2 år sedan?

Jag lade just på telefonen med kirurgen som opererade mig. Jag visste att han skulle ringa idag, för jag hade fått hem ett brev med information om att min 2 års kontroll skulle ske via telefon.

Jag: Ja, det är Fattie?
Kirurgen: Hejsan, det är Kirurgen. (släpig röst)
Jag: Jaha, ja du skulle ringa idag ja!
Kirurgen: Ja... det är ju 2 års kontroll. Vad ligger du på för vikt idag?
Jag: Ungefär 57kg.
Kirurgen: Jahaa.. och det kan du ju vara nöjd med?
Jag: Ja absolut. Pendlar mellan 56 och 59 beroende på hur jag äter.
Kirurgen: Jaaa... okej. Hur har du det med recept?
Jag: Det är nog bra. Har en husdoktor jag kan ringa om recepten tar slut.
Kirurgen: Jahaaa.. Bra.. Bra.. Om det är något du vill kan du ju ringa.
Jag: Ja.. okej.
Kirurgen: Ja, okej då. Bra. Vi hör av oss inför 5 års kontrollen.
Jag: Okej..
Kirurgen: Jaa.. Hejdå.

Jag måste ju säga att jag är riktigt irriterad över uppföljningen. Nu mår jag iof bra och har ju inga komplikationer eller så, men hade jag haft mycket besvär med att äta eller hålla vikten stabil så hade den här typen av uppföljning inte känts tillfredsställande...

Å andra sidan är jag glad över att slippa åka tåg i en timme för att ha ett så kort och betydelselöst samtal. Minns hur 1 års kontrollen (LÄNK) gjorde mig så grymt besviken, kanske är därför jag rycker på axlarna åt den här kollen som tillochmed var betydligt värre. Men den här gången ville jag inte ha någon plastikbedömning iaf, och nu när två år har gått så har jag hunnit smälta allt nytt och prata med så väldigt många om resans gång att jag inte längre känner behovet av att "prata av mig" om allting som jag kände för ett år sen.


2 hela år.
Mer än 2 år egentligen, 2 år och 2 veckor ungefär... Men 2 hela år sedan det jag kämpat för och längtat så mycket efter äntligen inträffade.

2 år sedan jag drack nutrilett och var så konstant hungrig att jag hatade hela världen.

2 år sedan jag kom hem från sjukhuset och satt och snyftade
pga att jag hade ont och kände mig konstig.

"Jag mår illa och har konstant ont i magen... Jag har gjort allt i min makt känns det som och ingenting hjälper.. Så ringde pappa idag och erbjöd att han och min bror skulle komma förbi på besök.. och jag i princip sa att jag inte ville ha hit dom... och när vi lagt på så började jag störtgrina. För att jag vill ju egentligen ha hit dom! Jag bara... är lite.. trött. Och har ont. Och jag vill.. jag vill så gärna.. hitta på saker. Prata och.. Jag har längtat efter att komma hem.. och så när jag kommer hem så.. så har jag bara så himla ont så att... ååh. Jag ångrar inte operationen. Det är inte det. Jag vet ju att det inte kommer vara såhär för alltid.."

2 år sedan kilona började rinna av mig i raketfart
(och för första gången: utan att jag gick upp dom igen!)

"Jag känner att jag gått ner i vikt, jag är nere på 86,5kg idag. Och det.. På ett sätt känns det som 'gud vad fet jag fortfarande är' och på ett sätt känns det som om tjockisen i mitt huvud skriker 'åh herregud 86 kilo!?'. Men öhm.. Jag känner det när jag går, jag känner det när jag ska sova för jag andas lättare.. jag känner på många sätt att jag har gått ner i vikt, det är bara svårt att sätta ord på... jag är inte glad åt det. Eller jo jag är glad åt det men, skulle jag stanna i vikt nu och inte gå ner mer, eeh.. jag vet inte hur förkrossad jag skulle bli då om jag ska vara ärlig..."

2 år sedan jag började få mer insikt i varför jag tidigare ätit som jag gjort...

(Här är bilder från en liten segerdans jag gjorde när jag gått ner 20kg)

2 år sedan jag hittade tillbaka till mig själv och lärde mig att faktiskt älska mig själv.

2 år sedan mitt liv började om på nytt...

