Ett lyft

Jag var på fest i helgen, och den här gången var det helt nya människor som aldrig träffat mig förut. Det var både läskigt och otroligt roligt!

Läskigt... för att jag har isolerat mig så väldigt de senaste åren. Jag märker att jag gör bort mig, säger fel saker, och ibland har noll koll på vad folk pratar om idag. Men å andra sidan var det otroligt roligt, för just dessa människor var så snälla och sociala, och verkade ha ganska mycket överseende när jag inte kunde bidra till diskussionerna.

Jag fick mig även ett ragg den kvällen, och det kändes väldigt overkligt, men gud så underbart. Något som etsat sig fast är nog att han faktiskt LYFTE UPP mig på ett marmorfönsterbräck. Han LYFTE MIG?!

Visserligen är jag inte lätt som en fjäder, och han fick det inte att verka så heller, men att han överhuvudtaget gjorde det. Det var fantastiskt. Jag minns inte ens sist någon vågade FÖRSÖKA lyfta mig.

Nåja.. nu ska jag sluta skriva som en fnittrig tonåring! Jag var bara tvungen att skriva av mig... för tjockis-sidan av mig känner sig helt.. glad & upplyft haha :)

Veckans vikt: 74,0kg

Jag uppskattar mat på ett annat sätt

Nu har jag för första gången sedan operationen ätit kinamat. Egentligen kanske det inte är något speciellt med det, men eftersom det dels innehåller bambuskott (trådig mat), samt är mycket frityr osv så har jag oroat mig lite för hur det skulle funka att äta det efter open. Men det gick faktiskt väldigt bra! Jag var försiktig med bambuskotten dock.

Något jag märker att många verkar tro, är att det är TRÅKIGT/sorgligt att inte kunna äta stora portioner när man är ute och äter. Detta var något jag själv oroade mig för innan jag opererade mig.

Men jag tycker att det är trevligare än någonsin att äta. Jag njuter mer av varje tugga, har lärt mig att äta långsamt och uppskatta en sund mängd mat MER än vad jag brukade uppskatta 2 stora portioner tidigare. Numera går jag ifrån restauranger med ett leende på läpparna, förr brukade jag hålla mig om magen och ojja mig.


Sen om jag ska vara ärlig, så tror jag att ens inställning gör mycket när man ändrar sin livsstil. Om man ältar allting man saknar eller inte tillåter sig själv så är det klart att det känns eländigt.

Personligen fokuserar jag all min energi på vad jag VINNER genom att tacka nej 4 av 5 gånger när någon bjuder på glass till kaffet. En av sakerna jag känner att jag "vinner" utöver en sundare vikt, är att jag slipper det där dåliga samvetet när jag väl äter något onyttigt. Men självfallet har jag också dåliga dagar då det där positiva tänkandet inte fungerar, och det är ju tråkigt, men fortfarande inget man ska hänga upp sig på!


Hoppas att det går bra för er alla där ute! :)

Nu & Då (Fysiskt & Psykiskt)

Insåg idag att jag inte har huvudvärk. Det låter kanske inte ett dugg konstigt, men när jag vägde mellan 100-110kg så hade jag huvudvärk dagligen. Successivt i takt med viktminskningen så minskade huvudvärken, och idag så kan jag inte ens minnas sist jag hade huvudvärk.

Utöver detta så hittade jag ett gammalt dokument jag skrev hösten 2008 (vägde då 103kg). Jag skrev upp allt möjligt kring hälsan/övervikten som jag tyckte försämrade min livskvalité, och nu känner jag att jag faktiskt fått så mycket bättre livskvalité att jag vill göra lite nu & då jämförelser :)

DÅ (fysiskt)
"1. Det känns ungefär som att tyngdkraften på jorden ökat så kraftigt att jag knappt orkar stå upp vissa dagar. Jag är ofantligt obekväm, det känns som att jag har en väldigt tjock overall som gör det besvärligt för mig att göra de enklaste rörelserna. Att dra på mig ett par byxor, knyta skorna, och dyl är utmaningar. På bussen tar jag upp mer än ett säte..

