LYCKA

Vad underbart! Förra veckan gick jag ner till 85,5kg (v.11), och sen nästa dag var jag uppe i 85,9 (v.12) och stod still på den vikten en hel vecka. Igår vägde jag mig och ÄNTLIGEN lossnade det och jag var nere på 85,5 igen, och idag när jag ställde mig på vågen så visade den 85,1kg :)

Så min dag började kalasbra!

Glad, kunskapstörstig och lite irriterad

Min lycka är gjord (nästan, allra bäst hade varit om siffrorna på vågen kunde röra sig lite!) för igår provade jag ½ skiva lingongrova, och det gick UTMÄRKT att äta :) Sen igår har jag totalt fått i mig 2 skivor från limpan, och jag har på både kalkon, keso, ost, tomat, saltgurka osv på! MMMMM så gott! Nu vet jag att lingongrova inte är det bästa fullkornsbrödet, att det inte ens är speciellt mörkt, men jag HATAR verkligen riktigt mustigt supermörkt bröd. Men lingongrova är en rejäl kontrast till alla ljusa rostmackor jag brukade frossa på i mitt förra liv! Är VÄLDIGT sugen på att steka ett ägg och lägga på mackan ikväll ;)


Och tillsist hittade jag en väldigt bra blogg med MYCKET bra information ang mat. Den är INTE riktad till magsäcksopererade, utan till alla. HÄR ÄR BLOGGEN
Och vad som fick mig att fastna var följande inlägg/text:

"Varför äter vi mer än vi behöver?
Varför kan vi inte följa våra signaler? Fungerar vi inte längre? Jodå, vi fungerar alldeles utmärkt. Men våra signaler är skapta för att vi ska överleva under tuffa förhållanden. När det fattas både energimat och näringsmat.

Näringsmaten är proteiner och fett. När vi fått tillräckligt så blir vi mätta. Vi behöver inte mer näring än vi har behov av.

Energimaten är kolhydrater. Hjärnan lever bara av kolhydrater så därför finns det ingen mättnadskänsla för dessa. Vi ska äta så mycket det bara går. Till magen är full. Skulle vi ha turen att hitta för mycket kolhydrater vid enstaka tillfäleln är kroppen så smart och duktig att den kan omvandla dem till fett och lagra dem.

Söta kolhydrater till och med blockerar mättnadskänslan så vi verkligen ska kunna få i oss allt.

På överlevnadstiden var detta ett enastående system. Idag är det katastrof."
Läs hela inlägget om varför vi äter för mycket HÄR!

Jag kanske är efter och alla andra redan vet allt det där, men jag hade ingen aning! VÄLDIGT intressant! Vet inte vad jag ska göra med faktan dock, då GI eller LCHF kost inte är aktuellt för mig just nu. Men i framtiden kanske... ;)


Ps. Jag har blivit en sån där jobbig person som stör mig på folk som bara pratar å aldrig gör något. En gammal bekant har pratat om bantning i över två år nu, men hon gör inget på allvar. När hon säger att hon ska sluta med godis så berättar hon nästan dagligen om hur hon "fuskat" och druckit lite cola och ätit lite snask, och när hon ska gå på pulverdiet så tar hon EN PÅSE som mellanmål, o resten av dagen äter hon kinamat, smörgåsar och på kvällen går hon ut och häver i sig sprit. JAG STÖR MIG! Och det värsta av allt är att jag var PRECIS SOM HENNE för några år sedan. Hur kunde jag bete mig på det viset? Det är ju pinsamt.

Kärlek (insidan räknas inte alltid..)

Det är lustigt... Dagen då jag beslöt mig för operation var jag förlovad med en kille sen 5 år tillbaka. Samma kille som var emot operationen kan ju tilläggas. DÅ, när jag bestämde mig, så var det för att jag kände att min hälsa tog stryk, och jag kände mig ful.

