Skönhet ligger i betraktarens öga

Fick en kommentar till inlägget "Det är insidan som räknas" och jag känner att det var ett bra underlägg för att göra ett uppföljande inlägg till just den posten.

"Det här inlägget gav mig faktiskt en väldigt obehaglig känsla i magtrakten, tror du på riktigt att skavanker och liknande är något hinder för att få någon att bli attraherad av en? Jag tror faktiskt att du drar till dig ytliga personer som bekräftar ditt sett att se på världen, för att du själv är ytlig. Många som är osäkra med sitt eget utseende är ytliga, för de tror att världen defineras av sitt utseende. Jag var precis likadan förut. Jag har många "skavanker" och övervikt, men jag vet om att jag är både snygg och attraktiv. Med den inställning så får jag den uppmärksamheten tillbaka. och vadå bottenskrapet? Jag vägde 118 kilo när jag blev tillsammans med min sambo och han är snygg, a headturner. Han är attraherad av mig och blev det med alla mina kilon. Om man tror att kärlek hänger på utseendet så har man, i min värld, aldrig älskat. (Nu låte rjag kanske hård och arg, men jag har följt din blogg länge och verkligen gillat dig och ditt kämpande. Det här inlägget gjorde mig dock både arg och ledsen.)"
av ÄtaTränaKämpa

Lustigt nog känns det svårt att ge ett rakt svar på kommentaren eller skriva ett utförligt uppföljande inlägg om detta ämne. Först skrev jag ett långt stycke som kändes alldeles för aggressivt, för att sedan skriva mer personligt men insåg att jag istället då framstår som en självömkande gnällspik.

Så, med risk för att framstå som just en självömkande gnällspik som är alltför aggressiv.. Jag kan ju försöka förklara varför mitt perspektiv ser ut som det gör, för allting jag skriver och alla åsikter jag har är ju baserade på endast mitt eget perspektiv och egna erfarenheter.

Jag var fet, ensam och olycklig. Jag skaffade snygga jeans med strass på ändan, sminkade mig och fixade håret, lade ner pengar på bra deodoranter och parfym för att lukta gott, och jag ansträngde mig verkligen för att vara både snäll, omtänksam, intressant och allt det där som ska vara bra attribut hos en människa.

Och hur såg min värld ut?

Killar, det fanns inte på tapeten. Om de hade känt mig i flera år så älskade dom att ha långa konversationer med mig, men aldrig något mer. Det spelade ingen roll hur fin insida jag hade enligt dom, utsidan var ett alltför stort hinder (och då var inte dessa killar löjligt ytliga ändå, men de hade en gräns, och jag låg över gränsen). Om jag pratade med killar över internet så var det samma sak där, de var ofantligt intresserade och kunde till och med kalla mig för "den ultimata kvinnan" eller "drömtjejen", men när de fick se hur jag såg ut försvann det romantiska intresset helt.

En gång på bussen blev jag utskrattad när jag hade klätt upp mig och skulle ut på krogen, en annan gång körde en bil förbi och killarna i bilen kastade en colaburk på mig och vrålade att jag var ett "Jävla Fetto". Gamla skolkamrater och bekanta visade stark ovilja att prata med mig när jag hälsade och grannarna behandlade mig som luft.

Nu förstår jag självfallet att jag kanske bara hade otur, eller (som ÄtaTränaKämpa föreslog) att jag genom att själv vara ytlig drog till mig andra ytliga människor. Men det var verkligen inte något jag ville eller ens försökte med, jag diskuterar sällan sådana här känsliga frågor som "att utsidan visst har betydelse" i riktiga livet - JUST för att dom är så tabubelagda. Så om jag nu bäddade för min ensamma ytliga situation var det helt ofrivilligt.

Detta var alltså hur min tillvaro såg ut när jag enligt majoriteten av människor var ful på grund utav att jag var fet. Kan jag då utgå ifrån något annat, när det var vad livet lärde mig? Jag gläds SJÄLVFALLET med dom som känner att dom inte går miste om något eller blir dåligt behandlade pga sitt utseende, det är ju fantastiskt, men för MIG var det inte ett dugg fantastiskt nånstans, för jag kände ständigt hur jag blev dömd pga min vikt och hur världen såg ner på mig hur mycket jag än ansträngde mig för att hålla huvudet högt..