2. Om jag stått eller gått mycket (4-5h) på en dag, börjar benen att skaka på mig. De skakar ofta så kraftigt att jag inte ens kan stå på dom. Det har börjat knäppa i knäna på mig, och jag får som en genomträngande ilande smärta bakom knäskålarna som strålar ut i benen. Exakt likadana ilningar har börjat uppstå i ljumskarna (höfterna?), och det känns en aning oroande.

3. Jag har ont (en slags.. dunkande dov smärta), i både armar, nacke, rygg, handleder, och framförallt svank och fotvristerna. Smärtan uppstår ibland utan att jag egentligen gjort något särskilt, men oftast när jag ansträngt kroppen (promenad eller lyft av saker).

4. Mellan varven upplever jag en slags huggande smärta i bröstet. Detta åtföljs ofta av kraftiga svettningar och häftig andning (som jag personligen tror beror på panik). Något som händer upp till flera gånger i veckan är en slags stickande smärta i lungorna när jag andas. Oftast kombineras det med känslan av att inte kunna ta tillräckligt djupa andetag. Både bröstsmärtorna och andningssvårigheterna brukar gå över efter 2-6min."

NU (fysiskt)
1. Jag känner mig otroligt rörlig, som om jag fått ta av en tvångströja! Jag tar vartenda tillfälle som infinner sig till att stå upp, promenera, dansa etc. Att röra sig har blivit en njutning! Jag kan lägga benen över huvudet, sitta på huk, sitta skräddare... saker som var fysiskt omöjliga för ett halvår sedan. och numera tar jag inte upp mer än ETT säte på bussen :)

2. Mina ben kan fortfarande börja skaka, men inte enbart av att stå upp. Utan då ska jag ha arbetat med något stående i mer än 8-10h. Höfterna kan knaka på mig numera efter långpromenader. Men ingetdera sitter i längre än några timmar, förr kunde det sitta i resterande dagen.

3. Ingen smärta! Ingen alls! någonstans alls!

4. Inga bröstsmärtor längre, och inga andningssvårigheter! Dock kan jag bli väldigt yr när jag överansträngt mig, så jag måste sätta mig ner en stund.


DÅ (psykiskt)
"1. Totalt kaos. Känner ett extremt behov (men även pressad) att visa mig stark, glad, väldigt hoppfull och ambitiös hela tiden. Varenda gång folk frågar hur jag mår, så kan jag riktigt känna hur leendet klistrar sig fast medan jag babblar på om mitt elände som om det vore något att skryta med. Och nu är leendet så inpräntat, att även när jag ska ha ett förtroligt samtal med någon så sitter jag där å flinar som en barbiedocka medan jag pratar om att jag är så nere vissa dagar att jag knappt reser mig ur sängen...

2. Mitt självförtroende är kört många meter under bottnen vid det här laget, och jag går igenom vissa dagar med en slags ”jag drömmer bara”-känsla. Världen känns väldigt overklig, och vissa dagar blir jag skrämd av hur snurrig och ofokuserad jag är.

3. Känner mig väldigt socialt tafatt. Har blivit uppmärksammad på att många tycker att personer i min storlek både är äckliga och ofta luktar illa. En del tror även att man är korkad om man är stor (är man smart så borde man ju ha vett att banta ner sig – ungefär). Detta resulterar i att jag får svårare och svårare att se folk i ögonen när jag pratar med dom, jag känner att jag ständigt måste ursäkta mig och min existens. När jag går in i affärer känner jag mig VÄLDIGT annorlunda behandlad, och när jag äter ute så kastar jag i mig maten så snabbt jag kan, så jag kan få gå därifrån fortast möjligt.

4. De enda jag vill umgås med är min familj o någon enda vän. Ser jag gamla klasskamrater på stan gömmer jag mig till och med (rusar in bakom ett hörn eller dylikt...)"

NU (psykiskt)
1. Vissa dagar biter jag fortfarande ihop när jag mår dåligt och låtsas som ingenting, men det är sällan. För det mesta säger jag direkt att jag mår dåligt om någon undrar, men oftast är jag väldigt glad, och är mer fylld med positiv energi. Jag är inte helt i topp, men att jämföra hur jag mår nu med hur jag mådde för ett år sedan är som att jämföra en död med en återuppstånden ungefär.

2. Jag känner mig inte fotomodell-snygg, men jag känner mig SNYGG. Jag känner mig inte så annorlunda från andra människor jag ser på stan. Jag smälter in, och när jag väl sticker ut så är det inte pga min vikt.

