Mer ork

Veckan som varit har jag stått still i vikt, och jag ser fortfarande ingen förändring på vågen, men jag hoppas det släpper den här veckan.

Vet inte om jag nämnt detta tidigare men OJ vad mycket mer ork jag har nu när de där 33kilona är borta! Saker jag bara hade pustat å stönat åt, för att sedan skjuta upp i all evighet gör jag i en handvändning nu!

Får jag bråttom till bussen så springer jag, när jag har långtråkigt slår jag på hög musik och dansar tills jag inte kan andas... det enda jag fortfarande är lika dålig på är armstyrka. Den är typ obefintlig... men ORKEN! Åh denna underbara ork jag har fått!

Iof är jag jättesömnig och seg hela dagarna, men när jag väl gör något går det hur bra som helst!

Det känns fantastiskt. Som om jag fått en helt ny kropp. Och då har jag ändå 12-15kg kvar att gå ner.

Rädsla att bli avvisad

Jag har ju redan berättat om den stupfulla killen som var på mig en hel kväll, o om killen på bussen som sökte ögonkontakt... Jag märker att jag syns nu, att killar tittar på mig igen, och det känns väldigt bra, för att inte tala om hur enormt det stärker mitt självförtroende.

Men jag börjar bli lite rädd... när jag väl gillar en kille och vågar språnget, hur kommer det kännas ifall han avvisar mig? Om jag var nervös och osäker på min kropp som tonåring så är det ett intet mot vad jag känner nu...

Tidsresande

Jag har kommit på mig själv med att återuppleva känslor, minnen och tankemönster vid olika vikter jag landar på. Som om jag "reser bakåt i tiden" känslomässigt allteftersom jag tappar vikt.

Det får mig att vilja hamna på 59kg, för det var vad jag vägde innan... en massa saker. Bland annat innan jag började banta, hetsäta, svälta och allt annat skoj jag utsatt min kropp för.

Men å andra sidan tidsreser jag inte alls, utan reser framåt i tiden mot ett helt nytt jag, och det nya jaget får faktiskt väga 60-65kg när min viktresa är klar :)


Tänk vad mycket tankar och känslor som är kopplade till en persons kroppsmassa?

Lära känna min nya kropp

Jag har kommit på att jag börjar bli lite småfeg med vad jag skriver här, eftersom flera av de som läser känner mig i verkliga livet...

Men hursom. I början var det så jobbigt med problemen och motgångarna efter op. Som när jag provade nötter och fick världens otäckaste magknip 5 timmar senare. Eller när jag provade att äta ½dl smörgåstårta och blev jätteillamående. För att inte tala om när jag åt för snabbt eller drack till maten, då kändes det som att jag svalt en kanonkula och att bröstkorgen höll på att sprängas.

Numera har jag lärt mig hur min kropp fungerar. Jag märker av alla problematik-symptom ruskigt snabbt. Provade t.ex att ta en halv Äntligen macka, och upptäckte efter bara några tuggor att min mage skulle hämnas ifall jag åt upp den.

Det enda oförutsägbara numera är toalettbesöken (vågar nätt o jämnt nämna det, men eftersom jag måste våga blogga om både bra OCH dåligt så...). För det mesta mår min mage superbra och besöken är nästan rutinmässiga...

Men som idag. Har ätit 2 knäckebröd med ost och leverpastej, druckit 6-7dl vatten, druckit en knorr vie. Inget konstigt, ganska typiskt matintag för mig. Men ändå... det börjar med en ilande smärta i ryggen och magen, som sedan övergår till matthet i hela kroppen. Många gånger börjar jag skaka och må illa dessutom. Och eftersom det är som att jag blivit dundersjuk är det bara att sätta sig ner och vänta ut det. Tar oftast mellan 10-40min.

Det är det enda jag fortfarande inte har någon koll på, och inte har en aning om varför det händer. Men tack och lov är det SÄLLAN. Kanske en gång i månaden eller mindre.

Kanske är det mitt lilla magmonster som skakar gallren extra hårt i sin bur för att hämnas? Jag låter honom aldrig äta ju :P

Jag älskar dig Vågen

Jag går fortfarande ner i vikt, och det känns så obeskrivligt underbart.