Att säga till mig att världen inte är ytlig känns som ett slag i magen. Som att den där tjocka flickan i mig som var så djupt olycklig över hur hon blev behandlad bara inbillade sig, som om någon sagt "Det är bara i ditt huvud lilla vän, världen är egentligen inte ett dugg ytlig".

Den där tjocka flickan som slet ut sig mentalt under ett års tid när hon kämpade för att få sin operation, den där tjocka flickan som våndades och grät under läkningsperioden, den där tjocka flickan som mådde illa och hade ont i magen i flera månader och fick en kamera nedstucken i halsen. Det känns som att förlöjliga allting hon genomgick i jakten på att få ett bättre liv.

För även om HÄLSA är en stor dominerande del av varför jag valde att operera mig, så var världens ytlighet en precis lika stor anledning. Hade jag känt mig accepterad och omtyckt som jag var, hade jag ju inte genomgått allting jag gjorde.

Så jag slänger ut en fråga i rymden:
Om både snygga och smarta killar nu verkligen kan attraheras av en och älska en oavsett hur man ser ut, om världen är så mysig och accepterande, om utsidan verkligen inte spelar någon roll.. -Varför blev jag skrattad åt, hånad och lämnad ensam?

Jag säger inte att ALLA överviktiga automatiskt är fula, jag ser hela tiden överviktiga kvinnor på stan som jag tycker är supersnygga. Men I MAJORITET tycker inte folk att för mycket fett på kroppen är snyggt. I MAJORITET kan inte folk svälja alla sina fördomar gentemot tjocka och behandla dom som de behandlar smala. I MAJORITET vill inte de där snygga och smarta killarna ha den feta tjejen. Sen att det finns undantag hyser jag inga tvivel om, men den tjocka flickan som i allra högsta grad lever och andas inuti mig blir skitledsen av folk som envist hävdar att utsidan inte har någon betydelse, för att för Henne var den nästan skillnad mellan liv och död. För Henne innebar omvärldens behandling att hon längtade mer till graven än efter livet ibland.

För den där tjocka flickan inuti mig så är skillnaden på omvärlden så ENORM efter viktminksningen att det knappt kan beskrivas med ord. Så vad säger det henne, och vad säger det mig? Jo att världen är en stor ytlig skithög.

För att citera mig själv ur tidigare inlägg:
"självfallet ligger skönhet i betraktarens öga, den man älskar BLIR vacker etc. Jag tänker inte vara naiv nog att hävda annat. Men att den yttre skönheten inte skulle spela någon roll alls? DET fnyser jag åt"

Det är egentligen så enkelt. De som kände sig träffade av mitt inlägg "Det är insidan som räknas" och trodde att jag menade att tjocka automatiskt bara kan få fula partners, läs igenom inlägget igen. Vad en människa anser vara en "headturner" kanske är en fågelskrämma i en annans ögon, precis som att även om du själv anser dig vara ful så kanske majoriteten därute i världen tycker du är vrålläcker? Inlägget handlade inte om att man som fet ÄR ful och därmed INTE KAN få en snygg partner (men visst, jag har för vana att uttrycka mig burdust och klumpigt utan att specificera EXAKT hur jag menar, så jag kan ta att inlägget misstolkades). Inlägget handlade om att vi -som jag uppfattar det- lever i ett samhälle där folk gärna snabbt dömer andra efter utsidan, men det är fult att säga detta högt, ajja bajja på mig.

Jag må vara burdus och rak här i bloggen där jag är anonym, men i verkliga livet har jag alltid varit en väldigt ödmjuk person som håller tungan rätt i mun och fått höra hela livet hur snäll och omtänksam jag är. Så att jag blir annorlunda bemött beroende på hur mycket jag väger LÄR ju bero på hurdan jag ser ut på utsidan, med tanke på att insidan är densamma?

