Ihärdig förkylning

Ursäkta att jag både är seg att svara på kommentarer, men framförallt på att uppdatera bloggen. Min förkylning har hållit i sig i snart 20 dagar och har inte blivit mildare. Jag är otroligt orkeslös och hängig. Har aldrig tidigare haft en såhär långdragen förkylning..

Veckans vikt: 63,5kg

Förmodligen har jag försämrat immunförsvar pga näringsbristen som medföljer efter en sån här operation. Jag försöker att både äta riktigt ofta och ordentligt samt kurera mig på alla sätt jag kan, men detta är iaf anledningen till att bloggen försummas just nu, detta samt lite andra privata jobbiga saker som inte har med vikt eller hälsa att göra.

Ha tålamod med mig, så ska jag försöka att krya på mig så snabbt jag kan (för seriöst, nu är jag RIKTIGT trött på att vara sjuk).

Ta hand om er :)

Ps. Tack för alla JÄTTEGULLIGA kommentarer om att jag borde skriva en bok! Det värmde in i själen!

Smal eller tjock, världen är hård likförbannat..

I huset bredvid mina föräldrars hus bor det ett äldre trevligt och VÄLDIGT pratglatt par. De har alltid engagerat sig i saker som rör vår familj, sjukdomar, arbetslöshet, överviktsproblem osv.

Det är inte det att vi i min familj pratar vitt och brett om våra problem, utan vissa människor är helt enkelt bara väääldigt duktiga på att dra information ur andra, som detta äldre par. Och vi tycker väldigt mycket om dom, fast ibland är de alldeles för påträngande. Framförallt den äldre farbrorn.

När jag var som störst så brukade han läxa upp mig och ge mig långa föreläsningar kring hur viktigt det var att inte vara tjock, eftersom att kroppen tar stryk. När jag hade gått ner nästan 30kg råkade jag på honom igen, och denna gången gratulerade han mig och sa att han tyckte jag var så duktig. Under samma samtal så sa han
"Ja du har väl lättare med det sociala nu kan jag tänka mig? Och med killar? Ja för innan när du var sådär enorm"- och här sträckte han ut armarna för att gestikulera att jag tidigare var i elefantstorlek-"så lade dom väl alla benen på ryggen så fort dom såg dig?".

Mötte på honom för några dagar sen igen, och när jag sa att jag nu gått ner 46kg och bara hade 3-4kg kvar så sa han "Nämen! Vad duktig du varit! Men nu räcker det. Dom där sista kilona behöver du ju inte gå ner".


... Jag börjar tröttna på det här fenomenet. Tidigare hade alla en åsikt om att jag var tjock och behövde banta, när jag gått ner hälften av övervikten fick jag beröm, och nu säger folk åt mig att det räcker, att jag ska sluta.

Varför är dom där sista kilona så farliga att gå ner? Varför sticker det så illa i ögonen på folk? Jag är 1,60cm lång, och att vilja väga 57-60kg är inte någon skrämmande låg vikt?

Och skulle jag mot alla odds fortsätta gå ner och närma mig undervikt, då skulle jag ringa min läkare och förklara situationen så att hon kan skriva ut näringsdrycker åt mig för att stabilisera vikten. Jag har ingen som helst önskan att likna ett skelett.

För ca en månad sen, efter att jag äntligen kommit under 70kg så drömde jag mardrömmar en kort period. De handlade alltid om samma sak, att jag ställde mig på vågen och upptäckte att jag plötsligt bara vägde 43kg ungefär. I drömmen rusade jag alltid runt och försökte be vänner och familj om hjälp, men ingen lyssnade. Jag brukade ställa mig ytterligare en gång på vågen och upptäcka till min förskräckelse att jag gått ner ännu mer, till 35kg eller nåt. Och därefter så satte jag mig bara ner och grät uppgivet, och undrade om jag skulle dö.

Så varken mitt medvetna eller undermedvetna har en önskan om att gå ner för mycket i vikt.