(Alla bilderna och den citerade monologen är tagna från en slags videodagbok jag höll på med under mitt första år som opererad)


Fick nyligen en kommentar som gjorde mig förvånad, men också glad. Jag pratade med en tjej om hur jag förändrades drastiskt av att gå ner i vikt, blev mer social och i farten bland annat, då en av Björnkillens kompisar sa med eftertänksam röst:

"Det måste verkligen ha varit tufft för dig"

Och jag insåg att detta är den första personen som faktiskt ens tänkt i de banorna (eller iaf yttrat orden högt). Den första som inte bara sett slutresultatet: En fet blir smal - slutet gott allting gott. Utan faktiskt grubblade över hur det måste ha varit att gå ifrån inåtvänd, isolerad och nästan rädd för omvärlden - till att vara ute, synas och göra sig hörd. Att även om resan och målet varit fantastiskt, så kan det inte ha varit lätt.

När jag tittar på bilderna av min första lägenhet och minns den tiden, tiden då jag satt isolerad inomhus eftersom jag blev skrattad åt och pekad på ifall jag gick ut - då minns jag också hur naiv och otroligt drömsk jag var. Inte på ett helt dåligt sätt, vad är vi inte utan våra drömmar? Men jag var inte helt realistisk, och jag hade dragit mig undan såpass från världen att jag var väldigt... jag hade blivit ömtålig. Man blir väl det om man ständigt förebygger situationer där man kan bli sårad, eller duckar för alla hinder i vardagen. Men som resultat gjorde det verkligen ont att gå ner i vikt, fast det gjorde mig också hårdhudad. Jag lärde mig hur otroligt ytlig världen är, och vad många saker som blir enklare bara för att människor av någon anledning tycks respektera en smal mer än en tjock.

Jag försökte sätta mina känslor i ord efter Björnkillens kompis uttalande, men jag lyckades inte, och jag känner att jag heller inte lyckas nu. Känslan av att slitas mellan lycka av sin framgång och sorgen över det ständiga bekräftandet av att ingen tyckte man dög som man var tidigare. Det är svårt att både sörja och glädjas på samma gång, varenda dag, i varje tanke och i varje ögonkast. Det är som att klä ut sig till en annan person och gå ut genom dörren. Man blir inte bemött på det sättet man var van vid.


Men nu har det gått två år, och jag känner mig hemma i min nya kroppskostym. Den tillåter mig att göra roligare fysiska aktiviteter, orka hålla takten med härliga människor i vardagen, den ger mig möjlighet att leva livet på en standard som passar min personlighet bättre än innan.

Så jo, visst var det tufft.
Men det både var och är underbart också.


Ps. Nu när jag "firar" två år måste jag fråga hur många av er som var med mig i början av min resa och fortfarande är kvar?

Är jag fortfarande medlem i tjockisklubben?

Det finns småsaker i vardagen som egentligen är bagateller, saker man egentligen inte borde bry sig om eller haka upp sig på. Vi kvinnor och våra komplex t.ex. vad spelar det för roll om man har en virvel bak i huvudet eller om det högra bröstet är aningen mindre än det vänstra? Men vi bryr oss, vi bryr oss så ofantligt mycket.

Jag börjar känna att jag inte kan eller får klaga över mina komplex längre. Jag är inte längre störst i min umgängeskrets utan hör till de minsta. Om tjejen som väger 30kg mer än mig börjar klaga över sina lår, då vågar jag inte instämma och klaga över mina egna, för jag minns hur mycket jag hatade smala tjejer som klagade när jag själv var stor...

"Vad spelar det för roll att hennes skinn veckar sig på magen eller om hon har lite celluliter? Hon är ju ändå smal, hon kan ju ändå visa sig i bikini utan att dö av skam! Hon kan ju ända köpa vilka kläder hon vill och hon får blickar efter sig av killar. Så vad spelar det för roll om hon hakar upp sig på de där småsakerna med sin mage eller rumpa? Vad är väl hennes komplex jämfört med mina?"

Det var så jag jämt brukade tänka. Och nu är jag den där smala tjejen som vet att om jag yttrar ett ord om mina egna komplex, då kommer jag få ilskna tankar riktade mot mig. Jag kanske kommer såra någon om jag andas ett ord om att jag också har komplex.

Igår när jag badade i bara trosor (spontandopp var det frågan om så badkläder var inte medtagna) så dolde jag både mage och bröst med händer och armar. Och idag var jag på stranden - i min baddräkt som döljer bristningarna och rynkorna på magen. När jag hivade mig upp från liggande ställning till sittandes iförd badkläder så dolde jag även då min kropp i den mån jag kunde... och jag insåg plötsligt att mitt kroppsspråk är detsamma som när jag var stor. Jag skäms fortfarande över min kropp, jag oroar mig fortfarande för vad folk runtomkring mig kan tänkas tycka.