Jag undrar ofta om jag hade slutat gå ner i vikt ifall jag åt godis, drack läsk, osv. Jag vill så gärna tro att min avhållsamhet är vad som får det att fortfarande gå stadigt neråt. Men vem vet.. jag kanske bara har tur.


I vilket fall känns det här som en underbar dag, och nu ska jag gå och ta mig ett knäckebröd (är inne i en husman-knäckebröd fas nu)

Veckans vikt: 77,0kg (woho)

Utsidan räknas nog...

"Det är insidan som räknas" är en otroligt fin tanke, och visst stämmer den.. till viss del. Är man för ful på utsidan vill folk oftast inte ge insidan en chans, så egentligen är det utsidan som räknas, men insidan som spelar störst roll i längden? Inte ett så fint talesätt kanske, men i min värld stämmer det.

De senaste åren när jag suttit på bussen har det känts plågsamt, för inga killar har sökt ögonkontakt, och om jag försökt så... ja det funkade helt enkelt aldrig. Jag fick ingen ögonkontakt.

Igår på bussen kom jag på en kille med att titta på mig. Jag trodde han snabbt skulle titta bort när jag upptäckte honom, men istället så började han stirra ännu mer intensivt. Jag började rodna som en tok och då log han... Och det otroligaste av allt var att han var SNYGG. Moderna kläder, min ålder, stylat hår... (och till skillnad från killen på den där festen var ju den här snubben nykter)


Har jag blivit tillräckligt smal för att bli vacker i andras ögon nu?

Ps. Gjorde om bloggdesignen, allt svart + de skrikiga färgerna gjorde ont i ögonen. Vet inte hur nöjd jag är med den här designen heller, men det känns skönt med lite förändring på bloggen med tanke på hur mycket jag själv förändras :)

Värt besväret?

När folk får vet att jag måste äta tabletter livet ut ser de alltid så beklagande ut. Som om det måste vara något fruktansvärt besvärligt.

Men ärligt talat gillar jag hela piller-prylen. För första gången någonsin får jag nog i mig precis allt jag behöver. Det är en LÄTTNAD att ägna nåra minuter varje dag till att se till att jag får i mig alla vitaminer, mineraler osv min kropp behöver. För jag menar.. inte tusan får man i sig bra grejjer av att slurpa läsk och skyffla chips som man gjorde förr.

Tog ett kort av tabletterna jag äter varje dag:
Två stora tuggtabletter med kalk och D-vitamin, Och omeprazol för magbesvär (denna kapsel behöver dock inte alla opade ta, men jag gör det för annars får jag ont i magen)
MittVal Kvinna -kosttilskott innehållande mineraler, vitaminer och antioxidanter. Duroferon mot järnbrist. Levaxin (jag har hypotyreos, utan den här tabletten får jag alldeles för låg ämnesomsättning, så den behöver inte alla opade ta heller). Och tillsist, Folsyra och Vitamin B12.

Och varje kväll innan jag går och lägger mig så måste jag ta 2 kapslar Ursofalk (ser ut lite som omeprazol-kapseln) för att förhindra gallstensbildning. Har ingen aning om ifall jag kommer behöva ta ursofalk livet ut, men ovanstående tabletter kommer jag iaf behöva.

Såå... 10 tabletter om dagen för att leva ett riktigt gott liv? INGET att beklaga sig över enligt mig ;)

Dock hade det nog inte varit så kul att bli strandad på en öde ö efter den här operationen.......

Var jag tjock innan?

Jag satt och tänkte häromdagen.
När jag var som störst så VISSTE jag...
-Att jag vägde 110kg
-Att jag var osmidig och kände mig kroniskt hängig/sjuk
-Att jag hade väldigt många fettveck
-Att jag var oattraktiv

Men jag SÅG inte hur stor jag var. Jag såg fettvecken, kände tyngden, och tyckte ansiktet såg väldigt fult ut. Men jag såg inte att jag var TJOCK.

(På underbilden: 107kg, på överbilden: 80kg)

När jag tittar mig i spegeln så ser jag att vecken börjar försvinna, att ansiktet blivit vackert, jag har återfått en del av vigheten och MYCKET av orken. Men jag ser ingen skillnad i själva storleken. Den skillnaden kan jag enbart se genom att kolla på mina före-o-efter bilder..

Är svårt att förklara...