Såna här uttalanden som det här inlägget brukade göra mig sur när jag var stor. Jag kategoriserade problemet som ett "lyxproblem". Jag tänkte att jag skulle bytt ut min övervikt och trötthet, mot en smal människas kropp vilken dag som helst, oavsett om andra hade åsikter och synpunkter på min nya kropp.

Jag kan inte säga att jag hellre velat vara stor och blivit lämnad ifred angående vikten. Men däremot så har jag verkligen insett att vikten inte är allt här i livet. Vilken vikt man än har eller vilka matvanor man än har, så kommer det alltid vara fel.

Har en väldigt god vän som åt och tränade sig ifrån sin övervikt och blev väldigt smal och vältränad. Hon pratade ofta om att hon tyckte omvärlden blivit hårdare sen hon blev smal, att folk plötsligt ansåg att hon inte fick klaga över något. För är man smal ÄR man lycklig och har inga problem.

Jag var en av dom som alltid irriterade mig på att hon klagade. För vad var hennes problem jämfört med mina? Och nu idag, skäms jag över att jag var så insnöad på mig själv att jag inte förstod vad hon försökte säga, när hon förtvivlat försökte förklara att allting blir inte bra bara för att man blir smal. Jag är personen hon vill kunna lätta sitt hjärta hos och få sympati hos, och jag viftade bort hennes problem varenda gång...

Som stor upplevde jag världen hård och dömande. Det fanns ingen plats eller kärlek för en ful tjockis som jag själv. Och visst stämmer det till viss del, världen är elak och hård, framförallt mot överviktiga. Men tro inte att ens värld blir fylld av kärlek och lösta problem när man gått ner i vikt, för visst slipper man tjatet om att banta, visst slipper man glåpord som "Fetto" av främlingar, och visst passar kläderna från affärerna bättre.
Men priset är att alla tycker du SKA vara lycklig och bekymmerslös. Du SKA inte HA något att klaga över. Och du får ABSOLUT INTE ha komplex längre, för något alls. Om du försöker lätta ditt hjärta så kanske du inte blir bemött med samma sympati du brukade få. "Ensam är stark" har fått en HELT NY innebörd för mig nu...
Smal eller tjock, världen är hård likförbannat.

Så, summan av kardemumman enligt mina erfarenheter hittills, är att som smal så syns man mer, och får mer uppmärksamhet (framförallt på krogen och liknande), men omvärlden blir hårdare och man förlorar nästan sin rätt att klaga, eller också trivialiserar människor ens problem.


Jag är så glad åt att inte ha ont i kroppen längre, och jag är så glad över att jag inte längre är rädd för att gå ut. Men jag är också aningen skakad av hur mycket allt annat också förändrades. Det känns lite som att ha vaknat upp i en helt annan värld.

Varenda kruka med guld i slutet av regnbågen är halvfylld med kolbitar.

Att alltid vilja vara smalast

Först ut som vanligt...

Veckans vikt: 63,5kg


och dagens ämne...

Jag har aldrig varit "den smala" bland mina vänner, eller i skolan. Och genom hela tonåren så sa mina smala tjejkompisar att jag var lyckligt lottad, främst pga att jag hade en c-kupa när dom sällan hade större än a-kupa. I tonåren var ju bröst så viktigt. Men jag undrar än idag ifall de verkligen sa så för att de faktiskt var avundsjuka, eller om det var ett lite snällare sätt för dom att be mig om att inte försöka gå ner i vikt (vilket jag försökte med jämt och ständigt).

Innan operationen skojjade många med mig och pratade vitt och brett kring hur mycket jag skulle rasa i vikt, men tillade minst en gång "bara du inte blir smalare än mig!". Och visst sa dom det med skojfrisk stämma...

Men jag vet ju av erfarenhet att människor är väldigt tävlingsinriktade. Flera av mina nära och kära är otroligt upphakade på att alltid vara bäst. Vem har snyggast partner, vem har sötast och duktigast barn, vem har finast lägenhet, vem får slita mest i skolan, VEM VÄGER MINST. Sistnämnda är en tävling jag alltid hatat. En siffra på vågen gör en inte bättre eller sämre än någon annan, men på grund av den underförstådda tävlingen känner man sig helt värdelös ifall man inte väger minst.