När en storväxt tjejkompis pratar om vikt och kost så svarar jag med en "vi-tjockisar"-mentalitet och undrar förvånat varför hon får den där blicken i ögonen... Den där "vad vet väl du?"-blicken.

Jag kanske har blivit smal, jag kanske ser smal ut, men inombords känner jag mig fortfarande som samma gamla Fattie. Samma gamla tjej med problematisk relation till ätandet, samma tjej som vet hur hemskt och tufft det kan vara att vara stor idag, samma tjej som försöker äta rätt och försöker vara självsäker och ha utstrålning fast det inte alltid fungerar när ens självförtroende sviktar gång på gång.


Mitt kroppsspråk är detsamma som förr, min mentalitet är densamma som förr, men min utsida är en annan. Är jag medlem i tjockisklubben eller tunnisklubben? Eller är jag ensam i min Fattieklubb kanske?


En sak är säker... När jag idag pratade med en ny tjejbekant som uttryckte sorg över att hon nu fått några få (kanske 4-5?) ljusrosa bristningar på magen så drog jag min baddräkt åt sidan och visade mina egna, och för första gången på länge så såg jag i hennes ögon att hon inte såg på mig som "en såndär smal tjej som inte fattar nåt" utan hon såg MIG. Hon såg Fattie, tjejen som visste hur det är att vara tjock, tjejen som vet hur det känns att få jobbiga bristningar på magen.


Det kändes skönt att få in en fot i tjockisklubben igen. Inte för att jag vill vara tjock, men för att jag vill känna samhörighet.


Vad tycker ni?
Känner ni ibland att ni är omgivna av människor som inte förstår er?

Möta sin rädsla

Jag var ute i ett ärende igår och gick förbi affären jag kollapsade inne i, i december. Jag tänkte först inte gå in, av någon anledning har jag inte velat åka dit sedan det hände, men så ångrade jag mig i sista stund, vände och traskade in.

Det var surrealistiskt.

Det luktade som sist, det såg likadant ut (minus alla julprylar). Det började nästan omedelbart att gunga i huvudet på mig och jag tog grepp om närmsta produktpall för att blunda och ta några djupa andetag. Det tog mig säkert en halvtimme att långsamt hasa mig igenom butiken.

Jag hittade direkt hörnet. Pallkrag-hörnet som var det absolut sista jag såg innan jag vaknade upp på golvet med ambulanspersonal runt mig. Jag stirrade på det som om det var en giftorm. Det kändes lika farligt som en giftorm.


Det kändes som om någon drogat mig samtidigt som luften trycktes ut ur mina lungor av ett järnband runt bröstkorgen. Som om jag inte kunde andas. Jag var så nära gråten hela tiden att jag fick stanna till gång på gång för att lugna mig. Jag bet ihop käkarna så hårt att jag började få huvudvärk.

Lagom tills jag gått runt hela butiken kunde jag nästan andas normalt igen och det hade slutat gunga så häftigt. Jag hade gått igenom affären utan att gråta, behöva sätta mig eller svimma. Affären var helt ofarlig. Nu hade jag bevisat det för mig själv.


Jag får sällan riktiga panikattacker, men igår fick jag definitivt en. Att en plats, en affär, ett minne - kan göra mig så fullständigt vettskrämd och panikslagen känns läskigt.

Ibland när folk i mitt liv har antytt att jag bara är lat eller oerfaren, när de har tvivlat på att jag är såpass känslig läkare och andra konstaterat att jag är - så har jag själv också börjat tvivla. Börjat undra om jag kanske överdriver, om jag förstorar upp situationer som egentligen inte är särskilt farliga. Men gång på gång blir jag överbevisad av min egen kropp och själ, varje gång jag försöker knipa igen om hur jag mår och plåga mig igenom olika skeden och situationer så får min kropp tillslut nog och säger ifrån på ett eller annat sätt. Tidigare har det varit utbrändhet, djup depression och nu senast så stängde hjärnan helt sonika av sig en stund.