När jag väl gjorde operationen hade jag varit singel i 8 månader. Och det går inte en dag utan att jag tänker "Tack gode gud att jag bestämde mig för detta i god tid så jag är på väg nu". För jag är ensam, mot min vilja. Och något jag lärde mig mina första 8 månader som singel var att många killar var VÄLDIGT intresserade av mig tack vare min moral, min personlighet och intressen, men så fort de fick veta att jag var i en tung viktklass så var det som att de bränt sig, och de flydde fältet så snabbt de kunde.

Läste i "Kan Jag Bli Smal" -bloggen om hur den tjejen mådde dåligt av nätdejtande, då man förr eller senare alltid måste förklara att man är tjock. Och ifall man väl väljer att stämma träff så blir killen besviken, och man själv blir sårad.

Nu kan jag säkert hitta NÅN kille. Gud ska veta att det finns desperata människor därute. Men jag vill inte vara med någon bara för att jag inte kan få bättre. Jag vill vara med någon jag blir kär i. Sen ifall personen är skitsnygg eller apful spelar mindre roll. Men jag vill inte "behöva nöja mig" med någon jag aldrig skulle älska på allvar. Om jag vill vara med någon för att jag är kär, och inte för att det är mitt enda alternativ, då måste jag bli smalare.

Och vilka är det som stöter på mig i dagsläget? Karlar som är gamla nog att vara mina fäder eller alkoholister... Det säger en del om hur desperat dom tror jag är.

Registrerade mig på en datingsite idag, men valde att varken lägga upp bild eller skriva någon personlig text. Varför? Jo för fd grannpojkar, fd klasskompisar osv är medlemmar. Hur ska jag våga skriva ärligt och öppet om mig och vad jag söker när jag vet att dom kan hitta mig där? Jag har valt att vara osynlig för omvärlden i flera år, och det är så otroligt svårt att bryta det mönstret.

Jag lärde mig aldrig att dejta och flörta, jag lärde mig aldrig hur man hittar killar, jag lärde mig aldrig något av det där, för den första pojkvännen jag fick förblev min pojkvän tills jag blev vuxen. Och NU, när jag väl är singel, så är jag så tjock att inga killar ens ser åt mig.

Därför är jag evigt tacksam att jag valde att göra operationen. För nu är jag halvvägs. Det är fortfarande inga killar som ser efter mig, men de slänger inte saker på mig och skriker "FETTO" längre iaf (skrev om det för längesen...)


Om 20-25 kg är jag normalviktig igen. Jag hoppas jag finner kärleken i samband med att jag får en friskare kropp.

Motarbeta nojja

Happ. Nu står vägen på 85,9kg, och har gjort det i några dar. Vet inte om jag misskött mig (har haft fullt upp och inte tänkt på hur mycket vatten jag druckit osv), ifall det här är min första riktiga platå, eller ifall min kropp bara återhämtar sig lite.

Det känns trist, hade hoppats på att vara påväg mot 84kg, inte 86kg nu, men men.. Man ska ju tydligen gå ner i vikt nästan ett helt år efter operationen, och hittills har jag bara varit opererad i 3 månader.

Men visst. Jag är helnojjig. Det räcker med att jag går ner 0,1kg på några dagar så känner jag mig trygg. För då vet jag att det rör sig neråt även om det är långsamt. Men när det står helt still, eller ifall jag går upp knappt ett halvkilo, då blir jag supernojjig och tänker "happ! Nu har open gjort sitt. Nu kommer jag inte gå ner något mer. jag kommer förbli i den här storleken"

Det är skitjobbigt att jag alltid tänker så, men det är sån jag är. Försöker som sagt intala mig att jag nog har iaf 6månader kvar till att glida på en räkmacka, och att min kropp behöver återhämta sig osv. Jag tänker inte sitta och deppa när jag fått så mycket!


Ps. Jag är sååååå sugen på att prova en liiiten smörgås av lingongrova. Är skiträdd att få ont i magen dock.. så jag vet inte om jag kommer våga. Idag blir det nog iaf inte...

Pps! VECKANS PLUS: Det går MYCKET lättare att äta nu! Har ätit ute två gånger, ena gången tog jag pasta, andra gången schnitzel med stekt potatis. Det gick UTMÄRKT! Fick inget magont, inget illamående, ingen dumpning. Dock gör panering mig DUNDERMÄTT i flera timmar. Och sen får jag alltid ta med mig en doggybag hem, för inte tusan betalar jag 75spänn för 1,5dl mat!