När jag var tonåring så hade jag en tjejkompis som var några år äldre än mig, och hon vägde nog en 20kg för mycket eller så. Och jag minns henne med värme i hjärtat, för den enda åsikten jag hade om hennes kropp var att hon var MJUK OCH GO och väldigt vacker.
Jag hade andra vänner med ungefär samma övervikt, men dom tänkte jag inte på som vackra eller mjuka. Dom var runda, stela, blyga och annat.

Jag har grubblat fram och tillbaka på senare år över detta. Varför var bara förstnämna härlig och vacker i mina ögon när de andra nästan kändes fula? Och sen slog det mig... hon pratade aldrig om sin vikt eller kropp. Hon tyckte om att träna lika mycket som hon tyckte om att äta, och hon studsade genom tillvaron med glädje. De andra kände en ständig press på sig att banta, samtidigt som de ofta berättade för mig om sin trasiga barndom, tröstätande och annat. De levde inte, de bara våndades.

Så länge man faktiskt deltar i tävlingen är det väl en sak (även om jag själv ogillar hela tävlingskonceptet), men att hoppa ur tävlingen och sedan hoppas på att de andra deltagarna ska misslyckas tycker jag är ett obehagligt tankesätt.

Varför ska man önska andra de problem man själv vill bli av med? Man blir inte smalare eller vackrare bara för att man umgås med någon som väger mer än en själv, eller är mindre vacker än en själv.

En gång i skolan (när jag vägde 35-40kg för mycket) var det några pinnsamala tjejer som drog i skinnet på sina magar och försökte avgöra vem av dom som var tjockast. Efter några minuter fick jag nog och gick fram till dom och sa att INGEN av dom hade ens en antydan till fett, och de började genast protestera. Då slog jag ut med armarna och sa "Okejdå. Men föreställ er min kropp varenda gång ni känner er tjocka då, för tro mig då kommer ni känna er modellsnygga". De blev knäpptysta och jag gick därifrån.

VARFÖR tävla? Varför önska andra olycka? VARFÖR tycker folk om att trycka ner andra i skorna med hjälp av sin egen framgång?

Att jämföra sig med andra och kanske vara avundsjuk tycker jag är förståeligt, men att vara SÅ avundsjuk pga tävlingsinriktan att man önskar andra motgång... det får det att krypa i skinnet på mig.


Jag mår skitdåligt över hur min kropp ser ut, hur degig magen är och hur skrynkliga brösten är. Men jag önskar faktiskt inte att mina vänner med snygga slanka kroppar ska bli gravida med femlingar och få förstörd mage ändå. Det skulle inte göra mig ett dugg lyckligare, utan TVÄRTOM! Mina vänner skulle ju bli extremt olyckliga och få komplex av en sådan händelse, och att gotta sig i deras olycka vore otäckt och elakt i mina ögon...


Detta får mig även att tänka på hur arga tjocka blir när en smal klagar över att Hon tycker att hon själv är tjock. Jag kan förstå varför en smal väljer att vända sig till en överviktig när hon vill prata om dieter och liknande, för vem vet bättre än någon med uppenbara viktproblem? Vem förstår våndan över kroppskomplex bättre än någon som är ÄNNU större? Jag förstår precis varför de vänder sig till en överviktig person. Problemet är att de helt och hållet glömmer bort hur mycket deras beteende sårar genom handlingen.

I mina ögon är det lika respektlöst som att säga "Fyy vad jobbigt det är att springa. Jag ooorkar bara inte motionera" till en rullstolsbunden person.

Sen finns det förstås tävlingsmänniskor som med all säkerhet står och gnäller över sin kropp när en överviktig står precis bredvid, JUST för att de gillar att trycka ner andra med sin egen framgång. Just för att de själva känner sig snyggare genom att jämföra med någon som enligt deras standard är sämre.

Tävla. Jag har aldrig gillat att tävla. inte på gympalektionerna eller i livet. Enda sättet jag tycker tävling är okej, är väl typ sällskapsspel isåfall. Då går ingen hem och gråter efteråt.