Just precis nu känns det som att jag accepterat vad jag klarar och inte klarar. Just nu känns det som att jag vet hur jag bör leva för att må som bäst och för första gången i mitt liv har jag haft ett samtal med en läkare/psykiatriker som jag faktiskt höll med, förstod och lyssnade på utan att tänka hånfulla saker som att hon/han var en kvacksalvare som bara måste stämpla varenda själ han/hon möter på. Jag är givetvis sorgsen till stor del för att just den här delen av livet är som den är, men på ett annat sätt känner jag mig lättad över att äntligen ha kommit till ro med det - accepterat det.

Vad som gör ont i mig är när andra inte accepterar det. När andra inte lägger ihop två och två. Jag hade enligt dom en slapp och kravlös tillvaro - men föll ihop i ett epileptiskt anfall pga stress, och ingen reagerar. Ingen tycker att det är den varningsklocka det faktiskt var. Nej det var bara en SLUMP. Det hade inget med stress att göra - för lilla Fattie har inget att stressa över.

Urs så bitter jag känner mig.
Fast nu är jag orättvis. Både Björnkillen och några närstående förstår, förstår och accepterar detta. Jag har väl helt enkelt hakat upp mig på dom som vägrar att förstå, eller blundar för det.

Jädrans. Inom loppet av två dagar har jag nu lyckats tala emot mig själv. Först att vara skadeglad (som jag predikat om att jag inte är och att andra inte borde vara), och nu kliver jag in i "offer-rollen" jag tidigare dömt ut här i bloggen.

Buhu vad synd det är om mig...

Nej. Nu får jag faktiskt rycka upp mig. Jag har en fin kille som accepterar mig och mina knasigheter, jag har själv funnit min plats tillslut även om den var annorlunda från vad jag hoppats på och jag har så mycket annat att glädjas för. Inte kan jag sitta här och sura!

Jag tänker gå och lägga mig med ett leende på läpparna! Sådeså!

Blandade tankar

Blandade tankar som snurrar...

Det märks kanske mer och mer här i bloggen att jag använder den som ett sätt att ventilera tankar kring hela livet och inte bara vikt, kost och träning. Jag tar upp mitt förflutna, min kärlek till familj och vänner, kärlekstrubbel och tv-program som jag för tillfället fastnat för.

Idag har jag hunnit tänka över tre saker.

För det första tycker jag amerikanska Biggest Loser motbevisar något jag alltid fått höra är omöjligt: Nämligen att gamla människor (kanske inte 90åringar direkt dock..) är fysiskt hindrade från att träna och att deras kroppar är oförmögna att gå ner i vikt. I detta program har man fått se svart på vitt hur två äldre män, båda med MYCKET fysiska åkommor och hälsoproblem tappa en ENORM viktmassa på rekordkort tid med hjälp av rätt kost och hård träning (givetvis anpassad så att de inte skadar sig ytterligare utan istället stärker sina kroppar). Jag har själv föräldrar som är till åren och med en hel del stora hälsoproblem, och jag kan inte ens försöka föreställa mig att dom skulle åka till ett gym och träna. Men frågan är om jag har fel, om jag som själv alltid varit så självömkande och alltid förstorat upp fysiska krämpor till löjliga nivåer på ett sådant sätt att jag projicerar detta på dom jag älskar. Finns det någonsin SÅ stora hälsoproblem att man faktiskt inte KAN träna på något sätt alls förutom långsamma promenader? Verkligen? Jag börjar faktiskt tvivla...



Dagens andra fundering gäller levnadsstandard. Jag själv har en så ofantligt låg inkomst att jag inte har råd med ett gymkort, vissa månader inte har råd med busskort och absolut inte har råd med nya kläder, skor och liknande. Mina möbler är ifrån myrorna, hela min garderob är köpt på rea eller tillochmed rea på reapriset. Maten inhandlas utan undantag på Willys och jag unnar mig sällan färska varor utan håller mig till torkat, konserverat och fryst. Den här livsstilen känns vissa dagar otroligt tuff, så tuff att jag bryter samman och inte vet hur jag ska bete mig. Andra dagar känner jag mig tacksam att jag har något alls. När jag för några år sedan gick till socialen så klev jag alltid in på min socialsekreterares kontor med ett leende och tackade både henne och hennes arbetskamrater för det ekonomiska stöd jag fick. Dom såg alltid lika snopna ut och tillslut fick jag höra att jag var en av ungefär tio i mitt län som faktiskt alltid kom i tid, aldrig avbokade och att jag dessutom stack ut ur mängden eftersom jag visade ödmjukhet och tacksamhet gentemot dom - dom som är vana vid att ses som skurkar och bli utskällda eller "påhoppade". Dagar då man verkligen verkligen vill ha något, då är det tufft. Jag kan bli som ett barn och börja gråta eftersom det känns som att jag är fast i den här sitsen för evigt. Andra dagar känner jag en djup tacksamhet över att jag har en säng att sova i, mat att äta och människor i mitt liv att älska. Om jag fick välja mellan pengar eller kärlek så skulle jag utan att blinka välja kärlek, för jag överlever inte utan människor som förstår och lyfter upp mig i tunga stunder. Det är mer värt än vad som kan köpas faktiskt.



