Bikinitortyr + byxbilder

För några dagar sedan begav jag mig ut i jakt på en bikini inför sommaren. Till min stora lycka upptäckte jag att jag för första gången i mitt liv har tillräckligt små bröst för att kunna ha en sån här bikini topp:

och faktiskt se BRA ut i den! ... problemet var att oavsett vilka bikinitrosor jag provade så såg jag jättefånig ut. Så jag har nu beslutat mig för att helt enkelt jaga en hipp baddräkt istället. Jag orkar inte känna mig ful mer. Jag spenderade hela förra sommaren med att känna mig ful och fet, den här sommaren ska jag NJUTA av solen, vattnet och allt som årstiden har att erbjuda!

Jag tänkte mig något i den här stilen (?):

Kan man kanske ha någon form av badshorts till en sån baddräkt? Eller ser det konstigt ut kanske?



Och sen kom jag på idag att jag har ju haft flertalet "skinny-jeans" genom åren...

1. Inte "skinnyjeans", men favoritjeans när jag var störst. (strl. 50)
2. Mina "skinnyjeans" som inhandlades i 18årsåldern när jag lyckades gå ner till 83kg. Drömde i många år om att komma i dom igen. (strl. 46)

3. Min systers "skinnyjeans" som jag fick låna. Dom satt tajt & fint vid ca 72kg (strl. 44)
4. De tajtaste byxorna/jeansen jag någonsin ägt. Inhandlades när jag var 15 och vägde ca 60kg (ca strl 40 -w32)

Kan ju tillägga att byxorna på bild 4 är NÄSTAN i rätt storlek.. Alltså, jag använder dom flitigt, men de sitter inte bra över magen, och är dessutom i ett stelt oelastiskt material. Men med ett skärp funkar det jättebra :)



...Sen vet jag att jag nämnde en kille för flera månader sedan som jag var intresserad av.. Har inte skrivit om det eftersom jag ville se vart det hela kunde leda, då vi började prata mer och mer och tillslut träffades. Man kan väl summera det hela genom att säga: Superbra förutsättningar, MYCKET gemensamma tankar och synsätt på livet, fantastisk personkemi, men ett moraliskt dilemma som fick det hela att bara tvärstanna. Och NEJ, det handlar inte om otrohet eller liknande, men är ändå ganska invecklat.

Hursomhelst.. Mitt kärleksliv står på noll. Allt jag trodde jag visste att jag ville ha har visat sig vara fel, och jag känner mig ganska vilsen i vad jag vill, behöver, och söker. Det enda jag hoppas på är att finna något, nån dag, som gör mig lycklig..


Ikväll ska jag ut och ta en öl med en återfunnen gammal god vän. Ska bli väldigt trevligt! Fast jag har en otrolig ångest över vad jag ska ha på mig... haha. Hade mitt gamla jag (typ, Fattie för 1år sedan) varit här hade hon slagit mig sönder och samman över detta banala lyxproblem.

Ha en bra helg!

Ps. Jag är sugen på att förnya bloggdesignen lite... Den känns lite rörig och plottrig, och jag börjar tröttna på färgsättningen. Kom väldigt gärna med tips, idéer och förslag! För jag har en extrem idétorka.

Fatties historia - del II

Här kan ni läsa:
Fatties Historia - del I
Fatties Historia - del II - AKTUELL
Fatties Historia - del III
Fatties Historia - del IV

Då fortsätter vi...

Jag åkte som sagt iväg för att träffa min drömprins, killen som var precis allting jag kunde drömma om. Han var snygg, snygg enligt enligt alla mina mått. För snygg för att vilja ha mig. Han lyssnade på mig när jag pratade, och han brydde sig om mitt välmående. Han bad aldrig om några avklädda bilder såsom alla andra killar jag chattat med brukade göra. Nej. Han var snygg, omtänksam och reko.

Vårt första möte var perfekt på alla sätt man kan föreställa sig. Han gav mig komplimanger men höll tassarna för sig själv. Flörtade retsamt, behandlade mig som en dam och betedde sig som en riktig gentleman. När jag åkte hem den kvällen så var mitt huvud så sprängfyllt av rosa skimmer att jag inte kunde tänka klart på dagar, nästan veckor framöver. Och vi fortsatte att träffas när vi kunde, och blev snart tillsammans. Alla mina böner och drömmar hade besvarats och slagit in.