Tillägg

till nedanstående inlägg.

Jag var trött och mest självkritisk när jag skrev igår, och nu känner jag att jag vill rätta mig själv och faktiskt skriva det jag hade i åtanke innan jag förvandlades till en självkritisk gnällspik ;)


JO

I min tillvaro kämpar mer eller mindre alla med hälsan och vikten, men jag hör sällan någon ge dessa människor komplimanger. De kanske tränar varenda dag i veckan, eller äter otroligt hälsosamt, men de säger sällan att de är stolta, och när de berättar för folk så bemöts de inte särskilt ofta av "vad starkt av dig!" eller "oh vad duktig du är!". DOCK kan de bemötas av frågan "Hur mycket har du gått ner då..?" medan frågaren synar personen från topp till tå. VAD ÄR DET FÖR FASONER?!

Jag får komplimanger ständigt. Oftast en kombo av att jag är smal och snygg, samt att jag är så otroligt duktig. På ett sätt blir jag ju självfallet glad, men på ett annat sätt inte.

Folk berömmer att jag krympt och sällan något mer (nu syftar jag främst på folk som inte har en susning om hur jag ändrat mina vanor. Oftast vet de bara om operationen men inget mer). När jag berättar på vilka sätt jag ändrat mitt liv, så får jag inte komplimanger, utan kritik. Jag blir uppläxad kring att man inte ska ha förbud te.x. Så det känns VERKLIGEN som att jag får beröm oavsett om jag förtjänat det eller inte.

Det här störde mig inte tidigare, men jag tänker mer och mer på alla jag älskar som är SÅ duktiga med träning, kost, och kämparviljan. DOM är ju helt otroligt, makalöst duktiga. För hur många orkar leva ett strikt och ansträngt liv utan att någonsin få beröm för sin kamp, och de som kämpar men får de mest ynkliga resultat då? Hur orkar dom? I mina ögon är det nog dessa människor som är i mest behov av peppning och beröm. Ibland är det inte resultatet som ska prisas enligt mig, utan livsförändringarna man genomgår, kampen man utkämpar varje dag.

Alla - smal som tjock - förtjänar beröm för sina ansträngningar!

Duktig? Tja, allting är ju relativt...

Är fortfarande sjuk, men kände att jag ville skriva lite ändå.

Min mamma frågade mig sist vi sågs, om jag hade några råd att ge för att hon skulle kunna gå ner i vikt som jag. Hon opererade sin magsäck i början av 90-talet, och har ett band runt magsäcken som hindrar henne från att äta stora portioner. Hon gick ner från 100kg till 69kg på bara några månader, men kröp sedan sakta tillbaka upp till över 80kg. Enligt min mening är hon jättefin utseendemässigt, hon ser "rund-nätt" ut. Men hon vill gå ner i vikt av hälsoskäl främst.

Jag kände mig lite knäckt av hennes fråga. För inte är jag fantastiskt duktig egentligen. Visst äter jag bättre saker än jag någonsin gjort i mitt liv, och visst har jag slutat med godis... men utöver det då? Jag slarvar en hel del, ibland är jag lat och orkar inte laga ordentlig mat utan lever på lingongrova och keso i flera dagar. Vissa veckor fikar jag så ofta att jag äter bullar, kakor osv varenda dag. Och träna? Jag promenerar inte ens!

Alltså.. på ett sätt har jag verkligen gått ifrån ett otroligt destruktivt beteende och farlig livsstil, till ett helt makalöst bättre. Men jämför jag mig med någon som verkligen lagar DUNDERNYTTIG mat (typ massor med kött å bönor, snålt med kolhydrater etc) och tränar två gånger i veckan så lever jag fortfarande inte ett speciellt hälsosamt liv.

Det är ju klart att när en 110kg tung person som är van vid att leva på snabbmat, pasta, ost, godis, chips, och som dessutom äter 3-4portioner varje måltid, helt plötsligt inte ens äter 1/4 av vad hon brukade per måltid, och dessutom slutar med godiset - rasar i vikt.

