Dagens grubblerier

Jag grubblar väldigt ofta över om det finns några metoder som är huggna i sten när det gäller viktminskning. Kost eller knep som funkar för ALLA?

Jag menar, hur många har inte stött på någon som predikat om hur viktväktarna fick henne/honom att gå ner si och så mycket i vikt, men när man provar själv så får man inte alls samma resultat. Eller hur någon predikar om hur sötsuget försvinner om man följer den eller den dieten, och med hoppet hissat i topp påbörjar man denna lovande diet och upptäcker till sitt missnöje hur sötsuget är precis lika eländigt och starkt som innan.



Ärligt talat... vi är ju alla olika, våra kroppar fungerar olika, våra sug baseras på olika saker, så jag tvivlar på att den någonsin kommer dyka upp något som fungerar för precis alla. Det kommer nog alltid handla om att hitta sin egen väg att gå.

Men en sådan enkel sak som frukost då?
Just nu sitter jag och grubblar över just detta efter att ha läst en artikel i aftonbladet (LÄNK) om VARFÖR det är så bra att äta frukost. Jag visste bara att det var bra, att det var dagens viktigaste mål (antagligen för att annars har man ju ingen start-energi på morgonen resonerade jag helt enkelt..) men det fanns givetvis en mer vetenskaplig anledning till varför frukost är hälsosamt. Det jag fann mest intressant var att:

"Du får en ökad produktion av leptin som är det hormon som dämpar aptiten."
...så för att återkomma till min ursprungliga fundering:
Det måste väl ändå funka för ALLA? Eller?

För ett år sedan hade jag inte känt något behov av att dämpa min aptit, men just nu känner jag mig KONSTANT hungrig och sugen på saker! Det var inte förrän jag läste artikeln och började grubbla över mitt sug som jag insåg att jag börjat slarva med frukosten på senaste tiden.

Så nu ska jag se till att börja äta ordentligt med frukost igen! Har jag tur kanske min extremt ökade hunger lugnar sig lite...



Upplever ni att ni äter mer och onyttigare ifall ni slarvar med frukosten?

Book a table

Är det inte fantastiskt hur allting blir förenklat med datorer och internet idag? Jag minns när man kunde börja hyra filmer via internet och få dom bekvämt hemskickade till sin brevlåda, man kunde surfa in på sitt lokala bibliotek och boka önskad bok och bekvämt invänta att den skulle komma in så man kunde åka och hämta den.

Jag är en bekvämlighetsmänniska och blir alltid lika glad när jag kan göra lite ”förarbete” via datorn istället för att stressa runt på stan eller ringa runt med risk för att hamna i telefonkö. Blev nyligen uppmärksammad på en tjänst som heter Bookatable och tycker den verkar suverän!


Jag går inte särskilt ofta på restaurang och har därför ganska kass koll på vad det finns för utbud. Varje gång någon föreslår en specifik restaurang tycker jag det känns lite jobbigt att varken veta vad för typ av matställe det är eller vilka priser de har, samtidigt som om jag ska välja eller tipsa om en restaurang själv dyker precis samma svårigheter upp.

Men med Bookatable kan man söka reda på precis det man vill ha genom ort, typ av mat och prisklass. Om jag t.ex. skulle vilja hitta några bra restauranger i Malmö är den här tjänsten perfekt för ändamålet! Att det dessutom finns listade öppettider, snittpriser, samt omdömen och kommentarer om restaurangerna gör det extra bekvämt och förenklar när man står i valet och kvalet tycker jag -och när man hittat precis det man är ute efter så är det bara att boka bord med några enkla klick.

+ 7,5kg

"Okej, dags för att ge mig själv en rungande käftsmäll från verkligheten"

tänkte jag imorse och ställde mig på vågen

64,5kg

.... det känns inte helt bra men en viktuppgång på 7,5kg sen början av sommaren. Men det är helt och hållet självförvållat, jag vet exakt vart dom där kilona kommer ifrån, och det stavas godis, läsk, kakor, bullar, snacks och pizza. Skit med andra ord. Det jag stoppar i mig när jag tröstäter.