Men jag visste ju sedan våra telefonsamtal att han föredrog de där riktigt smala flickorna. Något jag "slog ifrån mig" eftersom han faktiskt valt mig och sa att jag var vacker. Vid detta tillfälle vägde jag 64kg. Men så fick jag träffa hans vänner... och efter att jag åkt därifrån så ringde han, och jag kunde höra hur en av hans vänner gastade i bakgrunden att han inte kunde fatta varför min pojkvän valt en så tjock tjej. Jag skrattade bort min darrande röst den gången.. men de nästföljande två veckorna steg jag upp varenda morgon och sprang. Jag sprang trots att jag inte orkade, jag sprang trots att hela halsen kändes skorvig och sårig av min ansträngda andning, jag sprang trots att jag fick skavsår, trots att mina ben gjorde så ont att jag grät. Och jag levde på knäckebröd med rå gurka och lättmjölk. Jag lyckades komma ner till 61kg på dom två veckorna, och sen tog det tvärstopp. Efter ytterligare en månad av löjligt hård träning och svältkost så stod vikten fortfarande still, och då slutade jag med både knäckebrödsdieten och springandet. Jag åkte istället iväg och handlade en stor fin och väldigt efterlängtad chokladkaka.

Min vid det här laget fd bästa killkompis försökte återknyta vänskapen med mig också, något som gjorde mig obeskrivligt lycklig. För han hade ju varit min bästa vän, vi hade ju delat varandras innersta tankar och önskningar med varandra. Jag pratade i telefon med honom, skrattade, skojade, vi sågs efter skolan på promenader och allting verkade faktiskt återgå till den fina vänskap vi en gång haft, men självfallet... En dag när vi satte oss ner i en park och pratade så drog han upp min pojkvän, och han frågade mig
"Men, hur ska det bli med oss två? Om du gifter dig med den här killen, om ni aldrig gör slut?".
Frågan fick mitt hjärta att stanna, för ett ögonblick trodde jag det var någon form av kärleksbekännelse, men sen mindes jag vad för typ av tjejer han alltid blivit kär i, o vad för typer han sagt att han ALDRIG skulle falla för. Däribland MIG. Han ville inte vara min vän alls. Han brydde sig inte ett skit om mig eller vår vänskap. Efter den dagen då avslutades vår vänskap, mest för att jag lät bli att umgås med honom tills det hela rann ut i sanden. Jag stack iväg och köpte mer choklad - firade att jag hade turen att hitta en riktigt FIN kille istället för skitstöveln som jag en gång varit kär i. Och självfallet erkände jag inte detta för mig själv, men jag firade inte alls. Jag hade ju än en gång blivit objektifierad och kände mig ofantligt oälskbar, ful, otillräcklig och värdelös.

Min pojkvän var helt underbar. Han var romantisk, social, spännande och hade ett otroligt sätt att berätta om sitt liv, tankar, vänner och familj. Jag kunde lyssna i timtal på hans berättelser. Men jag kände mig inte speciellt accepterad av hans vänner. Då började jag fjäska och anstränga mig. Jag sparkade ut honom ur hans eget hem och låste dörren med uppmaningen att han inte skulle bli insläppt igen förrän han umgåtts med sina vänner MINST 2-3 timmar. När han var borta städade jag upp hans otroligt stökiga och skitiga rum, och när han bjöd hem vänner blandade jag saft, poppade popcorn och agerade pass-opp åt dom. Gissa om jag blev omtyckt! En gång sa några av dom att min pojkvän hade den ultimata flickvännen. Lustigt nog insåg jag att detta pass-opp beteende var kul, eftersom det blev så uppskattat. Ingen tog det någonsin för givet eller förväntade sig det, och av den anledningen kändes det helt okej.
Eftersom jag nu var accepterad och fick in en fot i "gänget" så innebar det en hel del filmkvällar, och det innebar läsk och godis. Min ångest över att jag var så ofantligt tjock återvände snabbt, och jag bestämde mig för att sluta helt och hållet med ALLT snacks-relaterat, läsk, saft och till och med vanliga popcorn inräknat.