Men iaf. Nu när jag tittar på "Före" bilder av mig själv, både dom här på bloggen men även från bröllop, dop, familjesammankomster osv så blir jag helt knäckt. För det är ju en ENORM person på bilderna! Varför kunde jag inte SE denna enorma person när jag tittade mig i spegeln för några månader sedan?

I vilket fall börjar jag känna mig VACKER för första gången på flera år. Och känslan är nästan obeskrivlig...

Ps. När jag vägde över 100kg så var det 28,5cm mellan halsgropen å bröstvårtan, nu är det 26cm... Är ledsen för att jag inte längre uppfyller kraven för ev bröstlyft/förminskning i framtiden, men samtidigt hoppas jag lite naivt att få fastare bröst. KAN man få det naturligt genom viktnedgång?! *hoppas hoppas hoppas*

Tråkigt att äta

Mitt nuvarande i-landsproblem. Jag är ofta SUGEN på mat, men när jag väl äter den så smakar det inte som jag föreställt mig. Därav har jag slarvat som tusan... lever mest på lingongrova och nudlar ungefär (för att det är enkelt och går att fixa snabbt). Suck.














Åt nyss lunch bestående av ½ skiva lingongrova med leverpastej och en knorr vie till. Kändes som vettig mat. Fast guuud vad trött jag börjar bli på allt bröd. Man kanske skulle börja prova knäckebröd igen?

Det gnager i huvudet på mig lite... eftersom jag ändå inte bryr mig speciellt vad jag äter så kanske jag skulle utnyttja det på något sätt? Filmjölk med blåbär, grovt bröd med köttpålägg, kyckling med grönsaker...

För första gången i mitt liv så tycker jag inte vitt bröd, pasta, ost osv smakar gudomligt. Jag äter lika gärna ett knäckebröd som en liten bit pizza. Helt rubbat, men antagligen bra. Undrar om det bara är en period som går över?

JA!!

Det är helt otroligt! Gud så lycklig jag är!

JAG KAN VIKA KROPPEN SÅ FÖTTERNA
HAMNAR OVANFÖR HUVUDET!

(Såhär, fast med böjda knän på vardera sidan om huvudet)

Jag tror inte jag kunnat det sen jag var 16-17 år?!
Tillägg: Eller jo, lite har jag kunnat. Men inte att få ner knäna i backen, och framförallt har jag inte kunnat ANDAS när jag vikt mig sådär de senaste åren! Nu kan jag både andas OCH få ner knäna i backen!

Veckans vikt: 78,5kg

Grötmagen

Jag upptäckte när jag gått ner till ungefär 85kg att jag började återfå förmågan att suga in magen (det här är något jag trodde man ALLTID skulle kunna göra... men när jag kom upp över 85kg för flera år sedan så blev det svårare och svårare. Så innan nu, har jag inte kunnat dra in magen på flera år).

Det känns otroligt skönt att kunna göra det. Som om nu har fettet äntligen flyttat sig och börjat ge rum åt magmusklerna igen :)

DOCK sere inge vackert ut... Det är många som påpekar att min hud dragit ihop sig så väldigt bra, och på sätt och vis håller jag med. Men magen.. den drar inte ihop sig alls. Men jag har fått tillbaka midjan iaf!

Lägger in en bild här (haha jaa... jag blev så lycklig över att kunna dra in magen igen att jag tog ett fotobevis) så ser ni själva vad jag menar.


MEN. Jag tänker inte sura över det. Hoppas ju ändå på att få barn i framtiden, så magen hade förmodligen spruckit under graviditeten ändå, så det här är MIN mage, och jag tänker inte hata den även om den ser lite deppig ut ;)

Ps. Nu känns det inte lika omöjligt att nå 75kg till jul. Det vore SÅ underbart! Världens bästa julklapp!

- 2 timmar senare -

Satte mig och räknade lite... Enligt statistiken ska en GBP opererad gå ner 15 BMI enheter eller 75% av sin övervikt. Jag hade totalt 50kilos övervikt (110kg, BMI 43), så om jag går ner 15 BMI enheter eller tappar totalt 75% av min övervikt så landar jag på 72kg (BMI 28). På ett sätt känns den siffran magisk... Jag minns inte ens hur det känns att väga 72kg.