TILLÄGG
Jag vet att jag VERKLIGEN borde bli mer fokuserad på att träna, och att ALLT jag verkar tänka på numera är vågen och maten... Antar att det är för att DE TVÅ är de största förändringarna just nu. Vågen som alltid spökar i bakhuvet och maten som måste ätas var tredje timme. Det är svårt att försöka slänga in ytterligare en sak när huvudet redan känns så överfyllt och överväldigat. Men jag har bestämt mig för att jag SKA lära mig att ut och gå VARENDA dag. Jag SKA!

Tack L

Kommentar till :
den 24 augusti 2009
Min Lycka, deras olycka?
"Det där kommer när du gått ner så att det börjar märkas! Det är likadant oavsett i vilken familj man är eller vilka vänner man umgås med. I början e alla så jävla glada, sen börjar dom se det som ett hot, precis som du säger! Sen blir det inte lika roligt längre, för då börjar dom se sina egna misstag mer o det ska man då som den som minskar i vikt bärä genom deras kommentarer o gliringar. Eftersom du ju är på "a winning streak" så ska du tåla att ta deras dåliga samvete.Du e ju "smal" nu liksom. Du kommer att märka det i ditt smala liv att alla kan kasta all skit som finns nästan på dig om du e "tunnare" än genomsnittet av familjen/vänkretsen. MEN! eftersom jag själv upplevt det där o blivit sårad av det så ska du säga till mig SÅ FORT JAG VERKAR BETE MIG SÅ MOT DIG. För jag ska försöka att vara glad åt dig. Kanske klarar jag det genom att jag själv så gärna vill vara nyttig (DU har aldrig fått en längre kommentar)
//L"

Tack L. Är skönt å veta att jag inte är själv om att ha upplevt fenomenet. Problemet är hur man ska kunna glädjas för sin egen skull när man samtidigt får dåligt samvete över att man får andra att känna sig sämre. Men jag tänkte faktiskt på det hela idag, och bestämde mig för att jag helt enkelt får ta att nära & kära beter sig sådär. Det är ju mitt liv och min hälsa, och förhoppningsvis kommer jag vänja mig eller också kommer dom sluta säga sånt där när jag varit viktstabil en längre tid.

Jag tycker absolut inte du har betett dig på det där viset. Det enda du sagt/insinuerat är att du också skulle vilja tappa vikt snabbt, eller hitta en metod som gav rejäla resultat. Och vem skulle inte vilja det? Men samtidigt är du ju väl medveten om att enda orsaken att jag tappar vikt snabbt är för att jag har så himla mycket att ta av.

Om det gick att jämföra så skulle det nog visa sig att jag är mer svartsjuk på dig, eftersom du HAR styrkan och disciplinen att ta tag i vikten. Något jag visat genom åren att jag absolut inte har, och därför fick ta till en såhär drastisk metod...

Så TACK för ditt stöd vännen! Och oroa dig inte för att du skulle sänka mig :)

Projekt Motion?

Jag har en idé för hur jag ska lösa mina promenadproblem... Eftersom jag inte hittar någon som vill/har tid att gå ut och röra på sig så ska jag ladda hela min mp3 med talböcker. Böcker jag redan VET att jag älskar.

På det sättet blir det inte långtråkigt att ge sig ut och gå (förhoppningsvis).


Idag har jag en massa som behöver göras här hemma, så jag ska prova att köra med talbok under tiden. (För jag är lika dålig på att städa o grejja i hemmet som jag är på att röra mig!)

Best of luck to me!

Min Lycka, deras olycka?

Det här känns underligt att skriva, men det känns ändå viktigt att få ur mig...