Hela vårt första år tillsammans hade jag antingen svultit mig själv, bantat, tränat och de sista månaderna slutade jag med allt och satte in godisförbud istället. Klokt beslut tyckte jag. Det tyckte inte min pojkvän. Han tyckte jag var tråkig som aldrig var med och åt popcorn, att det var deprimerande att se mig sitta med ett vattenglas när han och alla andra åt choklad. Jag stod på mig i säkert en månad efter att han började tjata om att jag skulle "släppa på tyglarna lite", men tillslut gav jag med mig. Jag hade varit godisfri i flera månader, men började ta för mig, för lika lite som jag ville vara illa omtyckt av hans vänner eller framstå som en obryende tjockis, så ville jag absolut inte verka tråkig och stel! Jag var lika rädd för att bli dumpad för min vikt, som för att bli det pga att jag var lika "kul" som en gråsten. Jag började snart förknippa allt tv-sittande med godis och läsk, eftersom det var så det funkade hemma hos honom. Dessutom började jag associera tv-ätande MED min underbara ljuvliga pojkvän. Tänk att få rosenskimrande lycka i kroppen varje gång man äter choklad framför TVn? Jodå, min godiskonsumtion ökade drastiskt efter vårt första år tillsammans.

Sen började de psykiska påfrestningarna. Hans ex dök upp överallt och antydde mer än gärna på flertalet internetsidor att de gjorde något bakom min rygg. Hans bästa tjejkompis som aldrig träffat mig sprang runt på deras skola och sa inte alltför snälla saker om mig till var och varannan människa (senare fick jag klart för mig att hon tydligen var ofantligt förälskad i min pojkvän). Detta hade kanske inte gjort något, om det inte vore för att jag faktiskt träffade dessa människor som fått en färdig bild av vilken vidrig människa jag var - och att ständigt behöva försöka räta ut en rejält tillknölad bild av sig själv tär på självkänslan efter en tid... Sen ökade antalet tjejkompisar till honom drastiskt ungefär i samma veva. Jag blev så svartsjuk och orolig att jag inte visste vart jag skulle ta vägen, och det slutade oftast med att jag gömde huvudet i den största godispåsen jag hade råd med.

Det stora pluset vid det här laget var väl att alla stormiga känslor var knutna till min pojkvän och tillfällena jag var bortrest till honom. Hemma i min egen stad, med min egen familj och i min egen skola var ju allting bra. Trodde jag...


(Märker att jag får dela upp min berättelse i flera delar, för jag har väldigt svårt att pressa ihop allting till en enda kort historia. Hojta gärna till ifall det känns som att jag nämner för lite om vikt, mat osv i "Fatties historia"-inläggen!)

Nu klev jag över mållinjen

haha det här är ganska knäppt.. Som 14 blev jag helt besatt av att se den där femman och nian på vågen. Jag kunde drömma om dom siffrorna, visualisera dom, jag försökte fuskväga mig och hitta på en massa idiotiska grejjer, men aldrig fick jag se siffrorna jag längtade efter. Jag började faktiskt tro att det var en fysisk omöjlighet för mig att väga under 60kg, att det inte GICK. Och hur reagerade jag imorse?

Veckans vikt: 59,0kg

Jag log och kände att det var kul att jag gått ner den här veckan med tanke på hur mycket jag brottats med suget. Jag tycker absolut att det är skitstort, men jag tyckte det var MER härligt när jag landade på 60kg blankt, och därmed hade gått ner 50kg prick samt landat på målvikten som känts så omöjlig. Det var fyrverkeri-glädje verkligen. 2kg kvar till drömvikten.. DEN lär vara mer än fyrverkerier om jag faktiskt når dit!


Och för att tala om något helt annat! Har fått så mycket stöd och peppande ord gällande min kropp och huden, så jag vill börja med att säga TACK SÅ MYCKET! Det är otroligt vad fina ni är! Och jag ska ABSOLUT ta upp både de fysiska besvären jag har med huden på mage och brösten, precis som att jag ska ta upp de psykiska besvären jag får (för enligt mig väger psykisk hälsa VÄLDIGT tungt, sen ifall dom tycker det är irrelevant bryr jag mig inte om) när jag åker på 1-årskontrollen som bör bli i sommar. Så jag får se ifall plastikop blir aktuellt alls för mig eller inte, men jag ska absolut kolla upp möjligheten!

Och det verkar som att "Fatties Historia" var uppskattad, så jag ska absolut skriva fortsättningen snart!


Just nu sitter jag och letar kläder eftersom jag inte äger ett enda plagg i rätt storlek längre... och sommarkläder? Utkastade sen flera månader tillbaka eftersom de alla var för stora. Och eftersom naken inte är min grej.. så letar jag nu kläder. Men jösses så svårt det är! Speciellt när man vill ha SÅ MYCKET men måste hålla sig till en strikt budget! Nåja, får väl se hur detta går.