När jag vägde som mest kunde jag tappa 4kg på några veckor bara genom att byta ut chokladen och chipsen mot nötter och naturgodis (det blev mindre mängder också eftersom naturgodis är snordyrt). Hur många kan skyffla i sig nötter och godis varenda dag och ändå gå ner i vikt? Jo en person vars kropp är van vid ÄNNU MER iskyfflande.

Jag mumlade lite vagt till min mamma att det enda jag kan komma på med min livsstil som jag är stolt över, är att jag slutat med godis och bara äter fikabröd och dylikt i sociala situationer.


En god vän sa till mig idag
"Du som hela tiden sagt att du skulle börja simma när du nått en viss vikt, och börja gymma när du nått en annan viss vikt osv. Nu får du helt enkelt bestämma dig och sedan faktiskt genomföra det"


Jag känner mig faktiskt riktigt usel många gånger. Jag vill inget hellre än att ha ett riktigt hälsosamt och rutinmässigt liv. Typ, stiga upp tidigt varje morgon och ta en joggingtur, komma hem och äta en nyttig grötfrukost. Jag tittar på receptsidor ständigt för att bli inspirerad att laga riiiktigt nyttig mat (inte för att jag direkt käkar pizza och snabbmat nuförtiden... men jag är dålig på matlagning och jag VET att mina måltider innehåller långt ifrån allt man egentligen behöver få i sig).. så det vore väl också trevligt att ha en slags "NYTTIG-matlagning"srutin. Och motionen.. ja shit. Har ju redan skrivit om det eländet.

Ikväll känner jag mig verkligen kass. Jag kanske har en fantastisk livsstil jämfört med innan... men det räcker inte.


Är det inte lustigt? Folk tycker jag är så hiiiimla duktig, men det är ju bara för att de jämför med hur jag levde innan. Jag känner så många som lever hundra gånger hälsosammare än mig, men inte får dom något beröm för det.

Nu blev det här ganska gnälligt. Men det är för att jag är irriterad på mig själv. Irriterad över att jag fortfarande saknar disciplinen jag vill ha och behöver. SÅ NEDRANS SVÅRT ÄR DET JU INTE? Jogging/promenad varje morgon och sen en grötfrukost. Ska det vara så svårt? Jag har lust att lobotomera mig själv. Jag är puckad.

Sjukling

Jag ska försöka uppdatera här på bloggen snart igen, men just nu har jag dragit på mig en rejält envis förkylning som gör mig fullständigt orkeslös...

Sommar? JATACK!

Hjälper eller Stjälper det?

Jag pratade med min syster om viktnedgång, bantningssätt, tankesätt etc. Vi gled in på frågan huruvida man ska berätta för sin omgivning att man försöker gå ner i vikt.

Jag tänkte automatiskt på vad jag läst i tidningar osv, att man ska berätta för att få stöd och dessutom blir det svårare att fuska/synda när alla vet att man ska försöka hålla sig undan onyttigheter.

Min syster sade då, att varenda hon hon försöker gå ner i vikt, så berättar hon det inte för någon alls i princip. Detta förstod jag inte alls, men så drog hon ett exempel för mig, och jag tycker hon hade en ganska bra poäng..

"Om jag går på kalas, och alla vet att jag försöker gå ner i vikt, och tar en kaka till kaffet så tycker de andra att det är fel. De kanske till och med frågar om jag verkligen ska äta den där kakan.
Men går jag på kalas där ingen vet att jag försöker gå ner i vikt, och tar en kaka till kaffet så berömmer dom mig snarare för att jag bara tog EN kaka när det låg så många olika sorter på fatet"


Att få stöd är ju bra, men om man blir kritiserad för minsta lilla grej kan det göra en modfälld. När folk berömmer att man bara tar en liten portion, eller bara en kaka, istället för att genomborra en med fördömande ögon och fråga om man verkligen borde äta det alls... det måste väl sporra en att fortsätta vara duktig?

Men å andra sidan.. vet ingen att man försöker hålla igen så kommer de försöka bjuda på både godis, kakor och annat, eftersom de inte vet att de kanske borde ta hänsyn till att man håller igen.