Det är verkligen dags att göra något! Planen är enkel:

-Totalförbud på kakor och godis

-Öka intaget av frukt, grönsaker, fibrer och protein.

Fast iof.. enkelt och enkelt. Det är ALDRIG enkelt att ge upp sin "drog".

Igår när jag gick och handlade så stannade jag och stirrade på bull-o-kak-hyllan i säkert 20min. Jag hade lovat Björnkillen att inte köpa hem mer socker eftersom han utöver sin viktuppgång nu börjat få halsbränna av allt socker (och jag lovade för min egen del också, då jag börjat få magknip dagligen av samma anledning förmodligen). Men den där hyllan förhäxade mig! Först tänkte jag:

"men.. en bullkrans kan väl inte innehålla SÅ mycket socker? Det är väl mest deg och luft..? MYCKET bättre än en chokladkaka..."

men insåg givetvis att jag ljög för mig själv. Det fanns inget vettigt skäl alls att köpa något från den där hyllan. Då började jag få lite panik:

"jag kan köpa en snickers och äta på bussen hem! Eller en daim! Bara en sista... en allra sista..."

men insåg i samband med denna tanken att.. det är ju inte för någon annans skull jag vill sluta med godis och kakor? Det finns inte någon som tycker att jag behöver gå ner i vikt eller som föreslagit att jag ska ändra på något förutom jag själv. Jag har ingen anledning att smygäta för ingen bryr sig vare sig jag knaprar på en morot eller en snickers?

Det är ju jag själv som blir besviken. Ingen annan.

Dessutom blir ju ingenting lättare för att man skjuter upp det, jag skulle vara precis lika godissugen på kvällen trots en chokladbit på bussen hem, och jag skulle vara lika sötsugen dagen därpå. Att vänja sig av med godis är en lång process.

Jag känner inte ett behov av att ha lätt&lagom på mina mackor, använda minimjölk i maten eller spraya olja istället för att ta en smörklick, jag använder varken light eller lättprodukter. Jag känner inte ett behov av att vara sträng på alla punkter, eller banta, men jag känner ett behov av att få kontroll över det jag missbrukar. Det jag äter mellan måltiderna och på kvällarna!

Jag vill aldrig mer behöva banta... hellre ger jag upp mina "droger". Jag vill lyckas bli fri från dom igen... för livet. Inte bara under ett års tid som förra gången.. den här gången vill jag bli fri för gott.

Finns det något ni önskar att ni kunde sluta med HELT?

Något som ni missbrukar och aldrig kan ta "lagom" av utan alltid spårar ur med?

Trasig

Jag vet att jag inte skrivit på väldigt länge, och jag har väl iof haft skäl för att försumma bloggandet även om jag inte tidigare kunnat sätta ord på varför. Kort sagt kan man säga att jag mått dåligt, tröstätit som tusan, låtit alla bra vanor förfalla fullständigt struntat i precis allt, i att blogga/skriva, i att ta hand om mig själv, i att ta hand om de jag älskar... allt.

Någonstans på vägen i mitt liv gick jag sönder tror jag. Kanske flera gånger, kanske var det småsaker, jag vet faktiskt inte.

Jag vet inte vad det är med mig egentligen. Jag känner mig så vilsen.. förr var jag liksom den där extremt fördomsfulla tjocka Fattie som betedde sig som om allting i hennes liv var så otroligt bra och stabilt, sen blev jag den där helgalna, flummiga, smala och mer levnadsglada Fattie och nu har jag väl börjat inse att jag är ingetdera? Jag vill liksom... bli tagen på allvar, ha en stabil och fridfull tillvaro, men samtidigt kunna släppa loss ibland. Det känns som att jag hoppade på en karusell och trots att jag sedan långt tillbaka klivit av den inte kan sluta snurra.

Jag är definitivt vilsen. Jag känner knappt mig själv längre. Jag har blivit så otroligt bitter, misstänksam och på min vakt mot hela världen. Jag kan inte roa mig en enda dag eller bete mig hur jag vill utan att automatiskt oroa mig för vad det kommer kosta mig i plånboken och i tillvaron. Jag vågar inte chansa på det jag ibland helst vill och det kryper i skinnet på mig när tanken på att "släppa kontrollen" infinner sig.