Ha en fin kväll :)

Fatties historia - del I

(Minns att jag läst i flera vikt-bloggar om Hur Någons Väg Till Fetma varit, och blev lite sugen på att berätta min egen. Faktum är, att det nog är först nu jag KAN berätta den, då det är så mycket jag först insett nyligen och först flera år i efterhand.)

Här kan ni läsa:
Fatties Historia - del I - AKTUELL
Fatties Historia - del II
Fatties Historia - del III
Fatties Historia - del IV

Vi kan ju börja med att jag inte var tjock som barn. Jag var inte smal som de smala barnen, men inte heller tjock som de tjocka barnen. Jag var normalbyggd men lite rundare än medel. Det låter ju inte så farligt, men min mamma blev väldigt orolig. Varför? Jo för jag fullkomligt hatade att äta som barn. Det fanns inget jag tyckte om, inte köttbullar, inte makaroner, korv, lingon och allt som vanliga barn gillade funkade inte heller. Och godis? Nja, jag brukade oftast bita itu godiset (godis är ju klistrigt) och bygga eller skulptera med bitarna istället för att äta upp det. Jag sa till och med en gång till mina föräldrar när de skulle bjuda hem gäster att:
"Vuxna människor är bra konstiga. Varenda gång dom ska ha det trevligt eller göra något roligt så ska dom äta. Äta är väl inget roligt heller!?"
Utöver mitt mathat så var jag väldigt aktiv som barn, jag cyklade, sprang, åkte skridskor och pulka vintertid och levde rövare i skogen och i träden på sommaren. Så, som sagt, min mamma blev mycket orolig över att jag enligt all logik borde varit VÄLDIGT smal om något, men istället var lite smårund. Så hon lät ta prover på mig och undersöka mig på alla sätt hon kunde komma på, eftersom hon var övertygad om att något måste vara fel på mig. Och vad fick hon veta? Jo, att jag var fullständigt frisk och i god hälsa, och att absolut ingenting var fel med mig.

(Detta gör att jag idag är fullständigt övertygad om att rätt kost & motion inte alltid är nyckeln för alla, att vissa kanske lever ett löjligt bra och hälsosamt liv men ändå kanske aldrig blir smala. Jag är övertygad om att Livet Är Orättvist och att vi helt enkelt inte Vet varför vissa får sådana problem med vikten).

På dagis, fritids och i lågstadiet var jag aldrig ensam, men heller aldrig poppis. Jag hade vänner som inte heller var populära, och vi hade det bra vad jag kan minnas. Visst sa de andra barnen elaka saker om mig och säkert om mina vänner ibland, men det var inget vi hakade upp oss på.

Mellanstadiet kom och jag var fortfarande lätt mullig och tyckte illa om mat. Men plötsligt fick alla mina jämngamla kamrater bråttom att växa upp. Man fick aldrig använda ordet "leka" eller "kalas", och tjejerna blev snabbt experter på att tala illa om varandra bakom ryggen på dom. Jag följde med och tjuvrökte bara 11år gammal eftersom jag var livrädd för att bli målet för deras elaka kommentarer.. Men även om jag inte blev något huvudmål för elakheterna, och även om jag inte blev utsatt för direkt mobbning så mådde jag otroligt dåligt av hur hård och annorlunda tillvaron plötsligt blev. Det som sas om mig bakom min rygg var oftast något i stil med att jag var tjock eller ful, så för första gången i mitt liv blev jag läskigt medveten om min kropp och min vikt. Jag började äta mycket snabbnudlar av någon anledning, så gott som varenda dag, men utöver nudlarna var jag fortfarande inte förtjust i mat. Mina föräldrar märkte tillslut hur dåligt jag mådde och valde att ta mig ur skolan jag gick i, och låta mig börja i en liten friskola istället.

I denna pyttelilla friskola kände jag mig otroligt fri och accepterad. Vissa av mina klasskamrater tog med sig gosedjur och leksaker de lekte med på rasterna, och alla var snälla mot varandra. Från femman upp till slutet av sexan så kunde jag vara mig själv och utvecklas i en kravfri miljö omgiven av väldigt snälla kamrater.