Så jag grubblar på om det hjälper eller stjälper att berätta när man försöker leva sunt? Jag vet faktiskt inte. Jag tror båda är lika illa och lika bra faktiskt.

Mitt stora problem...

Veckans vikt: 65,5kg

Träning träning och åter träning. Varför ska det vara så svårt att lyfta på arslet och träna? VAD tar egentligen emot? Inte är det lathet. kanske var det lathet förr, men inte nu längre.

När jag städar så brukar jag göra som så att när jag är helt klar, så vrider jag upp volymen på mp3-spelarn och bara dansar konstant i minst 30min. När jag är klar så dryper jag av svett och är så torr i halsen att jag inte kan prata. OCH JAG ÄLSKAR DET. Jag älskar hur blodet pumpar som besatt genom mina ådror och hur hjärtat nästan slår sig ut ur bröstkorgen på mig.

Så.. denna enda gång i veckan, efter 1-2timmars städning (och jag dansar nonstop trots att jag dammsugar också) så "tränar" jag... men bara genom att skutta runt och se miffo ut. Tror knappast jag utsätter mina muskler för någon större påfrestning...

Så VARFÖR har jag noll lust att gå ut utomhus på promenader? Varför får jag nästan ångest när jag funderar på gym eller simning? Och varför tycker jag inte att zumba "är samma sak" som när jag dansar miffodans?

... Jag kanske fortfarande går ner i vikt.. men nu känns huden SÅ lös. Hela kroppen på mig är som gelé, och jag har INGEN styrka i armarna.. Mitt mål med allt detta var inte att bli smal å snygg, mitt mål med operationen, den nya livsstilen osv var ju att bli SUND & frisk. Inte bara gällande mat, utan även gällande fysisk aktivitet.

Så hur fanken ska jag få igång mig själv?
Jag har en kompis (som bor i en annan stad), och jag VET att om hon bodde här i stan, så hade hon bakbundit mig med munkavel å SLÄPAT mig till gymmet vid det här laget. För i hennes ögon skulle det ALDRIG räcka med att äta vettigt, en sund stark kropp är nog ÄNNU viktigare i hennes ögon än att skippa chokladen på helgen. Och hon har ju HELT rätt.

Urs vad arg jag är på mig själv. Jag försöker frenetiskt finna en logisk förklaring till att jag verkligen skiter i att träna. Funderar på om det är som med godiset, psykologiskt i grunden? Eller är det som de flesta säger: en vanesak?

Hittills har jag daltat med mig själv och tänkt på allt det positiva. Att jag promenerar numera istället för att ta bussen överallt, att jag älskar att ut och gå (i sällskap dock), att jag ALDRIG tycker det känns jobbigt när någon ber mig att göra något som kräver fysisk ansträngning.. Men det räcker ju inte. Speciellt inte när jag är arbetslös å inte gör ett piss om dagarna!

Jag är faktiskt väldigt säker på att jag kommer nå mina efterlängtade 60kg, men jag inser mer och mer att det är inte dom där siffrorna som är mitt mål. Jag har gjort allt jag ville, förändrat allt jag ville, ändrat mitt sätt att tänka, gått ner nästan all min övervikt, det är bara en enda punkt jag hittills inte kunnat pricka av, och det är TRÄNINGEN.

Så, kort sagt. Jag tänker inte skåla i champagne förrän jag fått in en träningsrutin. Det spelar ingen roll ifall det bara är en enda timme på gymmet i veckan, jag SKA lära mig att ta hand om min kropp.


... Det finns två saker utöver träning jag vill göra regelbundet, och det är yoga och meditation. Yoga för att träna uthållighet osv (har hört mycket om yoga som ska vara bra för "kropp & själ"), och meditation för att det tydligen ska förbättra koncentrationen OCH motverka dysterhet. Om det är humbug eller inte har jag inte en aning om, men man kan ju inte veta förrän man försökt?



Ps. Åker bort i några dagar och lär därför inte blogga. Men jag återvänder inom en vecka ;)

Kroppen - en fantastisk skapelse!