I början var alla glada för min skull när jag började gå ner, men nu har jag hamnat i samma viktklass som flera utav de som gladdes för min skull, och... de verkar inte glädjas längre. Idag fick jag höra saker som:
"Tänker du tyna bort helt?" (Detta kändes riktigt... även om jag går ner 20kg till så hamnar jag inte inom normalt BMI?!)
"Snart är du smalare än mig... det är väl ett tecken för att jag måste börja banta nu så det inte händer!"
"Nu väger du bara ett kilo mer än mig" detta sades, kombinerat med ett matt leende...

Och visst, de försöker skratta och le när de säger det, men det är vidrigt, för jag ser i deras ögon att de faktiskt är rädda. Rädda för att jag, den jättetjocka ska väga mindre än vad de gör.

Jag tänker inte börja rabbla religion, men kort sagt så tror jag på Gud, dock tror jag inte att Gud hatar homosexuella eller kastar folk i skärselden för att de har sex innan de gift sig etc. Iaf. Varenda gång jag ber numera, så ber jag att alla mina nära och kära som kämpar med vikten ska få styrkan att börja banta ner sig, framförallt de som verkar känna sig hotade.

För det här är vidrigt. Jag vill inte orsaka smärta. Jag vill inte göra någon ledsen genom att gå ner i vikt!! Hur ska jag kunna glädjas åt det här ifall det sänker andra?

Idag hade jag nästan lust att säga "Jag önskar jag inte gjort open, för då hade jag sluppit den där ledsna blicken i dina ögon".

Urs urs urs urs. Jag är ju så hiiimla glad egentligen! Jag känner att jag börjar komma till liv igen! Jag vågar gå ut utan att skämmas lika mycket! Jag dansar omkring i tid och otid bara för att det känns så härligt med en rörligare kropp!

Varför tar jag åt mig? Varför bryr jag mig? :(
Antar att det är för att jag alltid varit sån. Jag vill att det ska vara lika rättvist för alla, och jag HATAR att vara orsaken till att andra är ledsna.

Nej nu tänker jag lägga mig. Förhoppningsvis hör Gud min bön, och då kan jag glädjas för dom, liksom de gladdes åt mig innan.

Allmänt gladare?

En del har börjat påpeka att jag är allmänt gladare sen jag börjat gå ner i vikt, och jag skyller inte ifrån mig på andra eller annat längre, utan tar ansvar för det jag gör fel. Det känns skönt, för själv har jag inte tänkt på ifall mitt beteende ändrats.

Jag tycker däremot att jag har mycket att vara glad åt numera. Idag vägde jag 85,5kg, så det går neråt sakta men säkert och det är jag glad för! Och nu en halv vecka framåt har jag en del att sysselsätta mig med, vilket också känns skönt/kul :)

Det eeeenda negativa är att magen börjat "mola" igen. Är osäker på orsaken, men sålänge jag inte blir sängliggandes tänker jag inte förstora upp det eller gnälla över det.

Life is nice.

Ps. Jag hoppas/drömmer alltmer om att faktiskt bli SMAL... i början av detta försökte jag rikta in mig på att hoppas att jag skulle hamna på 70-75kg.... men nu hoppas jag verkligen verkligen att jag kommer ner till 60kg.. Tänk att få bli smal igen......

Lite hoppfull igen

Åh vilken lycka!
Förra veckan gick jag knappt ner 1kg (till 87,5kg), och den här veckan stod det tvärstilla. För några dagar sedan visade vågen tillochmed 87,9kg och jag blev helt förtvivlad! Men så idag när jag klev upp på vågen så visade den 86,5kg!!!! Det kändes som julaftonsmorgon!

Nu går det lite lättare med maten. Igår åt jag ca ½-1dl lasagne, idag har jag ätit keso och potatissallad, o utöver tugg-maten så dricker jag fortfarande knorr vie etc. Mår inte illa och får inte magont! YIPPIE!

Har gjort en deal med mig själv för övrigt. Om jag kommer ner till normalvikt ska jag aldrig någonsin äta godis, chips och läsk igen, inte ens smaka. Det finns annat gott att stoppa i sig ifall man prompt måste snaska på nåt. T.ex dricka loka och dippa morotsstavar ;)


Det här är mitt nya liv och jag SKA nå mitt mål och jag SKA bli nöjd med mig själv!