Men sen började högstadiet, och så gott som På Dagen förändrades allt. Min bästa killkompis och jag kysstes, och i samma ögonblick slutade jag nog att vara ett barn. Hela livet började cirkulera kring sex (inte samlag, utan allomfattande), att vara smal och att vara rebellisk. Jag blev otroligt förälskad i min kompis men fick svart på vitt veta att jag inte fanns på kartan för honom. För jag var inte smal. I samma veva fick vi se en film i skolan som handlade om bulimi, och syftet var väl att avskräcka... men för min del kändes det som en uppenbarelse. Det första jag gjorde efter att ha kommit hem från skolan var att pröva att äta, för att sedan sticka fingrarna i halsen. Det gick lätt som en plätt. Jag fortsatte med "den fantastiska metoden" i några veckor, och i samband med att vilja kräkas upp allt så började jag också att äta, ofta och mycket. Gärna feta och söta saker så jag mådde riktigt riktigt illa efteråt så det kändes skönt att få spy. Men jag upptäckte efter en tid att inget hände på vågen, vikten stod still men inget mer. Så jag slutade att sticka fingrarna i halsen.

Killkompisen ville ses allt oftare, på raster, innan skolan började, efter skoltid. Alla chanser vi fick. Och allt skedde i hemlighet, för han var kristen och kände att vi skulle bli dömda av omgivningen om folk visste. Jag både tröståt och tröstsvälte mig själv under detta år. Men framförallt tog jag ut min ilska och förvirring på skolan, mina föräldrar och vänner. Jag blev fruktansvärt arrogant, elak och upprorisk. Lustigt nog gjorde detta beteende mig till en av de "coola" tonåringarna både i och utanför skolan. Plötsligt ville populära människor umgås med mig, ha fester med mig osv. Och mitt i denna soppa av hjärtesorg, ökad popularitet, sexuellt laddade hemliga möten och min förvirrade relation till mat och vikt började jag chatta med en kille. Jag hade då precis hunnit fylla 14.

Jag berättade allt som pågick i mitt liv för honom, och han fanns där för mig och lyssnade på mig varenda kväll när vi började prata i telefon. Tillslut frågade jag om råd, för hur jag skulle kunna sluta strula med min killkompis, och han sa åt mig att helt enkelt aldrig bli ensam med honom. Att hålla mig till folk vart jag än gick före, efter och under skoltid. Vilket jag började med omedelbart, och kände mig nästan helt fri. Men så hände det, jag blev tvungen att springa iväg ensam till skåpen eftersom jag glömt en bok, och ingen kunde följa med mig. Jag hann bara in genom dörrarna till skåpsrummet då en arm sliter tag i mig och drar in mig i ett mörkt sidorum. Killen som varit min bästaste vän, killen jag fallit så handlöst för och fortfarande skulle kasta mig i armarna på om han bara gav mig ett halmstrå, en gnista hopp, något.. han stod i mörkret och höll fast mig, och började kyssa mig.

Jag gav honom en örfil, skrek åt honom att aldrig mer röra mig och sedan rusade jag iväg, utan boken jag gått dit i första hand för att hämta. Och han rörde mig aldrig mer.

Strax därefter åkte jag iväg till en annan stad långt bort för att träffa min hjälte, räddare, killen som gett mig styrkan att avbryta den destruktiva och hemliga "affären" med min killkompis. Killen som aldrig träffat mig, men som jag ändå kände att jag var kär i. Vårt första möte var så omåttligt romantiskt och sagolikt, jag kände mig som den lyckligaste flickan på hela jorden. Jag hade fått en pojkvän. Och han, olikt min killkompis skulle aldrig kunna såra mig. Han skulle aldrig krossa mitt hjärta.

(Jag vet att detta inte är uteslutande prat om vikt, mat, osv, men eftersom några för ett tag sedan efterfrågade en "Självbiografi" så försöker jag skriva något likartat, och då blir det inte enbart om vikt. Är detta intressant? Vill ni ens läsa om sånt här? Isåfall skriver jag fortsättningen snart, och om inte så får historien sluta här.)

Komplex & Triumf

Jag träffade som sagt min op-kompis samma dag jag landade på 60kg, och det var superkul att träffas och prata. Mycket för att hon är i samma sits som jag. Vi pratade om magkatarr, bekräftelsebehov, matvanor, överskottshud och mycket mer!

Det är svårt att beskriva hur det känns att få beröm, komplimanger och få höra så gott som varenda dag (och ibland fler gånger om dagen) hur otroligt snygg och smal man blivit.

