheter upp.

Men med Bookatable kan man söka reda på precis det man vill ha genom ort, typ av mat och prisklass. Om jag t.ex. skulle vilja hitta några bra restauranger i Malmö är den här tjänsten perfekt för ändamålet! Att det dessutom finns listade öppettider, snittpriser, samt omdömen och kommentarer om restaurangerna gör det extra bekvämt och förenklar när man står i valet och kvalet tycker jag -och när man hittat precis det man är ute efter så är det bara att boka bord med några enkla klick.

+ 7,5kg

"Okej, dags för att ge mig själv en rungande käftsmäll från verkligheten"

tänkte jag imorse och ställde mig på vågen

64,5kg

.... det känns inte helt bra men en viktuppgång på 7,5kg sen början av sommaren. Men det är helt och hållet självförvållat, jag vet exakt vart dom där kilona kommer ifrån, och det stavas godis, läsk, kakor, bullar, snacks och pizza. Skit med andra ord. Det jag stoppar i mig när jag tröstäter.

Det är verkligen dags att göra något! Planen är enkel:

-Totalförbud på kakor och godis

-Öka intaget av frukt, grönsaker, fibrer och protein.

Fast iof.. enkelt och enkelt. Det är ALDRIG enkelt att ge upp sin "drog".

Igår när jag gick och handlade så stannade jag och stirrade på bull-o-kak-hyllan i säkert 20min. Jag hade lovat Björnkillen att inte köpa hem mer socker eftersom han utöver sin viktuppgång nu börjat få halsbränna av allt socker (och jag lovade för min egen del också, då jag börjat få magknip dagligen av samma anledning förmodligen). Men den där hyllan förhäxade mig! Först tänkte jag:

"men.. en bullkrans kan väl inte innehålla SÅ mycket socker? Det är väl mest deg och luft..? MYCKET bättre än en chokladkaka..."

men insåg givetvis att jag ljög för mig själv. Det fanns inget vettigt skäl alls att köpa något från den där hyllan. Då började jag få lite panik:

"jag kan köpa en snickers och äta på bussen hem! Eller en daim! Bara en sista... en allra sista..."

men insåg i samband med denna tanken att.. det är ju inte för någon annans skull jag vill sluta med godis och kakor? Det finns inte någon som tycker att jag behöver gå ner i vikt eller som föreslagit att jag ska ändra på något förutom jag själv. Jag har ingen anledning att smygäta för ingen bryr sig vare sig jag knaprar på en morot eller en snickers?

Det är ju jag själv som blir besviken. Ingen annan.

Dessutom blir ju ingenting lättare för att man skjuter upp det, jag skulle vara precis lika godissugen på kvällen trots en chokladbit på bussen hem, och jag skulle vara lika sötsugen dagen därpå. Att vänja sig av med godis är en lång process.

Jag känner inte ett behov av att ha lätt&lagom på mina mackor, använda minimjölk i maten eller spraya olja istället för att ta en smörklick, jag använder varken light eller lättprodukter. Jag känner inte ett behov av att vara sträng på alla punkter, eller banta, men jag känner ett behov av att få kontroll över det jag missbrukar. Det jag äter mellan måltiderna och på kvällarna!

Jag vill aldrig mer behöva banta... hellre ger jag upp mina "droger". Jag vill lyckas bli fri från dom igen... för livet. Inte bara under ett års tid som förra gången.. den här gången vill jag bli fri för gott.

Finns det något ni önskar att ni kunde sluta med HELT?

Något som ni missbrukar och aldrig kan ta "lagom" av utan alltid spårar ur med?

Trasig

Jag vet att jag inte skrivit på väldigt länge, och jag har väl iof haft skäl för att försumma bloggandet även om jag inte tidigare kunnat sätta ord på varför. Kort sagt kan man säga att jag mått dåligt, tröstätit som tusan, låtit alla bra vanor förfalla fullständigt struntat i precis allt, i att blogga/skriva, i att ta hand om mig själv, i att ta hand om de jag älskar... allt.

Någonstans på vägen i mitt liv gick jag sönder tror jag. Kanske flera gånger, kanske var det småsaker, jag vet faktiskt inte.

Jag vet inte vad det är med mig egentligen. Jag känner mig så vilsen.. förr var jag liksom den där extremt fördomsfulla tjocka Fattie som betedde sig som om allting i hennes liv var så otroligt bra och stabilt, sen blev jag den där helgalna, flummiga, smala och mer levnadsglada Fattie och nu har jag väl börjat inse att jag är ingetdera? Jag vill liksom... bli tagen på allvar, ha en stabil och fridfull tillvaro, men samtidigt kunna släppa loss ibland. Det känns som att jag hoppade på en karusell och trots att jag sedan långt tillbaka klivit av den inte kan sluta snurra.