Och tillsist tänker jag på relationer. Inte kärleksrelationer som i föregående inlägg utan relationer i allmänhet. Hur svårt det EGENTLIGEN är att faktiskt förstå andra människors situationer och deras val i livet, kombinerat med vad både jag själv och många andra gör trots detta: Lägger sig i och "ger goda råd" utefter SITT EGET och inte den andres perspektiv. Jag har folk i mitt liv som ska lägga sig i min situation hela tiden, och det tär på mig. Jag kan känna mig lycklig och tillfreds men sänkas på två sekunder av att någon utomstående ska poängtera allt dåligt eller tvivelaktigt med mig och mitt liv. Samtidigt som jag vet hur mycket detta tär på mig, så har jag svårt att låta bli och göra detsamma mot dom jag själv bryr mig om. För om dessa människor enligt Mitt perspektiv förmodligen mår dåligt (fast dom inte visar det) eller kommer fara illa av något de själv inte ser varningstecknen för - då vill jag ingripa. Jag försöker lära mig mer och mer att INTE lägga mig i, att låta alla leva på sitt eget sätt och efter egna önskemål. Men det är svårt.



Ps. Igår fick jag syn på en gammal bekant på bussen. När jag kände henne var hon smal och en inspiration - någon jag sökte mig till för att få stöttning och peppning - då hon själv vägt ungefär 20kg mer och lyckats gå ner denna övervikt. Det hela slutade dock med att hon läxade upp mig pga mitt val att göra operation. Hon slog ner hårt på mig och fick mig att känna mig mer misslyckad än någon någonsin fått mig att känna i mitt liv. Men igår på bussen, var hon inte smal längre. Jag vet inte hur mycket hon gått upp, men hon nästan vaggade fram. Och jag som predikat om hur jag inte ens skulle önska min värsta fiende övervikt eftersom jag vet hur plågsamt det är att kämpa med vikten - upptäckte att jag satt och mös vid åsynen av henne. Jag gladdes åt hennes elände. Jag vet inte om det gör mig till en hemsk människa, men tillochmed nu såhär många timmar senare så sitter jag och tänker "Karma".

Komplicerade relationer

Jag blir inte klok på killar.

Spöket är väl praktexemplet, att bete sig som en skit och behandla mig därefter, att vilja vara kvar fast han uppenbarligen inte älskade mig längre och sedan höra av sig och riva upp gamla sår, för att sedan spela nonchalant och självgod när jag väl träffade honom.

Sen har vi Fräknigasnubben. Spökets kompis som jag varit vän med genom alla åren via internet. Vi har haft långa och djupa diskussioner och rent allmänt tyckt om den andres sällskap. Honom gick jag och förälskade mig i för 1,5 år sedan. Vi började flörta och ha oss, men i slutändan ledde det ingen vart eftersom han tillslut sa rakt ut att han inte var intresserad, så vänskapen återgick till det ursprungliga chattandet via internet istället.

Därefter dök Sommarkillen upp, killen som var from som ett lamm och lika mesig som en dörrmatta. Fylld av skuldkänslor för att ha utnyttjat honom för att slippa vara ensam så dumpade jag honom, och han förvandlades omedelbart till en klängig efterhängsen hundvalp som sedan övergick till ett slags sms-mejl-och-telefon terroriserande monster som faktiskt skrämde mig.

Och nu...

Nu har jag äntligen hittat rätt känner jag. jag har min Björnkille som jag bor med, som jag planerar en framtid med, som jag pratar hus, barn, drömmar och intressen med. Som får mig att le varje dag, som säger att han älskar mig varje dag. Som är ENKEL att ha och göra med, som jag kan vara på samma nivå som, bli osams med för att sedan bli sams efter att ha diskuterat igenom osämjan. Nu har jag hittat Honom med stort H och vill leva ett enkelt och tryggt liv.