Den här... misstänksamheten mot hela världen förstör mig. Jag känner mig faktiskt lika eländig som när jag vägde som mest och var som mest ensam. Skillnaden är att idag är jag egentligen inte ensam, jag GÖR mig ensam. Jag släpper inte in någon.

Faktum var att jag kände mig SÅ misstänksam och på min vakt att jag började älta allt som kändes det minsta lilla fel med min tillvaro, och givetvis började negativa saker med Björnkillen att listas i mitt huvud (eftersom han ÄR min vardag). Jag tänker inte gå in på detaljer om exakt vad, hur och när jag började tänka på att avsluta relationen, men det var slutsatsen jag kom fram till. Min hjärna började tänka i banorna att om jag gjorde slut så skulle allt det dåliga lösa sig... typ. Allt det positiva med relationen vägrade jag att tänka på. Så... härom dagen försökte jag göra slut.

Det var då det oväntade hände. Jag förväntade mig antingen att han lugnt och sansat skulle gå med på det hela och vi skulle skiljas som vänner, eller att han kanske skulle bli helt rasande och att ett enormt och otrevligt gräl skulle bryta ut. Kanske skulle han kalla mig fula saker eller storma ut med en resväska. Men inget av det hände.

Istället så kämpade han för mig. För oss.

Ingen har någonsin kämpat för mig. Det kändes... overkligt.

I hela mitt liv så har jag resonerat att man inte ska försöka ändra på den man älskar, utan älska dom villkorslöst och acceptera alla dennes sidor, goda som dåliga. Det var just därför jag försökte göra slut, för att jag inte längre kunde tolerera vissa av hans sidor, och för att jag tyckte det vore fel av mig att försöka ändra på den han är.

Och då säger han att han måste få en chans att ändra sig, att han är villig att ändra sig, därför att ingenting är viktigare än att ha ett liv tillsammans med mig. Att ingenting är viktigare än mig.

Det tog så otroligt många timmar och så otroligt många tårar, men tillslut bestämde jag mig för att jag också ville kämpa och försöka, för jag älskar honom för mycket för att ge upp. Hellre försöka allt med risk för att misslyckas än att ge upp mannen jag älskar och som egentligen gör mig så lycklig.


Men jag insåg också att det inte bara var en meningsskiljaktighet mellan oss som var problemet... På kvällen tittade jag mig själv i spegeln, och en liten del inom mig undrade fortfarande varför jag inte gjort slut, och plötsligt insåg jag varför. Jag vet inte hur tusan jag insåg det... men när jag tittade i spegeln så såg jag ingenting värt att älska. Ingenting värt att kämpa för. Jag kände mig så ful, defekt och besvärlig att det kändes helt omöjligt att någon faktiskt skulle kunna älska mig. Jag kan ju inte ens älska mig själv, vara nöjd med det jag ser i spegeln eller det jag gör i vardagen.

De senaste åren har jag på ett sätt känt mig så full av liv och spänning, att gå ner i vikt, känna sig åtrådd, att orka springa till bussen och komma i en tröja i storlek 36... Jag tog allt det där som ett säkert kort för att jag börjat älska mig själv, men nu idag... så inser jag att jag föraktar mig själv lika mycket som för två år sedan. Jag kommer på mig själv med att lista saker jag önskar att jag vore men inte är gång på gång, dag efter dag...


Så det är väl inte konstigt att jag är misstänksam mot Björnkillen, vad får han ut av det här, varför vill han vara med mig, finns det någonting i "den här bilden" jag själv missar?


Jag har redan blivit utnyttjad en gång i mitt liv. Jag sög i mig kärleksorden som egentligen var förklädda lögner, jag njöt av smekningarna som var maskerade slag, jag tittade in i ögon och trodde att det jag såg var kärlek.... Men om någon faktiskt kan ha så mycket nöje av att förleda mig i flera år utan att egentligen älska mig... varför skulle inte fler kunna det då? För hur kan man göra så mot någon i flera år utan att dö av skam och skuld? Det måste ju vara för att den man utnyttjar är omöjlig att älska?