Men samtidigt vill jag ner mer än så... Jag vill bli normalviktig. Än en gång undrar jag ifall jag har orealistiska förhoppningar... Borde jag satsa på typ 70kg och vara nöjd sen? Eller är det BRA att jag vill ner till 60kg? Kommer det få mig att kämpa desto mer?

Only time can tell...

Vilken skillnad 7 månader kan göra...

För ungefär 7 månader sen var jag på den sista festen innan jag började totalisolera mig själv (jag började hata mitt utseende, mitt liv & tillvaro så mycket att jag undvek att ens gå utanför ytterdörren).

På den festen pratade jag med folk och hade det trevligt, men det var då jag verkligen fick nog också. Jag upptäckte nämligen att killarna behandlade mig som en "polare". Sättet de pratade på, hur de tittade på mig, skämten de drog... Det är lite svårt att beskriva men jag kände mig könlös efter den festen.


För några dagar sedan gick jag på fest igen, med samma människor, enda skillnaden var att jag nu vägde 30kg mindre. Alla killarna hälsade på mig och två verkade nästan blyga (? vet inte riktigt hur jag ska tolka Det..), en annan kille ägnade större delen av kvällen till att flörta hejdlöst med mig, men jag var inte ett dugg intresserad så jag smet snabbt ifrån honom.

Sen hamnade jag i köket med en kille jag suttit och pratat i timtals med på festen för 7 månader sedan. Jag märkte hur han försökte bryta isen lite, presentera sig osv. Jag började skratta och sa åt honom att vi har träffats förr och att vi pratat i flera timmar. Han såg total chockad ut. Jag berättar vad vi pratat om, men han minns mig inte, jag berättar vad för kläder och hårfärg jag hade förra gången men han minns mig inte, tillslut säger jag "Jag vägde 30 kilo mindre?" och han blir helt vit i ansiktet "Det förklarar nog varför jag inte minns dig..."

Det känns sorgligt att man var så könlös och osynlig bara för att man var stor, men just nu kan jag inte riktigt vara ledsen över det. Nu syns jag. Nu är jag en tjej. Och det var tillochmed en kille som flörtade hejdlöst med mig (även om jag inte var ett dugg intresserad så kändes det väldigt bra. Jag minns inte ens sist någon flörtade sådär med mig)

Mina värsta stunder

Jag vet knappt ens hur jag ska beskriva åren som varit...

Jag har varit mullig hela livet, och i tonåren så slutade jag stoppa i mig onyttigheter eftersom jag var livrädd för att bli tjock. Jag blev inte smalare av att hålla mig undan läsk och godis, men jag stod iaf still i vikt.

Såå.. allting började med att min pojkvän tjatade på mig, han tyckte jag var tråkig som aldrig åt popcorn på bion, eller tog ett glas cola när det bjöds. Så, för att verka mer rolig och mer frisläppt började jag äta och dricka onödiga onyttigheter igen. Sen började vi få problem, och jag dämpade vartenda svek med mat och godis. Men eftersom jag blundade för problemen, så blundade jag även för mitt sätt att hantera känslorna, och därför märkte jag inte vad jag gjorde för fel, jag märkte bara att jag gick upp i vikt.

Det är nog först nu, så långt efteråt som jag kan se klart. Kan se mönstret. Godiset, maten och allt därtill blev min vän när jag var ensam vid teven. Blev min klippa varenda gång något hände i familjen. Och när killen jag trodde att jag skulle leva hela mitt liv med successivt började prioritera bort mig så snurrade jag bortom all kontroll.

Jag minns inte exakt vilka mängder/vad jag åt under vilka år. Men under 2 år (det var då jag dels hade mest psykiska svårigheter, samt insåg hur extremt olycklig jag var i mitt förhållande som jag ville ut ur) var jag som allra värst. Jag gjorde inget annat än åt.