Då plötsligt ringer FräknigaSnubben en dag och vill ses över en fika. Jag tar en fika och promenad med honom, och inser hur lycklig jag är åt att det INTE blev något för 1,5år sen, eftersom vi inte alls "klickar". Han är en bra vän, vi har intressanta diskussioner, men i verkliga livet (och inte bakom en skärm) så var det rentav plågsamt att umgås. Långa pinsamma tysta stunder, meningsskiljaktigheter, sarkasm och en dundrande brist på leenden och skratt fick mig att fullkomligt springa hela vägen hem och kasta mig i famnen på Björnkillen som är så varm, kärleksfull och full av leenden och skratt.


Men så ringer FräknigaSnubben dan därpå, och när jag säger att jag är ute och promenerar med min Björnkille så säger han snabbt att han bara ville kolla läget och lägger på. Detta upprepas ett antal gånger och varje gång jag frågar vad han EGENTLIGEN vill så säger han bara gång på gång att han "bara kollar läget". Allt eftersom blir samtalen från FräknigaSnubben längre och längre. Han pratar bara strunt, frågar om min dag och berättar om sin. Han fäller sarkastiska kommentarer om min Björnkille och avslutar vartenda samtal med att vi hörs om "nån dag" eller "snart igen". När jag avvisar hans samtal eller struntar i att svara så låter han anklagande och ledsen nästa gång han ringer eftersom Jag inte ringt upp Honom.


Mitt syskons teori är:
FräknigaSnubben började grubbla på om han hade känslor för mig, övertalade mig till en fika och kom fram till att han har känslor och väljer nu att försöka fånga mitt intresse genom att höra av sig ofta.

Min mammas teori är:
FräknigaSnubben är en såndär kille som inte förstår att han vill ha en tjej förrän hon blivit upptagen, och nu när jag är i ett seriöst förhållande så ältar han att "Han inte tog mig när han hade chansen". Därför hoppas han att det ska skita sig med Björnkillen så han får en ny chans och ligger därför i.

Björnkilles teori är:
"Han verkar onekligen kär i dig. Man ringer inte någon så ofta på det där sättet om man inte är intresserad"

Och jag har inte en susning...

Jag har försökt vifta bort detta beteende. Jag har försökt låta bli att svara alla gånger i hopp om att hans potentiella intresse ska svalna successivt, men inatt blev det droppen när han ringde 01.30, och hans enda svar när jag frågade direkt "Varför ringer du mitt i natten?" var att han hade druckit.


VAD ÄR DETTA FÖR SKIT?! När jag vill ha dom är dom inte intresserade, när jag gör slut och säger på skarpen att jag vill ha NOLL kontakt ringer de som tokar tills jag överväger att polisanmäla dom och när jag ÄNTLIGEN hittat en fin kille och får till en lugn, stabil, kärleksfull tillvaro så ska min lilla lyckobubbla skakas till bristningsgränsen av någon som insåg bara något år försent att han kanske var intresserad trots allt?

GIVE ME A BREAK!

Jag trodde det var vi tjejer som skulle vara invecklade, efterhängsna och jobbiga? Killar skulle ju vara enkla, sitta på ändan och dricka öl och inte kunna bry sig mindre om känslor eller nåt... Okej. Det där var fördomsfullt med GUD så less jag börjar bli på detta.

Om Björnkillen dumpar mig så flyttar jag till en bunker utan mottagning och ingår i kyskhetslöfte eller nåt..

Egna erfarenheter av detta eller liknande?
Några tips för hur fanken man ska hantera såna här saker?
För jag har inte en aning!

Tänk på barnen!

Jag tror säkert att jag tidigare har nämnt att en av anledningarna till att jag vill försöka lära mig att leva ett hälsosamt liv med rätt kost och motion är för att jag vill att min framtida familj och barn ska ha bra förutsättningar.

Om det är jag som lagar maten och gör inköpen, då ligger ett stort ansvar på mig att köpa och laga till BRA saker för resten av familjen (nej givetvis MÅSTE inte detta falla på mig ensam, men då jag faktiskt VILL vara lite av en huslig hemmafru som spenderar mycket tid i köket och med barnen så lär det ju falla på mig). Om barn ser sin mamma äta chips i tid och otid lär de vilja göra detsamma, och har man ett skafferi fyllt med godis är chansen stor att barnen och andra familjemedlemmar går och norpar ur skåpet i tid och otid.