3. Är fortfarande lite tafatt, men inte alls i samma grad. Nu vågar jag söka kontakt och prata, jag dyker inte undan med blicken, och jag vågar tillochmed flörta. Jag känner mig fräsh och självsäker, och jag tror inte att folk tittar snett på mig eller tror jag är korkad längre.
Idag går jag alltid stolt genom affärerna, då jag aldrig stoppar ner godis, chips osv i korgen längre. Ingen ger mig beklagande eller fördömande blickar längre. Samma sak när jag äter ute. Nu när jag inte känner fördömande blickar bränna i nacken så kan jag njuta av livet, maten och allt därtill.

4. Jag vill inget hellre än umgås och träffa folk. Gärna mycket folk. Hela fester sprängfyllda med människor. Dessvärre har jag en ganska magert kontaktnät och får sällan tillfälle att faktiskt socialisera. Men önskan & viljan finns, och den är starkare än någonsin!


Så. Det var allt! Blev ganska långt, men kanske tycker någon utöver jag att det är kul att läsa. Sitter förövrigt och tycker lite synd om mig själv. Har blivit rejält förkyld och det är ungefär det värsta jag vet. Har alltid sagt "hellre magsjuk än rejält förkyld", och jag står fast vid mitt uttalande. fast.. NU när jag inte ens vet om det är fysiskt möjligt att kräkas längre så kanske det inte alls hade varit bättre.

Ps. Jag hoppas lite försiktigt att jag ska kunna komma ner till 70-72kg till jul. Det vore helt fantastiskt!

Balans i livet (tillägg till gårdagens inlägg)

Fick några omtänksamma kommentarer till gårdagens inlägg angående att jag (och säkert flera) känner sig som en nykter alkoholist.

Faktum är att jag inte lider alls, tvärtom. Jag minns inte ens sist jag var såhär lycklig, och kunde njuta på det HÄR sättet av mat... utan att ösa i mig. Innan operationen var jag livrädd att "släppa ifrån mig" godiset, pastan och allt det där. Det var den enda "tryggheten" jag hade i mitt liv, så tanken på att ta bort det skrämde mig.

Men när jag vaknade upp efter operationen så, ja då hade jag ju redan gjort något så stort och drastiskt för att ändra på mitt liv. Godissuget hade inte försvunnit, men tack vare flytet hade jag ju redan varit utan godis och en massa annat dumt i två hela veckor! Det fick mig helt enkelt att vilja FÖRSÖKA fortsätta på samma spår.

Så vad är det för tråkigt liv med förbud jag lever? Enligt mig är det ett liv fyllt av LÄTTNAD över att inte känna det där behovet, det där suget som driver en från vettet.

Godis, såsom gelehallon, chokladkakor, chips, karameller etc. ALLT man kan hitta i godishyllan, det har jag förbjudit mig själv att äta. Även läsk, fast med läsken finns det undantag. I drinkar är det nästan ALLTID läsk, och jag ogillar att dricka ren alkohol. Och sen måste jag erkänna att jag inte kan föreställa mig julbordet utan åtminstone ett litet glas julmust. SÅ. Läsk får jag endast dricka ifall det är i en drink, eller en liten syndig slurk till julbordet ;) (Sedan open har jag druckit läsk.. 3-4 gånger ungefär?)

Men vad FÅR jag äta? Allting annat faktiskt. Igår åt jag en bulle medan jag fikade med min mamma, förra veckan åt jag pizza, på bion köper jag popcorn, och ibland kan jag ta några nötter. Dock har jag som regel att jag inte får köpa HEM bullar, popcorn etc eftersom risken finns att jag börjar missbruka allt sådant i brist på godiset.

Och det hela är.. UNDERBART. För när jag väl åt den där bullen igår så hade jag inte det MINSTA dåligt samvete. Med andra ord så har jag bara förbjudit mig från situationer och "gottit" som är lättast att missbruka. Det känns som att jag lever ett normalt liv, med normala vanor, och unnar mig som en normal.

Visst finns det dagar då jag blir sugen, men ju längre tiden går, ju enklare blir det att säga nej till mig själv. För när jag verkligen rannsakar mig själv, så frågar jag mig om jag verkligen skulle bli lycklig av en liten skål chips? Skulle det verkligen vara värt en stunds njutning för att kanske fastna i gotte-karusellen igen?