Nu verkar jag kanske kall, men när människor envist hävdar att världen är en jättegullig plats där alla får sitt lyckliga slut blir jag irriterad. Vart höll den där mysiga rosafluffiga och accepterande platsen till när jag var fet?

Dessutom, om någon som ser oattraktiv ut (fet eller smal, det spelar ingen roll) pratar med mig om hur hårt och motigt saker såsom kärlekslivet är för denne, så sympatiserar jag det djupaste och tänker aldrig för en sekund att personen dragit olycka över sig själv, eller VALT att dra till sig en viss typ av YTLIGA människor.


Så med allt detta sagt nu. BRA FÖR DIG/ER och allt det där om du är tjock, vacker och älskad, men bara för att DU har det så har inte alla andra det. Om alla var så himla lyckliga och accepterade så hade dom inte bantat, tränat, färgat håret och spacklat nyllet så fort de ska ner till ica och köpa tandkräm.

Det där med att vara stark och stolt fungerar för vissa, men långtifrån för alla. Man behöver inte vara ett offer bara för att man är realist.

Hur var det nu med plastiken..?

Gudarna ska veta vad jag gått runt och grämt mig över min kropp, mage, brösten och huden i allmänhet. Och männen i mitt liv har knappast mildrat mina komplex...

När jag var tjock och tillsammans med mitt ex Spöket så sade jag en gång att jag ville göra en GBP-operation, varpå han flippade ut och började rabbla att han minsann hellre ville ha mig fyllig och slät än smal och sladdrig.

När jag träffade Sommarkillen så sa han den första tiden att jag var jättefin som jag var, men allteftersom började han fråga mig om jag tänkte göra plastikoperationer, när jag tänkte göra dom, om jag skulle förstora brösten osv. Första gången han frågade så trodde jag det var av nyfikenhet, men när han började fråga om det (och oftast frågade han just NÄR NÄR NÄR jag tänkte göra det) varje vecka, ibland flera gånger i veckan, då började jag misstänka att han inte alls tyckte jag var fin som jag var. En gång sa jag tillochmed att jag kanske inte skulle göra några plastikoperationer alls, varpå han blev helt tyst och såg besviken ut.

Men eftersom jag (som tidigare nämnt) själv är utseendefixerad och inte förväntar mig att andra ska förvänta sig sämre än jag själv, så har jag inte tyckt att ovanstående händelser varit konstiga eller fel på något sätt.

Så... Något som hände alldeles nyss gjorde mig därför helt ställd.


Jag kollade på filmklipp (från Tv4 Plastikkirurgerna) av när Anna Book först undersökte brösten innan sin plastik, och sedan ett klipp efter operationen där de avlägsnade tejpen. Björnkillen tittade nyfiket över axeln på mig och undrade vad jag i hela friden tittade på, och när jag förklarat att Anna Book gjort samma operation som mig och därefter genomgått plastikoperationer så spärrade han upp ögonen (han såg helt förskräckt ut) och undrade om jag hade tänkt "utsätta" mig för "det där"? Därefter mumlade han att det såg fruktansvärt plågsamt ut, och onödigt.

Jag funderade ett ögonblick. Ända sedan jag började träffa Björnkillen så har jag liksom slutat tänka på plastikoperationer. Han har fått mig att känna mig så komplett och lycklig att jag inte ens tänkt på huruvida jag skulle ha några brister på det sättet. Den osäkerheten jag kände de första dagarna med honom försvann snabbt då han inte gav mig en chans att känna mig ful på något sätt. Så ville jag fortfarande genomgå plastikoperationer?

Jag svarade:
"Jag vet inte. Jag ville plastikoperera mig innan jag träffade dig..."

Varpå han log, började kyssa mig och sa:
"Du är vacker PRECIS som du är NU. Du har en pojkvän som älskar dig och tycker allt det där bara verkar onödigt och plågsamt. Så om du absolut vill göra det för din egen skull ska du det, men tro inte att JAG skulle vilja att du ändrade något på dig"

Jag är så kär och lycklig att jag nästan börjar grina.