Jag inser ju att det där är helt fel sätt att tänka. Att man inte ska döma alla pga hur EN människa betett sig. Det är elakt och orättvist av MIG. Det är ju JAG som är elak i det här...

Det här känns som en helt enorm kris.. och jag vet inte hur jag ska lösa den.


Allt jag vet är att jag älskar min pojkvän, men att vår relation gör mig livrädd. En del av mig tittar hoppfullt in i hans ögon när han säger att han älskar mig och vill dela sitt liv med mig... för kanske är han min räddning? Kanske är det han som räddar mig nu när det känns som att jag drunknar..?
Men rädslan gör att jag inte vågar ta hans hand och hoppas att han räddar mig, för sist jag sträckte ut handen blev jag bara nedtryckt under ytan...


Är det inte otroligt... Han älskar mig så mycket att han är beredd att ändra på sidor hos sig själv andra kanske skulle acceptera utan att blinka... men jag kan inte ens förmå mig att acceptera mina egna dåliga sidor eller tro på att han faktiskt skulle kunna älska mig på det sättet, och utan att begära att jag ska ändra på ett endaste dugg..


Jag hoppas jag kan läka mina sår, jag hoppas han står ut med mig tills dess, jag hoppas jag kan älska mig själv och börja lita på kärleken igen... Nu ska jag gå och ge min pojkvän en kram och tacka honom för att han är här hos mig.


Ps. Brukar varken länka youtube videos eller citera låttexter, men den här låten av Jon McLaughlin kändes för passande för att låta bli:



After all, we're only human
Always fighting what we're feeling
Hurt instead of healing
After all we're only human
Is there any other reason
Why we stay instead of leaving
After all...

Jag tror inte potatisarna är problemet

"Jag tror inte problemet är att folk äter för mycket potatis, ris och pasta faktiskt... Ja såvida man inte äter som jag gjorde förr då. Kokar upp typ 4-5 portioner pasta och äter med enbart ostsås. DÅ är det ett problem, både näringsmässigt och volymmässigt"

Jag inledde ett samtal igår på det här sättet, och det hela fick mig att tänka till. Är problemet verkligen att vi har en skvätt grädde i såsen, potatis till köttet eller smör att steka pannkakorna i? Ligger dagens problem i MÅLTIDERNA? Varje gång jag själv, vänner eller familjemedlemmar har bantat så har alltid all fokus lagts på måltiderna. Det är som om vi sätter på oss skygglappar och utesluter vad vi stoppar i oss mellan och efter måltiderna.

Den där lilla lilla hallongrottan till kaffet, eller varför inte kaffet i sig - hur många beställer inte kaffedrinkar idag istället för en vanlig enkel svart kaffe? Den lilla kvällsmackan framför tvn, den löjligt lilla jordnötsskålen till kvällsölen på lill-lördagen, alla glas vin till middagar hemma och borta, godiset på lördagskvällen... Sen att snacks och småätande är ett problem är ganska givet, men verkar inte det största problemet vara kalorierna vi häller i oss via vårt dagliga vätskeintag? Hur många skulle ärligt svara "vatten" på frågan om vad de dricker mest om dagarna? Hur många väljer inte juice, vitamindrycker (vitamin well ska t.ex. vara lika onyttigt som läsk pga fruktoset enligt tidningen Topphälsa, vem hade gissat det?), kaffedrinkar och gud vet allt istället?



Jag tror bantning där fokusen läggs på måltiderna är ett sätt att bekvämt undvika den största omställningen vi skulle behöva göra. När jag är hemma hos familj eller vänner med viktproblem så ser jag verkligen aldrig något fel i maten som ställs på bordet; kött, potatis, grönsaker, sås etc. Nej, det är efterätten, eller snackset senare vid tvn, för att som sagt inte tala om vad man dricker. Måltidsdrycker (SAFT. Det är bara ett finare ord för SAFT!) t.ex.! Måltiderna är väl det folk faktiskt sköter bäst, och allt det andra är vad som egentligen är tokigt. Men vem vill ge upp livets goda, alla de små goda sakerna i vardagen och på helgerna?