I början SÖG jag i mig ALLT gott folk sade om mig, och ibland är det fortfarande kul att få höra, men jag har börjat bli lite obekväm på sistone också. Att inspirera andra med sin framgång är SUPERKUL! När någon närstående stolt berättar hur hon/han gått ner si och så många kilon och säger att jag inspirerat dom så blir jag otroligt lycklig.

Men jag känner mig inte så där drop dead gorgeous som så många säger att jag blivit. Med kläder på känner jag mig förvisso supersnygg, men jag vet ju vad som döljs därunder. Den vetskapen gör att jag inte är helt bekväm, den vetskapen gör att jag fortfarande inte är nöjd.

Missförstå mig inte, att passera som snygg utåt sett underlättar mycket i livet enligt mig, och jag ÄR lyckligare och mer social tack vare det, för att inte tala om hur underbart det är att ha en kropp som är SÅ mycket friskare nu. Det är en befrielsekänsla som knappt går att beskriva i ord. Jag HAR äntligen sluppit ut ur mitt fettfängelse (som jag brukade kalla min stora kroppshydda).

... Den senaste månaden har 4 olika killar frågat mig om jag tränar mycket, eller också har de sagt något i stil med "Du tränar en del va?" medan de synat min kropp. Jag har inte en susning om varför, då detta är killar som INTE känner mig, och INTE sett mig när jag var tjock. Jag vet inte om jag ser vältränad ut, eller om det bara är någon lam form av raggningsreplik, men sådana uttalanden, precis som de helt överväldigande komplimangerna får mig att krypa ihop inombords.

Vältränad? Knappast. Jag känner mig som en bedragare, som en falsk person. Ingen anar vad för sladdrig kropp som gömmer sig under kläderna.

Och då har jag ändå haft tur enligt ALLA (och Jo, jag menar ALLA. Har inte mött på NÅN som förstått hur mycket jag våndas över mitt skinn) som inte fått mer överflödig hud än jag har.. Om jag räknar ihop hur många centimetrar som försvunnit med dessa 50kilon så är det totalt 256cm. 2,5m har försvunnit från min kropp totalt. Jovisst är jag tacksam över att magen inte hänger långt ner på låren i ett enda stort hudveck... men jag hatar den ändå.

Samma dag jag tog helkroppsbilderna så tog jag dessa bilder senare samma dag. Dels för att visa vad jag menar med att jag tycker magen är ful, men också för att visa ett "fysiskt besvär" som plötsligt infann sig för en hel del kilon sedan. Alla bilder går att klicka på för att se i full storlek.

Börjar med att visa lite från sidan. Jag har definitivt inget stort häng, men jag har en liten påse som hänger.

Och nu "besväret": Det lätt rödflammiga området är vart tros-o-byxkant sitter, och det både bränner som eld och kliar så att jag blir vansinnig! Tar ALLTID bilder på morgonen innan jag haft på mig byxor (eller också går jag utan byxor i några timmar innan), för annars vet jag att magen ser knölig å flammig ut. Har hittills inte hittat några byxor eller trosor som inte gör att magen börjar klia och svida...

En närbild...

Jag ska verkligen ta mod till mig och lägga mig i bikini på stranden i sommar, men jag bävar. Jag HOPPAS såklart att jag antingen får noll reaktioner på min kropp, eller också positiva, för kanske kan det få mig att sluta hata magen så som jag gör just nu..


Men nog om mina komplex! Jag vill berätta något som VERKLIGEN förgyllde min -50kilo dag!!

När jag var ung tonåring så brukade jag och min bästa killkompis smyga undan i största hemlighet för att kyssas och mysa. Vi började med det eftersom vi helt enkelt inte hade någon annan, samt att det kändes tryggt att "öva" med en kompis som inte ställde krav.

Men självfallet skedde det som alltid sker i en sådan situation. Jag blev upp över öronen förälskad i honom, och han förklarade att han helt enkelt inte kände på samma sätt. Som den dumma tonåring jag var, så valde jag att ändå fortsätta med vår hemliga "affär" och intalade honom att mina känslor försvunnit.

Jag frågade honom flera månader senare vad för typ av tjejer (utseendemässigt) han gillade, och han rabblade upp en massa saker, däribland att tjejen ifråga var TVUNGEN att vara riiiiktigt smal. Vid den här tidpunkten vägde jag ca 62kg och hade på min höjd enbart lite tonårshull att oroa mig över, jag var INTE tjock.. men enligt hans mått var jag det.