Jag vill inte ha några dumma plastikoperationer längre!

Läste om Anna Book i Aftonbladet (HÄR) och hur stackarn fått ytterligare krångel med sin mage. Där läste jag även om hennes plastikoperationer som jag inte visste att hon genomgått, och därför blev jag nyfiken och kollade på klippen från plastikkirurgerna:

-innan op/bröstundersökning: HÄR

-efter op/tejpborttagning: HÄR

Självskadebeteende

När jag var i tonåren så började vissa av mina vänner att skära sig i armarna med rakblad, något jag blev hysteriskt arg över.

Jag såg detta helt och hållet som ett väldigt barnsligt och löjligt sätt att söka uppmärksamhet på. Ur mitt perspektiv så försökte de få omvärlden att tro att de ville dö, när de så uppenbart inte ville det, eftersom "annars hade de ju inte bara rispat sig i ytligt armarna med rakblad".

Sen som vuxen började jag på en folkhögskola där jag bland annat råkade på en flicka som var mycket rar och tystlåten. En dag när det var ovanligt varmt så hade hon på sig kortärmat och jag fick syn på hennes armar. Varenda millimeter av hennes hud på armarna -från handlederna upp till axlarna- var fullständigt täckt av ärr. Vissa små och tunna som trådar, andra tjocka och stora som ett mindre finger.

Den synen fick mig att inse att hela mitt perspektiv var skevt. Det var uppenbart att den här flickan inte försökt ta livet av sig, men likaså hade hon misshandlat och skadat sin egen kropp. Varför?

Jag vet svaret, precis som många gör. Att skära sig gör att man fokuserar på den fysiska smärtan och därmed eliminerar den mentala (även om det bara är tillfälligt). Men jag kunde inte då, och kan inte heller nu, förstå det. Jag kan verkligen inte, hur mycket jag än försöker, förstå hur man kan sätta ett rakblad mot sitt eget skinn, skära tills blodet rinner och känna någon form av tröst i det. En lättnad av att orsaka sig själv smärta (?)

Men jag kan absolut relatera. För vad har jag gjort i alla år?

Jag har ju inte skurit mig i armarna, men jag har ätit tills jag spytt, jag har mulat in socker och fett i min kropp gång på gång trots att jag visste konsekvenserna, trots att jag visste att det skulle göra mig mer ledsen i det långa loppet även om det var skönt för stunden.

Jag har också misshandlat och skadat min kropp. Jag vet inte riktigt varför det hjälper att äta tills jag mår illa eller får magknip när jag redan mår dåligt mentalt över något, men det fungerar. Så om jag inte kan förstå varför det fungerar, betyder det att det inte är på riktigt? Att det inte är sant?

Det finns mycket man inte förstår, men det betyder ju inte att det är mindre sant för det.


Och nu, nu när jag börjat förstå vidden av detta självskadebeteende så frågar jag mig själv nästan varenda gång jag tar en näve popcorn eller blir sugen på en brownie till mitt kaffe:

"Mår jag dåligt? Vad är det för känsla jag försöker äta och bedöva den här gången?"

Kanske är det inget som behöver bedövas. Kanske är jag helt enkelt bara sugen på en kaka till kaffet. Men hur ska jag kunna veta? Jag vet ju inte exakt hur eller VARFÖR mat fungerar som ett slags bedövningsmedel.

Jag kan nog aldrig veta helt säkert när jag äter mina känslor, men jag vill tro att jag lärt mig urskilja de värsta "symptomen" nu. Skafferi/smygätandet, hetsätande (nu åsyftar jag inte mängden utan snarare hastigheten på ätandet), VAD jag äter, och kanske det viktigaste: Hur OFTA jag känner en olidlig slitande hunger.

Men det smyger sig alltid på, det trappas alltid upp så långsamt att det är svårt att märka. Jag får träna mig på att bli mer uppmärksam.


Skadar ni er själva på något sätt?
Känner ni att ni inte förstår de som skadar sig själva?

Andra tankar kring ämnet?