Ett av mina mest förfärliga minnen i min lilla minnesbank var när jag en gång åkte tåg för att hälsa på ett syskon. Jag hamnade i en vagn där jag satt vänd mot ett par med ett barn emellan sig. Barnet var nog bara 1-1,5 år gammalt och såg "normalt" ut, bägge föräldrarna var överviktiga (jag skulle gissa på mellan 50 - 70 kilos övervikt vardera). Efter en halvtimme säger mamman att det är dags för lite lunch och jag tänker automatiskt på festis-förpackningar, äggmackor och i barnets fall barnmat, gröt eller dylikt.. Men nej. Mamman hissar först upp en stor chipspåse ur sin ryggsäck och sedan en tvåliters cola. Föräldrarna börjar äta ur påsen och stoppar in ett och annat i det lilla barnet mellan varven. Efter några minuter frågar mamman med spinnande röst om den lilla är törstig och hjälper sedan barnet att dricka ur den stora läskflaskan.

Jag mådde illa.. och då var jag ändå själv överviktig när detta skedde.


Jag tycker det är en sak att välja att stoppa i Sig Själv på ett sätt som gör en sjuk och överviktig... Men att göda sina barn? Det får mitt hjärta att brista. Jag vet att åsikter går isär gällande barn och godis. Vissa tycker att man kan ge barn frukt och nötter fram tills att de är gamla nog att faktiskt be om att få godis, andra tycker det är viktigt att barnen också ska få "något gott" men på bestämda dagar. Jag tänker inte låtsas som att jag vet bättre än de som faktiskt har barn då jag inte har några själv ännu, men vad jag HAR erfarenhet av är syskon och släktingars barn. Jag har mött barn som innan de nått skolåldern aldrig fått godis, och de är minsann inte ett dugg olyckliga för det. De tycker att banan, pumpafrön och ett rån med smör på är "godis nog" att ha framför TVn eller när de vuxna fikar.

Vad som fick mig att tänka på detta var när jag var i affären sist och fick syn på dom här frukostflingorna:



Jag blev vansinnigt arg och gick runt och kokade inombords. Barn blir allt fetare, ohälsan ökar och vi blir tvingade att både ta till tabletter och skalpellen för att fixa problemet... Men ingen verkar göra ett skit för att FÖREBYGGA det hela, utan bara åtgärda i efterhand?

Frukost, dagens viktigaste mål. Då man enligt varenda jäkla dietist ska äta fiberrikt, proteinrikt, vitaminer i form av frukt och bär... Och så tillverkas och säljs det GODISBITAR att ha i tallriken?! Havrefras med nutellafyllning är vad det är. En frukost som förmodligen bara bereder väg för en ohälsosam kosthållning längre fram i livet..


Jag har ofta fått höra från mina egna föräldrar att det inte alltid är så lätt att försöka göra det rätta för sina barn. För barn tjatar, skriker, gråter och verkar aldrig få slut på energin till att verkligen envisas tills dess att de får sin vilja igenom. Och jag tycker inte enbart att det ska falla på föräldrarna heller, för jag förstår att det inte kan vara lätt att neka sitt barn saker som dennes kompisar får äta, eller saker som faktiskt finns tillgängliga att köpa och ofta är tillverkade JUST FÖR BARN. Hur ofta riktar sig inte godis och fling-reklamerna just till barn?

Men eftersom jag har inställningen att man inte kan leva i en värld utefter hur man önskar att den vore, utan man måste leva i verkligheten och anpassa sig efter den, så kan vi inte förlita oss på att godistillverkarna slutar tillverka godis eller att affärerna ska gömma undan det i en avskild avdelning längst bak i butiken. Man får göra sitt bästa, använda all sin styrka och försöka tänka på att det inte handlar om en själv utan någon man älskar, någon som inte har förstånd nog att fatta sådana beslut själv.

Och när jag skriver "barn" så menar jag verkligen barn. Barn som behöver vägledas och bestämmas över eftersom de själva inte är mogna att fatta viktiga beslut. Så fort barn blir tonåringar, då går det inte längre att bestämma och fatta beslut åt dom. Dom har blivit smartare, mer självständiga och kommer alltid finna sätt att kringgå sina föräldrars vilja.