Tog en ny bild på magen i liggande ställning igår, och så satte jag ihop den med de två tidigare bilderna. Inte lika stor skillnad som på de två första, men skillnad ere ju :)


Kom att tänka på något en god vän ofta sagt till mig:
"tänk vad våra kroppar får slita och kämpa, tänk på allt vi utsatt dom för genom åren, vad för skit vi stoppat i dom och alla gånger vi påfrestar dom. Kroppen är ju helt fantastisk egentligen, tänk allt den får utstå och genomlider!"
Och hon har ju faktiskt väldigt rätt. Man ska nog älska sin kropp för allt slit den står ut med :) Är det egentligen inte helt fantastiska "kostymer" vi utrustats med? Vi kan forma dom efter eget tycke, de bär oss framåt dag efter dag, de signalerar hejvilt när något är fel... Fantastiskt helt enkelt.

Just nu signalerar min kropp hejvilt att jag verkligen måste sova haha! Gonatt :)

Naken och blottad

När jag var stor så tänkte jag konstant "Ingen vill ha mig för jag är tjock. Jag är ful och tjock. Om jag bara vore smal! Då skulle jag ha jättelätt för att hitta någon!"

Gissa vad? Det visade sig att det inte är så det funkar.
Nu har jag blivit "smal", och det känns nästan mer hopplöst än någonsin. Med kläder på har jag ofantligt bra självförtroende numera, men när jag ser mig i spegeln i underkläder så sjunker självförtroendet i bottnen.

Men det är ju bara utsidan. Jag har märkt att det är min insida jag har dom värsta komplexen för numera!

Jag känner mig inte tillräckligt smart när jag öppnar munnen och pratar, jag skäms över att jag inte jobbar eller pluggar, det känns som att jag säger helt fel saker gång på gång, jag ifrågasätter min personlighet, jag blir livrädd varenda gång jag berättar något personligt eftersom jag är rädd att verka konstig, självömkande eller annat.

Fick frågan idag "Är du dålig på att städa?"
och jag svarade ärligt att "Ja, det är jag".
En annan gång fick jag frågan "Är du dålig på att laga mat?"
och jag svarade även då att "Ja, det är jag".
Vid båda tillfällena så förklarade jag även att det beror på att jag är ensam och tycker det är tråkigt att äta ensam, att laga mat ensam, och att eftersom det så sällan kommer hem folk till mig så blir jag slarvig med städningen. Mitt i konversationen insåg jag att jag måste ju framstå som en tjej som skiter i precis allt bara för att hon är ensam.... Så som det smarthuvud jag är, utbrast jag
"Haha gud vad patetisk jag låter!" vilket jag är säker på bara förvärrade bilden jag ger av mig själv till andra.

Nu när killar faktiskt är intresserade av mig, så känner jag mig mer naken och blottad än någonsin. Nu när de väl pratar med mig och är nyfikna på vem jag är, så känns det som att mitt inre skakar av rädsla.

För nu riskerar jag ju inte att bli nobbad för mitt yttre, utan för mitt inre.

När jag var tjock så hade jag så lätt för att acceptera VARFÖR killar inte tittade åt mig (tragiskt nog. Jag intalade mig stenhårt att ingen någonsin skulle vilja ha mig ifall jag var tjock)... Men att få nobben för ens personlighet är på en helt annan nivå för mig...

Hittills har jag inte seriöst "dejtat" någon, men det finns en kille jag är intresserad av, och varenda gång jag öppnar mig så känner jag hur rädslan kommer krypandes. Jag är fullständigt livrädd för att jag ska säga något, eller göra något som avskräcker honom.

Och det lustiga är, att han nog är den sista jag bör vara rädd för.
"Om man inte kan vara ärlig om sig själv till sina vänner, då är dom nog inte mycket att hänga i granen ändå" sa han till mig ikväll. Något som verkligen värmde.


Jag skalade av mig mina kilon, min sköld, den jag kunde skylla allt på. Och nu står jag här, naken, blottad, och är fullkomligt livrädd för att andra ska tycka att min insida är ful.