Allting handlar om för-o-nackdelar. om balans. Jag har äntligen hittat en balans som gör mig lycklig.

Ps. Svarar här eftersom hon inte hade någon blogg jag kunde svara i: Tack Caroline för dina värmande ord! Jag hoppas verkligen du lyckas och blir nöjd med din kropp :) Och vad kul att du blir inspirerad av min blogg och bilderna jag lägger ut!

Veckans vikt

Ojojoj. Min kropp är då inte det minsta stabil. Förra veckan tappade jag inget, men den här veckan har jag tappat 2kg, och det trots att "röda veckan" startade i torsdags!

Veckans vikt: 74,0kg
Har firat genom att dansa tills jag stupade ungefär :)

För att kasta in lite allvar i min lilla hälsoblogg innan jag lägger mig:
Pratade lite med mamma idag om alkoholism, och kläckte ur mig att ibland känner jag mig som en nykter alkoholist, för jag vet att ett enda litet felsteg å jag kanske hamnar i samma destruktiva beteende jag hade för ett halvår sedan.

Jag bara väntade på att hon (liksom flera andra redan gjort), skulle skaka på huvudet och säga åt mig att sluta förstora upp det hela, att jag borde lära mig unna mig lite gott ibland, att jag inte ska vara så dramatisk.

Istället nickade hon och sa att hon trodde jag hade rätt.

"Jag har läst om det i tidningen"

Detta är min hälso/viktblogg, och därför skriver jag inte uteslutande om GBP operationen, utan mer om hur jag mår och känner i allmänhet. Men det här inlägget handlar om just GBP operationer.

Varje gång jag berättar för någon ny att jag opererat mig så rynkar dom pannan (eller ser förvånade ut), berättar att de läst i tidningar och sett dokumentärer på TV om det hela, och sedan avslutar dom med att säga att det är "häftigt" att de nu faktiskt känner någon som gjort en op. och det känns bra. Nu när jag redan gjort open så är det ingen som gnäller eller lägger sig i beslutet.

MEN! Jag märker allt oftare att folk verkar tro att detta är en operation med så mycket mer nackdelar än fördelar. De läser i aftonbladet om hur det gått snett för si och så många personer. Hur stackarna som gjort magsäcksoperationer får leva på dropp, blir jättesjuka eller går upp precis alla kilona de tappade.

Och de stackars personerna som tidingarna skriver om säger varenda gång att dom bara vill uppmärksamma folk på att det inte är någon mirakel-lösning, och att de vill visa världen hur illa det KAN gå.

Okej... men när tidningarna UTESLUTANDE skriver om allt negativt... hur ska folk då få chansen att veta hur BRA det kan gå? och dessutom.. visst tycker jag jättesynd om dom som opererat sig och som det sedan gått snett för. Men jag tycker det lyser lite "idioti" över hela deras uttalande i pressen.

"Hade jag vetat så hade jag aldrig" eller "jag hade mycket hellre velat vara tjock än haft det såhär" etc kan man läsa i varenda snyftartikel. Läste dom inte på om riskerna innan eller?

När jag började läsa på om operationen så var jag lika sugen på den som jag var livrädd för den. Jag läste om varenda komplikation och varenda rosenröd solskenshistoria. Jag ville vara väl informerad om ALLT, så jag var beredd på att det kunde gå otroligt snett.

Och när jag var så påläst jag kunde bli, då började jag väga riskerna mot fördelarna, odds mot odds.

Och vad fick Mig att bestämma mig i slutändan? Varför valde jag att genomgå en operation som KUNDE ge mig ett vidrigt och knappt livsdugligt liv ifall något gick snett?

Jo, för JAG tyckte inte att JAG levde. Jag kände att jag stod helt still och var oförmögen att förbättra min livssituation. Jag kände att MITT liv helt enkelt inte KUNDE bli värre än det redan var.

Hela min kropp värkte och skrek i protest mot min övervikt. Jag fick svårt att andas, jag fick bröstsmärtor, jag kunde inte promenera mer än några minuter utan att bli andfådd, mina knän, rygg, nacke ja ALLT värkte dagligen. Ovanpå det stod jag inte ut med att visa mig bland folk, så jag var isolerad, ensam och olycklig. Mentalt och fysiskt så var varje dag som tortyr.