(Började grubbla på detta efter att en god vän sa att han aldrig förstått "det där med att skära sig", och jag började tänka på hur jag skulle kunna försöka förklara för honom något jag inte ens själv riktigt förstår..)

"Det är insidan som räknas"

Detta är väl ett av de mest känsliga ämnena man kan dra upp tror jag. Jag har alltid velat tro och hoppas att jag är en människa som uppskattar fullständig ärlighet och vill leva i en värld för vad den faktiskt är, inte hur jag önskar att den vore. Det skapar bättre förutsättningar för att lyckas tror jag väl helt enkelt.

Så när jag själv tidigare skrivit (HÄR, HÄR och HÄR) att jag inte hyste några som helst förhoppningar om att finna någon att älska och bli älskad utav medan jag var kraftigt överviktig, precis som jag skrev att jag själv nog aldrig skulle kunna älska någon jag inte var fysiskt attraherad av -så försökte jag vara brutalt ärlig mot mig själv.

Min mamma sa en gång till mig att den dan jag finner någon som älskar Mig, så kommer denne inte att bry sig om ifall jag har stora skavanker eller brister i utseendet. Jag fnös åt henne och kallade henne naiv, och jag står fast vid denna fnysning.

Självfallet BORDE inte utseendet spela SÅ stor roll. Självfallet ÖNSKAR jag att alla människor (inklusive jag själv) skulle kunna gå helt och hållet efter människors insida, men jag tror verkligen ärligt och uppriktigt inte att det finns någon som gör det (självfallet ligger skönhet i betraktarens öga, den man älskar BLIR vacker etc. Jag tänker inte vara naiv nog att hävda annat. Men att den yttre skönheten inte skulle spela någon roll alls? DET fnyser jag åt).

Hursomhelst. Med tanke på min åsikt/tro i detta så blev jag väldigt intresserad när Björnkillen drog upp denna fråga redan samma dygn vi utvecklat vår relation i romantisk riktning. Dels för att jag nog aldrig hört en kille yttra högt hur viktigt utseendet hos en kvinna faktiskt är, dels för att han vågade vara så pass farligt ärlig så tidigt.

Jag antar att diskussionen tog fart efter att han sagt att det kändes overkligt att en så vacker tjej kunde ha en så fantastisk insida också. Han började berätta hur han och hans vänner haft och har åsikten/tron sedan Alltid; att en vacker kvinna männen verkligen DRAS till så gott som alltid visar sig ha en ful eller tråkig insida. Det kan handla om nivå av intelligens, elakhet eller dylikt. Och kvinnorna som är oattraktiva (fula, överviktiga etc) ofta är väldigt roliga, intressanta, smarta osv, men pga barriären som är just utseende och fysisk attraktion kan de inte förmå sig att inleda något romantiskt med dessa.

I samma veva som detta uttalande berättade han också att han aldrig skulle sett åt mig ifall jag fortfarande varit så kraftigt överviktig som jag var för ett år sedan.

Kvinnan i mig som önskar att världen var en underbarare, gulligare och mindre utseendefixerad plats blev förstås ledsen över detta uttalande, men realisten i mig uppskattade hans ärlighet. Speciellt med tanke på att jag själv är utseendefixerad (annat tänker jag aldrig påstå) och detta gav mig en slags känsla av upprättelse, att jag inte är ett svin, utan bara mänsklig.

Jag minns hur jag var SÅ bitter som stor. Jag minns att utbudet var SÅ litet, och att det endast var bottenskrapet som var inom mitt räckhåll. Något jag inte kunde acceptera. Jag kanske är en löjlig romantiker, men jag ville verkligen inte vara med någon bara för att jag inte kunde få någon annan. Och just nu, idag, är jag ofantligt lycklig åt att jag hade den inställningen. För nu är jag med någon, någon jag med all säkerhet inte skulle fått om barriären som var min vikt hade skymt sikten för personen Jag Är.

Tycker filmen "Min Stora Kärlek" har ett fantastiskt budskap. Den återspeglar både människors ytlighet och hur stor vikt den faktiskt har när det kommer till letandet efter kärlek, men också att kärlek är individuellt och att skönhet ligger i betraktarens öga.