Så VAD åt jag? Detta är ungefär vad jag åt varje eller varannan dag:
FRUKOST

1 kopp varm choklad
1 glas apelsinjuice
4 rostade mackor med MYCKET brieost
1 kokt ägg

LUNCH/MIDDAG

2 paket nudlar

/eller/
3 portioner pasta med sås och smält ost
/eller/
1 hel pizza (extra ost, sås, pommes, etc)
o oavsett alternativ så drack jag ett stort glas cola till

KVÄLLS-SNACKS

200g chips/ostbågar
1,5dl gräddfils dip
100g chokladkaka
4st dubbla stycksaker
2st donuts
2liter läsk

Det är ju inte direkt ett mysterium VARFÖR jag blev fet som en flodhäst... Utöver denna väldigt hälsosamma kosthållning (som innehöll NOLL frukt & grönsaker) så levde jag i en sittande (vid datorn) eller liggande (i sängen framför teven) ställning. Varenda gång någon undrade om jag ville hitta på något så ljög jag ihop en undanflykt, och jag undvek att behöva gå utanför ytterdörren överhuvudtaget. ENDA gångerna jag gick ut frivilligt var för att köpa mer mat eller godis.

Så. När jag åt såhär nästan varenda dag, var jag VERKLIGEN fast. Om jag gick utan choklad en enda dag fick jag enorma humörsvängningar och ibland började jag gråta. Frosseri-beteendet var så djupt rotat att det var allt jag var. Det fanns inget annat.

När jag tänker tillbaka på det, så blir jag ledsen. Jag visste ju inte VARFÖR jag gjorde sådär, varför jag åt sådär. Jag sa om och om igen till mig själv att jag hade bristande självdisciplin, att jag var extremt beroende, att jag åt för att jag var ledsen för att jag var fet (en ond cirkel) och allting kändes så hopplöst. Jag tänkte ofta att jag inte ens brydde mig ifall jag föll ner död. Men lagom tills operationen började jag inse varför jag ätit som jag gjort. Vad för faktorer som utlöste det beteendet hos mig. Och ju mer jag rotade i mitt inre, ju mer förståelse fick jag för mitt självdestruktiva beteende. Jag tror lösningen är olika för alla, men för min egen del så sitter inte lycka i att unna sig ätbara ting. Min lycka sitter i att inte väga som en babyelefant. Min lycka sitter i att kunna le mot en kille och få ett leende tillbaka.

Men jag hade aldrig kommit dit jag är idag utan operationen, så mycket vet jag. Jag behövde en spark i baken. Jag behövde något som fick mig att "låsa in demonen" så jag fick känna hur det var utan den. Och nu är jag fri.

DÄRFÖR tänker jag aldrig riskera att fastna där igen. DÄRFÖR tänker jag aldrig någonsin ens smaka på en godisbit igen. Ibland känner jag det där gamla suget, det är ju inte lika starkt, mer som en skugga av sitt forna jag, men varje gång blir jag lika livrädd. Det tog en operation och flera månaders avhållsamhet att ta mig hit, och nu gäller det att ALDRIG ge efter. Att aldrig tänka "bara en smakbit" eller "lite lite kan väl inte skada". Andra kan. Och andra får. Jag gläds för dom. Men för min del är det över nu.

För jag litar inte ett dyft på mig själv.

Minus 30kg idag!! HELKROPPSBILDER!

Åååh vilken lycka!!! Steg upp på vågen imorse och upptäckte till min stora lycka att jag vägde 80kg!! JAG HAR GÅTT NER 30KG FRÅN MIN MAXVIKT!!! Detta firades självfallet med att ta nya bilder och mäta kroppen på nytt (:

(Klicka på bilderna för att se i större format)

Jag har även gjort helkroppsbilder där tre bilder visas, så man ser hur jag krymper succesivt.
107kg - 90kg - 80kg FRAMIFRÅN <---klicka på länken
107kg - 90kg - 80kg FRÅN SIDAN <---klicka på länken
107kg - 90kg - 80kg BAKIFRÅN <---klicka på länken

Och måtten dyker snart upp i högerspalten här på bloggen! Ska fixa det alldeles strax!

Ps. firade lite extra genom att prova skinnyjeansen jag fick av min syster. DOM SITTER SKITSNYGGT! Jag kan sitta på huk o allt i dom (mitt test för jeans, kan man inte sitta på huk är dom för små). Så nu känner jag mig lite extra snygg ;)


- 1 timme senare -
Nu finns de nya måtten i högerspalten! Satte mig och räknade lite... När jag gått ner 20kg så hade jag totalt minskat 96cm över hela kroppen, och nu hade jag minskat ytterligare 83cm över hela kroppen...
Jag har alltså TOTALT minskat 179cm över hela kroppen! SHIT!