Jag är definitivt vilsen. Jag känner knappt mig själv längre. Jag har blivit så otroligt bitter, misstänksam och på min vakt mot hela världen. Jag kan inte roa mig en enda dag eller bete mig hur jag vill utan att automatiskt oroa mig för vad det kommer kosta mig i plånboken och i tillvaron. Jag vågar inte chansa på det jag ibland helst vill och det kryper i skinnet på mig när tanken på att "släppa kontrollen" infinner sig.


Den här... misstänksamheten mot hela världen förstör mig. Jag känner mig faktiskt lika eländig som när jag vägde som mest och var som mest ensam. Skillnaden är att idag är jag egentligen inte ensam, jag GÖR mig ensam. Jag släpper inte in någon.

Faktum var att jag kände mig SÅ misstänksam och på min vakt att jag började älta allt som kändes det minsta lilla fel med min tillvaro, och givetvis började negativa saker med Björnkillen att listas i mitt huvud (eftersom han ÄR min vardag). Jag tänker inte gå in på detaljer om exakt vad, hur och när jag började tänka på att avsluta relationen, men det var slutsatsen jag kom fram till. Min hjärna började tänka i banorna att om jag gjorde slut så skulle allt det dåliga lösa sig... typ. Allt det positiva med relationen vägrade jag att tänka på. Så... härom dagen försökte jag göra slut.

Det var då det oväntade hände. Jag förväntade mig antingen att han lugnt och sansat skulle gå med på det hela och vi skulle skiljas som vänner, eller att han kanske skulle bli helt rasande och att ett enormt och otrevligt gräl skulle bryta ut. Kanske skulle han kalla mig fula saker eller storma ut med en resväska. Men inget av det hände.

Istället så kämpade han för mig. För oss.

Ingen har någonsin kämpat för mig. Det kändes... overkligt.

I hela mitt liv så har jag resonerat att man inte ska försöka ändra på den man älskar, utan älska dom villkorslöst och acceptera alla dennes sidor, goda som dåliga. Det var just därför jag försökte göra slut, för att jag inte längre kunde tolerera vissa av hans sidor, och för att jag tyckte det vore fel av mig att försöka ändra på den han är.

Och då säger han att han måste få en chans att ändra sig, att han är villig att ändra sig, därför att ingenting är viktigare än att ha ett liv tillsammans med mig. Att ingenting är viktigare än mig.

Det tog så otroligt många timmar och så otroligt många tårar, men tillslut bestämde jag mig för att jag också ville kämpa och försöka, för jag älskar honom för mycket för att ge upp. Hellre försöka allt med risk för att misslyckas än att ge upp mannen jag älskar och som egentligen gör mig så lycklig.


Men jag insåg också att det inte bara var en meningsskiljaktighet mellan oss som var problemet... På kvällen tittade jag mig själv i spegeln, och en liten del inom mig undrade fortfarande varför jag inte gjort slut, och plötsligt insåg jag varför. Jag vet inte hur tusan jag insåg det... men när jag tittade i spegeln så såg jag ingenting värt att älska. Ingenting värt att kämpa för. Jag kände mig så ful, defekt och besvärlig att det kändes helt omöjligt att någon faktiskt skulle kunna älska mig. Jag kan ju inte ens älska mig själv, vara nöjd med det jag ser i spegeln eller det jag gör i vardagen.

De senaste åren har jag på ett sätt känt mig så full av liv och spänning, att gå ner i vikt, känna sig åtrådd, att orka springa till bussen och komma i en tröja i storlek 36... Jag tog allt det där som ett säkert kort för att jag börjat älska mig själv, men nu idag... så inser jag att jag föraktar mig själv lika mycket som för två år sedan. Jag kommer på mig själv med att lista saker jag önskar att jag vore men inte är gång på gång, dag efter dag...


Så det är väl inte konstigt att jag är misstänksam mot Björnkillen, vad får han ut av det här, varför vill han vara med mig, finns det någonting i "den här bilden" jag själv missar?


Jag har redan blivit utnyttjad en gång i mitt liv. Jag sög i mig kärleksorden som egentligen var förklädda lögner, jag njöt av smekningarna som var maskerade slag, jag tittade in i ögon och trodde att det jag såg var kärlek.... Men om någon faktiskt kan ha så mycket nöje av att förleda mig i flera år utan att egentligen älska mig... varför skulle inte fler kunna det då? För hur kan man göra så mot någon i flera år utan att dö av skam och skuld? Det måste ju vara för att den man utnyttjar är omöjlig att älska?