Tänk om folk slutade krångla med sina måltider, fortsatte att äta sin potatis och sin sås, och istället slutade dricka så mycket socker eller småäta framför TVn. Jag undrar om inte det skulle ge en ganska enorm effekt egentligen?

Vad tror ni?

Jag är med och tävlar!

Det är verkligen inte ofta (egentligen.. aldrig?) jag är med och tävlar om prylar, men då jag är en hopplös romantiker när det kommer till bekväma, gosiga och mysiga kläder så kan jag helt enkelt INTE låta bli att delta i Hofhs tävling om en ziperall!

(Klicka på bilden för att komma till hennes tävling)

Nu är jag väl ute i sista sekunden då sista anmälningsdag är den 27 juni, men jag kan ju alltid hoppas!


Brukar ni vara med i tävlingar på folks bloggar?
Har ni någonsin vunnit något?

2 år sedan?

Jag lade just på telefonen med kirurgen som opererade mig. Jag visste att han skulle ringa idag, för jag hade fått hem ett brev med information om att min 2 års kontroll skulle ske via telefon.

Jag: Ja, det är Fattie?
Kirurgen: Hejsan, det är Kirurgen. (släpig röst)
Jag: Jaha, ja du skulle ringa idag ja!
Kirurgen: Ja... det är ju 2 års kontroll. Vad ligger du på för vikt idag?
Jag: Ungefär 57kg.
Kirurgen: Jahaa.. och det kan du ju vara nöjd med?
Jag: Ja absolut. Pendlar mellan 56 och 59 beroende på hur jag äter.
Kirurgen: Jaaa... okej. Hur har du det med recept?
Jag: Det är nog bra. Har en husdoktor jag kan ringa om recepten tar slut.
Kirurgen: Jahaaa.. Bra.. Bra.. Om det är något du vill kan du ju ringa.
Jag: Ja.. okej.
Kirurgen: Ja, okej då. Bra. Vi hör av oss inför 5 års kontrollen.
Jag: Okej..
Kirurgen: Jaa.. Hejdå.

Jag måste ju säga att jag är riktigt irriterad över uppföljningen. Nu mår jag iof bra och har ju inga komplikationer eller så, men hade jag haft mycket besvär med att äta eller hålla vikten stabil så hade den här typen av uppföljning inte känts tillfredsställande...

Å andra sidan är jag glad över att slippa åka tåg i en timme för att ha ett så kort och betydelselöst samtal. Minns hur 1 års kontrollen (LÄNK) gjorde mig så grymt besviken, kanske är därför jag rycker på axlarna åt den här kollen som tillochmed var betydligt värre. Men den här gången ville jag inte ha någon plastikbedömning iaf, och nu när två år har gått så har jag hunnit smälta allt nytt och prata med så väldigt många om resans gång att jag inte längre känner behovet av att "prata av mig" om allting som jag kände för ett år sen.


2 hela år.
Mer än 2 år egentligen, 2 år och 2 veckor ungefär... Men 2 hela år sedan det jag kämpat för och längtat så mycket efter äntligen inträffade.

2 år sedan jag drack nutrilett och var så konstant hungrig att jag hatade hela världen.

2 år sedan jag kom hem från sjukhuset och satt och snyftade
pga att jag hade ont och kände mig konstig.

"Jag mår illa och har konstant ont i magen... Jag har gjort allt i min makt känns det som och ingenting hjälper.. Så ringde pappa idag och erbjöd att han och min bror skulle komma förbi på besök.. och jag i princip sa att jag inte ville ha hit dom... och när vi lagt på så började jag störtgrina. För att jag vill ju egentligen ha hit dom! Jag bara... är lite.. trött. Och har ont. Och jag vill.. jag vill så gärna.. hitta på saker. Prata och.. Jag har längtat efter att komma hem.. och så när jag kommer hem så.. så har jag bara så himla ont så att... ååh. Jag ångrar inte operationen. Det är inte det. Jag vet ju att det inte kommer vara såhär för alltid.."