Är det elakt att vara ytlig, eller är det mänskligt?

Personligen tycker jag att det är mänskligt. Kanske för att jag själv faktiskt lägger vikt vid hur andra människor och jag själv ser ut.

Vad tycker ni?

Nog med drama

Den här sommaren har varit så konstig och rörig att jag knappt vet hur jag ska se på den. I slutändan hoppas jag att jag kan se tillbaka på den som en rejäl erfarenhet antar jag.

Medan jag träffade Sommarkillen så dök en annan kille (vi kan kalla honom Björnkillen) upp i mitt liv genom gemensamma vänner och det var en av de stora anledningarna till att jag började ifrågasätta min relation med Sommarkillen.

För att säga det brutalt enkelt: Att samtala platoniskt två timmar med Björnkillen en dag vi alla umgicks, var mer givande, roligt, stimulerande och minnesvärt än vad hela sommaren hittills varit med Sommarkillen.

Just då tog jag det inte som ett tecken på att jag borde sätta efter Björnkillen, utan såg det snarare som ett starkt bevis på hur fel Sommarkillen var för mig. Efter ytterligare en tids ordentligt tänkande så avslutade jag ju sommarrelationen och hela det händelseförloppet har jag ju redan skrivit en del om.

Men i takt med att veckorna gick och jag började smälta mitt misstag med Sommarkillen så reste jag ju som sagt iväg och konfronterade Spöket, och på resan hem fick vi med oss en oväntad extrapassagerare, nämligen Björnkillen. Jag hade nog suttit i tårar hela vägen hem om det inte varit för honom. Ännu en gång så pratade vi bara, det pågick inget flörtande eller dylikt, men jag insåg att jag faktiskt bara tyckte mer och mer om honom för varje gång vi sågs.

Redan den helgen försökte han bjuda med mig och våra gemensamma vänner ut på kvällen, och först tackade jag ja, men senare nej. Detta var den helgen jag kände mig så gravt förvirrad angående Spöket och hans roll i mitt liv. Eftersom jag insett hur mycket jag tyckte om Björnkillen, samt förstod hur dimmigt mitt känslomässiga tillstånd var just precis då, så ville jag inte träffas och riskera en kanske begynnande vänskap eller mer med Björnkillen. För vad hade jag hittills lärt mig den här sommaren? Jo att jag INTE borde kasta mig in i situationer eller relationer när jag kände mig känslomässigt kluven eller söndertrasad. Så trots att det tog emot så slingrade jag mig ur inbjudan och hoppades på att ett liknande tillfälle skulle dyka upp senare.

Och som jag skrev här: jag kom ur mina röriga och förvirrade tankar. Det tog sin tid, det gjorde ont, men när jag kom ut på andra sidan så kände jag mig äntligen tillfreds nog att lämna det bakom mig.

Och då, när jag väl insett så mycket, när jag kände det som om alla bitar föll på plats, då insåg jag också att jag verkligen ville utforska om Björnkillen var intresserad. Med tanke på hur bra han fått mig att må varenda gång vi träffats, med tanke på hur jag aldrig tröttnat på att lyssna på vad han hade att säga, med tanke på att jag respekterade en eventuell relation med honom tillräckligt för att hålla mig undan när jag var i ett instabilt känslotillstånd.. med tanke på allt det där, så var han nog mer speciell än jag tänkt på eller trott. För jag hade inte tänkt mycket på det innan, jag hade så mycket annat i huvudet under sommaren helt enkelt. Men plötsligt kändes det så självklart.

Så jag chansade och hörde av mig till honom, och det tog inte mer än några dagar innan han hörde av sig och ville ses. Vi hade ju redan lärt känna varandra lite innan, fast under fullständigt oromantiska förhållanden, så den här gången kändes det väldigt annorlunda och jag var väldigt nervös. Nervös för att jag nu, olikt tidigare faktiskt hade förutsättningar att bli förälskad utan att bära på känslomässiga ärr som skulle bränna inom mig, nervös för att jag var genuint intresserad istället för att bara vilja ha NÅGON (oavsett vem i princip..). Men sen var det ju inte säkert om han ens var intresserad på det sättet, han kunde ju lika gärna bara vara ute efter en vänskapsrelation för allt jag visste.