Jag hoppade in med båda fötterna när jag fattade beslutet att operera mig.

Så varenda gång jag läser snyftartiklarna där dessa människor säger att de hellre varit tjocka, att de aaaaldrig skulle opererat sig om de VETAT, och att de vill VARNA folk -då blir jag förbannad.

Det ÄR ofantligt synd om dom det går snett för. Men faktum är att de var idioter som opererade sig om de inte var väl medvetna och accepterade riskerna.

INGEN tvingade dom att fatta beslutet.

Jag är skittrött på all skräckpropaganda. Om man har en hjärntumör och opererar sig så finns det en enorm risk där med, men inte tusan hör man snyfthistorier om det.

Sug in sladdret!

Jag har funderat mycket över det här med "häng" som de flesta får efter viktnedgång... Vissa dagar tycker jag att min mage är otroligt hängig, andra dagar tycker jag den dragit ihop sig jättebra.

Det enda jag konstaterat helt säkert är att den är sladdrig, eller "lös". Det är som om huden (o även lite fett) som sitter längst fram/mitt i, samt allra längst ner är komplett oelastisk.

Har lite bilder som jag tog när jag vägde 78-79kg där jag slappnar och samt suger in magen. För när jag slappnar av ser magen bara lite småtjock ut, men när jag suger in den så ser man precis vart den där lösa huden sitter.

På de här bilderna från sidan t.ex så kan man se att det går jättebra att suga in magen (höger bild), men att det är en klump mitt på som helt enkelt vägrar sugas in.

Och här kan man se hur ojämn magen blir när jag suger in den (höger bild). Har även kallat bilden för "degmagen" eller "grötmagen" i ett tidigare inlägg.

Och de här bilderna får mig faktiskt att skratta. Såhär ser min mage ut underifrån när jag slappnar av (vänster) samt drar in den (höger).

Men trots att jag är medveten om skavankerna så hatar jag den inte, utan tycker mest det är kul att dela med mig av bilderna jag från början tog för min egen skull. Jag minns nämligen att jag var så rädd (många månader innan op) för hur min kropp skulle bli i takt med att jag gick ner.


Långt babbel om varför jag inte vill ha orealistiska förhoppningar:
Diskuterade häromdagen med en kompis kring varför jag inte tycker om att titta på/använda bilder av t.ex Heidi Klum i bikini som motivation. Hade jag inte förstört huden genom att gå upp så mycket i vikt så hade jag säkert kunnat intala mig att en sådan kropp vore möjlig att träna sig till för min del, men om jag lärt mig något de senaste åtta åren så är det att inte ha orealistiska förhoppningar. För det är det orealistiska tänkandet som bidragit till min viktuppgång genom åren. Jag siktade alltid för högt, och föll stenhårt varenda gång.

Nej, i dagsläget drömmer jag inte om att ha en mage som Heidi, eller att återfå samma kropp jag hade som 14åring. Jag drömmer enbart om att nå min målvikt och att må bra. Jag kan säkert träna så att kroppen verkligen kommer i form (ur hälsosynpunkt), men jag är inställd på att tycka om den som den blir i slutändan. Jag vill helt enkelt inte ha opererat mig, gett upp saker som godis och ändrat min livsstil samt tankesätt för att i slutändan bara se allt som är fel och inte blev perfekt.

Med det sagt: Jag kommer DEFINITIVT ha dagar då jag hatar min kropp och känner mig ful, men hellre några få dagar jag känner så
-än varenda dag.

Och jag dömer absolut ingen som sätter ribban skyhögt, eller drömmer/satsar på att få en kropp som hollywoodkändisarna! Jag ville bara ge MIN synvinkel på hur Jag tänker... För jag vet att det definitivt finns fler som jag.

Ps. Kan väl dock erkänna att jag lite smått börjat drömma om ett bröstlyft. Iof tycker jag brösten är snyggare Nu än när jag vägde 35kg mer, men det vore ändå kul att för första gången någonsin ha fasta bröst. Fast det är ju ett projekt för framtiden isåfall! Alltid är det NÅT som absolut inte duger haha!

HA EN JÄTTEBRA DAG ALLIHOPA! Jag önskar er all lycka med träning, dieter, operationer med mera!