Jag inser ju att det där är helt fel sätt att tänka. Att man inte ska döma alla pga hur EN människa betett sig. Det är elakt och orättvist av MIG. Det är ju JAG som är elak i det här...

Det här känns som en helt enorm kris.. och jag vet inte hur jag ska lösa den.


Allt jag vet är att jag älskar min pojkvän, men att vår relation gör mig livrädd. En del av mig tittar hoppfullt in i hans ögon när han säger att han älskar mig och vill dela sitt liv med mig... för kanske är han min räddning? Kanske är det han som räddar mig nu när det känns som att jag drunknar..?
Men rädslan gör att jag inte vågar ta hans hand och hoppas att han räddar mig, för sist jag sträckte ut handen blev jag bara nedtryckt under ytan...


Är det inte otroligt... Han älskar mig så mycket att han är beredd att ändra på sidor hos sig själv andra kanske skulle acceptera utan att blinka... men jag kan inte ens förmå mig att acceptera mina egna dåliga sidor eller tro på att han faktiskt skulle kunna älska mig på det sättet, och utan att begära att jag ska ändra på ett endaste dugg..


Jag hoppas jag kan läka mina sår, jag hoppas han står ut med mig tills dess, jag hoppas jag kan älska mig själv och börja lita på kärleken igen... Nu ska jag gå och ge min pojkvän en kram och tacka honom för att han är här hos mig.


Ps. Brukar varken länka youtube videos eller citera låttexter, men den här låten av Jon McLaughlin kändes för passande för att låta bli:



After all, we're only human
Always fighting what we're feeling
Hurt instead of healing
After all we're only human
Is there any other reason
Why we stay instead of leaving
After all...

Jag tror inte potatisarna är problemet

"Jag tror inte problemet är att folk äter för mycket potatis, ris och pasta faktiskt... Ja såvida man inte äter som jag gjorde förr då. Kokar upp typ 4-5 portioner pasta och äter med enbart ostsås. DÅ är det ett problem, både näringsmässigt och volymmässigt"

Jag inledde ett samtal igår på det här sättet, och det hela fick mig att tänka till. Är problemet verkligen att vi har en skvätt grädde i såsen, potatis till köttet eller smör att steka pannkakorna i? Ligger dagens problem i MÅLTIDERNA? Varje gång jag själv, vänner eller familjemedlemmar har bantat så har alltid all fokus lagts på måltiderna. Det är som om vi sätter på oss skygglappar och utesluter vad vi stoppar i oss mellan och efter måltiderna.

Den där lilla lilla hallongrottan till kaffet, eller varför inte kaffet i sig - hur många beställer inte kaffedrinkar idag istället för en vanlig enkel svart kaffe? Den lilla kvällsmackan framför tvn, den löjligt lilla jordnötsskålen till kvällsölen på lill-lördagen, alla glas vin till middagar hemma och borta, godiset på lördagskvällen... Sen att snacks och småätande är ett problem är ganska givet, men verkar inte det största problemet vara kalorierna vi häller i oss via vårt dagliga vätskeintag? Hur många skulle ärligt svara "vatten" på frågan om vad de dricker mest om dagarna? Hur många väljer inte juice, vitamindrycker (vitamin well ska t.ex. vara lika onyttigt som läsk pga fruktoset enligt tidningen Topphälsa, vem hade gissat det?), kaffedrinkar och gud vet allt istället?



Jag tror bantning där fokusen läggs på måltiderna är ett sätt att bekvämt undvika den största omställningen vi skulle behöva göra. När jag är hemma hos familj eller vänner med viktproblem så ser jag verkligen aldrig något fel i maten som ställs på bordet; kött, potatis, grönsaker, sås etc. Nej, det är efterätten, eller snackset senare vid tvn, för att som sagt inte tala om vad man dricker. Måltidsdrycker (SAFT. Det är bara ett finare ord för SAFT!) t.ex.! Måltiderna är väl det folk faktiskt sköter bäst, och allt det andra är vad som egentligen är tokigt. Men vem vill ge upp livets goda, alla de små goda sakerna i vardagen och på helgerna?

Tänk om folk slutade krångla med sina måltider, fortsatte att äta sin potatis och sin sås, och istället slutade dricka så mycket socker eller småäta framför TVn. Jag undrar om inte det skulle ge en ganska enorm effekt egentligen?

Vad tror ni?