Men det sa pang. Det kändes så naturligt, så rätt, det kändes som att allt annat jag någonsin upplevt plötsligt inte varit på riktigt utan bara halvdant. För ska kärlek verkligen handla om att blunda för saker som skadar en invärtes? Ska kärlek vara en person man NÖJER sig med för att personen DUGER? Ska kärlek vara något som man försöker skapa för att det vore praktiskt?

Jag skulle kunna försöka förklara känslan jag har inom mig, men det vore lönlöst. Jag sa till en vän för någon dag sedan att "jag aldrig känt såhär förut" och hennes reaktion fick mig att inse hur kliché det låter att säga så. Alla säger så. Det är vad man alltid säger som nykär. Så jag tänker inte säga det, jag tänker inte försöka omfatta på vilket sätt jag känner för Björnkillen.

Det enda mörka molnet som fanns på min himmel var att Sommarkillen -precis som jag trott- försökte klänga sig fast och klösa sin väg tillbaka i mitt liv trots att jag brutit med honom HELT och raserat ALLT hopp om att återförenas på det rakaste och brutalaste sättet jag kunde komma på. Och dagen han upptäckte min helt nykläckta relation med Björnkillen så flippade han ur fullständigt. Han ringde och smsade som en galning trots att jag inte svarade, och när jag kom hem senare den dagen möttes jag av en "ledsen" icakasse med mina kvarglömda saker. Det såg ut som att han slagit den mot allt han kunnat komma åt på väg hem till mig, och på min mail väntade ett flertal mail. Jag blev så rädd att jag skyndade mig hem till min goda vän och stannade där tills jag vågade mig hem långt senare på natten.

Jag missunnade honom inte att vara ledsen, jag visste ju att han fortfarande hade hopp kvar, men från att ha varit så snäll och tålmodig till ett sådant raseri? Det skrämde mig, och jag är helt obeskrivligt tacksam över att jag tog mig ur den relationen i tid. Men nu har det gått ett tag, och jag har inte hört något mer.

Så ännu en gång.. Jag vet inte vad jag ska tycka om den här sommaren. kanske är det både den dåligaste och bästa sommaren jag någonsin haft. Jag konfronterade Spöket, jag lärde mig att inte vara med någon bara för att slippa vara ensam, jag fick äntligen bearbeta och låta mina ärr läka.

Men en sak är säker. NOG MED DRAMA! Det känns som att jag fyllt en livstidskvot nu.


Vet att detta inte har med vikt eller hälsa att göra (isåfall psykisk hälsa), men det är en del av livet, och det är livet jag vill skriva om, inte enbart siffror på en våg eller hur jag äter (kan dock tilläggas att jag nu äter normalt igen. Inget frossande, inga chips, inget illamående). Ska självfallet inte övergå till att skriva uteslutande om privatliv, kärlek osv, men jag förbehåller mig rätten att skriva om sådant likväl som vikt, motion, mat osv.

Hoppas ni alla har det bra, ska försöka skriva snart igen!

Frihet

Jag träffade som sagt mitt ex "Spöket" och det blev precis som jag fruktat.

Långt innan det var aktuellt att faktiskt träffa honom så frågade jag min fina vän och min bror (som jag ser i högsta grad som en av mina närmsta vänner) om de kunde följa med mig och finnas i närheten. Varför? Jo för att om det är något jag verkligen observerat genom åren hos kvinnor i alla åldrar (främst vänner antar jag) så är det att man slänger ut allt vett genom fönstret när det kommer till gamla kärlekar. Jag ville helt enkelt se till att ha med mig ANDRA med omdömet i behåll när mitt eget löpte stor risk att springa iväg.