Hur som haver så avbröt jag hela "affären" innan det gick alltför långt. Vi blev extrema ovänner dessutom. Några år senare slöt jag fred med honom via brev, och trodde allt var lugna gatan. MEN. Varenda gång jag sett honom, vare sig vi gått förbi varandra, suttit inne på samma café eller annat så har han ALLTID ignorerat mig eller sett nedlåtande ut. Och varenda gång har jag velat sjunka genom marken. Att HAN, en kille jag var så stormförälskad i, ville bli bekräftad av, ville skulle se på mig och vilja ha mig, att HAN såg mig när jag blivit stor som en elefant... Det plågade mig in i själen. Jag ville bara försvinna varenda gång jag fick syn på honom.

Och nu på min målvikts-dag så trippade jag fram omgiven av rosa moln och stolt som en tupp på stan för att möta min op-kompis. Jag hittar henne och vi börjar gå mot närmsta fik då jag plötsligt nästan går in i någon. Jag tittar upp och möts av två bruna och VÄLDIGT häpna ögon. Jag insåg genast vem det var, och jag såg hur hans blick fokuserade på mitt ansikte och sedan min kropp.

Jag vände bort blicken och fortsatte gå, och sakta kände jag hur något växte inom mig. Triumf. Seger. Stolthet. Revansch...

Jag kan drunkna i den killens ögon vilken dag som helst, så kär var jag i honom. Och vetskapen om att han nu Vet att jag inte längre är en tjockis han kan se ner på, minnet av hans ansiktsuttryck när han såg mig, det kommer sätta ett leende på mina läppar LÅNGT framöver.


Och när jag ändå berättar om såna här ljuva triumfer kan jag passa på att berätta om en till som skedde för någon månad sen! Ojoj, jag är på mitt allra bästa berättar-humör nu!

Ni känner alla till typen är jag övertygad om, den där killen som var populärast av alla i lågstadiet ända upp till nian, och inte alltför sällan även populär i gymnasiet. Killen som var bra på sport, alltid var tillsammans med ledaren av det populära tjejgänget. Killen alla flickor blev förälskade i, men som oftast var en riktig uppblåst typ och ibland duktigt elak.

Den killen. Herr Populär.

En gång när jag vägde mina 110kg var jag påväg hem från ica med två kassar fullproppade av varmrätter, läsk, chips, godis och gud vet allt som jag ville hem med snabbt för att proppa i mig. Jag hade kladdigt dagen-efter smink som jag inte orkat tvätta bort, och otvättat stripigt hår jag struntade i att tvätta (för varför skulle jag bry mig? Jag var så fet att det inte spelade någon roll vad jag gjorde, jag skulle vara ohjälpligt ful ändå tyckte jag).. dessutom spöregnade det så mina enorma mysbyxor och t-shirt var plaskvåta... Jag kan inte föreställa mig hur tragisk jag måste sett ut den dagen...

Jag springer över gatan med blicken nitad vid marken, och plötsligt dunsade jag in i något så min ena kasse flyger ur handen. Jag tittar uppåt och ser rakt in i ögonen på en kille. Den killen. Herr populär.

Hans ögon blev tallriksstora och vändes mot min tappade kasse, och jag inser att mina chips, läsk och choklad ligger på gatan för allmän beskådan. När jag tittar på hans ansikte igen har han ett hånfullt och nedlåtande ansiktsuttryck. Jag ryckte åt mig kassen och rusade så fort jag kunde hemåt, och jag vet inte om jag inbillade mig, men jag tyckte att jag hörde ett skratt bakom mig.

Nu för en månad sedan stod jag utanför ica i väntan på att bli upplockad inför en liten roadtrip. Jag hade på mig mina bästa kläder, håret nyfärgat och tillfixat, omsorgsfullt sminkad och doftade gott av min bästa parfym. En bil stannar och ut ur den kliver Herr Populär och hans bästa vän Herr Cool (Herr Populär har ofta en eller flera sidekicks genom sina glansdagar, och självfallet är dom också alltid omåttligt populära).

Herr Populär går mot affären och tvärstannar rakt framför mig. Först ser han fundersam ut, som om han vill säga mig något, typ fråga mig vem jag är (det där TYPISKA ansiktsuttrycket någon får innan de hälsar och säger något i stil med "Det var längesen"), då hans ögon plötsligt blir enorma och han skyndar in genom dörren bakom mig. Hans kompis Herr Cool tittar också häpet på mig, vilket övertygade mig om att Herr Populär förmodligen berättat om hur jag såg ut SIST han såg mig.