Ps. Nu har jag iof varit chips, godis och läsk-fri i snart 12 veckor, och jag hoppas på att hålla det LÄNGE, kanske föralltid?

Trist

Suck suck suck. Knappt 1kilos viktminskning den här veckan... Förstod väl iof att jag inte kunde gå ner 2kg i veckan hur länge som helst, men det känns trist ändå.

Det är inte så mycket nytt i min värld.. tar jag inte omeprazol börjar det sticka och ömma i magen, det går inge bra när jag provar lättuggad mat (typ potatismos å köttfärssås), så jag dricker drickyoghurt, knorr vie, axa proteindrink och försöker vara duktig helt enkelt.

Väger 87,5kg idag, längtar tills jag hamnar under 80kg... har inte vägt det sedan jag var 17 år!

Vet att jag egentligen borde vara tacksam och lycklig för vartenda kilo jag går ner.. menar, jag har ju faktiskt gått ner över 20kg nu. Men jag kan inte riktigt vara glad ändå. Jag är så livrädd för att inte gå ner tillräckligt. Har jag 20kg kvar att gå ner efter första året som opad så kommer jag vara helt förtvivlad.

Urk vad otacksam jag känner mig ikväll. Bäst jag slutar gnälla här och gör något annat för att skingra tankarna.

Jag VISSTE att jag skulle bli såhär negativ så fort viktminskningen saktade ner! JAG VISSTE DET! Skit...

Platå och drömmar

Jag TROR jag hamnat på en platå. Snart har halva veckan gått och jag har inte ens gått ner 0,5kg. Jag TROR det beror på att jag äter så dåligt och näringsfattigt just nu. Så jag försöker komma på en lösning... Ska kolla med apoteket ang. proteinpulver, och kanske köpa sånna där nyttiga frukt/grönsaksshots? Typ knorr vie. HÄR SKARE ÅTGÄRDAS BANNE MIG! Bara för att jag inte kan tugga mat just nu behöver jag ju inte dabba mig fullständigt.


Och nu måste jag berätta att trots att jag aldrig är sugen på varken godis, kakor, snabbmat, läsk etc, så DRÖMMER jag att jag frossar i just detta nästan varenda natt. Hamburgare, pizza, pommes, godis och framförallt choklad. En natt drömde jag att jag blev som hypnotiserad av chokladdoft, och letade mig fram till en soptunna där någon slängt chokladbakelser. Och gissa vad jag gjorde? Jo jag dök ner i soptunnan och började glufsa i mig dom (!!!). Men så fort jag vaknar försvinner suget.

MYCKET skumt. Det är som om mitt undermedvetna fortfarande tror jag är en fånge under mitt begär? Begäret jag tycker har försvunnit!

Haha. Nåja, jag tänker vara glad och lättad så länge allt det där stannar i DRÖMRIKET. Men visst, lite rädd är jag att sötsuget kommer återvända med en smäll när jag minst anar det.

Belöning?

Har ju hört av många att det är bra att belöna sig allt eftersom man går ner. Kläder tycker jag fortfarande inte känns roligt, är nog 3-6kg kvar tills jag ens kan tycka det är LITE kul med nya kläder...

Men något jag fick ge upp i samband med op var min tungpiercing. Den hann läka igen under dagarna på sjukhuset. Så nu funderar jag på att göra om den, för gud så jag saknar den...

Dessutom skulle ju det passa bra nu med tanke på att jag inte äter tuggmat för tillfället.

Nattens sug: Isglass/sorbet. Inte såndär sliskig jättesöt med typ hallon eller jordgubbssmak, utan SYRLIG, typ lime/citron eller liknande. Undrar ifall det finns någon form av light-citron-sorbet i frysdisken på ica?


Ps. Fröken L. Du inspirerar till mycket i mitt liv. Envishet, tålamod, kämparglöd, goda tips på nyttig mat etc. Bara för att Fröken F fick mig att bli sugen på träning ska du inte ta illa upp, jag snappar upp olika saker från olika människor. VEM var det som fick mig att börja äta fiberhavregrynsgröt??? Jusste ;)