Jag visste ju sedan tidigare att jag tappat omdömet helt kring mitt ex, och att enda tillfället jag kunde se på relationen objektivt var när jag var IFRÅN honom en längre tid.

Så vad hände då när jag åkte och träffade honom? Jo han log, samma leende jag älskat och börjat förknippa med lycka och trygghet, han rynkade pannan åt vår djupa diskussion kring livet precis som han gjort i alla år, han retades lekfullt med mig och lyckades tömma mig på allt självförtroende och styrka jag så framgångsrikt byggt upp de senaste åren. Allt förstånd och all insikt kring hur illa han gjort mig smulades sönder till ett nästan helt obefintligt dis inom loppet av några minuter. Och det visste han.

Vi skiljdes åt ganska hastigt när "tiden gått ut" och han visste precis hur han skulle bete sig för att lirka med min dumma naiva hjärna vid vårat slutgiltiga hejdå. Han visste precis som han alltid vetat, att han hade mig runt sitt lillfinger.

Jag hatar honom.

Men just då, den dagen, så höll mitt hjärta på att brista. Det finns inget i honom att älska. Kanske fanns det en gång, för länge länge längesen, men inte längre. Och ändå ville jag desperat klamra mig fast. Ändå så försökte jag hitta anledningar till varför det kanske, på något sätt, skulle kunna fungera. Jag spenderade de nästföljande dagarna i tårar och frustration.

Precis som jag varit rädd för, så sprang mitt förstånd iväg. Det räckte med att bara se honom, höra hans röst, se hans ögon, för att det skulle ske.


Nu har jag sådan ofantlig tur att jag hittat en vän som inte daltar med en när man är ledsen. Hon säger inte saker som "Det ordnar sig" eller "Han kan säkert ändra sig, försök få tillbaka honom om det är vad du verkligen vill?". Så vad sa hon när jag sökte råd och svar dessa dagar då mitt eget förstånd lös med sin frånvaro? Jo, hon påminde mig om och om och om och om igen vad han gjort mot mig. Hon örfilade mig mentalt tills jag så sakteliga började återfå förståndet och själv kunde minnas varför jag lovat mig själv att aldrig någonsin ens överväga att ta honom tillbaka.

Och vad mer som hände, är otroligt för min del. Min hjärna började arbeta på högvarv av allt prat. Jag började tänka på VARFÖR jag klamrade mig fast så stenhårt vid någon jag hatar, VARFÖR jag känt det som att han var min själsfrände och den enda jag någonsin älskat. Jag började tänka runt i cirklar, och tillslut insåg jag att det var inget speciellt med honom, eller det vi hade. Tiden, åren med honom, det var det enda som gjorde honom speciell. Det var tiden som gjorde att han kändes trygg och bekant, tiden som gjorde att han kände mig så bra och jag han. Inget magiskt klickande eller kärlek vid första ögonkastet, ingen otrolig personkemi, inget sånt. Bara tiden. Tiden som nötte in vanor och igenkännande.

Och det kanske är självklart för andra och även för mig nu i efterhand, men under alla dessa år har jag aldrig kunnat förstå detta. Inte förrän jag brutalt utsatte mig för Honom igen och tvingade upp alla gamla känslor till ytan för att verkligen bearbeta dom. Och nu när jag genomgått processen som jag sköt upp under en så lång tid, så känner jag mig overkligt harmonisk.

Det var plågsamt, hjärtskärande, och allt man kan föreställa sig, men slutresultatet blev frihet.

Jag känner mig äntligen till ro med det hela.

Efter regn..

Ursäkta att jag försvann precis efter så negativa inlägg! Men jag har inte grävt ner mig eller drunknat i tårar utan raka motsatsen har skett.

Ni skriver så många uppmuntrande och fina kommentarer, och ni som skriver om era egna erfarenheter.. ni ska veta att jag blir ofantligt rörd av er styrka och att ni delar med er!

"Efter regn kommer solsken" är vad som pågått sedan jag skrev sist, och jag ska självfallet berätta mer när jag får tid. Tills dess hoppas jag ni alla har det bra, och tack ännu en gång för allt fint ni skriver till mig!