2 år sedan kilona började rinna av mig i raketfart
(och för första gången: utan att jag gick upp dom igen!)

"Jag känner att jag gått ner i vikt, jag är nere på 86,5kg idag. Och det.. På ett sätt känns det som 'gud vad fet jag fortfarande är' och på ett sätt känns det som om tjockisen i mitt huvud skriker 'åh herregud 86 kilo!?'. Men öhm.. Jag känner det när jag går, jag känner det när jag ska sova för jag andas lättare.. jag känner på många sätt att jag har gått ner i vikt, det är bara svårt att sätta ord på... jag är inte glad åt det. Eller jo jag är glad åt det men, skulle jag stanna i vikt nu och inte gå ner mer, eeh.. jag vet inte hur förkrossad jag skulle bli då om jag ska vara ärlig..."

2 år sedan jag började få mer insikt i varför jag tidigare ätit som jag gjort...

(Här är bilder från en liten segerdans jag gjorde när jag gått ner 20kg)

2 år sedan jag hittade tillbaka till mig själv och lärde mig att faktiskt älska mig själv.

2 år sedan mitt liv började om på nytt...

(Alla bilderna och den citerade monologen är tagna från en slags videodagbok jag höll på med under mitt första år som opererad)


Fick nyligen en kommentar som gjorde mig förvånad, men också glad. Jag pratade med en tjej om hur jag förändrades drastiskt av att gå ner i vikt, blev mer social och i farten bland annat, då en av Björnkillens kompisar sa med eftertänksam röst:

"Det måste verkligen ha varit tufft för dig"

Och jag insåg att detta är den första personen som faktiskt ens tänkt i de banorna (eller iaf yttrat orden högt). Den första som inte bara sett slutresultatet: En fet blir smal - slutet gott allting gott. Utan faktiskt grubblade över hur det måste ha varit att gå ifrån inåtvänd, isolerad och nästan rädd för omvärlden - till att vara ute, synas och göra sig hörd. Att även om resan och målet varit fantastiskt, så kan det inte ha varit lätt.

När jag tittar på bilderna av min första lägenhet och minns den tiden, tiden då jag satt isolerad inomhus eftersom jag blev skrattad åt och pekad på ifall jag gick ut - då minns jag också hur naiv och otroligt drömsk jag var. Inte på ett helt dåligt sätt, vad är vi inte utan våra drömmar? Men jag var inte helt realistisk, och jag hade dragit mig undan såpass från världen att jag var väldigt... jag hade blivit ömtålig. Man blir väl det om man ständigt förebygger situationer där man kan bli sårad, eller duckar för alla hinder i vardagen. Men som resultat gjorde det verkligen ont att gå ner i vikt, fast det gjorde mig också hårdhudad. Jag lärde mig hur otroligt ytlig världen är, och vad många saker som blir enklare bara för att människor av någon anledning tycks respektera en smal mer än en tjock.

Jag försökte sätta mina känslor i ord efter Björnkillens kompis uttalande, men jag lyckades inte, och jag känner att jag heller inte lyckas nu. Känslan av att slitas mellan lycka av sin framgång och sorgen över det ständiga bekräftandet av att ingen tyckte man dög som man var tidigare. Det är svårt att både sörja och glädjas på samma gång, varenda dag, i varje tanke och i varje ögonkast. Det är som att klä ut sig till en annan person och gå ut genom dörren. Man blir inte bemött på det sättet man var van vid.


Men nu har det gått två år, och jag känner mig hemma i min nya kroppskostym. Den tillåter mig att göra roligare fysiska aktiviteter, orka hålla takten med härliga människor i vardagen, den ger mig möjlighet att leva livet på en standard som passar min personlighet bättre än innan.

Så jo, visst var det tufft.
Men det både var och är underbart också.


Ps. Nu när jag "firar" två år måste jag fråga hur många av er som var med mig i början av min resa och fortfarande är kvar?