Som min mamma sa för några veckor sedan:

"Man vill verkligen vara en bra förälder och veta att man verkligen gjort ALLT i sin makt för att barnen ska må bra. Men ibland räcker inte ens det, i slutändan blir barnen vuxna och fattar sina egna beslut. Se bara på dig Fattie, vi slutade köpa hem kakor, socker och smör och tillslut satte vi hänglås på kyl och frys - men hindrade det dig?"



Jag vet inte exakt vad jag vill ha sagt med det här inlägget. Jag är väl mest bara arg över att det finns föräldrar som verkligen inte ens försöker leva bättre för sina barns skull, som inte ens försöker hjälpa sina barn leva sunt såsom en växande liten kropp och sinne behöver, och på samhället och företag som mer än gärna göder upp oss för vinnings skull trots att det långsamt gör oss sjuka och olyckliga.

Jag är bara förtvivlad...

Att kliva in i sitt förgångna...

Jag försöker titta igenom första säsongen av Biggest Loser (USA) för att finna inspiration. "Kan dom så kan jag" ungefär, för vad är mer sporrande än att se folk kämpa sig förbi sina hinder och mentala spärrar?

Något jag glömt, som jag inte längre tänker på är hur mycket lättare det faktiskt känns att röra sig. Hela mitt första år då jag gick ner i vikt så kunde jag känna förändringen varje vecka, hur jag blev smidigare, hur det blev skönare att vara ute och gå osv. Men nu är jag så van vid den här kroppen jag befinner mig i att jag glömmer hur det kändes att bära på så många mer kilon.

Hursomhelst, jag tittade på Biggest Loser då det dök upp en tävling där de deltagande skulle spring-tävla mot sig själva, genom att bära en väst som var fylld med samma tyngd de hittills gått ner under tävlingen. Utan att tveka en sekund utbrister jag

"Det där skulle jag vilja prova! Att lyfta all vikten jag gjort mig av med!"

varpå Björnkillen tittar på mig, sliter sig från sin dator och går sin väg. Jag fortsätter titta på programmet då han återvänder med hela sin dykutrustning. Syrgastuben fastkopplad på dräktens rygg, tyngder fastspända på fronten osv.

"Kom nu älskling"

Sa han med sitt bredaste flin och börjar hjälpa mig att kränga på mig åbäket till dykdräkt han håller i. När jag sedan ställde mig på vågen fullt iförd dykutrustningen visade det sig att det fortfarande fattades 16kg för att det skulle räknas som att jag lyfte all tyngd jag gått ner, men att bära upp de 36 kilona utrustningen vägde var prövning nog..



Jag orkade nätt och jämnt stå upprätt och när jag provade att sätta mig ner så lyckades jag inte resa mig igen - utan hjälp. Har jag verkligen burit en sådan här tyngd på min kropp DAGLIGEN? - och egentligen 16 hela kilon YTTERLIGARE?! Det är ju inte konstigt att jag hade ont i ryggen dagligen och att mina ben värkte som om någon stuckit in knivar under mina knäskålar...
Men dräkten och utrustningen simulerade inte bara tyngden jag en gång bar på min kropp, utan påminde mig smärtsamt om hur jobbigt det var för mig att röra mig för två år sedan. Att ta på sig byxor, knyta skorna, ta sig upp från sittande ställning på golvet... Allt kom tillbaka som en hård käftsmäll. Gummit gjorde att alla mina rörelser blev sega och mötte på motstånd, vilket fick mig att minnas hur trött jag var i min lemmar förr...

Björnkillen föreslog att vi skulle ge oss ut och springa medan jag fortfarande hade dräkten på mig, men jag avböjde.

Men vad som var häftigt var när jag faktiskt tog av mig all utrustning och bara hade själva dräkten kvar på (som jag gissar väger en del den med), för jag kände mig så lätt att jag trodde jag skulle lyfta från golvet. Vetskapen om att jag inte behövde bära den där tyngden längre, att jag faktiskt gjort mig av med "fettdräkten" jag burit i så många år... det är obeskrivligt. Jag hade glömt hur tungt, dystert och vidrigt det var att behöva bära all den där vikten varenda dag - och idag är jag tacksam på ett förnyat sätt känns det som. Jag har blivit påmind än en gång över hur tacksam jag faktiskt är.



"Nå Fattie? Tänker du någonsin bli sådär stor igen?"

frågade Björnkillen medan han hängde tillbaka all utrustning, och det enda jag kunde svara efter dom 15 minuterna i dräkten med tyngderna var:

"över min döda kropp"