Lyckorus. Ljuva underbara upprättelse. Ät upp allt ont ni sagt om mig!


Finns ytterligare tre personer jag skulle vilja få upprättelse hos, två av dom är faktiskt möjligt men skulle kräva planering (HAHA, känns absurt dokusåpa-aktigt, men det vore verkligen något att minnas for life), den tredje kan jag dessvärre inte lyckas med, utan det blir slumpen som avgör ifall jag får upprättelse där.


Har ni någon gång fått någon form av upprättelse eller triumf-känsla? :)

Ps. Min faster har varit bortrest i nästan en vecka, och lika många dagar har mina promenader också uteblivit... iof har jag inte suttit still en enda dag utan ränt runt på stan, träffat vänner osv, men jag tycker inte det räknas riktigt.. SKÄRPNING FATTIE! Och det enorma fruktansvärda monster-suget? Jodå, gör sig fortfarande påmint vareviga kväll :( Har nu köpt en 70% chokladkaka, funderar på om man kan ta en ruta varje kväll för att stilla suget, eller om det är fel metod. Är skitkass på det här med kolhydrater, kalorikoll osv, hur illa är det att äta 1st ruta 70% choklad om dagen?

MÅLVIKT! - minus 50 kilo!!

Okej.. Jag grinar av lycka.

Jag har gått ner 50kg. Även om jag går upp ett halvkilo redan imorn så har jag iaf stått på mållinjen nu. Nu vet jag att det inte bara var en ouppnåelig dröm. Alla dom där kilona som jag gått runt och trott att jag skulle behöva släpa på resten av mitt liv.. dom är borta nu.

Självfallet firade jag omgående genom att ta nya bilder!

(Som vanligt är alla bilderna klickbara.
Klicka för att se i FULL storlek)

Och självfallet har jag satt ihop alla föregående bilder också så att man lättare kan se den successiva kroppsförändringen. (Även dessa bilder är klickbara)







Jag känner mig helt dimmig i huvudet. Jag trodde faktiskt inte att jag skulle komma ner 50kg. Jag slängde ju tillochmed alla gamla sparade kläder som skulle passa för den här kroppen, jag har bara kläder som passar för ca 67kg och uppåt. JAG SLÄNGDE KLÄDERNA SOM SKULLE PASSAT NU! hahaha, det om något är väl bevis för att jag aldrig trodde detta.

Jag ska ta mått nu så fort jag skrivit klart här, så det dyker också upp nån gång idag i sidospalten till höger.

Ojojoj.. Målvikt. Jag har nått min målvikt. Om jag hade haft champagne hemma hade jag skålat med mig själv nu! Däremot ska jag faktiskt iväg för att fika med kvinnan som skulle opererats samtidigt som mig (men istället fick opereras några dagar senare). Har inte träffat henne sedan Juni 09, och inte pratat med henne sedan.. sept-okt 09? Ska bli sååå kul! Och jag är SÅ nyfiken på hur det gått för henne!

För 10 månader sen vägde jag 104kg. Så nu har jag gått ner 50kg sedan min maxvikt, och 44kg sedan operationen.

HA EN UNDERBAR DAG!!! Kramar till alla!!

Jag kommer säkert studsa runt som en studsboll av glädje hela dagen.... :D

Påsk utan påskägg

Inte gick jag ner det där halvkilot den här veckan. Skit och mögel också! Är sååå sugen på att ta nya mått och helkroppsbilder... men jag ska hålla mig i skinnet.

Veckans vikt: 60,5kg

Har haft en helt underbar påsk utan påskägg och utan godis. Har dock ätit en LCHF muffin som min lilla mamma bakat, dunderstark kakaosmak, tuggig pga all kokos, och inte ett dugg söt. Passade perfekt till kaffet :)


Har dessutom upptäckt något som både är bra och plågsamt.. Jag går hela dagarna och är helnöjd med maten jag får i mig, men när kvällen kommer... OJOJOJ vilket SUG jag får. Jag vill inget annat än å äta, HELA TIDEN. Och ja, visst är det typ kakor och popcorn och annat skitdumt jag är dundersugen på..

Varje dag är en kamp. Varje dag är en kamp. Varje dag är en kamp. Jag får aldrig glömma det!

Nu ska jag HINKA i mig vatten.

Glad påsk i efterskott :)